JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 9 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 september - 10 oktober 2002.

För nytillkomna läsare av detta nyhetsblad lämnas följande information. Principen för det subjektiva urvalet är väsentligen en gallringsprincip som i huvudsak går ut på att sålla bort de domar som rör rätten till rättegång inom skälig tid, artikel 6.1, vilka hittills utgjort en stor del av domstolens avgöranden. I stället lämnas hänvisningar till avgörandedagar så att läsaren vid behov själv kan söka bland domarna. För att underlätta sökningen lämnas i viss utsträckning uppgifter om bl.a. parter, ansökans nummer och om typen av process, t.ex. civilprocess eller brottmål. I övrigt gallras mål som avskrivs på grund av förlikning och även sparsamt sådana mål där förhållandena markant skiljer sig från svenska förhållanden och där intresset för svenska läsare allmänt sett inte torde vara så stort. Domar som enbart gäller frågan om skadestånd refereras normalt inte. Som regel refereras inte heller beslut i fråga om admissability/inadmissability. Härefter kvarstår förhoppningsvis de mest intressanta avgörandena. Den princip som sålunda ligger till grund för urvalet hindrar emellertid inte att även mål av ovan nämnda slag i undantagsfall kan komma att refereras.

ALLMÄNT


Domstolen har under maj, juni och juli meddelat 49 resp. 66 och 85 domar, varav 16, 24 resp. 20 avsett fastställande av förlikningar. Totalt har domstolen under 2002, t.o.m. juli månad, meddelat 627 domar varav 104 avseende förlikta mål. Åtta mål har under de första åtta månaderna avgjorts i stor sammansättning. Under maj-juli förklarades genom beslut 64, 66 resp. 35 ansökningar admissible - totalt under januari-juli 347. Antalet beslut där en ansökan förklarades inadmissible var för maj-juli 1 376, 1 161 resp. 712. Totalt under januari- juli 2002 har 8 391 sådana beslut meddelats. Ett mycket stort antal ansökningar har avvisats som uppenbart grundlösa - i maj 1 449, i juni 1 270 och i juli 765, totalt för perioden januari-juli 9 049. Antalet ansökningar som har kommunicerats är för här aktuella månader 156, 121 resp. 80.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Azas mot Grekland
(Ansökan nr. 50824/99, dom den 19 september 2002)
Domen finns endast på franska.

Värdering vid expropriation innebärande såväl förlust som värdeökning rubbade jämvikten mellan allmänna och enskilda intressen i strid med artikel 1 i protokoll nr.1.

De nio sökandena, DA, är alla grekiska medborgare och bor i Saloniki. I juli 1995 exproprierades delar av två markområden som tillhörde de sökande i syfte att bygga en stor gata, aveny, i staden. Expropriationsersättningen fastställdes slutligt av "hovrätten" i Saloniki i maj 1998. Eftersom de sökande ansågs kunna dra nytta av gatuanläggningen, utgick inte någon ersättning alls för viss del av den exproprierade marken (område nr. 71). Viss ersättning utgick för värdeförsämring av en icke exproprierad del av område nr. 71 men däremot inte för en del av område nr. 53a, vilket inte ansågs ha förlorat i värde i någon större utsträckning. Domstolen beslöt vidare att de sökandes kostnader i målet skulle betalas av staten. De sökandes begäran om laglighetsprövning avslogs i juli 1998. - I Europadomstolen klagade de över att de inte fått full ersättning för den exproprierade marken och att de hade bedömts dra nytta av de utförda arbetena. De klagade också över att de inte fått ersättning för den mark som icke exproprierats. De åberopade artikel 1 i protokoll nr1. Slutligen klagade de också på beslutet att deras kostnader skulle ersättas av staten.

Domstolen förklarade att den inte var behörig att ersätta en nationell domstols beslut med en egen bedömning avseende frågan om det icke exproprierade området hade minskat i värde och om särskild ersättning bort utgå för detta. Med hänsyn till det utrymme som de nationella myndigheterna har för sina bedömningar hade det i denna del inte framkommit något som visade att det skett en kränkning av den åberopade artikeln.

Domstolen noterade att antagandet att de sökandes nytta av den förbättrade vägen utgjorde tillräcklig kompensation inte längre kunde motbevisas. Markägare som ansåg att de lidit en förlust p.g.a. arbetet var tvungna att föra olika processer för att få fastställt att arbetena skadat deras egendom. Det fanns en motsättning i villkoren för att ge särskild ersättning för värdeminskning på icke exproprierad mark i förhållande till att det samtidigt slogs fast att gatuarbetena medfört en nytta som gav en värdeökning.

I fråga om ersättning för de sökandes kostnader i det nationella målet noterad domstolen att statens ersättningsskyldighet, genom ett ministerbeslut, var begränsad till motsvarande 294 EUR. Detta belopp täckte emellertid inte de sökandes kostnader utan de fick själva stå för den resterande delen.

Domstolen fann sammanfattningsvis att myndigheterna brustit när det gällde att upprätthålla erforderlig jämvikt mellan skyddet för enskildas rättigheter och samhällets intressen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Sporrong och Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Les saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09
Katikaridis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-11-15
Tsomtsos m.fl. ./. Grekland, dom 1996-11-15
Malama ./. Grekland, dom 2001-03-01
Papachelas ./. Grekland, dom [GC] 1999-03-25

 

Nerva m.fl. mot UK
(Ansökning nr. 42295/98, dom den 24 september 2002)
Domen finns endast på engelska.

Att betala ut dricks som lagts till vid betalning med kreditkort som lön kränkte inte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Nerva, som är italiensk medborgare och tre spanska medborgare, N, arbetade som servitörer i England. I stället för att som de brukade direkt få behålla dricks som lämnades kontant tog arbetsgivaren upp dricks som lämnades som "extra betalning" via check eller kreditkort på deras lönebesked. N stämde arbetsgivaren för kontraktsbrott, eftersom sistnämnda dricks lades till deras minimiveckolöner. De hävdade bl.a. att dricksen var avsedd för dem och att den förvarats av arbetsgivaren för deras räkning och att den inte kunde utgöra del av deras grundlön. De hävdade vidare att de i själva verket erhållit mindre än minimilönen under aktuell period och att de därför var berättigade till skadestånd. Den nationella domstolen fann att dricks som betalas via check eller kreditkort blev arbetsgivarens egendom och därför kunde räknas in i minimilönen. De sökande överklagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade N att förfarandet stred mot artikel 1 i protokoll nr. 1 och artikel 14 i konventionen.

En av de sökande hade avlidit kort tid efter det att ansökningen givits in till Europadomstolen. Domstolen tillät emellertid att hans bror fick föra talan.

