JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 6 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 22 maj - den 12 juni 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder 

Kyrtatos mot Grekland
Miljöförstöring innebar inte något ingrepp i privat- eller familjelivet och kränkte därför inte artikel 8.

Skalka mot Polen
Åtta månaders fängelse för att i intern brevväxling, utan allmänhetens kännedom, ha kallat domare för clown och idiot kränkte artikel 10.

Crisan mot Rumänien
Kommission var inte oberoende domstol och när dess beslut inte kunde omprövas kränktes artikel 6.1.

Hewitson mot UK
Chalkley mot UK

Avlyssning med dolda mikrofoner utan stöd i lag kränkte artikel 8.

Walston (nr.1) mot Norge
Underlåtenhet att lämna ut ny omgång av handlingarna i akten till den klagande sedan hans advokat frånträtt sitt uppdrag kränkte inte artikel 6.1.

Cotlet mot Rumänien
Åtgärder som försvårade fånges brevväxling med Europadomstolen och granskning av hans post kränkte inte bara artikel 8 utan utgjorde även sådana påtryckningar som kränkte den individuella klagorätten enligt artikel 34.

Pantea mot Rumänien
Behandling av olagligt häktad åklagare kränkte artiklarna 3, 5.1, 5.3, 5.4, 5.5 och 6.1.

Isik mot Turkiet
Orhan Kaya mot Turkiet

Turkiet åter fällt för att rättegång inte varit rättvis när militär domare ingått i säkerhetsdomstol vilket kränkte artikel 6.1.

Paulescu mot Rumänien
Rumänien åter fällt för kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunnen dom avseende återlämnande av förstatligad egendom.

Cumpana och Mazare mot Rumänien
Fällande dom för tidningsartikel som innebar ingrepp i domares privat- och familjeliv var inte en oproportionerlig åtgärd i förhållande till behovet att skydda domarkårens anseende och kränkte inte journalistens yttrandefrihet enligt artikel 10.

Gutfreund mot Frankrike
Artikel 6.1 är inte tillämplig i rättshjälpsmål.

Easterbrook mot UK
När minimitiden för livstids fängelse bestämdes av inrikesministern kränktes artikel 6.1.

Herz mot Tyskland
När lagligheten av ett beslut om tvångsintagning på psykiatriskt sjukhus inte prövades kränktes artikel 5.4, trots att beslutets giltighetstid löpt ut och patienten avvikit.

SVENSKA DOMAR


Allmänna domstolar
Högsta domstolens beslut den 8 maj 2003 i mål Ö 1356-03 i fråga om utlämning.

Förvaltningsdomstolar
Regeringsrättens beslut den 14 april 2003 i mål 7470-2000 i fråga om kammarrätt borde ha hållit muntlig förhandling i mål om handikappersättning.

Kammarrättens i Stockholm dom den 22 maj 2003 i mål 782-02 i fråga om särskild avgift enligt radio- och TV-lagen.

ALLMÄNT


Domstolen har under april 2003 meddelat 88 domar. 41 ansökningar har förklarats admissible och 992 inadmissible. 15 ansökningar har avskrivit och 168 har kommunicerats. Motsvarande totala antal för årets fyra första månader är 220, 146, 4908, 142 respektive 587.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname
=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=
Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Kyrtatos mot Grekland
(Ansökan nr. 41666/98, dom den 22 maj 2003)
Domen finns endast på engelska.

Miljöförstöring innebar inte något ingrepp i privat- eller familjelivet och kränkte därför inte artikel 8.

De sökande, S Kyrtatou och hennes son N Kyrtatos, K, bor f.n. i München. De äger mark i  sydöstra delen av den grekiska ön Tinos som innefattar ett träskområde vid kusten i Ayios Yiannis. K är även delägare i en fastighet på en halvö som gränsar till träskområdet. När prefekten för Cykladerna ändrade gränserna för Ayios Yiannis ledde detta till att byggnadsmyndigheten beviljade bygglov för det aktuella området och två hus uppfördes i närheten av K:s egendom. K och det grekiska samfundet för skyddande av miljö och kulturarv begärde i juli 1993 överprövning av prefektens beslut och av bygglovsbesluten hos Council of State. De hävdade att besluten var olagliga eftersom området omfattade träskmarker och det enligt en miljöskyddsbestämmelse inte var tillåtet att bygga hus i ett område där flera skyddade djurarter hade sin naturliga livsmiljö. De fick bifall till sin talan. I april 1997 fann emellertid en särskild kommitté i Council of State att myndigheterna hade underlåtit att verkställa dess beslut: de uppförda byggnaderna nära K:s egendom hade inte tagits bort och myndigheterna hade fortsatt att bevilja bygglov för det aktuella området. - I Europadomstolen klagade K över att myndigheterna inte verkställt Council of State's beslut och åberopade artiklarna 6.1 och 8. De klagade också över att den talan de väckt i ett civilmål mot sina grannar och ett förvaltningsmål angående ett rivningshot för K:s hus inte hade prövats inom rimlig tid enligt artikel 6.1.

Europadomstolen fann att de grekiska myndigheterna genom att under mer än sju år underlåta att verkställa två slutliga beslut hade betagit artikel 6.1 all nyttig verkan. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

