JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 1 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 17 december 2002 - den 16 januari 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Domar mot andra länder

Golea mot Rumänien
Gheorghiu mot Rumänien
Segal mot Rumänien
Boc mot Rumänien
Savulescu mot Rumänien
Popescu Nasta mot Rumänien
Oprescu mot Rumänien
Ytterligare kränkningar av artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunna domar om återlämnande av förstatligad egendom.
Venema mot Nederländerna
Misstanke om Münchhausen by proxy-syndrom var inte tillräckligt för att utestänga föräldrarna från handläggningen av fråga om omhändertagande av deras barn. Förfarandet kränkte artikel 8.
A mot UK
Immunitet för ledamots uttalanden i parlamentet kränkte inte rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1.
Salapa mot Polen
Åklagares beslut om häktning kränkte artikel 5.3 och överprövning av beslutet som inte skedde i kontradiktorisk process kränkte artikel 5.4.
Mac Gee mot Frankrike
Att generaladvokaten men inte den tilltalade eller hans advokat fick del av föredragandens rapport i Cour de cassation kränkte artikel 6.1.
Korellis mot Cypern
Invändning mot domare i HD, vilken som åklagare deltagit i utredningen och som röstat med majoriteten i ett 7-2 avgörande, godtogs inte - ingen kränkning av artikel 6.1.
Kopecký mot Slovakien
För tung bevisbörda på enskild kränkte artikel 1 i protokoll nr.1.
Shiskov mot Bulgarien
Frihetsberövande som inte prövats av domare kränkte artikel 5.3.
Kadem mot Malta
Frihetsberövande som inte prövades skyndsamt och avsaknad av möjlighet att få preliminärt beslut om häktning p.g.a. en begäran om utlämning laglighetsprövad kränkte artikel 5.4.
L. och V. Mot Österrike
S.L. mot Österrike

Särskilda åldersgränser för pojkar i fråga om samtycke till homosexuella förbindelser med vuxna män som inte gällde för flickors samtycke till sexuellt umgänge med vuxna män eller kvinnor kränkte artikel 14.
K.A. mot Finland
Bristande åtgärder för att återförena omhändertagna barn med förälder kränkte artikel 8.

Domar mot Sverige
Lagerblom mot Sverige
Vägrat byte till en finskspråkig offentlig försvarare kränkte inte artikel 6.1 oh 3 när det fanns tolk och ingivna skrivelser översattes.

Domar i Grand Chamber
N.C. mot Italien
Ersättning för frihetsberövande till den som frikänts kunde jämställas med ersättning enligt artikel 5.5 som därmed inte hade kränkts.

ALLMÄNT


Domstolen meddelade under november 2002 totalt 90 domar, varav en i Grand Chamber. 43 ansökningar förklarades admissible och 1 959 inadmissible. 91 ansökningar avskrevs och 195 kommunicerades. Totalt under perioden januari - november 2002 har domstolen meddelat 791 domar, 508 ansökningar har förklarats admissible och 14 919 inadmissible. Sammanlagt har 456 avskrivningsbeslut meddelats och i 1 383 fall har beslut fattats om kommunicering.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Golea mot Rumänien
(Ansökan nr. 29973/96, dom den 17 december 2002)
Gheorghiu mot Rumänien
(Ansökan nr. 31678/96, dom den 17 december 2002)
Segal mot Rumänien
(Ansökan nr. 32927/96, dom den 17 december 2002)
Boc mot Rumänien
(Ansökan nr. 33353/96, dom den 17 december 2002)
Savulescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 33631/96, dom den 17 december 2002)
Popescu Nasta mot Rumänien
(Ansökan nr. 33355/96, dom den 7 januari 2003)
Oprescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 36039/97, dom den 14 januari 2003)
Domarna finns endast på franska.

Ytterligare kränkningar av artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunna domar om återlämnande av förstatligad egendom.

Europadomstolen har åter slagit fast att det strider mot rättssäkerhetsprincipen att såsom Högsta domstolen i Rumänien gjort upphäva underinstansernas lagakraftvunna domar och att detta strider mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Vidare framhålls att Högsta domstolens beslut att de lägre domstolarna saknade behörighet att pröva de klagandes yrkanden om äganderätt till den förstatligade egendomen i sig strider mot rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Däremot fann domstolen att inget tydde på att det tal, som hållits av Rumäniens president och vari han uppmanade myndigheterna att inte verkställa domstolsavgöranden som ogiltigförklarade kommunistregimens beslut om förstatligande, hade påverkat Högsta domstolens ledamöter. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 med avseende på domstolens oberoende och opartiskhet.

Domstolen konstaterade vidare att Högsta domstolens beslut innebar att de klagande fråntogs sin egendom utan att de fick skälig ersättning. Den jämvikt som måste råda mellan det allmännas intressen och de enskildas behov av skydd för sina grundläggande rättigheter hade rubbats. De klagande fick således bära en alltför tung börda. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Se vidare liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02 och 11/02.

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28

 

Venema mot Nederländerna
(Ansökan nr. 35731/97, dom den 127 december 2002)
Domen finns endast på engelska.

Misstanke om Münchhausen by proxy-syndrom var inte tillräckligt för att utestänga föräldrarna från handläggningen av fråga om omhändertagande av deras barn. Förfarandet kränkte artikel 8.

De sökande är Venema, V, hans hustru , VH, och dottern K. Under juli och augusti 1994 fördes K till sjukhus på grund av andningsstillestånd och eftersom hennes hjärta slog för fort. Läkarna fann inga fysiska fel på henne och började misstänka att VH led av ett Münchhausen by proxysyndrom. Familjen sattes under observation men läkarna diskuterade inte sina misstankar med V och VH. I december 1994 togs K åter in på sjukhus och läkarna kontaktade då barnavårdsnämnden utan att informera föräldrarna. I en rapport till nämnden i januari 1995 bedömde läkarna att det fanns en risk för K:s liv och att det krävdes omedelbara åtgärder. K omhändertogs för placering utanför hemmet enligt ett beslut av domare och föräldrarna underrättades om detta beslut först när de kom till sjukhuset för att hämta K. Dottern placerades i fosterhem, vars namn och adress hemlighölls för föräldrarna. Först den 10 januari 1995 hördes föräldrarna av domaren som bl.a. beslöt inhämta utlåtanden från en vuxenpsykiatriker och en barnpsykiatriker. V och VH fick träffa K en gång varannan vecka under bevakning. I det psykiatriska utlåtandet angavs att det inte fanns några indikationer på att V och VH utgjorde en fara för K men det kunde "inte helt uteslutas" att VH led av ett Münchhausen by proxy-syndrom. V och VH överklagade och åberopade bl.a. utlåtanden från tre psykiatriker, vilka rekommenderade att K återlämnades till föräldrarna. Överklagandet avslogs. K återfördes till föräldrarna den 22 maj 1995. - I Europadomstolen åberopade de sökande artiklarna 6 och 8.