Domstolen konstaterade att det var ostridigt att arbetsgivaren blev laglig ägare till dricks som betalades på det ifrågavarande sättet, eftersom den check eller nota som kunden skrev under var ställd till arbetsgivaren och ingick i dennes redovisning. Det var också ostridigt att de sökande fick andel av dricksen i överensstämmelse med vad som avtalats med serveringspersonalen. Var och en av de sökande hade som extra lön fått ett belopp motsvarande vad de skulle fått om dricksen hade betalats kontant efter avdrag för skatt och avgifter. De sökande fick vidare den extra lönen snabbt, eftersom de till skillnad mot arbetsgivaren inte var tvungna att vänta på att checken eller kortnotan betalades. De fick också sin ersättning även om det senare visade sig vara fråga om ett check- eller kortbedrägeri. De sökande var berättigade till minimilöner och de hade inte ifrågasatt att arbetsgivaren fullgjorde föreskrivna skyldigheter. Han hade också betalat dem mer än minimilönen genom den "extra lönen". De sökande kunde inte göra gällande någon separat rätt till dricksen eller till en minimilön som beräknades utan dricksen. De kunde inte heller anses ha haft en berättigad förväntan om att dricksen i fråga inte skulle ingå i deras ersättning. Ett sådant synsätt hade förutsatt att kunden haft en avsikt att så inte skulle ske. Det var också en alltför vag grund för att kunna ge upphov till en sådan berättigad förväntan som kan utgöra egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Det gällde för de klagande att träffa en avtalsöverenskommelse med arbetsgivaren om hur dricksen skulle behandlas från lönesynpunkt. De kunde emellertid inte stödja sig på artikel 1 i protokoll nr. 1 för att kräva högre inkomster. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1. - De klagande hade inte visat att vare sig aktuell lagstiftning eller dess tillämpning medfört att de diskriminerats i förhållande till arbetstagare inom andra sektorer som omfattades av samma lagstiftning. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller hade skett någon kränkning av deras rättigheter enligt artikel 14 i konventionen.

HÄNVISNINGAR
Scherer ./. Schweiz, dom 1994-03-25
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Malhous ./. Tjeckien, dom [GC] 2001-07-12
Prins Hans-Adam II av Liechtenstein ./. Tyskland, dom [GC] 2001-07-11
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22

 

M.G. mot UK
(Ansökning nr. 39393/98, dom den 24 september 2002)
Domen finns endast på engelska.

Underlåtenhet att till en person lämna ut hans socialakt stred mot artikel 8.

MG, som är född 1960, var i olika perioder under åren 1961-1967 placerad för frivillig samhällsvård p.g.a. att modern då genomgick psykiatrisk behandling och fadern hade svårigheter att klara barnen själv. I april 1995 begärde MG att få ta del av sin socialtjänstakt. Han begärde i juni s.å. också uppgifter i fråga om fadern varit föremål för utredning, om han dömts för övergrepp på barn och om myndigheternas ansvar för de övergrepp han utsatts för som barn. I brev till myndigheten i juni 1996 noterade hans advokat att MG fått vissa dokument och sammanfattande upplysningar. MG begärde åter att få ta del av akten. Myndigheten svarade att akten upprättats innan lagen om tillgång till personliga akter trätt i kraft 1987. Det bekräftades att det inte fanns några anteckningar i akten efter 1967 och endast sparsamma uppgifter om att MG behandlats illa. I januari 1997 begärde MG särskilt upplysningar om anklagelser om vanvård som gjorts i november 1966 och om att han utsatts för övergrepp av fadern under de därpå följande åtta åren. Myndigheten hänvisade till tidigare utlämnade uppgifter och till den skillnad som föreligger i fråga om hur socialtjänsten hanterade ett ärende 1960 resp. 1997. - I Europadomstolen hävdade MG att underlåtenheten att låta honom få del av hela sin akt och särskilt åren 1967-1976 innebar en kränkning av hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv enligt artikel 8.

Domstolen konstaterade att MG:s huvudsakliga skäl för att få ta del av handlingarna var att han var övertygad om att fadern utsatt honom för fysiska övergrepp och att han behövde alla uppgifter om förhållandena för att bearbeta och komma till rätta med den känslomässiga och psykiska effekten av sådana övergrepp samt för att förstå sitt eget handlande därefter. Domstolen noterade att MG under 1995 endast fått begränsad tillgång till sin akt. Detta framgick av de handlingar som regeringen givit in i målet. Dessutom hade MG ingen laglig rätt att få tillgång till akten som han kunde stödja sin begäran eller ett överklagande på. Viktigast var dock att han inte hade någon möjlighet att överklaga till ett oberoende organ. Den akt som regeringen gett in visade att det fanns behov av en överklagandemöjlighet - vissa sidor hade tagits bort och vissa dokument hade inte lämnats ut, eftersom det ansetts berättigat m.h.t. sekretesskyddet för tredje man.

Mot denna bakgrund fann domstolen att det fanns en brist när det gällde att uppfylla den positiva skyldigheten att skydda den enskildes privat- och familjeliv med avseende på att han fick tillgång till sin akt. Emellertid hade MG fr.o.m. mars 2000, då "dataskyddslagen" trädde i kraft, haft möjlighet att överklaga till en oberoende myndighet. Eftersom MG inte fått tillgång till sin socialakt under tiden april 1995 - mars 2000 fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Gaskin ./. U K, dom 1989-07-07
Martin ./. U K, beslut 1996-02-28 (inadmissible)

 

Posti och Rahko mot Finland
(Ansökan nr. 27824/95, dom den 24 september 2002)
Domen finns endast på engelska.

Förbud att använda vissa redskap vid laxfiske för att bevara fiskbeståndet kränkte inte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Posti och Rahko, PR, är finska fiskare som fiskar i statliga vatten i Bottenviken med stöd av en nyttjanderätt de fått 1989 och som förlängt senast år 2000 för perioden 2000-2004. Fr.o.m. 1986 har jord- och skogsbruksministeriet i syfte att skydda det framtida fiskbeståndet utfärdat ett antal förordningar som på olika sätt begränsar fisket. PR begärde 1991 att få lagligheten av förordning 684/91, som förbjöd användningen av vissa fiskeredskap, prövad. Högsta förvaltningsdomstolen avvisade deras överklagande, eftersom den fann sig sakna behörighet. Genom förordning 231/1994 förbjöds laxfiske med vissa redskap under vissa perioder bl.a. i de vatten som nyttjades av PR. Som svar på en begäran från PR fann "justitieombudsmannen" inte något som talade för att ministeriet handlat felaktigt när det utfärdade sistnämnda förordning. I ett senare beslut fann ombudsmannen att begränsningarna genom förordningen var berättigade m.h.t. fiskbeståndet. Beträffande PR:s påstående om diskriminering fann ombudsmannen att begränsningarna visserligen varierade mellan olika områden men att detta berodde på att hänsyn tagits till laxens vandringsvägar. Ombudsmannen fann att de påtalade skillnaderna var berättigade men framhöll att ministeriet inte tillräckligt hade beaktat behovet av att behandla fiskare i olika områden lika. I september fick PR viss ersättning för de förluster som uppkommit genom fiskeförbudet. - I Europadomstolen klagade PR på att fiskerestriktionerna kränkte deras rätt enligt artikel 1 i protokoll nr.1 att fritt kunna förfoga över sin egendom. De klagade även på att de inte haft tillgång till domstol och inte kunnat överklaga och åberopade artiklarna 6.1 och 13. De klagade också på att de aktuella bestämmelserna diskriminerade dem som kustfiskare i förhållande till dem som fiskar i öppet vatten.