Civilmålet mot grannarna hade pågått i mer än tolv år i två instanser och målet angående rivningshotet beträffande K:s hus i mer än åtta år i en instans. Inget av målen var särskilt komplicerat och K hade inte själv bidragit till tidsutdräkten. Prövningen hade inte skett inom rimlig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde klagomålet enligt artikel 8 konstaterade domstolen till en början att klagomålet kunde delas i två delar. För det första  hävdades att utvecklingen av samhällets bebyggelse hade förstört träsket som gränsade till deras egendom och att området där de hade sitt hem hade förlorat all skönhet. För det andra gjordes gällande att de företag som var verksamma i området orsakade miljöförstöring genom ljud och nattlig belysning. I fråga om det första ledet framhöll domstolen att allvarliga miljöstörningar enligt domstolens praxis ansetts kunna påverka en individs möjligheter att njuta av sitt hem i sådan utsträckning att hans privat- och familjeliv påverkas utan att individens hälsa sätts i fara. Ett avgörande element måste dock föreligga, nämligen förekomsten av en skadlig effekt på privat- eller familjelivet. Enbart en allmän miljöförstöring räcker inte. K hade inte visat hur den påstådda skadan på miljön hade påverkat deras rättigheter enligt konventionen. Domstolen kunde inte gå med på att ett ingrepp i djurlivet i träskområdet kunde utgöra ett angrepp på K:s privat- eller familjeliv. Störningarna från grannskapet var inte tillräckligt allvarliga för att beaktas enligt artikel 8. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening:
Den italienske domaren var delvis skiljaktig och ansåg att det skett ett ingrepp i privat- och familjelivet genom förstöringen av miljön kring de klagandes hem. Han anförde bl.a. följande. Även om ingreppet inte var så allvarligt hade det dock skett ett ingrepp enligt artikel 8.1. Domstolen borde därför ha prövat frågan om det varit tillåtligt enligt artikel 8.2. Därvid behövde det inte göras någon prövning av om ingreppet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, det räckte med att konstatera att ingreppet var olagligt. Enligt hans mening hade det därför skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Lopez Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09

 

Skalka mot Polen
(Ansökan nr. 43425/98, dom den 27 maj 2003)
Domen finns endast på engelska.

Åtta månaders fängelse för att i intern brevväxling, utan allmänhetens kännedom, ha kallat domare för clown och idiot kränkte artikel 10.

E Skalka, S, sitter f.n. i fängelse. Han intogs sedan han i december 1993 dömts för grov stöld. Därefter fick han en förlängning av straffet på åtta månader sedan han dömts för angrepp på en statlig myndighet. Han hade skrivit ett brev till presidenten för regiondomstolen där han talat om domarna på brottmålsavdelningen som "ansvarslösa clowner" och beträffande en icke namngiven domare uttalat att han var en "narr", en "obildad" och en "utomordentlig idiot". S överklagade förlängningen av strafftiden utan framgång. - I Europadomstolen hävdade han att den fällande domen kränkte hans yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt i målet att den fällande domen hade inneburit ett ingrepp i S:s yttrandefrihet och att det skett i det legitima syftet att upprätthålla domarkårens anseende. Domstolen ansåg att detta syfte var tillräckligt viktigt för att begränsningar av yttrandefriheten skulle kunna tillåtas. När det gällde om ingreppet varit lämpligt och nödvändigt i den mening som avses i artikel 10.2 fann domstolen att ett straff på åtta månader var oproportionerligt allvarligt. Angreppet på domarkåren hade skett i en intern brevväxling som allmänheten saknade kännedom om. Det var också första gången som S överskred gränsen för tillåtlig kritik. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23 
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom 1999-11-25 
Perna ./. Italien, dom 2001-07-25, (GC) 2003-05-06 (jfr. nr. 5/03)     
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24                                   
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-23                                                        
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08     
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29  
Fey ./. Österrike, dom 1993-02-24

 

Crisan mot Rumänien
(Ansökan nr. 42930/98, dom den 27 maj 2003)
Domen finns endast på franska.

Kommission var inte oberoende domstol och när dess beslut inte kunde omprövas kränktes artikel 6.1.

Crisan, C, begärde 1990 och 1993 hos kommissionen för tillämpning av lag 118/90 att få sin status som politiskt förföljd person under kommunistregimen fastslagen. Hans första ansökan, i vilken hävdades att han varit föremål för polisutredning och att han avskedats från sin tjänst av politiska skäl, avslogs av kommissionen. I fråga om hans andra ansökan godtog kommissionen att han av politiska skäl varit tvångsintagen på psykiatrisk institution i två månader och 25 dagar mellan 1973 och 1981. Han tillerkändes viss ersättning som han skulle få i månadsvisa avbetalningar. C överklagade kommissionens beslut till domstol och klagade dels över att hans första ansökan avslagits, dels över beräkningen av den tid han varit tvångsintagen. Domstolen, som beslöt att förena målen, avslog överklagandena. C:s vidare överklagande avslogs med motiveringen att domstolarna, efter ikraftträdandet 1997 av en ändring i lagen 118/90, inte längre var behöriga att pröva lagligheten av kommissionens beslut. - I Europadomstolen klagade C över att han inte fått en prövning av kommissionens beslut och åberopade artikel 6.1. Han hävdade vidare att han saknat ett effektivt rättsmedel och åberopade artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att  kommissionen p.g.a. sin sammansättning - den bestod av funktionärer från olika förvaltningar - inte fyllde kravet på att vara oberoende i förhållande till den verkställande makten och parterna och att den därför inte utgjorde en domstol i den mening som avses i artikel 6.1. Härav följde att för att kraven i artikel 6.1 skulle vara uppfyllda måste C ha möjlighet att få kommissionens beslut prövade av ett rättsligt organ med full behörighet. De domstolar till vilka C riktat sina klagomål hade emellertid funnit att de p.g.a. den lagändring som skett inte längre var behöriga att pröva lagligheten av de aktuella besluten. Det hade visserligen inte funnits någon avsikt med lagändringen att ge ena parten i målet någon fördel men resultatet blev att C betogs möjligheten att få beslutens laglighet prövad av ett organ med full behörighet. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett ett ingrepp i rätten till tillgång till domstolsprövning och därmed en kränkning av artikel 6.1 samt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Ortenberg ./. Österrike, dom 1994-11-25 
Stallinger o. Kuso ./. Österrike, dom 1997-04-23  
Sramek ./. Österrike, dom 1984-10-22 
Zielinski o. Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom 1999-10-28
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26 

 

Hewitson mot UK
(Ansökan nr. 50015/99, dom den 27 maj 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Avlyssning med dolda mikrofoner utan stöd i lag kränkte artikel 8.

J R Hewitson, H, ägde en bilverkstad i Dorset och hade vissa affärskontakter med Spanien. Polisen misstänkte att han var inblandad i handel med narkotika och stulet gods och arresterade honom den 22 februari 1995. När H satt anhållen monterades en avlyssningsanordningen i verkstadslokalen. Anordningen förblev aktiv till den 26 juli 1995 då den upptäcktes. Under rättegången mot H tilläts bandinspelningar från avlyssningsanordningen som bevis mot honom. H erkände sig sedan skyldig och dömdes till fem års fängelse. Han överklagade förgäves. - I Europadomstolen åberopade H artikel 8 och klagade över att inmonteringen och användningen av avlyssningsanordningen kränkt respekten för hans privatliv.