När det gällde artikel 8 förklarade domstolen att det m.h.t. den allvarliga situationen inte alltid är möjligt att låta vårdnadshavare vara delaktiga i beslutsprocessen. Det är inte heller önskvärt att vårdnadshavarna deltar om de bedöms utgöra en omedelbar risk för barnet. De nationella myndigheterna måste emellertid noggrant överväga dels vilken skada ett omhändertagande kan medföra på föräldrarna och barnet, dels tänkbara alternativ innan de vidtar en vårdåtgärd. Domstolen fann att det inte lämnats någon tillfredsställande förklaring till varför läkarna och barnavårdsnämnden inte kunde ha diskuterat sin oro för barnet med föräldrarna och gett dessa möjlighet att skingra oron t. ex med hjälp av sina egna expertutlåtanden. Domstolen var inte övertygad om att föräldrarna skulle ha handlat oöverlagt om problemen hade diskuterats med dem. Även om det fanns en risk för att så skulle ske var det inte tillräckligt för att utestänga föräldrarna från ett förfarande av oerhört stor betydelse för dem, särskilt inte som K var i fullkomlig säkerhet på sjukhuset dagarna före omhändertagandebeslutet. Föräldrarna hade helt saknat möjlighet att påverka utgången av förfarandet. Det var först när de hördes av domaren den 10 januari 1995 som de fick tillfälle att lämna sina synpunkter, dvs. sex dagar efter omhändertagandebeslutet och fyra dagar efter beslutet att placera K i fosterhem. Det var inte berättigat att inte låta dem delta i handläggningen och de hade härigenom betagits skyddet för sina intressen enligt artikel 8 inklusive rätten att ifrågasätta nödvändigheten av de åtgärder som barnavårdsnämnden begärde. Denna åtgärd utgjorde grunden för en beklaglig separation mellan barn och föräldrar under en tid av fem månader och 18 dagar. Myndigheterna hade utan tillräckliga skäl ställt föräldrarna inför fullbordat faktum. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det mot den bakgrunden inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
P., C. o. S. ./. UK, dom 2002-07-16 (jfr nr. 8/02)
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
B. ./. UK, dom 1987-07-08
McMichael ./. UK, dom 1995-02-24
T.P. o. K.M. ./. UK, dom 2001-05-10

 

A mot UK
(Ansökan nr. 35373/97, dom den 17 december 2002)
Domen finns endast på engelska.

Immunitet för ledamots uttalanden i parlamentet kränkte inte rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

A är en ensamstående färgad mamma till två barn. Hon bodde i ett hus som ägdes av en lokal härbärgesförening. I en debatt i parlamentet i juli 1996 om politiken för kommunalt boende angav en ledamot A:s namn och adress samt uppgav att hennes bror satt i fängelse. Han gjorde också nedsättande uttalanden om A och hennes barn. Bl.a. nämnde han otidigheter, skolk, vandalism, missbruk och kallade familjen "grannarna från helvetet", ett uttryck som senare återgavs i både lokala tidningar och rikspressen. A hävdade att ingen av de anklagelser som uttalats av parlamentsledamoten hade styrkts eller fastslagits av de utredande myndigheterna och att många av dem härstammade från illvilliga och rasistiska grannar. Till följd av parlamentsledamotens uttalanden och den fientligt inställda publiciteten hade A fått rasistiska hatbrev. Den ansvariga föreningen råddes att snarast flytta A och hennes barn och de omplacerades i oktober 1996, varvid barnen tvingades byta skola. Parlamentsledamotens uttalanden skyddades av absolut immunitet enligt den engelska grundlagen från 1689. Pressens rapporter om debatten i parlamentet skyddades av kvalificerad immunitet. Skyddet gällde om rapporterna var riktiga och rättvisa men gick förlorat om publiceringen skedde av otillbörliga skäl eller med en "lättsinnig likgiltighet" för sanningen. - I Europadomstolen klagade A över att hon m.h.t. den parlamentariska immunitetens absoluta karaktär nekades tillgång till domstolsprövning för att försvara sitt rykte och över att hon inte kunde få rättshjälp i ett förtalsmål. Hon hävdade också att hon diskriminerats i förhållande till en person som utsatts för liknande uttalanden i ett sammanhang som inte omfattades av immunitet. Hon åberopade artiklarna 6, 8, 13 och 14.

I målet ingavs yttranden från Österrike, Belgien, Nederländerna, Frankrike, Finland, Irland, Italien och Norge, vilka tillåtits intervenera och som alla framhöll att parlamentarisk immunitet finns världen över och att den är ett nödvändigt inslag i den demokratiska processen. Att ge rättsväsendet rätt att bedöma det som parlamentsledamöter säger i sina överläggningar skulle utgöra ett oacceptabelt ingrepp i maktfördelningen. Immuniteten har sin upprinnelse i respekten för folkets vilja och nödvändigheten av att de folkvalda fritt kan utöva sitt mandat utan fruktan för ingrepp från vare sig den verkställande makten eller rättsväsendet. Parlamentarisk immunitet har ett legitimt syfte och är proportionerlig. I yttrandena erinrades om att liknande immunitet gäller för ledamöterna i Europarådet och dess parlamentariska församling samt i Europaparlamentet.

Europadomstolen, som fann att artikel 6.1 var tillämplig i målet, erinrade om att rätten till domstolsprövning är ett inslag i rätten till en rättvis rättegång, men att denna rätt inte är absolut utan kan begränsas och att staten därvid har ett visst utrymme för sitt handlande, dock inte så stort att själva rätten går förlorad. Domstolen konstaterade att den parlamentariska immuniteten följde det legitima syftet att skydda rätten att tala fritt i parlamentet och att vidmakthålla maktfördelningen mellan lagstiftningsmakten och rättsväsendet. Domstolen noterade vidare att immuniteten endast omfattade uttalanden som gjordes i en parlamentsdebatt men inte samma uttalanden som upprepades utanför parlamentet. Den som utsatts för ett kränkande uttalande kunde vidare få en viss upprättelse genom att vända sig till en annan parlamentsledamot för att få en dementi till stånd. En bestämmelse om parlamentarisk immunitet överskred inte statens utrymme för att begränsa en enskilds rätt till domstolsprövning. Domstolen instämde i A:s påståenden att anklagelserna mot henne var mycket allvarliga och helt onödiga i samband med en debatt om politiken för kommunalt boende. Det var särskilt beklagligt att A:s namn och adress hade lämnats ut och konsekvenserna för A och hennes barn kunde förutses. Dessa omständigheter ändrade emellertid inte domstolens bedömning att den parlamentariska immuniteten i fråga var proportionerlig. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

När det gällde avsaknaden av rättshjälp i förtalsmål erinrade domstolen om att även om det för civila mål saknas en bestämmelse motsvarande den i artikel 6.3 c) kan artikel 6.1 ibland ålägga staterna att tillhandahålla advokathjälp i sådana fall där sådan hjälp är nödvändig för en effektiv tillgång till domstolsprövning. Domstolen noterade att A varit berättigad till två timmars gratis rådgivning enligt systemet "Green Form" och att hon från juli 1998 kunde fått en advokat med avtal om villkorligt arvode. Även om hon riskerat att få betala kostnaderna om hon förlorat målet hade hon ändå kunnat bedöma riskerna på ett bättre sätt om hon utnyttjat rådgivningssystemet. Avsaknaden av möjlighet till rättshjälp hade därför inte utgjort hinder för en effektiv tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare med sex röster mot en mot bakgrund av vad A anfört och vad den funnit i fråga om artikel 6.1 att det inte heller skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen fann att A:s klagomål enligt artikel 14 var desamma som enligt artikel 6.1. Dessutom kan man inte göra en analog bedömning av det som uttalas i en parlamentsdebatt och det som sägs i ett vanligt tal så att artikel 14 kan bli aktuell. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 14.

I fråga om artikel 13 framhöll domstolen att den artikeln enligt dess fasta praxis blir tillämplig endast när en enskild har ett tvistigt anspråk på att vara offer för en kränkning enligt konventionen. Även om domstolen funnit att det inte skett någon kränkning av artiklarna 6.1, 8 eller 14 måste A anses ha haft ett tvistigt anspråk på att dessa artiklar kränkts. Artikel 13 går emellertid inte så långt att den garanterar ett rättsmedel för att i nationell domstol få prövat om en stats primära lagstiftning strider mot konventionen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 13.