Europadomstolen fann att det förelåg en genuin och allvarlig tvist beträffande PR:s rätt att fiska i de ifrågavarande vattnen under 1995-1999 på grund av de aktuella förordningarna. Artikel 6.1 var därför tillämplig. Eftersom PR inte kunde få effekterna av förordningarna prövade i domstol fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det mot denna bakrund inte var nödvändigt att pröva artikel 13.

Domstolen fann vidare att de klagandes rätt att fiska p.g.a. den erhållna nyttjanderätten var en "egendom" och att begränsningarna av fiskerätten innebar att användningen av denna egendom begränsades. Syftet med ingreppet - bevarande av fiskebeståndet - var lagligt, proportionerligt och legitimt och åtgärden vidtogs i det allmännas intresse. Dessutom medförde ingreppet inte att fiskarna helt fråntogs rätten att fiska. Ersättning hade vidare utgått för förluster p.g.a. begränsningarna. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen erinrade slutligen om att artikel 14 inte kan tillämpas helt fristående utan att den får tillämpning först i anslutning till någon annan av de rättigheter som anges i konventionen. Det behöver dock inte ha skett en kränkning av en rättighet enligt någon annan artikel utan det räcker med att fakta i målet faller in under en annan bestämmelses område. Diskriminering föreligger inte bara när staten behandlar personer i analoga situationer olika utan när man underlåter att behandla personer olika när deras förhållanden är påtagligt olika. Domstolen fann emellertid att det inte visats att fiskarna behandlats olika till nackdel för de klagande och fann därmed att det inte skett någon kränkning av artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25
W. ./. U K, dom 1987-07-08
König ./. Tyskland, dom 1986-06-28
Ruiz-Mateos m.fl. ./. Spanien, kommissionens beslut 1991-09-14
Procola ./. Luxemburg, dom 1995-09-28
Papamichalopoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1993-06-24
Thlimennos ./. Grekland, dom [GC] 2000-04-06
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
EG-domstolens dom i mål C-358/89 Extramet Industrie SA ./. Rådet

 

Cuscani mot UK
(Ansökan nr. 32771/96, dom den 24 september 2002)
Domen finns endast på engelska.

Rättegång utan tolk var inte rättvis.

Cuscani, C, var föreståndare för en restaurang i Newcastle och han var också direktör i det bolag som drev restaurangen. Sedan restaurangen varit föremål för utredning likviderades bolaget och hyresrätten överfördes till ett nytt bolag som kontrollerades av C. Restaurangen drevs sedan av olika bolag som alla underlät att betala mervärdesskatt. Dessutom redovisades inte utbetalda löner. Mervärdesskatteskulden beräknades till ca 460 000 GBP och obetalda skatter och sociala avgifter till 360 000 GBP. C försattes i konkurs i september 1994 och han häktades i november s.å. Vid rättegången den 4 januari 1996 förklarade han sig skyldig till skattebedrägeri. Vid förhandling den 26 januari 1996 avseende straffmätningen var ingen tolk närvarande, trots att domstolen bifallit C:s yrkande därom. Domstolen tillät att C:s bror skulle få översätta men han blev inte vid något tillfälle ombedd att översätta något uttalande. C dömdes till 4 års fängelse och 10 års näringsförbud (ung.) Han fick inte tillstånd att överklaga. I september 1996 skrev C till inrikesministern och uppgav att de belopp som omfattades av bedrägerierna i själva verket endast uppgick till 140 000GBP och inte till över 800 000 GBP. Han klagade också över frånvaron av tolk och förklarade att brodern varken kunde skriva eller tala engelska. Den kommission som undersökte hans klagomål fann inte skäl att låta honom överklaga, eftersom det inte bedömdes troligt att domen skulle ändras. C frigavs villkorligt den 25 november 1996. - I Europadomstolen hävdade C att han i avsaknad av tolk inte fått en rättvis rättegång.

Domstolen noterade att frågan om C:s bristande språkkunskaper och hans oförmåga att förstå förhandlingarna väcktes när domstolen informerades om att han erkände sig skyldig till de påstådda brotten. Det ålåg den nationelle domaren att utreda C:s behov av tolk i samråd med denne, särskilt när han fått klart för sig försvarsadvokatens svårigheter att kommunicera med sin klient. C hade erkänt sig skyldig till allvarliga brott och kunde förvänta ett långt fängelsestraff. Det ankom därför på domaren att övertyga sig om att avsaknaden av tolk inte skulle hindra C från att fullt ut delta i behandlingen av den fråga som var av avgörande betydelse för honom. Genom att överlåta till C att förlita sig på broderns inte prövade språkkunskaper hade domaren inte fullgjort sina skyldigheter. Mot bakgrund härav fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 (e).

HÄNVISNINGAR
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Stanford ./. U K, dom 1994-02-23

 

Grisez mot Belgien
(Ansökan nr. 35776/97, dom den 26 september 2002)
Domen finns endast på franska.
Drygt två år i häkte stred inte mot artikel 5.3.

Grisez, G, anhölls den 16 juli 1995 misstänkt för delaktighet i mordet på sin hustru. Enligt diagnos som angavs i ett läkarutlåtande i september 1995 led han bl.a. av en psykisk störning och paranoia, vilket gjorde honom farlig för sig själv och andra. Sedan undersökningsdomaren fått en socialutredning över G beslöt han att åtalet skulle gå vidare. Åklagaren begärde i mars 1996 ett medicinskt och ett psykiatriskt utlåtande avseende den döda för att kunna få G:s påståenden om att hustrun varit deprimerad och haft självmordsfunderingar bekräftade. Ett preliminärt utlåtande gavs in till rätten i september 1996 och undersökningsdomaren fortsatte förundersökningen och hörde vittnen. G begärde att få bli släppt mot borgen men fick avslag med motiveringen bl.a. att utredningen i målet talade starkt emot honom och att han led av en personlighetsstörning. G dömdes av brottmålsdomstolen i november 1997 till 30 års fängelse. - i Europadomstolen klagade G över den långa tid han suttit häktad före rättegången, 2 år 3 månader och 19 dagar, och åberopade artikel 5.3.