Europadomstolen erinrade om att det vid den aktuella tidpunkten saknades lagstiftning som reglerade polisens användning av dolda mikrofoner. Ingreppet i H:s privatliv hade därför inte skett i enlighet med lag så som krävs för att det skall vara tillåtligt enligt artikel 8.2. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNING
Khan ./. U K, dom 2000-05-12                                   

 

Chalkley mot UK
(Ansökan nr. 63831/00, dom den 12 juni 2003)
Domen finns endast på engelska.

Polisens användning av dolda mikrofoner för avlyssning av samtal i enskilds hem var inte lagreglerad och kränkte därför artikel 8.

T M Chalkley, C, sitter f.n. i brittiskt fängelse. I mars 1994 misstänkte polisen att han planerade ett rån. I syfte att installera en avlyssningsanordning i hans hus arresterades C och hans flickvän för att förhöras i ett annat ärende och polisen tog hand om nyckeln till deras hem och använde den för att göra installationen. Polisen gjorde också en kopia av nyckeln för att kunna använda senare. På grundval av inspelade samtal mellan C och  en medbrottsling åtalades de båda för planerade rån och stölder. Vid rättegången tillät domaren att de inspelade samtalen fick användas som bevis och de åtalade erkände sig då skyldiga och dömdes till 10 års fängelse. C frigavs villkorligt 2001. - I Europadomstolen klagade C över att polisen använde en dold avlyssningsanordning för att spela in samtal i hans hem och åberopade artikel 8. Han åberopade även artikel 13.

Europadomstolen erinrade om att det vid den aktuella tidpunkten saknats lagstiftning som reglerade polisens användning av dolda mikrofoner. Följaktligen hade ingreppet i C:s privat- och familjeliv inte skett i enlighet med lag så som krävs enligt artikel 8.2. Regeringen medgav klagomålen enligt både artikel 8 och artikel 13. Domstolen fann därför enhälligt att det skett enkränkning av artikel 8 och att det även skett en kränkning av artikel 13, eftersom C saknat ett effektivt rättsmedel för att klaga.

HÄNVISNING
Khan ./. U K, dom 2000-05-12   

 

Walston (nr.1) mot Norge
(Ansökan nr. 37372/97, dom den 3 juni 2003
Domen finns endast på engelska.

Underlåtenhet att lämna ut ny omgång av handlingarna i akten till den klagande sedan hans advokat frånträtt sitt uppdrag kränkte inte artikel 6.1.

De klagande är norskan M Walston och hennes make M Walston, som är amerikansk medborgare, båda kallade W. De köpte 1986 en fastighet i Stryn för en norsk krona och lånade 2,8 millioner NOK för att renovera den. Som säkerhet för lånet lämnades fastigheten i Stryn och en annan fastighet som makarna ägde i Wågsøy. När de senare inte betalade amorteringarna på lånet väckte banken talan för att få fastigheterna sålda. W bestred bankens yrkande. I mars 1996 beslöts om en försäljning av fastigheten i Stryn. W överklagade utan framgång. Bankens ansökan om försäljning av fastigheten i Wågsøy beviljades i juni 1996. I det därefter följande överklagandemålet åberopade bankens advokat ytterligare uppgifter som inte kommunicerades med W förrän de delgavs den fastställande domen i december 1996. Den 25 oktober 1996 avsade sig W:s advokat att representera dem vidare och W begärde då att få kopior på alla handlingar i båda överklagandemålen. W överklagade vidare till Høyesterett men fick avslag. - I Europadomstolen klagade W över att de inte fått del av motpartens yttrande innan lagmannsretten beslöt avslå deras överklagande och över att de inte fått kompletta kopior av akterna när advokaten avsade sig sitt uppdrag.

Europadomstolen fann att W hade ett berättigat intresse av att få en kopia av bankens tilläggsyttrande och att de försatts i ett sämre läge än motparten genom att inte de inte fått möjlighet att bemöta detta. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade däremot att W:s advokat i övrigt hade fått alla handlingar i målen och det fanns inget som tydde på att banken åberopat bevisning som advokaten inte haft tillgång till. Han hade också innan han lämnade sitt uppdrag gett in omfattande yttranden till stöd för W:s överklagande, vilket hade begränsats till frågan om domarens opartiskhet i första instans. W hade inte heller något stöd för sitt påstående att akten innehöll bevisning som de inte redan fått kännedom om. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20         
K.S. ./. Finland, dom 2001-05-31  
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06                        
Adolf ./. Österrike, dom 1982-03-26                         
Niderhöst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18       
Kerojärvi ./. Finland, dom 1995-07-19                      
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24         

 

Cotlet mot Rumänien
(Ansökan nr. 38565/97, dom den 3 juni 2003)
Domen finns endast på franska. 

Åtgärder som försvårade fånges brevväxling med Europadomstolen och granskning av hans post kränkte inte bara artikel 8 utan utgjorde även sådans påtryckningar som kränkte den individuella klagorätten enligt artikel 34.

Cotlet, C, dömdes i juli 1992 till 17 års fängelse för mord. Han placerades först i fängelset i Drobeta Turnu-Severin och kom därefter p.g.a. upprepade omplaceringar att vistas på ytterligare sju olika fångvårdsanstalter. I november 1995 gav han in en ansökan till Kommissionen för mänskliga rättigheter vari han påstod att rättegången mot honom som slutade med den fällande domen hade varit orättvis. - I Europadomstolen åberopade C artikel 8 och klagade över att myndigheterna ingripit i hans brevväxling med konventionsorganen genom att fördröja vidarebefordran av hans brev till domstolen och kommissionen, genom att öppna hans brev till dessa organ och genom att vägra att ge honom papper, kuvert och frimärken. Han hävdade vidare att hans rätt att klaga enligt artikel 34 hade kränkts.