Ordföranden i målet, den franske domaren Jean-Paul Costa, hade en annan motivering och ansåg bl.a. att det kan vara dags att se över den heliga principen om parlamentarisk immunitet som härstammar från den engelska och den franska grundlagen från 1689 resp. 1791. Förhållandena mellan ett parlament och världen därutanför har ändrats och parlamentets uppgift är inte längre att skydda medborgarna från deras statsöverhuvud och den verkställande makten utan i stället att skydda ledamöternas fulla yttrandefrihet men kanske också att förena den friheten med andra rättigheter och friheter som är värda att skyddas.

Den cypriotiske domaren Loukis Loucaides var av skiljaktig mening. Han ansåg att den parlamentariska immuniteten inte var proportionerlig tillsyftet att skydda parlamentsledamöternas rätt att tala fritt och att den var en oproportionerligt begränsning av rätten till domstolsprövning. Han ville t.o.m. gå så långt som till att hävda att immuniteten var en oproportionerlig begränsning redan på grund av sin absoluta karaktär, vilken uteslöt en jämvikt mellan motstående intressen. Han ansåg därför att det skett en kränkning av artiklarna 6.1, 8 och 13.

HÄNVISNINGAR
Agee ./. UK, kommissionens beslut 1976-12-17
Fayed ./. UK, dom 1994-09-21
Al-Adsani ./. UK, dom 2001-11-21
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom 1999-02-18
Young ./. Irland, kommissionens beslut 1996-01-17
Fogarty ./. UK, dom 2001-11-21
McElhinney ./. Irland, dom 2001-11-21
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
McVicar ./. UK, dom 2002-05-07
Bpyle o. Rice ./. UK, dom 1988-04-27
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21

 

Salapa mot Polen
(Ansökan nr. 35489/97, dom den 19 december 2002)
Domen finns endast på engelska.

Åklagares beslut om häktning kränkte artikel 5.3 och överprövning av beslutet som inte skedde i kontradiktorisk process kränkte artikel 5.4.

Salapa, S, avtjänar f.n. ett fängelsestraff. Han häktades de 26 februari 1996 genom ett åklagarbeslut misstänkt för handel med narkotika. Hans överklagande avslogs den 15 mars 1996 av domstol. Hans senare framställningar om att bli frisläppt avslogs av åklagare. Häktningstiden förlängdes sex gånger. Åtalet innehöll en lista på 20 vittnen som skulle höras och 224 bevisföremål som skulle företes vid förhandlingen som inleddes den 17 november 1997. Under förhandlingens gång begärde S flera gånger förgäves att bli frisläppt. Han dömdes den 31 maj 1999 för narkotikahandel och urkundsförfalskning till 10 års fängelse och böter. Han överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade S med åberopande av artikel 5.3 över att han berövats friheten genom beslut av åklagare och inte av en domare eller någon annan med befogenhet att fullgöra dömande uppgifter samt med åberopande av artikel 5.4 över att prövningen av häktningsbeslutet inte skett i en kontradiktorisk process. Han klagade vidare över att hans brev till kommissionen för mänskliga rättigheter hade granskats av fängelsepersonalen och åberopade artikel 8. Slutligen åberopade han artikel 6.1 och hävdade att brottmålet inte avgjorts inom rimlig tid.

Domstolen fann att en åklagare vid den aktuella tidpunkten ansågs vara en sådan tjänsteman som hade befogenhet att utföra dömande uppgifter men att detta inte gav något skydd mot godtyckliga och oberättigade frihetsberövanden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Eftersom prövningen av om häktningen var laglig inte skedde i en kontradiktorisk process var den otillfredsställande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

När det gällde artikel 6.1 konstaterade domstolen att den tid som skulle bedömas uppgick till fem år, åtta månader och fyra dagar. Målet var emellertid mycket omfattande och S hade själv bidragit till det utdragna förfarandet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Slutligen fann domstolen i fråga om granskningen av S:s post att den tillämpliga nationella lagen inte tillräckligt klart angav omfattningen av myndigheternas befogenheter eller hur dessa fick utövas. Granskningen av S:s brev hade därför inte skett i enlighet med lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Kawka ./. Polen, dom 2001-01-09
Trzaska ./. Polen, dom 2000-07-11
Wloch ./. Polen, dom 2000-10-09
Szeloch ./. Polen, dom 2001-02-22
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23
Di Giovine ./. Italien, dom 2001-07-26
Radaj ./. Polen, dom 2002-11-28 (jfr. nr. 11/02)

 

Mac Gee mot Frankrike
(Ansökan nr. 46802/99, dom den 7 januari 2003)
Domen finns endast på franska.

Att generaladvokaten men inte den tilltalade eller hans advokat fick del av föredragandens rapport i Cour de cassation kränkte artikel 6.1.

Mac Gee, MG, är brittisk medborgare och bosatt i Frankrike. Han dömdes av brottmålsdomstolen i Strasbourg den 31 maj 1996 till ett års fängelse villkorligt och till böter om 100 000 FRF för att ha framställt och använt ett falskt intyg. Efter överklagande sattes straffet ned till sex månader fängelse villkorligt. MG klagade vidare till Cour de cassation. Inför förhandlingen där fick generaladvokaten men inte MG eller hans advokat del av föredragandens rapport. Överklagandet avslogs de 9 september 1998. - I Europadomstolen hävdade MG att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom han till skillnad mot åklagaren inte fått del av rapporten. Han åberopade artikel 6.1.

Domstolen, som hänvisade till sin tidigare praxis, fann att underlåtenheten att låta MG ta del av rapporten, m.h.t. dess betydelse, generaladvokatens roll och den betydelse utgången i målet hade för MG, skapade en obalans som skadade principerna om ett kontradiktoriskt förfarande och om parternas likställdhet i processen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 2000-01-25

 

Korellis mot Cypern
(Ansökan nr. 54528/00, dom den 7 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Invändning mot domare i HD, vilken som åklagare deltagit i utredningen och som röstat med majoriteten i ett 7-2 avgörande, godtogs inte - ingen kränkning av artikel 6.1.

Korellis, K, anklagades för våldtäkt och ställdes inför brottmålsdomstol. Vid förhandlingen begärde han att ett antal dokument som fanns hos åklagaren skulle läggas fram samt att det skulle göras en kriminalteknisk undersökning av offret och hennes underkläder. Hans begäran bifölls men beslutet upphävdes efter överklagande av åklagaren. K:s överklagande av detta beslut prövades av Högsta domstolen i plenum av nio domare, däribland G, som i egenskap av åklagare varit inblandad i den utredning som låg till grund för åtalet mot K. Eftersom försvaret inte kände till detta förhållande gjordes då inte någon invändning mot att G deltog i prövningen. K:s överklagande avslogs med sju röster mot två. G röstade med majoriteten. K fälldes och dömdes i mars 1999 till tre års fängelse. Han överklagade till Högsta domstolen och åberopade bl.a. att han, p.g.a. att G deltagit i den tidigare prövningen, inte hade fått en prövning av en oberoende och opartisk domstol. Hans överklagande avslogs. - I Europadomstolen vidhöll K sin inställning och åberopade artikel 6.1. Han gav in två ansökningar - förevarande nr. 54528/00 och nr. 60804/00 - den sistnämnda förklarades inadmissible genom ett beslut den 3 december 2002.

Domstolen fann med hänvisning till vad den uttalat i besluten om huruvida K:s ansökningar skulle prövas, särskilt i beslutet den 3 december 2002, att den fråga om undersökning av offrets kläder som avsågs i Högsta domstolens ifrågasatta beslut inte hade någon avgörande betydelse för utgången i målet i underinstansen, utan att det i stället varit offrets vittnesmål, vilket bedömts som fullständigt trovärdigt, som lett till den fällande domen. Domstolen fann inte anledning att nu göra någon annan bedömning utan fann att klagomålet avseende prövningen av utredningsbeslutet inte innebar någon överträdelse av bestämmelserna i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domen innehåller inte några hänvisningar.