Domstolen framhöll att varaktigheten av ett kvarhållande måste bedömas med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och noterade att skälen för att hålla G kvar i häktet varit att bevisningen i målet talade starkt emot honom och att han led av en allvarlig psykisk störning som gjorde honom farlig. Även om de medicinska utredningarna hade orsakat fördröjningar i förfarandet hade under tiden vidtagits andra åtgärder i förundersökningen. Dessutom framstod inte den totala häktningstiden som orimlig m.h.t. de allvarliga anklagelserna och det antal frågor som krävde utredning. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 5.3.

HÄNVISNINGAR
Kudla ./. Polen, dom [GC] 2000-10-26

 

Benjamin och Wilson mot UK
(Ansökan nr. 28212/95, dom den 26 september 2002)
Domen finns endast på engelska.

Psykiatrisk prövningsnämnd utan behörighet till utskrivning kränkte artikel 5.4.

Benjamin och Wilson, BoW, var båda intagna på sjukhus sedan de dömts till livstids fängelse med möjlighet till omprövning. B var dömd för våldtäkt 1983 med en minimitid på sex år, vilken löpte ut i april 1989. Eftersom B hade vanföreställningar och beteendestörningar i fängelset överfördes han 1989 till ett specialsjukhus. I oktober 1993 förklarades hans vistelse där vara på livstid, s.k. teknisk livstid, p.g.a. att han ansågs ha lidit av en psykisk störning vid tidpunkten för brottet trots att han inte dömts till sjukhusvård. - W var dömd för sexuellt övergrepp på en ung flicka 1977. Vid rättegången rekommenderade psykiatriskt sakkunniga att han skulle dömas till sluten vård utan tidsbegränsning. Eftersom det inte fanns någon tillräckligt säker plats tillgänglig dömdes han till fängelse med möjlighet till omplacering senare. W:s minimitid, 8 år, löpte ut 1984. Från augusti 1977 och framåt vistades W omväxlande på sjukhus och i fängelse. 1992 överfördes han till ett specialsjukhus och fick där i juni 1993 s.k. teknisk livstid. Efter ansökan hos departementschefen vägrades BoW sådan omprövning av livstidsstraffen som kunde medföra villkorlig frigivning med motiveringen att de var intagna på sjukhus för vård. Beslutet förklarades efter överklagande till domstol för olagligt. Rättens beslut ändrades i högre instans delvis. BoW:s ansökningar om frisläppande prövades 1996 av en psykiatrisk prövningsnämnd som rekommenderade departementschefen att avslå deras ansökningar, vilket skedde. W fick åter avslag i juni 2000 medan B skrevs ut i januari 2001. - I Europadomstolen klagade de på att de inte haft tillgång till ett förfarande för att ifrågasätta lagligheten av den fortgående interneringen.

Domstolen noterade att även om BoW hade haft möjlighet att få kvarhållandet prövat av en psykiatrisk prövningsnämnd hade denna inte behörighet att besluta om utskrivning utan det var departementschefen som fattade beslut i frågan. Möjligheten att få departementschefens avslagsbeslut prövat i domstol kunde inte läka den bristande behörigheten hos nämnden att fatta beslut. Ett utskrivningsbeslut fattades vidare av en medlem av den verkställande myndigheten och inte av rätten. Detta var inte en formfråga utan en fråga som inkräktade på den grundläggande principen om maktfördelning och förminskade det nödvändiga skyddet mot tänkbart missbruk. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
X ./. U K, dom 1981-11-05
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02
Singh ./. U K, dom 1996-02-21
D.N. ./. Schweiz, dom [GC] 2001-03-29
Stafford ./. U K, dom [GC] 2002-05-28 (jfr nr 6/02)

Baragan mot Rumänien
(Ansökan nr. 33627/96, dom den 1 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Upphävande av lagakraftvunnen dom om rätt till lägenhet stred mot artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Baragan, B, köpte 1949 en lägenhet i Bukarest som förstatligades 1950. Han väckte talan om att återfå äganderätten till lägenheten och fick i oktober 1993 bifall till sin talan i första instans. Domen vann laga kraft. I maj 1996 upphävdes domen av Högsta domstolen som fann att domstolarna saknade behörighet att pröva frågor av aktuellt slag. Staten sålde därefter lägenheten till en tredje man. - B åberopade i Europadomstolen artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen fann, med hänvisning till att ett undanröjande av lagakraftvunna domar strider mot rättssäkerhetsprincipen, att Högsta domstolen genom sin tillämpning av reglerna om undanröjande hade kränkt klagandenas rätt till en rättvis rättegång. Vidare stred besluten att domstolarna saknade behörighet att pröva äganderättstvister beträffande fastigheter i sig mot rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Vidare konstaterade domstolen att den klagandes ägartitel fastställts genom en lagakraftvunnen dom och den kunde således inte återkallas. Den klagande hade därför egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Genom att undanröja den lagakraftvunna domen hade Högsta domstolen berövat den klagande hans egendom under mer än fem år utan en ersättning som återspeglade egendomens rätta värde. Även om det kunde visas att detta hade skett i samhällets intresse, hade den väl avvägda balansen som skall råda mellan de krav som samhällets allmänna intressen ställer och de krav som skall skydda enskildas fundamentala rättigheter rubbats. Den klagande hade fått bära och fortfor att bära en alltför tung börda. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Jämför liknande mål refererade i nr 6/02 och noterade i nr 7 och 8/02.

HÄNVISNINGAR
Vocaturo ./. Italien, dom 1991-05-24
G ./. Italien, dom 1992-02-27
Pandolfelli och Palumbo ./. Italien, dom 1992-02-27
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28

 

Böhmer mot Tyskland
(Ansökan nr. 37568/97, dom den 3 oktober 2002)

Domen finns endast på engelska.

Uttalande i dom avseende omprövning av straff p.g.a. nya brott om en persons skuld, när denna inte avgjorts slutligt, stred mot artikel 6.1 och 2.