Europadomstolen konstaterade att mellan november 1995 och oktober 1997 hade det tagit en månad och tio dagar resp. två månader och sex dagar för C:s brev att nå adressaten. En sådan fördröjning innebar ett ingrepp i respekten för C:s korrespondens. Domstolen erinrade om att den tidigare funnit att den rumänska lagstiftningen avseende hantering av fångars post inte fyllde kraven för att ingreppet skulle kunna anses ha skett med stöd av lag enligt artikel 8.2. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde öppnandet av C:s brev prövade domstolen först tiden fram till den 24 november 1997, då en ny förordning om skydd för fångars post trädde i kraft och fann att det under denna tid skett ett ingrepp i C:s rätt till respekt för sin korrespondens som saknat stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att de även i denna del hade skett en kränkning av artikel 8.

Beträffande tiden efter den 24 november 1997 konstaterade domstolen att det av handlingarna i akten framgick att ingreppen i C:s rätt till respekt för sin korrespondens hade fortsatt. I avsaknad av närmare uppgifter från parterna utgick domstolen från att ingreppen skett med stöd av förordningen av den 24 november 1997. Hänvisningar hade gjorts till denna förordning med angivande av olika författningsnummer och förordningen tycktes inte ha blivit publicerad. Ingreppen kunde därför inte anses ha skett i enlighet med en lag i den mening som föreskrivs i artikel 8.2. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8.

I fråga om fängelsemyndigheternas underlåtenhet att förse C med brevpapper, kuvert och frimärken, material som behövdes för hans brevväxling med domstolen, framhöll domstolen att rätten till respekt för en fånges korrespondens innefattar rätt till skrivmaterial. Artikel 8 innefattar således inte endast en skyldighet för staten att avhålla sig från ingrepp utan även en positiv skyldighet att tillhandahålla erforderligt material. Domstolen konstaterade att flera brev från domstolen anlänt i kuvert från andra fångar. Regeringens påstående att C varit berättigad till två gratiskuvert i månaden saknade stöd. Domstolen fann dessutom att C:s rätt till respekt för sin korrespondens inte gavs tillräckligt skydd genom att han försågs med kuvert. Myndigheterna hade inte fullgjort sin positiva skyldighet att förse C med det material han behövde för sin brevväxling med domstolen. En enig domstol fann därför att det också i denna del hade skett en kränkning av artikel 8.

 När det slutligen gällde klagomålet enligt artikel 34 framhöll domstolen att för att denna rätt skall vara effektiv är det ytterst viktigt att en klagande inte utsätts för någon som helst påtryckning för att hålla tillbaka eller förändra sitt klagomål. Det är inte bara flagranta hot som inte är tillåtna utan även sådana handlingar och kontakter som indirekt försöker övertala en person att avstå från att klaga. Domstolen fann att C:s farhågor om att han skulle bli förflyttad till ett annat fängelse eller att han skulle få andra svårigheter som en följd av sin ansökan till kommissionen kunde anses innebära att han hotats. Hans påståenden härom hade inte motsagts av regeringen. I kombination med å ena sidan underlåtenheten att förse honom med skrivmaterial och å den andra fördröjningen med avsändandet och det systematiska öppnandet av hans post utgjorde dessa hot en olaglig och inte godtagbar påtryckning som kränkte C:s rätt att klaga enligt artikel  34. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 34 och det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8 i förening med artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23                         
Messina ./. Italien, dom 1993-02-02                         
Silver m.fl. ./. UK, dom 1992-03-25                           
Calogero Diana  ./. Italien, dom 1996-11-15            
Campbell ./. UK, dom 1992-03-25
Di Giovine ./. Italien, dom 2001-07-26                                                   
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19                                                       
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06                                                 
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26                                           
Stjerna ./. Finland, dom 1994-11-25                          
López Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09                
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19                    
Boyle ./. UK, kommissionens beslut 1985-03-06   
Farrant ./. UK, kommissionens beslut 1985-10-18

 

Pantea mot Rumänien
(Ansökan nr. 33343/96, dom den 3 juni 2003)
Domen finns endast på franska.

Behandling av olagligt häktad åklagare kränkte artiklarna 3, 5.1, 5.3, 5.4, 5.5 och 6.1.

A Pantea, P, var tidigare allmän åklagare och arbetar nu som advokat. I april 1994 var P inblandad i ett handgemäng med en person som fick allvarliga skador. P häktades och släpptes först i april 1995 sedan häktningen förklarats olaglig. Han åtalades för grovt vållande till kroppsskada. Målet är ännu inte avgjort i första instans. P påstod att han misshandlats av sina medfångar på uppmaning av fängelsevakterna och att han tvingats ligga under sin säng fastlåst med handbojor i nära 48 timmar. Han påstod vidare att han transporterats till ett fängelsesjukhus i en godsvagn och att han, trots att han hade ett flertal skador, inte fått vare sig medicinsk behandling, mat eller vatten under resan som varade flera dagar samt att han inte kunnat sitta ner, eftersom det var för många fångar som transporterades i vagnen. Slutligen hävdade han att han under tiden på fängelsesjukhuset tvingats dela säng med en aids-patient och att han utsatts för psykologisk tortyr. P gjorde en anmälan och anklagade fängelsevakterna och sina medfångar för misshandel men hans klagomål avslogs med motiveringen att anklagelserna mot fängelsevakterna inte hade styrkts och att anklagelserna mot medfångarna anförts för sent. P:s talan om ersättning för den olagliga häktningen avvisades som för sent anförd. - I Europadomstolen åberopade P artikel 3 och klagade över den behandling han utsatts för i fängelset. Han hävdade vidare att omständigheterna kring arresteringen och häktningen stred mot artikel 5 och åberopade att han inte utan dröjsmål ställts inför domare i strid med artikel 5.3, att de rumänska domstolarna inte hade prövat hans begäran att bli frisläppt snabbt i strid med artikel 5.4 och att han inte kunnat få någon ersättning för den olagliga häktningen i strid med artikel 5.5. P åberopade även artikel 6 och klagade över den långa tid som brottmålet tagit samt hävdade att han inte fått rådgöra med sin advokat under utredningstiden. Slutligen klagade P över att det skett en kränkning av artikel 8 p.g.a. häktningen.