 

Kopecký mot Slovakien
(Ansökan nr. 44912/98, dom den 7 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

För tung bevisbörda på enskild kränkte artikel 1 i protokoll nr.1.

Kopecký, K, är slovak och hans far dömdes i februari 1959 för att ha innehaft ett antal guld- och silvermynt med samlarvärde. Mynten konfiskerades. Denna dom upphävdes i april 1992 och i september s.å. begärde K med stöd av en lag från 1991 att mynten skulle återlämnas. Tingsrätten ålade i september 1995 inrikesdepartementet att återlämna mynten. Departementet överklagade och hävdade att alla relevanta handlingar hade förstörts och att det ålåg K att visa var mynten fanns. Domstolen gick på denna linje och fann att K inte förmått visa var mynten förvarades när 1991 års lag trädde i kraft. K klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen hävdade K att avslaget på hans yrkande om att mynten skulle återlämnas kränkte artikel 1 i protokoll nr.1.

Domstolen fäste särskilt avseende på att den bevisning som K hade åberopat innehöll en detaljerad förteckning över mynten och ett tjänsteprotokoll som angav när mynten hade överlämnats till departementet för förvaring. Departementet hade inte kunnat lämna någon tillfredsställande förklaring till varför det inte längre hade mynten i förvar. Av skäl som fick läggas myndigheterna till last var det omöjligt för K att spåra mynten vidare sedan de lämnats till departementet. Till följd härav hade han betagits alla möjligheter att fullgöra den skyldighet som ålagts honom att visa var mynten befunnit sig vid den tidpunkt då 1991 års lag trädde i kraft. Det beviskrav som lagts på K medförde att en alltför stor börda lades på honom. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

De tre domare som var skiljaktiga var Elisabeth Palm, Sverige, Nicolas Bratza, UK, och Matti Pellonpää, Finland. De anförde i korthet följande. Även om begreppet "egendom" enligt domstolens praxis getts en vid definition så att det inkluderar ett anspråk som en sökande har åtminstone en "berättigad förväntan" på att det skall realiseras, så kan inte bara ett hopp om att en tidigare egendomsrätt, som är utsläckt eller som under lång tid varit omöjlig att utöva, skall återupplivas eller bedömas ha överlevt, anses som en "egendom". Artikel 1 ger inte heller en rätt att förvärva egendom och den kan i princip inte tolkas så att den utgör ett hinder för staterna att ställa upp villkor för ett återlämnande av egendom som konfiskerats innan konventionen ratificerades eller för att utge ersättning för sådan egendom. De aktuella mynten tillhörde K:s far och de konfiskerades i november 1958 långt innan konventionen trädde i kraft i Slovakien. K:s anspråk på återlämnande härrörde uteslutande från bestämmelserna i 1991 års lag och var beroende av de förutsättningar som angavs där. Lagen innehåller inga bestämmelser om ersättning för egendom som har förstörts eller gått förlorad. Det framgår också klart att återlämning kan ske endast om två förutsättningar är uppfyllda: för det första måste egendomen har funnits i statens förvar när lagen trädde i kraft och för det andra måste den sökande visa "var egendomen finns". Tingsrätten ansåg att dessa krav medförde att den bevisbörda som lades på K var omöjlig att uppfylla. Detta har majoriteten tagit fasta på. Emellertid överklagades målet och hovrätten fann att K endast hade begränsade möjligheter att lokalisera sin fars egendom. Hovrätten beslöt därför att själv göra en vidare utredning av om mynten kunde återfinnas. Därvid konstaterades att det inte i några av de arkiv, bl.a. i kommunen, i departementet, i nationalbanken och statens regionala arkiv, fanns några dokument rörande de aktuella mynten. Hovrätten höll också vittnesförhör med en person som arbetat i departementet 1958 och som uppgav att han inte hade någon kännedom om fallet. Hovrättens dom, som angav att K inte kunde fullgöra kraven enligt 1991 års lag, fastställdes av Högsta domstolen, som noterade att det faktum att mynten hade undersökts av administrationen i Bratislava i december 1958 inte var tillräckligt för att visa att de därefter varit i statens förvar. Högsta domstolen framhöll också att ett anspråk på återlämnande endast kunde godtas enligt de villkor som angavs i lagen när det gällde samma egendom som konfiskerat och inte om det gällde andra objekt av samma slag. Mot denna bakgrund och eftersom det inte finns några bevis för att den konfiskerade egendomen fortfarande existerade och var i statens förvar samt eftersom kraven i 1991 års lag inte var uppfyllda ansåg de skiljaktiga domarna att K inte hade någon sådan egendom som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 och att det därför inte skett någon kränkning av denna artikel.

HÄNVISNINGAR
Malhous ./. Tjeckien, beslut (GC) 2000-12-13  
Gratzinger o. Gratzingerova ./. Tjeckien, beslut (GC) 2002-07-10
Brezny & Brezny ./. Slovakien, kommissionens beslut 1996-03-04

 

Shiskov mot Bulgarien
(Ansökan nr. 38822/97, dom den 9 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Frihetsberövande som inte prövats av domare kränkte artikel 5.3.

Shiskov, S, anhölls den 22 augusti 1997 misstänkt för stöld av smycken och pengar. Dagen därpå ställdes han inför en utredare som anklagade honom och beslöt att han skulle häktas. I beslutet angavs utan några närmare skäl att S var anklagad för ett allvarligt brott och att det förelåg flyktfara eller risk för fortsatt brottslighet. Beslutet hade godkänts av åklagare - antingen på förhand eller i efterhand. S erkände brottet och polisen återfann flertalet av värdesakerna. S klagade vid två tillfällen förgäves på häktningsbeslutet och han släpptes mot borgen i april 1998. - I Europadomstolen hävdade han bl.a. att han när han anhölls inte hade ställts inför en domare eller annan person med behörighet att döma, att han oberättigat och under oskäligt lång tid varit berövad sin frihet och att hans rätt att få lagligheten av frihetsberövandet prövad hade kränkts i flera avseenden. Han åberopade bestämmelserna i artikel 5.

Domstolen fann att anhållandet inte prövats av en domare eller av en tjänsteman med behörighet att utföra dömande uppgifter, att häktningsbeslutet inte varit berättigat och att S varit häktad under oskäligt lång tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Domstolen fann vidare att S:s försvarsadvokat hade vägrats att ta del av handlingarna i akten. Advokaten kunde därför inte gå igenom de dokument som hade betydelse för bedömningen av om häktningsbeslutet var lagligt. Samtidigt hade åklagaren full kännedom om hela akten. En sådan situation var inte förenligt med principen om parternas likställdhet i processen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 5.4.