Böhmer, B, dömdes i juni 1991 för häleri och stöld till två års fängelse villkorligt med övervakning i fyra år. Övervakningsperioden förlängdes med anledning av en senare dom 1993. Under 1995 överklagade B två ytterligare domar för bedrägerier. Han begärde också omprövning av ett straffbeslut i december 1995. Utan att invänta resultatet av omprövningen beslöt "tingsrätten" i Hamburg att ändra det ursprungliga 2-åriga straffet p.g.a. att B begått nya brott under övervakningsperioden. Beslutet fastställdes i "hovrätten". - I Europadomstolen klagade B över att "hovrätten" i sitt beslut funnit honom skyldig trots att denna fråga fortfarande var oavgjord i annan domstol. Han hävdade att oskuldspresumtionen kränkts och åberopade artikel 6.1 och 2.

Domstolen erinrade inledningsvis om att oskuldspresumtionen är ett av de grundläggande elementen i en rättvis rättegång. Oskuldspresumtionen kränks om ett rättsligt beslut ger uttryck för att en person är skyldig innan det lagligen har fastställts att han är skyldig. Det räcker att det finns ett resonemang om att domstolen anser honom skyldig. Europadomstolen har betonat ordvalets betydelse i officiella beslut innan en person faktiskt har befunnits skyldig. Domstolen noterade att "hovrätten" när den överprövat verkställigheten av straff hade antagit "tingsrättens" roll, dvs. som behörig brottmålsdomstol, och därmed förklarat B skyldig till ett brott. "Hovrättens" domskäl kränkte oskuldspresumtionen och domstolen fann därför enhäligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 2.

HÄNVISNINGAR
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Phillips ./. U K, dom 2001-07-05
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-10-10
Adolf ./. Österrike, dom 1982-03-26

 

Kucera mot Österrike
(Ansökan nr. 40072/98, dom den 3 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

Inte nödvändigt låta våldtäktsman vara personligen närvarande för att utreda hans svåra barndom i mål om överklagat straff.

Kucera, K, sitter f.n. i fängelse sedan hand dömts till 14 års fängelse p.g.a. våldtäkter i juni och september 1993. I augusti 1996 överklagade han det bestämda straffet och väckte en ogiltighetstalan mot domen. Han hävdade att brottmålsdomstolen inte tillräckligt hade beaktat hans dåliga utbildning, hans svåra barndom och att han varit påverkad av alkohol och droger. Han begärde inte muntlig förhandling. Hans ogiltighetstalan avslogs den 8 oktober 1996 och hans vidare överklagande avslogs efter en förhandling där hans advokat men inte han själv var närvarande. Domstolen fann att hans erkännande inte var en förmildrande omständighet. Det fanns också försvårande omständigheter, bl.a. brottens grymhet och att de upprepats. Bristfällig utbildning och en svår barndom kunde inte anses utgöra förmildrande omständigheter, eftersom K nu var vuxen. Dessa förhållanden förklarade inte heller hans brutalitet. Att han varit påverkad hade enligt sakkunnigas bedömning inte bidragit till att han begått brotten. Slutligen konstaterades att han inte led av någon psykisk störning utan av frustration och aggressioner och att han inte visat några tecken på ånger. - I Europadomstolen klagade K på att domstolen hållit förhandling utan hans närvaro. Han ansåg att domstolen borde ha haft ett personligt intryck av honom när den skulle ompröva straffet. Han åberopade artikel 6.3 c).

Domstolen fann att K:s närvaro inte varit nödvändig vid prövning av överklagandet av straffet för att rättssäkerhetsintresset skulle tas till vara. De frågor som K hade väckt i sitt överklagande kunde väl ha prövats av domstolen på grund av det som advokaten framfört vid förhandlingen och det som framgick av handlingarna i akten. K:s berusning vid brottstillfället hade bedömts av en sakkunnig och hans utbildning och barndom var väsentligen bakgrundinformation. Det fanns inget som visade att domstolen vid den aktuella förhandlingen hade behövt göra en bedömning av K:s personlighet, hans karaktär, hans skäl för att begå brotten eller hans farlighet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.3 c).

HÄNVISNINGAR
Michael Edward Cooke ./. Österrike, dom 2000-02-08
Kremzow ./. Österrike, dom 1993-09-21
Pobornikoff ./. Österrike, dom 2000-10-03

 

Beckles mot UK
(Ansökan nr. 44652/98, dom den 8 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

När anklagad utnyttjade rätt att tiga drogs därav slutsats om hans skuld i strid med artikel 6.1.

Beckles, B, dömdes i maj 1997 till 15 års fängelse för bl. a. rån och mordförsök på MM. Den senare hade i januari 1996 plockat upp en prostituerad och åkt med till hennes hem. När de kom dit fanns tre män, en kvinna och två ungdomar i lägenheten. MM hölls fast under knivhot och rånades på ca 40 GBP. Alla i lägenheten utom MM rökte kokain. Ytterligare pengar togs från MM som hindrades av B att lämna lägenheten. B och två andra personer slängde slutligen ut MM genom fönstret. Han föll fyra våningar ned. Han överlevde men blev förlamad från midjan och nedåt. Ingen i lägenheten försökte ringa efter ambulans. B anhölls den 24 januari 1996. Han varnades om att han inte var tvungen att säga något men att det kunde skada hans framtida försvar om han, när han blev tillfrågad, inte uppgav sådant som han senare skulle anföra i domstol. B sade till polisen som grep honom "Han blev inte knuffad - han hoppade", men råddes att vänta med att uttala sig tills polisförhöret. Vid förhöret upplyste B:s försvarare polisen om att han rått sin klient att inte svara på frågor och denne svarade sedan "inga kommentarer" på varje fråga som ställdes till honom. B identifierades i maj av MM via en videoinspelning. Vid nytt förhör i september 1996, i närvaro av advokaten, erkände B att han varit i den aktuella lägenheten och där träffat MM, men han förnekade att han varit i rummet när MM föll ut genom fönstret. Han upprepade att MM inte blivit knuffad ut. Man hade talat om för honom att MM ramlat ut genom fönstret och han hade sett MM ligga på marken när han tittade ut. Han trodde att MM var död och gjorde inget för att hjälpa, eftersom han var rädd. Vid rättegången tillfrågades han om varför han inte svarat på polisens frågor och han hänvisade till vad advokaten sagt. Han förklarades sig villig att svara på frågor angående sitt samtal med advokaten. När domaren sammanfattade målet för jurymännen förklarade han att de kunde dra den slutsatsen att B:s underlåtenhet att svara på polisens frågor kunde tyda på skuld men att det ankom på dem att avgöra om det var rätt och riktigt att dra en sådan slutsats. Han bad också juryn att ta ställning tillom B haft godtagbara skäl för att inte svara. B överklagade sedan domen utan framgång. - I Europadomstolen hävdade B att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1.