När det gällde artikel 3 prövade Europadomstolen först P:s påstående om misshandel och konstaterade att ingen förnekat att han blivit misshandlad under den tid han var i fängelsemyndighetens förvar. Medicinska rapporter vittnade om det antal slag P fått ta emot och om hur allvarliga de varit. Domstolen fann att dessa fakta hade klarlagts och att de var tillräckligt allvarliga för att utgöra en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann vidare ett antal försvårande omständigheter. För det första var det ostridigt att P på fängelsedirektörens order varit belagd med handbojor när han delade cell med dem som misshandlade honom. För det andra fanns det inget som visade att P verkligen fått den medicinska behandling som föreskrivits för honom. Vidare hade regeringen inte förnekat att P efter misshandeln hade transporterats i en järnvägsvagn under sådana förhållanden som han påstått. Slutligen hade P när han förts till sjukhuset inte fått någon kirurgisk behandling. Den behandling han fått utstå stod i strid men artikel 3. Myndigheterna kunde rimligen ha förväntats förutse att P:s psykiska tillstånd gjorde honom sårbar och att häktningen kunde förvärra hans vånda och hans hetsighet mot medfångarna så att det varit nödvändigt att övervaka honom noga. Domstolen godtog P:s påstående att det var olagligt att placera en häktad person tillsammans med återfallsförbrytare och personer som dömts genom en lagakraftvunnen dom. Vidare var den aktuella cellen känd som " en cell för farliga fångar". Enligt vittnen hade vakterna inte omedelbart kommit till P:s hjälp och han hade dessutom varit tvungen att vara kvar i samma cell efter misshandeln. Myndigheterna hade inte fullgjort sin positiva skyldighet att skydda P:s fysiska integritet. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

När det härefter gällde frågan om den utredning som myndigheterna gjort var tillräcklig konstaterade domstolen att P:s klagomål avseende medfångarna hade avvisats p.g.a. det anförts för sent. Fristens längd varierade m.h.t. brottets art. P hade i sin anmälan angett mordförsök eller grovt vållande till kroppsskada men åklagarmyndigheten hade betecknat brottet som " vanlig misshandel", vilket innebar kortare klagofrist. Myndigheten hade inte heller gjort tillräckliga ansträngningar för att ta reda på vilka konsekvenser det inträffade medfört för P:s hälsa. Avslaget på P:s klagomål avseende fångvaktarna hade av åklagarmyndigheten motiverats endast med att det inte var styrkt, vilket inte kunde godtas m.h.t. avsaknaden av övertygande förklaringar till de motstridiga bevisuppgifterna i målet. Mot denna bakgrund hade myndigheten inte genomfört en noggrann och effektiv utredning av P:s påståenden om misshandel i fängelset. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

I fråga om klagomålen enligt artikel 5 konstaterade Europadomstolen inledningsvis att de rumänska domstolarna funnit att arresteringen av P inte var förenlig med en "ordning som lagen föreskriver", vilket regeringen medgett. Det förhållandet att P hölls kvar i fångenskap sedan giltighetstiden för beslutet om frihetsberövandet löpt ut den 19 augusti 1994 innebar, som appellationsdomstolen funnit och regeringen inte förnekat, en olaglig förlängning av häktningen. Åklagaren som beslutat om häktningen kunde, som domstolen funnit i tidigare mål, inte anses fylla kraven på oberoende från den verkställande makten och var därför inte en domare i den mening som avses i artikel 5.3. Vidare hade P varit fängslad i mer än fyra månader innan han ställdes inför en domare. Det hade också gått tre månader och 28 dagar innan en domstol prövade P:s begäran att bli frisläppt, vilket inte fyllde kravet på en snabb prövning enligt artikel 5.4. Till sist fann domstolen att rumänsk lag inte i tillräcklig grad säkerställde en effektiv rätt till ersättning för ett olagligt frihetsberövande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett kränkningar av såväl artikel 5.2 som 5.3, 5.4 och 5.5.

Förfarandet, som fortfarandet pågick i första instans, hade pågått i åtta år och åtta månader. Prövningen hade inte skett inom rimlig tid och det var de rumänska myndigheterna som var ansvariga för dröjsmålet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att P:s klagomål över att han inte fått rådgöra med en advokat var för tidigt väckt, eftersom förfarandet i de rumänska domstolarna fortfarande pågick. P:s påstående att hans hustru hindrats att besöka honom motsades av hustruns uttalande till åklagaren. P:s övriga påståenden hänförliga till artikel 8 saknade stöd i handlingarna. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av vare sig artikel 6.3 c) eller artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22                         
Irland ./. UK, dom 1978-01-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25                           
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28                                       
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr. nr.10/02)    
Keenan ./. UK, dom 2001-04-03                                                             
Tanribilir ./. Turkiet, dom 2000-11-16               
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27     
Egmez ./. Cypern, dom 2000-12-21         
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28     
Douiyeb ./. Nederländerna, dom (GC) 1999-08-04     
De Jong, Baljet o. Van den Brink ./. Nederländerna, dom 1984-05-22          
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18     
Huber ./. Schweiz, dom 1990-10-23                          
Brincat ./. Italien, dom 1992-11-26                            
Vasilescu ./. Rumänien, dom 1998-05-22                 
Schiesser ./. Schweiz, dom 1979-12-04
Brogan m.fl. ./. UK, dom 1988-11-29                        
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28                                               
Jablonski ./. Polen, dom 2000-12-21
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21   
Megyeri ./. Tyskland, dom 1992-05-12                    
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27          
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26                        
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19                     
Ceteroni ./. Italien, dom 1996-11-15                         
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22 
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31                  
Foti m.fl. ./. Italien, dom 1982-12-10                         
Horvat ./. Kroatien, dom 2001-07-26    
Styranowski ./. Polen, dom 1998-10-30                   
Podbielski ./. Polen, dom 1998-10-30                       
Philis ./. Grekland (nr.2), dom 1997-06-27                
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25      
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24 
John Murray ./. U K, dom 1994-10-28 

 

Isik mot Turkiet
(Ansökan nr. 50102/99, dom den 5 juni 2003)

Orhan Kaya mot Turkiet
(Ansökan nr. 44272/98, dom den 5 juni 2003)
Domarna finns endast på franska.