Eftersom S:s första överklagande av häktningsbeslutet kom in för sent fann domstolen att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet om att det inte prövats inom rimlig tid. Tidsfrister för överklagande är i princip tillåtna begränsningar av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1. Endast om de tillämpas särskilt strikt utan hänsyn till relevanta praktiska omständigheter kan de upphov till en kränkning av nämnda artikel. Inte heller artikel 5.4 som också innehåller en rätt till domstolsprövning kan anses vara absolut utan möjlighet till begränsningar. Sådana begränsningar måste dock granskas särskilt noga och de praktiska förhållandena och den häktades personliga situation måste beaktas. Eftersom S:s advokat inte fick ta del av handlingarna i akten blev det svårare för honom att få överklagandet färdigställt i tid. Att S:s överklagande av häktningsbeslutet avslogs förlängde den pågående kränkningen av artikel 5.3. Artikel 5.4 innehåller ett skydd mot fortsatt häktning, som kanske var laglig när den beslöts, men som senare blivit olaglig eller oberättigad. S kunde visserligen, sedan han fått avslag första gången, ha gett in en ny ansökan om frisläppande och åberopat "ändrade förhållanden". Den lagbestämmelse som reglerade denna möjlighet var dock oklar och det fanns inte någon entydig praxis. Tingsrätten hade inte heller motiverat sitt beslut. Det var därför oklart vilka konsekvenserna blev av tingsrättens beslut att avvisa överklagandet som för sent anfört. S hade ingen möjlighet att veta hur länge han skulle behöva stanna kvar i häktet innan han kunde få lagligheten av frihetsberövandet prövad. Frågan prövades i praktiken först fem månader senare. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att avslaget på S:s överklagande innebar en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
H.B. ./ Schweiz, dom 2001-04-05
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Lamy ./. Belgien, dom 1989-03-30
Garcia Alva ./. Tyskland, dom 2001-02-13
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Edificaciones March Galego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000- 01-25
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05 (jfr. nr. 2/02)
de Jong, Baljet o. van den Brink ./. Nederländerna, dom 1984-05-22
Bezicheri ./. Italien, dom 1989-10-25
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02
Musial ./. Polen, dom (GC) 1999-03-25
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr. nr 6/02)

 

Kadem mot Malta
(Ansökan nr. 55263/00, dom den 9 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Frihetsberövande som inte prövades skyndsamt och avsaknad av möjlighet att få preliminärt beslut om häktning p.g.a. en begäran om utlämning laglighetsprövad kränkte artikel 5.4.

Kadem, K, är född och bosatt i Nederländerna. Han arresterades den 25 oktober 1998 p.g.a. ett preliminärt beslut om häktning som fattats sedan han begärts utlämnad till Marocko. Anklagelserna gällde hans inblandning i internationell narkotikahandel. Den 26 oktober s.å. ställdes han inför tingsrätt. K ifrågasatte då inte beslutets laglighet. Den 28 oktober klagade han över det preliminära häktningsbeslutet och hävdade att detta var olagligt, eftersom det inte fanns något utlämningsavtal mellan Malta och Marocko och Wienkonventionen inte hade införlivats i nationell lag. Premiärministern, som var ansvarig för rättsliga frågor, avslog hans yrkande som en grundlös okynnestalan och framhöll att både Malta och Marocko anslutit sig till Wienkonventionen även om denna inte införlivats i nationell rätt. Den 3 november 1998 hävdade K:s advokat att tingsrätten inte var behörig att pröva mål om utlämning och att arresteringsbeslutet därför inte var lagligt samt begärde att K skulle friges. Tingsrätten avvisade begäran p.g.a. bristande behörighet och förklarade att den var behörig att pröva utlämningsmålet. K överklagade förgäves. Medan målet pågick ansökte K den 23 december 1998 hos högre instans om laglighetsprövning och hävdade att förfarandet innebar kränkningar av artikel 5.1 och 5.4. K frigavs den 15 januari 1999 med motiveringen att det saknades tillräckliga bevis för utlämning till Marocko. K ålades att inom några timmar återvända till Nederländerna. Den 27 januari 1999 begärde advokaten tillstånd för K att få återkomma till Malta för rättegången i den högre instansen. Något tillstånd beviljades aldrig och målet sköts upp p.g.a. K:s utevaro. Målet avskrevs i september s.å. - I Europadomstolen hävdade K särskilt att han enligt maltesisk lag saknat möjlighet att få besluten om arrestering och häktning för utlämning prövade skyndsamt.

Domstolen konstaterade när det gällde K:s begäran att bli frisläppt att tingsrätten meddelade sin dom 17 dagar efter det att begäran kom in. Frihetsberövandet hade inte prövats med den skyndsamhet som krävs enligt artikel 5.4. Vidare hade det inte visats att det enligt nationell lag fanns något rättsmedel för att ifrågasätta lagligheten av frihetsberövandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Garcia Alva ./. Tyskland, dom 2001-02-13
Musial ./. Polen, dom (GC) 1999-03-25
Vodenicarov ./. Slovakien, dom 2000-12-21
Sakik m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26
Aquilina ./. Malta, dom 1999-04-29
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Sabeur Ben Ali ./. Malta, dom 2000-06-29
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28

 

L. och V. Mot Österrike

(Ansökningar nr. 39392/98 och 39829/98, dom den 9 januari 2003)
S.L. mot Österrike
(Ansökan nr. 45330/99, dom den 9 januari 2003)
Domarna finns endast på engelska.

Särskilda åldersgränser för pojkar i fråga om samtycke till homosexuella förbindelser med vuxna män som inte gällde för flickors samtycke till sexuellt umgänge med vuxna män eller kvinnor kränkte artikel 14.

L, V och SL är alla österrikiska medborgare och bosatta i Österrike.

L dömdes den 8 februari 1996 för homosexuella handlingar med ungdomar enligt en bestämmelse, § 209, som straffbelägger homosexuellt umgänge mellan vuxna män och samtyckande ungdomar mellan 14 och 18 år. L dömdes till ett års fängelse villkorligt med tre års övervakning. Domstolen fann det visat att L åren 1989-1994 haft homosexuella relationer i Österrike och i ett flertal andra länder med ett stort antal oidentifierade män mellan 14-18 år. Domen upphävdes senare såvitt avsåg händelserna utomlands och straffet sattes ned en månad. Efter överklagande sattes det ned ytterligare till åtta månader. Högsta domstolen avslog L:s överklagande dit, i vilket han hävdat att § 209 kränkte hans rätt till respekt för sitt privatliv och hans rätt att inte diskrimineras.

V dömdes den 21 februari 1997 för brott mot § 209 till sex månaders fängelse villkorligt med tre års övervakning. Domstolen fann det visat att han vid ett tillfälle haft oralt sex med en 15-åring. V överklagade utan framgång.

SL, som var född 1981, blev medveten om sin sexuella läggning vid 11-12 års ålder och var säker på sin homosexualitet när han var 15 år. Han attraherades främst av äldre män. Han bodde i bergstrakter där homosexualitet fortfarande var tabu. Han led av att behöva dölja sin läggning och av att han före 18 års ålder inte kunde ingå ett sexuellt förhållande med en vuxen partner av fruktan för att utsätta en sådan partner för att bli anklagad för brott mot § 209, för att bli tvungen att vittna om de mest intima delarna av sitt privatliv och för att bli brännmärkt av samhället om hans sexuella läggning blev känd.

I Europadomstolen hävdade de sökande att tillämpningen av § 209 och - i tillämpliga fall - de fällande domarna kränkte deras rätt till respekt för sitt privatliv och var diskriminerande. De åberopade artiklarna 8 och 14.

Domstolen noterade att den aktuella bestämmelsen i § 209 hade avskaffats i juli 2002 efter en dom i konstitutionsdomstolen i juni s.å. L och V hade dömts enligt den ifrågasatta bestämmelsen och deras domar påverkades inte av lagändringen. SL, som enligt § 209 var förhindrad att inleda ett sexuellt förhållande, påverkades fram till 18 års ålder av att bestämmelsen vidmakthölls. Domstolen konstaterade vidare att konstitutionsdomstolen i sin dom inte tillerkänt eller ens erbjudit någon möjlighet till gottgörelse för de påstådda brotten mot konventionen.