Domstolen erinrade om att rätten att tiga liksom skyddet mot självangivelse är en av kärnpunkterna för ett rättvist förfarande enligt artikel 6 och att det krävs särskild försiktighet om en anklagads tystnad skall kunna användas emot honom. Att grunda en dom enbart eller huvudsakligen på en anklagads tystnad eller vägran att svara på frågor är inte förenligt med rätten att tiga. En anklagads tystnad får dock beaktas vid värderingen av bevisningen i situationer där det klart kan krävas en förklaring av honom. B:s tystnad följde av den anvisning han fått om att han hade rätt att tiga och hans advokat hade varit närvarande för att råda honom om vad som bäst tjänade hans intresse. Domstolen fann att den aktuelle domaren hade brustit när det gällde att ge erforderlig tyngd åt anvisningarna om B:s förklaring till varför han inte svarat vid polisförhöret och att han överlåtit åt juryn att dra en slutsats av att B tigit. Domaren hade också undergrävt värdet av B:s förklaring genom att hänvisa till att det saknades bevis för vad advokaten sagt till honom och genom att inte nämna att B varit villig att berätta om sitt samtal med advokaten. Domaren hade vidare uppmanat juryn att ta ställning till om B haft godtagbara skäl utan att betona att ett sådant ställningstagande endast skulle göras om juryn fann B skyldig. Domstolen ansåg att juryn skulle ha informerats om relevanta bakgrundsöverväganden och upplysts om att - om den fann att B:s tystnad vid polisförhöret inte berodde på att han inte hade något svar på polisens frågor - så skulle den inte dra någon sådan slutsats som domaren pekat på. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Condron ./. U K, dom 2000-05-02
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Kavanagh ./. UK, beslut 2001-08-28 (39389/98), inadmissible

 

D.P. och J.C. mot UK
(Ansökan nr. 38719/97, dom den 10 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

Sociala myndigheter som saknade anledning misstänka sexuella övergrepp brast inte när det gällde att skydda barnen.

DP och JC är syskon och födda 1964 resp. 1967. DP påstod att hon, från det hon var åtta år och fram till 1980, var utsatt för sexuella övergrepp från NC, som från början var familjens barnvakt men som senare, 1974, gifte sig med hennes mamma. Övergreppen skedde varje vecka, oftast på lördagar när mamman var borta. NC brukade bada DP och hennes syster till de var 13 år och gjorde då närmanden. Han våldtog henne när hon var 14 år och tvingade henne som 15-åring till oralt sex. Övergreppen fortsatte till dess DP:s pojkvän flyttade in i familjen. DP förklarade att hon var för rädd för att berätta för mamman och att denna, när hon försökt ta sitt liv efter våldtäkten, hade skrattat åt henne. - JC hävdade att också han utsatts för sexuella övergrepp av NC och att detta pågått regelbundet fram till 1981 då han började skolka från skolan. Han omhändertogs då för frivillig vård och placerades på barnhem. Övergreppen fortsatte emellertid när han kom hem under helgerna. NC krävde ibland att även JC:s tvillingsyster skulle delta. JC berättade inte för mamman om övergreppen, eftersom han var rädd att inte bli trodd och för att han var rädd för NC. Både DP och JC hävdade att de tvingats underkasta sig övergreppen mot sin vilja och att de känt sig starkt förnedrade. Båda hade fått depressioner och vissa psykiska och sociala problem på grund av övergreppen. De hävdade att de upplyst de sociala myndigheterna om övergreppen men att inga åtgärder vidtagits, eftersom mamman förnekat övergreppen. Sedan en av deras systrar anmält NC för sexuella övergrepp dömdes denne till nio års fängelse. I domen beaktades även vissa övergrepp på DP och JC som NC erkänt. JC begärde ersättning från "brottsofferfonden" och erbjöds 1 500 GBP, vilket han godtog. DP, som också ansökte om ersättning erbjöds 3 000 GBP, vilket hon avböjde. Både DP och JC försökte förgäves föra talan mot de sociala myndigheterna för underlåtelse att skydda dem mot de övergrepp de utsatts för som barn. - I Europadomstolen åberopade de artiklarna 3, 6, 8 och 13 och klagade på myndigheternas underlåtenhet att skydda dem och på att de inte kunnat få sina klagomål prövade i domstol.

Domstolen konstaterade att det i socialtjänstens akter inte fanns något som antydde att det funnits misstanke om sexuella övergrepp i familjen. De klagande hade också bekräftat att de inte framfört något entydigt klagomål tillmyndigheterna. Det hade därför inte visats att myndigheterna känt till övergreppen. Domstolen var inte heller övertygad om att det funnits några omständigheter som borde ha väckt misstankar om allvarligare problem i familjen, vars liv präglades av ekonomiska problem, viss kriminalitet och en mamma som inte brydde sig så mycket om sina barn som hon bort. Myndigheterna hade i stället åtminstone de första åren ansett att NC hade en positiv inverkan på familjen samt att han utgjort en fadersgestalt för barnen, ett stöd för modern och även en ytterligare inkomstkälla. Med hänsyn härtill och till att alla barnen tigit med det som hänt ansåg domstolen att de sociala myndigheterna inte kunde lastas för att de inte utrett ev. andra problem i familjen. Det hade inte heller funnits någon skyldighet enligt artikel 3 för myndigheterna att omhänderta barnen. Samtidigt som barnen visat tecken på att må dåligt hade de också visat starka bindningar till familjen. DP hade varit tillfälligt placerad i fosterhem men återvänt hem på egen begäran. JC hade under sin tid på barnhem tyckts vara glad över hembesöken, även om han ibland visat ovilja att åka hem. Det skulle ha krävts övertygande skäl för att myndigheterna skulle vidta en så drastisk åtgärd som att permanent klippa de klagandes band med familjen och sådana fanns inte. En enig domstol fann sammanfattningsvis att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

I fråga om artikel 8 erinrade domstolen om att artikel 8 kan ålägga myndigheterna en positiv skyldighet att skydda en persons fysiska och moraliska integritet från att skadas av andra. Som domstolen funnit beträffande artikel 3 hade de sociala myndigheterna emellertid inte känt till eller borde ha känt till att styvfadern utsatte barnen för sexuella övergrepp. Såvitt myndigheterna kände till hade familjen en svår situation och de gav praktisk och ekonomisk hjälp, hade återkommande kontakter med familjen och vidtog åtgärder för att tillfälligt ge barnen vård på annat håll när det bedömdes nödvändigt. Myndigheterna kunde därför inte anses ha brustit i en positiv skyldighet att skydda barnens fysiska och moraliska integritet. Domstolen fann därför enhäligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen erinrade om att enligt dess fasta praxis så omfattar artikel 6 endast sådana tvister om civila rättigheter och skyldigheter som kan hävdas enligt nationell rätt och den ger inte i sig några garantier för innehållet i konventionsstaternas lagstiftning. Artikeln är emellertid tillämplig på verkliga och allvarliga tvister i fråga om själva förekomsten av en rättighet och i fråga om hur den utövas. De klagande kunde göra gällande en rättighet enligt nationell rätt och artikel 6 var därför tillämplig. Rätten att få tillgång till domstolsprövning kan dock begränsas under förutsättning av att inte själva rättigheten förminskas. Domstolen fann att JC haft möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade i ett kontradiktoriskt förfarande i domstol enligt de nationella bestämmelserna om skadestånd för kränkande försumlighet. DP skulle haft samma möjlighet om hon valt att fullfölja sin talan. Det förhållandet att hennes klagomål avskrivits som grundlösa innebar inte någon begränsning av rätten till domstol. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