Turkiet åter fällt för att rättegång inte varit rättvis när militär domare ingått i säkerhetsdomstol vilket kränkte artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att vissa aspekter på de militära domarnas ställning innebar att deras opartiskhet kunde ifrågasättas eftersom de fortsatte att tillhöra armén och fick sina order från den verkställande makten. En civilperson som stod inför rätta för terroristbrott hade berättigad anledning att befara att en säkerhetsdomstol där en militär domare ingick inte var oberoende och opartisk. Den turkiska lagstiftningen om sammansättningen i nationella säkerhetsdomstolar hade visserligen ändrats för att vara förenlig med konventionen men de klagande hade ändå ett berättigat intresse av att få sin sak prövad. Domstolen fann därför enhälligt att det i båda fallen skett en kränkning av artikel 6.1 och att det saknades anledning att pröva övriga klagomål om att rättegången inte varit rättvis.

HÄNVISNINGAR
Se bl.a. nr. 2/03, Demirel mot Turkiet m.fl. mål.

 

Cumpana och Mazare mot Rumänien
(Ansökan nr. 33348/96, dom den 10 juni 2003)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för tidningsartikel som innebar ingrepp i domares privat- och familjeliv var inte en oproportionerlig åtgärd i förhållande till behovet att skydda domarkårens anseende och kränkte inte journalistens yttrandefrihet enligt artikel 10.

Cumpana och Mazare, CM, är båda rumänska journalister. I april 1994 publicerade de en artikel i tidningen Telegraf, där M är redaktör, vari de ifrågasatte lagligheten av en överenskommelse som kommunfullmäktige träffat med ett företag, V, om bortforsling och förvaring av felparkerade fordon. Artikeln hade titeln (ung.) "Förre borgmästaren DM och domaren RM begår rader av brott i V-skandalen"  och var illustrerad bl.a. med en karikatyrteckning föreställande domaren arm i arm med f. borgmästaren och med en kasse full med pengar. RM, som hade undertecknat kontraktet med V för kommunens räkning, stämde CM. Hon hävdade att teckningen antydde att hon och DM, som båda var gifta, hade ett intimt förhållande. CM dömdes i maj 1995 till sju månaders fängelse och de förbjöds att därefter arbeta som journalister under ett år. Domarna fastställdes sedan CM överklagat. Åklagaren gick vidare och yrkade att domarna skulle upphävas men Högsta domstolen avslog. I november 1996 fick CM nåd av Rumäniens president. - I Europadomstolen hävdade de att det skett ett ingrepp i deras yttrandefrihet i strid med artikel 10.

Europadomstolen konstaterade först att CM fällts för brottslig smädelse p.g.a. påståenden att RM inte kunde lagen och hade tagit mutor. Det var ostridigt att de fällande domarna innebar ett ingrepp i deras yttrandefrihet och att ingreppet var föreskrivet i den rumänska brottslagen. I likhet med de nationella domstolarna fann Europadomstolen att artikeln skadat RM:s rykte och att den inte på något sätt bidragit till en debatt i en fråga av allmänt intresse. Det hade lämnats relevanta motiveringar till att CM fällts för publiceringen av karikatyrteckningen, nämligen behovet av att skydda RM:s rykte och domarkårens anseende. Teckningen innebar ett ingrepp i RM:s privat- och familjeliv och överskred gränserna för godtagbar kritik. Domstolen noterade slutligen att även om det utdömda straffet var hårt hade CM genom beslutet om nåd besparats fängelsestraffet. De hade i praktiken inte heller hindrats att fortsätta sin yrkesverksamhet. Mot denna bakgrund kunde ingreppet i deras yttrandefrihet inte anses oproportionerligt i förhållande till det legitima syftet att skydda andras rättigheter och domarkårens anseende. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening
Den holländska domaren Thomassen och den franske domaren Costa lämnade en gemensam skiljaktig mening. De framhöll i fråga om proportionaliteten att pressfriheten enligt domstolens praxis är demokratins vakthund, att det måste anses vara av allmänt intresse att få veta om ett kontrakt som tecknats av den lokala samhällsnyttan varit lagligt eller inte och om det förekommit korruption. RM var visserligen domare men hon var vid den aktuella tidpunkten kommunjurist, vilket bedömdes som viktigt. CM hade överskridit gränserna för sina journalistiska rättigheter. Problemet var egentligen om straffåtgärderna varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle och det kunde vara svårt att göra en riktig avvägning mellan inblandade intressen. I det här fallet hade dock vägningen gått för långt. Det fanns enligt deras mening inte något trängande socialt behov som berättigade de rumänska domstolarna att gå så långt.

HÄNVISNINGAR
Sunday Times (nr 1) ./. UK, dom 1979-04-26          
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23                        
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24      
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21 
Oberschlick ./. Österrike, dom 1997-07-01   
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr. nr. 5/03)                            
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26                           

 

Paulescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 34644/97, dom den 10 juni 2003)

Domen finns endast på franska.

Rumänien åter fällt för kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunnen dom avseende återlämnande av förstatligad egendom.

Europadomstolen, som tillämpade artikel 29, förklarade klagomålet enligt artikel 6.1 för inadmissible, eftersom det kommit in för sent och tog upp klagomålet i övrigt till prövning. Domstolen fann att den sökandes äganderätt hade fastslagits genom en lagakraftvunnen dom och att hon därför haft egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Genom Högsta domstolens beslut att upphäva den lagakraftvunna domen hade hon fråntagits sin egendom. Den sökande hade därför fått bära en alltför tung börda och den balans som skall råda mellan enskilda och allmänna intressen hade därmed rubbats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Se liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03 och 5/03.

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28

 

Gutfreund mot Frankrike
(Ansökan nr. 45681/99, dom den 12 juni 2003)
Domen finns endast på franska.

Artikel 6.1 är inte tillämplig i rättshjälpsmål.

A Gutfreund, G, är fransman och bosatt i Dettwiller. Han åtalades för att ha misshandlat sin hustru och ansökte om rättshjälp. Hans ansökan avslogs. - I Europadomstolen åberopade G rätten till en oberoende och opartisk domstol enligt artikel 6.1 och klagade över att den domare som prövat hans ansökan om rättshjälp varit jävig.