Domstolen framhöll att kommissionen i ett tidigare liknande mål funnit att det inte skett någon kränkning av artiklarna 8 och 14, men betonade att konventionen är ett levande instrument som måste tolkas i ljuset av nutida förhållanden. Den avgörande frågan var om det fanns objektiva och rimliga skäl till att unga män i gruppen 14-18 år behövde skydd mot varje sexuellt förhållande med vuxna män när unga kvinnor i samma åldersgrupp inte ansågs behöva något skydd mot relationer med vare sig vuxna män eller kvinnor. Domstolen erinrade i det sammanhanget om att det utrymme som staten har för sina bedömningar kan variera beroende på omständigheterna. Ett förhållande som kan vara av betydelse är förekomsten eller avsaknaden av samstämmighet mellan konventionsstaternas lagstiftningar. I det hänseendet fanns det enligt domstolen en tilltagande samsyn om att samma åldersgräns skall gälla för samtycke till såväl heterosexuella, lesbiska och homosexuella förbindelser.

I den mån som § 209 innehöll förutfattade meningar från en heterosexuell majoritet mot en homosexuell minoritet kunde dessa negativa attityder inte bedömas utgöra tillräckliga skäl för att kvinnor och män behandlades olika lika litet som liknande negativa attityder mot personer av annan ras, ursprung eller färg. Den österrikiska regeringen hade inte kunnat ge några sådana övertygande eller tunga skäl som kunde berättiga fortsatt tillämpning av § 209 eller upprätthållandet av domarna mot L och V. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artikel 8 ensam.

HÄNVISNINGAR
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999- 09-27
A.D.T ./. U K, dom 2000-07-31
Sutherland ./. U K, kommissionens rapport 1997-07-01
Z. ./. Österrike, kommissionens beslut 1992-05-13
H.F. ./. Österrike, kommissionens beslut 1995-06-26
Dalban ./. Romänien, dom (GC) 1999-09-28
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Salgueiro da Silva Mouta ./. Portugal, dom 1999-12-21
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr. nr. 3/02)
Petrovic ./.  Österrike, dom 1998-03-27

 

Lagerblom mot Sverige
(Ansökan nr. 26891/95, dom den 14 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Vägrat byte till en finskspråkig offentlig försvarare kränkte inte artikel 6.1 och 3 när det fanns tolk och ingivna skrivelser översattes.

Lagerblom, L, född 1942, bosatte sig i Sverige under senare delen av 1980-talet. Hans modersmål är finska. Mellan december 1991 och februari 1993 åtalades han för ett antal olika brott, bl.a. rattfylleri, olovlig körning, vårdslöshet i trafik, smitning, våldshandlingar och olaga hot samt knivinnehav. I flera fall vill L inte ha någon försvarare. I januari 1992 utsågs dock H av Göteborgs tingsrätt till offentlig försvarare. I samband med senare åtal uppgav L att han ville ha S som försvarare. Vid en häktningsförhandling i januari 1993 yrkade L att S, som försvarat honom tidigare och som kunde finska, skulle förordnas som försvarare. Tingsrätten ålade honom att skriftligen ange sin skäl, men eftersom häktningsframställningen avslogs, gav L aldrig in någon skrivelse. När målet senare skulle sättas ut till förhandling begärde L åter att S skulle förordnas och tingsrätten hänvisade honom då till att ta upp frågan med H. L gav själv, oberoende av H och med åberopande av Nordiska språkkonventionen, in vissa skrivelser till tingsrätten avfattade på finska. Dessa översattes till svenska och tillfördes akten. Vid huvudförhandling i maj 1994 biträddes L av H. Det framgick varken protokollet eller av domen att L då begärt byte av försvarare. L hade muntligen försvarat sig själv på finska via en domstolstolk. Han erkände vissa och förnekade andra brott. Genom dom den 24 maj 1994 fälldes L på alla punkter och dömdes till fängelse i ett år och två månader. Han ålades också att betala 450 kr av kostnaderna i målet, vilka inkluderade H:s arvode om 10 395 kr avseende 10 timmars arbete. L överklagade beträffande de brott han förnekat. I hovrätten yrkade L att H skulle bytas ut mot S. Hovrätten, som fann att det inte getts tillräckliga skäl för ett byte av försvarare, avslog yrkandet. HD vägrade prövningstillstånd. L gav in egna skrivelser även till hovrätten, vilka översattes och tillfördes akten. Sedan H vid förhandlingen utvecklat L:s talan fick L själv via tolk säga sin mening. Det fanns ingen notering om att L motsatt sig att H var närvarande. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och HD vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade L över att han inte själv fått välja en försvarare som han kunde tala med på finska och vars argumentering han kunnat förstå helt. Han beskrev sina kunskaper i svenska som "gatusvenska" samt hävdade att han endast kunnat tala med H via tolk och att H därför inte kunnat fullgöra sitt uppdrag ordentligt. Han åberopade rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 samt 3 c) och e).

Domstolen noterade inledningsvis att de rättigheter som anges i punkten 3 i artikel 6 utgör en del av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och att klagomålen enligt båda dessa punkter skulle prövas tillsammans. Domstolen framhöll vidare att artikel 6 ger en anklagad rätt att på ett effektivt sätt vara delaktig i ett brottmål och att detta inte bara innebär en rätt att närvara utan också en rätt att få ett biträde och att effektivt kunna följa förhandlingen. När det gäller frågan om den åtalade skall få gratis biträdeshjälp måste hänsyn tas till hur allvarliga anklagelserna är, hur strängt ett eventuellt straff kan bli samt målets omfattning och svårighetsgrad. Domstolen konstaterade att L vid flera tillfällen inte hade begärt någon försvarare utan att det var först när han åtalats för ett allvarligare brott som han begärde det.

Domstolen noterade innehållet i 21 kap. 3 a § 2 RB och fann att varken den bestämmelsen eller tingsrättens beslut att förordna H som offentlig försvarare stred mot artikel 6, trots skyldigheten för L att betala en mindre del av kostnaderna i målet. Visserligen gav artikel 6.3 c) en tilltalad rätt att försvaras av en advokat "som han själv utsett" men, trots betydelsen av ett förtroendefullt förhållande mellan en advokat och hans klient, kan denna rätt inte anses vara absolut, utan det måste finnas vissa begränsningar när det gäller kostnadsfri rättshjälp. Även om domstolen när den förordnar en försvarare måste ta hänsyn till den åtalades önskemål kan dessa frångås om det finns relevanta och tillräckliga skäl för att anse detta nödvändigt m.h.t. rättsintresset. Hur försvaret skall skötas är främst en sak mellan den tilltalade och hans advokat men de nationella myndigheterna är enligt artikel 6.3 c) skyldiga att ingripa om de får kännedom om att den offentlige försvararen missköter sitt uppdrag. En stat kan emellertid inte göras ansvarig för varje tillkortakommande som ett rättshjälpsbiträde gör sig skyldig till.

L hade vid flera tillfällen gett uttryck för en vacklande inställning till frågan om han ville ha en försvarare eller inte. Domstolen konstaterade att vid huvudförhandlingen i tingsrätten hade H varit L:s försvarare i ca två och ett halvt år och när L begärde att han skulle bytas ut hade han redan lagt ned ett visst arbete på målet i samband med de sex olika åtalen som väckts mot L och för förberedelser för förhandlingen. Det noterades att tingsrätten inte haft någon invändning mot H:s kostnadsräkning. Det stod klart att ett byte av försvarare vid tidpunkten för tingsrättens förhandling eller när yrkandet om byte prövades i hovrätten skulle ha medfört vissa olägenheter och ökade kostnader. M.h.t. strävan att begränsa rättshjälpskostnaderna fann domstolen det inte oskäligt att de nationella myndigheterna intagit en restriktiv hållning till yrkandet om byte av försvarare.