Även om domstolen funnit att det inte skett någon kränkning av artiklarna 3 och 8 så innebär det inte att de aktuella klagomålen faller utanför tillämpningsområdet för artikel 13. Ett effektivt nationellt förfarande kunde ha spritt mer ljus över myndigheternas agerande. De klagande hade emellertid saknat möjlighet att få en prövning av sina påståenden att myndigheterna brustit när det gällde att ge dem skydd mot allvarliga övergrepp eller av möjligheten att få ersättning för den skada de därmed lidit. De hade således inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel för att få sina klagomål om kränkningar av artiklarna 3 eller 8 prövade. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

Domstolen tillerkände var och en av de klagande 5 000 EUR som ideellt skadestånd.

Ordförande, den grekiske domare Rozakis, hade en annan motivering.

HÄNVISNINGAR
A ./. U K, dom 1998-09-23
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Z. m.fl. ./. U K, dom ([GC] 2001-05-10
X. och Y. ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Holy Monasteries ./. Grekland, dom 1994-12-09
Benthem ./. Nederländerna, dom 1985-10-23
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Sporrong och Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Tre Traktörer ./. Sverige, dom 1989-07-27
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Keenan ./. U K, dom, 2001-04-03
Paul and Audrey Edwards ./. U K, dom 2002-03-14 (se nr 4/02)

Mehmet Çelebi mot Turkiet
(Ansökan nr. 20139/92, dom den 10 oktober 2002)
Ince mot Turkiet

(Ansökan nr. 20143/92, dom den 10 oktober 2002)
Domarna finns endast på franska.

Dröjsmål med betalning av expropriationsersättning medförde p.g.a. inflationen en värdeförsämring i strid med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Mehmet Çelebi, MÇ, och Ince, FI, fick båda genom ett beslut i maj 1987 av den nationella vattenmyndigheten sin mark exproprierad för ett dammbygge. De fick viss ersättning p.g.a. expropriationen. "Tingsrätten" tillerkände dem ytterligare ersättning jämte dröjsmålsränta om 30 % per år. Sedan vattenmyndigheten överklagat utan framgång betalade den under 1993 den tillkommande ersättningen. - I Europadomstolen klagade MÇ och FI på att tilläggsersättningen, som de erhållit först efter flera års processande, hade förlorat i värde p.g.a. penningvärdesförsämringen och hävdade en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. De klagade också på att domstols-prövningen inte skett inom rimlig tid.

Domstolen konstaterade att det gått 5 resp. 6 år från det att de klagande väckte talan om tilläggsersättning till det att de fick betalt. Vidare noterades att de tillerkänts ränta med 30 % medan inflationen varit i genomsnitt 67 % per år. Dröjsmålet med betalningen, som orsakats av vattenmyndigheten, hade medfört att de klagande lidit ytterligare förluster utöver expropriationen. Dröjsmålet hade vidare i förening med den sammanlagda tiden för förfarandet lett till att de klagande fått bära en alltför tung börda, vilket hade rubbat den rimliga balans som skall råda mellan allmänna intressen och skyddet för den enskildes möjlighet att förfoga över sin egendom. Domstolen fann därför i båda målen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artikel 6.1.

Jämför även mål refererat i nr 8/02.

HÄNVISNINGAR
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Akkus ./. Turkiet, dom 1997-07-09
Aka ./. Turkiet, dom 1998-09-23
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08

Gündogan mot Turkiet
(Ansökan nr. 31877/96, dom den 10 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Nio dagar i polisarrest innan beslut om häktning kränkte artikel 5.3 och 4. - Ersättning för kränkning kunde inte prövas i nationell domstol i strid med artikel 5.5.

Gündogan, G, sitter f.n. i fängelse. Han anhölls och sattes i polisarrest den 17 oktober 1995 misstänkt för att vara medlem i det illegala turkiska kommunistpartiet. Han häktades av domare den 26 oktober s.å. och dömdes den 12 november 1999 till livstids fängelse. - I Europadomstolen klagade G över den tid han suttit i förvar hos polisen och åberopade artikel 5.3. Han klagade också över att det saknats rättsmedel för att överklaga häktningsbeslutet i strid med artikel 5.4 och över att han enligt turkisk lag inte kunnat ansöka om ersättning för ett brott mot artikel 5.

Domstolen medgav att en utredning av terroristaktioner ställde myndigheterna inför särskilda problem men framhöll att detta inte innebar att myndigheternas agerande var undantaget från kravet att kunna prövas av domstol. Domstolen konstaterade att G varit anhållen i nio dagar. Den tiden var inte förenlig med begreppet att "utan dröjsmål" ställas inför domare. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Domstolen fann vidare att domaren som meddelade häktningsbeslutet inte hade ingripit förrän nio dagar efter det att G anhållits och att denna tid enligt domstolens fasta praxis inte var förenlig med kravet på att lagligheten av ett frihetsberövande skall ske snabbt. Domstolen fann därför enhälligt att dt skett en kränkning även av artikel 5.4.

Slutligen slog domstolen fast att det ännu inte finns någon möjlighet att föra talan i de nationella domstolarna om ersättning p.g.a. de konstaterade kränkningarna. En enig domstol fann därför att det skett en kränkning av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Sakik m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1998-11-29
Murray ./. U K, dom 1994-10-28
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21  
Musial ./. Polen, dom [GC] 1999-03-25
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24

 

Czekalla mot Portugal
(Ansökan nr. 38830/97, dom den 10 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.
Brister hos offentlig försvarare kränkte artikel 6.1 och 3.