Domstolen konstaterade att G:s klagomål endast avsåg förfarandet avseende hans ansökan om rättshjälp. Ett sådant förfarande avsåg inte prövningen av en anklagelse för brott eller bestämmandet av hans civila rättigheter eller skyldigheter i den mening som avses i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att artikel 6.1 inte var tillämplig.

HÄNVISNINGAR
Procola ./. Luxemburg, dom 1995-09-28                  
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17                       
Deweer ./. Belgien, dom 1980-02-27                         
Mato Jara ./. Spanien, beslut 2000-05-04                
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23                            
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28                   
Fayed ./. UK, dom 1994-09-21                                  
Dobbertin ./. Frankrike, kommissionens beslut 1996-05-15              

 

Easterbrook mot UK
(Ansökan nr. 48015/99, dom den 12 juni 2003)
Domen finns endast på engelska.

När minimitiden för livstids fängelse bestämdes av inrikesministern kränktes artikel 6.1.

R Easterbrook, E, avtjänar ett straff på livstids fängelse sedan han dömts för att ha rånat en affär och skjutit en polis i benet. Den minimiperiod av straffet som han måste avtjäna, s.k. tariff, bestämdes inte vid rättegången i november 1988. I februari 1998 fastställde inrikesministern efter att ha konsulterat domarkåren tariffen till 16 år. E:s advokat begärde att tiden skulle kortas ned och yrkade att muntlig förhandling skulle hållas inför Högsta domstolens president. I augusti 1998 meddelade nämnde president att han ändrat uppfattning och nu var beredd att rekommendera en tariff om 12-13 år men att någon muntlig förhandling inte skulle tillåtas. Den 27 november informerades advokaten om att inrikesministern beslutat att tariffen skulle fastställas till 12 och ett halvt år som skulle löpa ut i maj 2000. E:s begäran om laglighetsprövning av det beslutet avslogs. - I Europadomstolen klagade E över att hans tariff hade beslutats av inrikesministern och inte av en domare och först efter lång tid och utan muntlig förhandling. Han åberopade artikel 5.4 och artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att tariffen bestämts efter oskäligt dröjsmål och den hade dessutom inte beslutats av en domstol efter en offentlig förhandling där båda parter kunnat framföra sina synpunkter. Det förhållandet att den medlem av den verkställande makten som beslutade om tariffen hade blivit vägledd av ett yttrande från en domare tillgodosåg inte det fundamentala kravet på maktfördelning mellan den dömande och den verkställande makten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15                         
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16                                
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr. nr. 6/02)                            
Benjamin o. Wilson ./. U K, dom 2002-09-26 (jfr. nr. 9/02)                

 

Herz mot Tyskland
(Ansökan nr. 44672/98, dom den 12 juni 2003)
Domen finns endast på franska.

När lagligheten av ett beslut om tvångsintagning på psykiatriskt sjukhus inte prövades kränktes artikel 5.4, trots att beslutets giltighetstid löpt ut och patienten avvikit.

Herz, H, var under tiden mars 1995 till december 1997 tre gånger tvångsintagen på psykiatriskt sjukhus. Vid det första tillfället angavs i ett psykiatriskt utlåtande  att han led av paranoid psykos och att han var farlig. H undersöktes därefter av ett antal specialistläkare av vilka somliga bedömde tvångsintagning nödvändig medan andra ansåg att H inte led av någon psykisk störning. H intogs åter i oktober 1996 efter ett våldsamt gräl med sin förra partners far. På grundval av en diagnos som erhölls per telefon beslöt (ung.) vårddomstolen att fastställa beslutet om intagning tills vidare. H rymde från sjukhuset i november 1996. Han överklagade intagningsbeslutet förgäves. - I Europadomstolen klagade H över att intagningen vid det andra tillfället var olaglig, eftersom han bedömts inte lida av någon mental störning och över att han nekats tillgång till domstol för att få lagligheten av intagningsbeslutet prövad. Han åberopade artikel 5. 1 e) och 4. Han klagade vidare över att rättegången varit orättvis i strid med artikel 6.1 och över att de nationella domstolarnas vägran att pröva hans överklagande kränkte artiklarna 6.1 och 13.

Europadomstolen konstaterade att vårddomstolens enda grund för att besluta om tvångsintagning var den diagnos som erhållits via telefon. Vårddomstolen kunde emellertid inte anses ha varit skyldig att inhämta ett psykiatrisk utlåtande eller att höra H eftersom den varit skyldig att fatta beslut skyndsamt. När det gällde frågan om intagningen varit berättigad fann domstolen att det var svårt att göra en riktig bedömning av H:s hälsotillstånd m.h.t. de många motstridiga läkarutlåtanden som avgivits. Det var nödvändigt att ta hänsyn till i vilket sammanhang beslutet om intagning hade fattats. Domstolen framhöll att intagningen varit en tillfällig åtgärd för att utreda om H led av en psykisk störning och beslutet hade fattats på grundval av medicinsk rådgivning. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5.1 e). Mot den bakgrunden var det inte nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

När det gällde H:s klagan över att han inte kunnat få lagligheten av intagningsbeslutet prövad noterade domstolen att de nationella domstolarna hade avslagit hans ansökningar med motiveringen att under förfarandets gång så hade det tillfälliga beslutets giltighetstid löpt ut och H hade avvikit från sjukhuset. Domstolen fann, särskilt med hänsyn till att åtgärderna, trots att de endast var tillfälliga,  var av mycket allvarlig art, att enbart det förhållandet att intagningsbeslutet upphört att gälla inte kunde beta H rätten att få lagligheten av intagningen prövad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett enkränkning av artikel 5.4.

När det slutligen gällde om vårddomstolen prövat lagligheten av frihetsberövandet snabbt konstaterade domstolen att det tagit 11 dagar att göra den prövningen och att H under den tiden hade avvikit från sjukhuset. Domstolen fann enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.4 i denna del och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 6.1 och 13 särskilt.