Det fanns inget i målet som talade för att H inte kunnat ge L ett effektivt försvar eller att L saknade förtroende för H. Det fanns inte heller något som tydde på sådana uppenbara brister hos H som bort föranleda domstolen att ingripa. Skälen för L:s begäran om byte av försvarare var snarast att han lättare kunde tala med S som talade finska. Även om L:s kunskaper i svenska, trots hans långvariga vistelse i Sverige, i viss mån var begränsade, hade han ändå viss kännedom om språket. Domstolen fann därför att han inte var så handikappad att han inte alls kunde tala med eller förstå H. Dessutom hade det funnits tolk närvarande både i tingsrätten och i hovrätten där L muntligen framförde sina synpunkter på finska. Vidare hade han kunnat ge in skrivelser på finska till domstolarna vilka översatts och tillförts akten. Den tolkhjälp som L fått var därmed tillräcklig. L påstod visserligen att han varit beredd att, om det var nödvändigt, betala S:s kostnader själv. Han hade emellertid inte upplyst de nationella domstolarna om detta och det saknades anledning anta att domstolarna skulle ha vägrat godta S som privat försvarare. Mot denna bakgrund fann domstolen att L varit delaktig i rättegången på ett effektivt sätt och att förfarandet sett i sin helhet därför inte kunde anses orättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3.

HÄNVISNINGAR
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Stanford ./. U K, dom 1994-02-23
Croissant ./. Tyskland, dom 1992-09-25
Quaranta ./. Schweiz, dom 1991-05-24
Östergren ./. Sverige, kommissionens beslut 1991-03-01
Erdem ./. Tyskland, beslut 1999-12-09
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21

 

K.A. mot Finland
(Ansökan nr. 27751/95, dom den 14 januari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Bristande åtgärder för att återförena omhändertagna barn med förälder kränkte artikel 8.

KA och hans hustru S har tre barn, döttrarna K och A samt sonen J. S är förtidspensionerad och lider av psykiska störningar. I januari 1992 fick socialtjänsten en anmälan om att barnen misstänktes bli utsatta för sexuella övergrepp av föräldrarna. J utreddes i februari 1992 på sjukhusets barnavdelning, där man inte fann några tecken på sexuella övergrepp. Socialtjänsten underrättades dock om att han gått tillbaka i sin utveckling efter att ha varit hemma hos mamman. Ytterligare anmälningar kom in till socialtjänsten i april 1992 om misstankar att S utsatte barnen för övergrepp. Det påstods att barnen fick se på porrfilmer, att S gick omkring naken i hemmet och att hon använde ett sexuellt språk när hon talade med barnen. Vidare påstods föräldrarna dagligen dricka stora mängder öl. I maj 1992 hördes K och A i närvaro av föräldrarna av en socialtjänsteman, en skolkurator och en skolsköterska. I socialtjänstens anteckningar anges att döttrarna bekräftat misstankarna om övergrepp medan föräldrarna förnekat dem. Föräldrarna samtyckte till att barnen genomgick en barnpsykiatrisk utredning. Barnen omhändertogs omedelbart den 12 juni 1992 och placerades på barnhem i syfte att säkerställa att utredningen kunde genomföras. Den 15 juni 1992 hördes föräldrarna av en läkare och samtalet följdes genom en envägsspegel av de två psykologer som undersökte barnen, en läkare och en sköterska från barnavdelningen, sköterskan på barnhemmet, en socialarbetare och en sköterska från barnpsykiatriska kliniken samt den handläggande socialsekreteraren. Samtalet bandades inte. Föräldrarna informerades om att man funnit klara bevis för att flickorna utsatts för övergrepp, för föräldrarnas stora ölkonsumtion samt för våldsamheter i hemmet riktade mot barnen. Föräldrarna förnekade sexuella övergrepp och tycktes, enligt arbetsgruppens uppfattning, inte förstå situationens allvar.

Den 6 juli 1992, när de hördes av socialsekreterare, vidhöll föräldrarna att de motsatte sig omhändertagandet av barnen. De hördes den 13 juli 1992 av socialnämnden och förnekade anklagelserna om övergrepp och misskötsel av barnen. Socialnämnden vidhöll omhändertagandet och beslöt att barnen skulle beredas samhällsvård. Föräldrarna klagade förgäves. Vårdplanen för barnen omprövades vid ett sammanträde i december 1992 där föräldrarna deltog och omprövades därefter åter flera gånger. I maj 1992 upplystes föräldrarna om att barnen skulle placeras i fosterhem den 1 juli 1993 och att de från den dagen och fram till oktober-november s.å. inte fick träffa dem alls. Därefter skulle de få träffa barnen fyra gånger per år. KA överklagade detta beslut utan framgång och begärde också förgäves att vården skulle upphöra. Vården avseende K och A upphörde när de var 18 år i maj 1998 resp. 1999. Det gjordes aldrig någon polisutredning av de misstänkta övergreppen. I Europadomstolen klagade KA över att omhändertagandet av barnen och handläggningen av ärendet kränkte artikel 8.

A Omhändertagandet av barnen

Domstolen godtog att det omedelbara omhändertagandet grundats på tillräckligt omsorgsfulla bedömningar av den skada som det kunde medföra på föräldrarna och barnen och av tänkbara alternativa lösningar. KA hade också i tillräcklig utsträckning varit delaktig i förfarandet. Även om det inte kunde krävas av honom att han skulle utnyttja den lokala rättshjälpen, hade det inte visats att myndigheterna och domstolarna underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder för att göra honom delaktig i förfarandet så effektivt som möjligt. KA fick möjlighet att höras av socialsekreterare innan beslutet om vård fattades. Även om han inte fick uppgift om vem som gjort anmälan till socialtjänsten fick han ändå möjlighet att studera den akt som upprättats. Föräldrarna hade också hörts av socialnämnden och de hade även gett in fyra skriftliga inlagor till denna. Föräldrarna var därför medvetna om de skäl som lades till grund för vårdbeslutet.

Domstolen noterade vidare att KA kunde överklaga vårdbeslutet och att han hade möjlighet att bemöta socialnämndens påståenden i förvaltningsdomstolarna. Han kunde i tillräcklig utsträckning förstå det material som socialnämnden och förvaltningsdomstolarna bedömde vara avgörande för att samhällsvården skulle bestå genom vårdbeslutet. KA hade därför varit tillräckligt delaktig i beslutsfattandet rörande omhändertagandet av hans barn. Domstolen fann därför enhälligt att det varken med avseende på vårdbeslutets berättigande eller på KA:s delaktighet i förfarandet hade skett någon kränkning av artikel 8.

B Genomförandet av vården och påstådd underlåtenhet att avsluta den.

Domstolen kunde inte finna att de sociala myndigheterna under de många år som barnen bereddes vård gjort några större och allvarliga ansträngningar för att underlätta en återförening av familjen. Det begränsade umgänget mellan de bilologiska föräldrarna och barnen och de sociala myndigheternas underlåtenhet att ompröva restriktionerna ordentligt och tillräckligt ofta underlättade inte en eventuell återförening utan bidrog till att förhindra den. De sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna tycktes beslutna att inte betrakta en återförening av familjen som an allvarlig möjlighet. De antog i stället att barnen skulle behöva en långvarig samhällsvård i fosterhem. De stränga restriktioner som lades på KA:s rätt till umgänge med barnen återspeglade de sociala myndigheternas avsikt att stärka banden mellan barnen och fosterfamiljen snarare än att återförena den ursprungliga familjen.