Czekalla, C, som är tysk, häktades i januari 1993 i Portugal i samband med en aktion mot narkotikahandeln. Han ställdes tillsammans med 34 andra personer inför rätta i april 1994. Under rättegången sade han upp sin advokat och begärde att få en offentlig försvarare. Domstolen förordnade i februari 1995 TM som försvarare. I juli 1995 dömdes C till 15 års fängelse för narkotikahandel under försvårande omständigheter. Han överklagade personligen i augusti 1995. Överklagandet avvisades, eftersom det var skrivet på tyska och inte på portugisiska. Även TM överklagade för C:s räkning. Hennes överklagande gavs inte prövningstillstånd p.g.a. att hon underlåtit att ange grunderna för överklagandet tillräckligt. Efter överklagande från åklagaren höjde Högsta domstolen, som fann C skyldig även till sammansvärjning, straffet till 18 års fängelse. C överfördes till Tyskland där han avtjänade straffet fram till det att han frigavs villkorligt i mars 2001. - I Europadomstolen klagade C på dt försvar han fått och gjorde gällande att advokatens brister hade betagit honom rätten till prövning i Högsta domstolen. Han åberopade artikel 6.1 och 6.3.

Domstolen erinrade om att staten inte är ansvarig för varje ofullkomlighet hos en offentligt förordnad försvarare. De nationella myndigheterna förväntas dock ingripa om ofullkomligheten hos en sådan försvarare är uppenbar eller ges dem till känna. Den aktuella advokatens fel och brister när det gällde att framföra svarandens sak i målet var dock inte sådana att de väckte statens ansvar. Däremot betog underlåtenheten från advokatens sida att följa formföreskrifterna C rätten till ett visst rättsmedel och förhållandet hade inte rättats till i högre instans. C var en utlänning som saknade kunskaper i det språk på vilket förhandlingarna fördes och han kunde se fram mot ett långt fängelsestraff. Han hade enligt domstolens mening inte fått ett verkligt och effektivt försvar när han överklagade till Högsta domstolen. Domstolen fann att när advokaten inte följde föreskrivna formkrav så innebar det ett uttalat tillkortakommande som borde ha föranlett de nationella myndigheterna att vidta åtgärder som t.ex. en begäran om förtydligande eller utveckling av grunderna för överklagandet. Domstolen noterade att den portugisiska konstitutionsdomstolen nyligen uttalat att det inte längre är möjligt att vägra prövningstillstånd på de grunder som Högsta domstolen anfört i det aktuella målet. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 6.3.

HÄNVISNINGAR
Van Geyseghem ./. Belgien, dom [GC] 1999-01-21
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21
Av parterna åberopade:
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13

ÖVRIGT


Under perioden den 26 september - 10 oktober 2002 har domstolen avgjort 5 mål, utöver sådana som avsett fastställande av förlikningar, avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 26 september, 1, 3 och 10 oktober 2002.

26 september
Becker ./. Tyskland (45448/99) ersättning för uppfinning

1 oktober
Sawicka ./. Polen (37645/97) bodelning

3 oktober
Gröçer ./. Nederländerna (51392/99) socialförsäkring (anm. 5 år, 2 instanser; kränkning)
G.L. ./. Italien (54283/00) socialförsäkring (anm. 4 år 3 mån., 2 instanser, ej kränkning)

10 oktober
Theraube ./. Frankrike (44565/98) skadestånd

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Regeringsrättens dom den 13 september 2002 i mål nr. 624-1999 om eftertaxering och skattetillägg.

Regeringsrätten har i målet prövat frågan om det förhållandet att en person, NN, genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för skattebedrägeri m.h.t. innehållet i artikel 4.1 i protokoll nr. 7 till Europakonventionen utgör hinder mot att låta ett påfört skattetillägg bestå. Regeringsrätten pekar på att förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem) är ett viktigt rättssäkerhetskrav, som bl.a. kommer till uttryck i rättegångsbalken och i protokoll nr. 7 och uttalar sedan följande. Det står inte helt klart vilken räckvidd som skall ges åt artikel 4.1 i protokoll nr. 7 och den princip som uttrycks där. Ordlagen ger inte någon säker vägledning i frågan om hur det nu aktuella fallet skall bedömas. Europadomstolens praxis på området är inte heller helt entydig. Regeringsrätten erinrar om Europadomstolens domar den 23 juli 2002 i målen Janosevic och Västberga Taxi och framhåller att det saknas anledning att i detta mål som gäller äldre taxeringslag göra annan bedömning än att skattetillägg innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. De faktiska omständigheter som föranlett att NN påförts skattetillägg och ådömts påföljd för skattebedrägeri är desamma och avgörande är om hans handlande skall bedömas som ett eller flera brott. Regeringsrätten noterar att Europadomstolen funnit att ett och samma handlande, eller en och samma gärning, kan innefatt flera brott och att domstolen i flera fall prövat denna fråga och därvid funnit att endast ett brott skall beivras om det ena brottet innehåller precis samma rekvisit som det andra. Regeringsrätten framhåller att det för att någon skall kunna dömas för skattebedrägeri krävs att han uppsåtligen lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna uppgift medan skattetillägg kan påföras i administrativ ordning utan något krav på uppsåt eller oaktsamhet. Vidare framhålls att skattetilläggsförfarandet ger utrymme för att, sedan det konstaterats att det finns grund för att påföra skattetillägg, medge eftergift i det enskilda fallet. Regeringsrätten konstaterar att skattetillägg är en generell och schabloniserad sanktion för att motverka bl.a. bristande noggrannhet vid fullgörandet av deklarationsplikten och att för det fall då någon uppsåtligen lämnat oriktig uppgift eller underlåtit att lämna uppgift det därutöver kan utmätas straff för skattebedrägeri, numera skattebrott. Uppsåtet utgör ett av detta brotts konstitutiva element vars existens det åligger åklagaren att bevisa. För att någon skall kunna dömas för skattebedrägeri fordra således, vid en jämförelse med grunderna för påförande av skattetillägg, att ett ytterligare, väsentligt rekvisit är uppfyllt. Det är alltså i Europakonventionens mening fråga om två olika brott. Om det skattetillägg som NN har påförts får kvarstå har han därför inte i strid med artikel 4.1 i protokoll nr. 7 lagförts och ådömts en ytterligare påföljd för samma brott som han tidigare dömts för. Hinder för att låta det påförda skattetillägget kvarstå föreligger därför inte.

LITTERATUR


Rapport om arbetet i det konsultativa rådet för domare i Europa (Consultative Council of European Judges, CCJE); J. Hirschfeldt och L. Wennerström, Tidskrift för Sveriges domareförbund 2/2002.

Från Europarådet till EU-stadgan; Jacob Sundberg, Europarättslig Tidskrift 2/2002.

European Human Rights Law Review 3/2002

The European Convention on Human Rights; Clare Ovey och Robin C.A. White, ny, tredje reviderad upplaga (finns hos JURE)




Senast ändrad: 2011-04-12