Domstolen noterade att när dottern K hördes i juli 1994 framställdes inte möjligheten att hon skulle få återvända hem som ett alternativ. Socialnämnden angav i vårdbeslutet 1992 att barnen var i behov av långvarig vård. Vård i fosterhem planerades då fram till februari 1993 och barnen hördes själva om det förslaget trots att KA:s överklagande då inte hade prövats av Högsta förvaltningsdomstolen och han uttryckligen hade motsatt sig vård i fosterhem i avvaktan på att överklagandet avgjordes. I april 1993, när överklagandet avslagits, hördes barnen igen men möjligheten att de skulle få återvända hem framställdes uppenbarligen inte som en tänkbar lösning. Domstolen noterade vidare socialsekreterarens anteckning på ärendebladet i april 1994 om att skilsmässan, som KA framhöll till stöd för sin begäran att vården skulle upphöra, inte ändrade något, eftersom barnen placerats för långvarig vård, fram till "vuxen ålder". Domstolen fann att myndigheterna underlåtit att vidta tillräckliga åtgärder för att återförena KA och hans barn - inledningsvis genom att inte göra en bedömning av de bevis som enligt KA visade att hans situation hade förbättrats under senare delen av 1993. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att undersöka om KA varit tillräckligt delaktig i beslutsprocessen avseende sin begäran om upphörande av vården eller om umgängesbegränsningen varit berättigad.

HÄNVISNINGAR
K. o. T. ./. Finland, dom 2000-04-27 och dom (GC) 2001-07-12
Olsson ./. Sverige (no. 1), kommissionens rapport 1986-12-02
T.P. o. K.M. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr. nr. /02)
L. ./. Finland, dom 2000-04-27
T.K. ./. Finland, beslut 2001-09-13

GRAND CHAMBER


Domstolen har under december 2002 meddelat en dom avgjord i stor sammansättning.

N.C. mot Italien
(Ansökan nr. 24952/94, dom den 18 december 2002)
Domen finns både på engelska och franska.

Ersättning för frihetsberövande till den som frikänts kunde jämställas med ersättning enligt artikel 5.5. som därmed inte hade kränkts.

N.C. misstänktes för myndighetsmissbruk och för korruption i sin tjänst som teknisk direktör, rådgivare och representant för företaget X. Han arresterades den 3 november 1993. Enligt vittnen påstods han ha gett chefen för byggnadsnämnden i Brindisi, Y, uppdrag som bl.a. chefsingenjör för ett vägbyggnadsprojekt i utbyte mot falska deklarationer som Y gjort till förmån för X. Hans begäran om att bli frisläppt avslogs av tingsrätten i Brindisi den 13 november 1993 med motiveringen att han på sannolika skäl ansågs skyldig. Tingsrätten, som noterade att han inte hade någon tidigare kriminell belastning, biföll emellertid hans alternativa yrkande och beslöt om husarrest. N.C. begärde att beslutet om husarrest skulle hävas och förklarade att han avgått från sin post som teknisk direktör i X och tingsrätten beslöt den 20 december 1993 att han skulle släppas omedelbart. Genom dom den 15 april 1999 frikändes N.C. av tingsrätten med motiveringen att påstådda fakta aldrig inträffat. Domen vann laga kraft den 14 oktober 1999. - I Europadomstolen åberopade N.C. artikel 5.5 och klagade över att han enligt italiensk lag inte varit berättigad att begära ersättning för den skada han åsamkats genom att han varit fängslad, en åtgärd som enligt hans mening stod i strid med artikel 5.1 c) och 3.

Domstolen erinrade om att den rätt till ersättning som anges i artikel 5.5 förutsätter att det, av en nationell myndighet eller av en av institutionerna enligt konventionen, har slagits fast att det skett en kränkning av någon av de andra punkterna i artikel 5. I det aktuella fallet hade inte någon nationell myndighet funnit att fängslandet av N.C. varit olagligt eller i strid med artikel 5. Även om N.C. åberopat ett antal omständigheter för att visa att frihetsberövandet stått i strid med artikel 5.1 c) och 3, ansåg domstolen det inte nödvändigt att undersöka om de åberopade bestämmelserna hade kränkts, eftersom - även om så varit fallet - det inte fanns något som tydde på en kränkning av artikel 5.5. Domstolen noterade att den italienska brottmålslagen gav möjlighet att begära ersättning för den som frikänts på grundval av att påstådda fakta aldrig inträffat, att han inte begått brottet, att inget brott begåtts eller att de påstådda fakta enligt lag inte utgjorde något brott. N.C. hade kunnat åberopa denna bestämmelse från det att den frikännande domen vann laga kraft. Det italienska rättssystemet gav således N.C. rätt till ersättning p.g.a. frihetsberövandet och han hade inte behövt visa att detta varit olagligt eller överdrivet långvarigt. Vid sådant förhållande var den ersättning som N.C. kunnat erhålla enligt italiensk lag inte möjlig att särskilja från den ersättning han skulle kunnat erhålla enligt artikel 5.5. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Sakik m.fl../. Turkiet, dom 1997-11-26
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26
Pisano ./. Italien (GC) 2002-10-24 (avskrivet)

 

ÖVRIGT

Under perioden den 17 december 2002 - den 16 januari 2003 har domstolen avgjort 41 mål avseende bl.a. frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 17 och 19 december 2002 samt den 7, 9, 14 och 16 januari 2003.

17 december
Mitchell och Holloway ./. UK (44808/98) civilmål
Faivre ./. Frankrike (46215/99) skattemål
Traore ./. Frankrike (48954/99) bostadsbidrag
Heidecker-Carpentier ./. Frankrike (50368/99) arbetstvist
Coste ./. Frankrike (50528/99) brottmål

19 december
Paola Esposito ./. Italien (30883/96) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr. 1
Savio ./. Italien (31012/96) " "
Giagnoni o. Finotello ./. Italien (31663/96) " "
M.P. ./. Italien (31923/96) " "
Guidi ./. Italien (32374/96) " "
M.C. ./. Italien (32391/96) " "
Sanella ./. Italien (32644/96) " "
Genri Srl ./. Italien (32662/96) " "
Immobiliare Sole Srl ./. Italien (32766/96) " "
Scurci Chimenti ./. Italien (33227/96) " "
Folliero ./. Italien (33376/96) " "
Fleres ./. Italien (34454/97) " "
Zazzeri ./. Italien (35006/97) " "
Auditore ./. Italien (35550/97) " "
L. o. P. ./. Italien (33696/96) "
Fiorani ./. Italien (33909/96) "
Culjak m.fl. ./. Kroatien (58115/00) skadestånd

7 januari
Laidin ./. Frankrike (39282/98) psykiatrisk vård o. skadestånd; även artikel 13
C.D. ./. Frankrike (42405/98) arvstvist
Ziacik ./. Slovakien (43377/98) brottmål
Borankova ./. Tjeckien (41486/98) bodelning
Scotti ./. Frankrike (43719/98)
Wiot ./. Frankrike (43722/98) arbetstvist

9 januari
Ioannis Papadopoulos ./. Grekland (52848/99) brottmål
E.P. ./. Italien (34658/97) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr. 1
Marini ./. Italien (35088/97) " "
C.T. ./. Italien (35428/97) " "
Tolomei ./. Italien (35637/97) " "
Carloni o. Bruni ./. Italien (35777/97) " "
Ciccariello ./. Italien (34412/97) " "
D´Amassa o. Frezza ./. Italien (44513/98) revision, endast skadeståndsfrågan prövad här.

14 januari
Rawa ./. Polen (38804/97) civilmål
W.M. ./. Polen (39505/98) vräkning

16 januari
Karagiannis m.fl. ./. Grekland (51354/99) expropriation; även artikel 1 i protokoll nr.1.
Nastou ./. Grekland (51356/99) expropriation; även artikel 1 i protokoll nr. 1.
Obasa ./. UK (50034/99)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.




Senast ändrad: 2011-04-12