HÄNVISNINGAR
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24                                 
Hutchison Reid ./. UK, dom 2003-02-20 ( jfr. nr. 3/05)                       
X ./. UK, dom 1981-11-05             
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05                 
Johnson ./. UK, dom 1997-10-24 
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24            
Magalhães Pereira ./. Portugal, dom 2002-02-22     (jfr. nr. 3/02)       
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27          
X ./. UK, kommissionens beslut 1982-05-50           
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18                    
Vodenicarov ./. Slovakien, dom 2000-12-21           
Rutten ./. Nederländerna, dom 2001-07-24               
Toth ./. Österrike, dom 1991-12-21                           

ÖVRIGT


Under perioden den 22 maj - 12 juni  2003 har domstolen avgjort 17 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den  22 och 27 maj  samt den 3, 10 och 12 juni 2003.

22 maj
Carbonne ./. Italien (48842/99) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr.1
Mottola ./. Italien (58191/00)            "                                "
Voglino ./. Italien (48739/99)             "                                "

27 maj
Sanglier ./. Frankrike (50342/99) arbetstvist (anm. tillämpning av artikel 29.3)
Piskura ./. Slovakien (65567/01) arbetstvist
Borderie ./. Frankrike (53112/99) äktenskapsskillnad
Kornblum ./. Frankrike (50267/99) likvidation
Verhaeghe ./. Frankrike (53584/99) uppsägning
Sobierajska-Nierzwicka ./. Polen (49349/99) delning av samägd egendom

3 juni
Benmeziane ./. Frankrike (51803/99) brottmål
Mouesca ./. Frankrike (52189/99) brottmål
Górska ./. Polen (53698/00) arvsskifte
Wylely ./. Polen (33334/96)

10 juni
Ramazanoglu ./. Turkiet (39810/98) brottmål - ännu ej avgjort efter 21 år 6 mån. Ideellt skadestånd: 15 250 EUR.

12 juni
Royer ./. Österrike (42484/98) brottmål
Richeux ./. Frankrike (45256/99)
Malek ./. Österrike (60553/00)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Regeringsrättens beslut den 14 april 2003 i mål 7470-2000 i fråga om kammarrätt borde ha hållit muntlig förhandling i mål om handikappersättning.

S hade i ansökan om handikappersättning beräknat sina merkostnader till 22 160 kr. FK, som godtog hennes uppgifter om hjälpbehov, beräknade merkostnaderna till 15 920 kr och beviljade handikappersättning med 53 % av prisbasbeloppet. S överklagade och yrkade ersättning med 69 %  men länsrättens avslog. S fullföljde sin talan hos kammarrätten som meddelade prövningstillstånd, varefter S yrkade att muntlig förhandling skulle hållas. Kammarrätten avslog yrkandet och sedan S slutfört sin talan avslog kammarrätten överklagandet. S överklagade därefter till Regeringsrätten och yrkade att målet skulle visas åter till kammarrätten för muntlig förhandling alt. att muntlig förhandling skulle hållas i Regeringsrätten.

Regeringsrätten konstaterar att målet gäller om S är berättigad till handikappersättning med högre belopp än 53 % av prisbasbeloppet. Efter att ha redogjort för bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen slår Regeringsrätten fast att handikappersättning är en sådan civil rättighet som omfattas av artikel 6 i Europakonventionen och att därför rätten till domstolsprövning och därmed sammanhängande krav på muntlig förhandling måste beaktas. Regeringsrätten redogör härefter för vad Europadomstolen uttalat i sina avgöranden den 12 november 2002 i målen Lundvall resp. Salomonsson mot Sverige och gör sedan följande bedömning.

Europadomstolens ovan anmärkta domar avsåg visserligen det speciella fallet att länsrätt hade dömt till förmån för den försäkrade medan kammarrätt, således utan att hålla muntlig förhandling, med ändring av länsrättens domar avgjort resp. mål till vederbörandes nackdel. Kravet på att tillmötesgå en begäran om muntlig förhandling kan emellertid enligt Regeringsrättens mening i princip också ställas i ett fall som det förevarande, där kammarrätten efter att ha meddelat prövningstillstånd avslagit den försäkrades överklagande. Då en muntlig förhandling hade kunnat bidra till att klarlägga vissa sakfrågor, kan en sådan förhandling inte anses ha varit obehövlig. Inte heller har några särskilda skäl mot en sådan förhandling framkommit. Kammarrätten borde därför ha hållit muntlig förhandling inför sitt avgörande av målet.

Regeringsrätten upphävde därför kammarrättens dom och visade målet åter för fortsatt handläggning.

 

Högsta domstolens beslut den 8 maj 2003 i mål Ö 1356-03 i fråga om utlämning.

Justitieministeriet i Italien har begärt att den rumänske medborgaren R skall utlämnas till Italien och har bl.a. åberopat att denne i november 2000 dömts i sin frånvaro till fängelse 10 år för bl.a. försättande av annan i slaveri, upprepade fall av sexuellt våld och medverkan till prostitution av minderårig. R har i utlämningsärendet varit berövad friheten som anhållen och häktad sedan den 9 november 2002. I yttrande till Justitiedepartementet har Högsta domstolen uttalat bl.a. följande.

Eftersom R dömts utan att ha varit närvarande vid förhandlingen skall domen enligt 9 § tredje stycket andra meningen utlämningslagen godtas endast om den dömdes rättighet att försvara sig likväl blivit nöjaktigt tillgodosedd eller om han, enligt försäkran, har möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodoser nämnda rättighet. Italien har inte lämnat någon sådan försäkran. Frågan om R haft nöjaktiga möjligheter att försvara sig bör enligt Högsta domstolen bedömas mot bakgrund av artikel 6 i Europakonventionen. Högsta domstolen framhåller att Europadomstolen vid flera tillfällen prövat om italienska utevarodomar uppfyller kraven i artikel 6 och att det av dessa avgöranden framgår att den åtalade har rätt att få kännedom om åtalspunkterna i detalj, att den lagförande staten måste göra rimliga ansträngningar för att delge honom kallelse till rättegången, att det inte räcker att han på annat sätt förstår att ett rättsligt förfarande inletts, att hans underlåtenhet att hålla den lagförande staten underrättad om sin adress inte utgör grund för att använda kungörelsedelgivning, att han, fastän det inte uttryckligen framgår av konventionen, har rätt att närvara vid förhandlingen så att han kan granska åklagarens bevisning även om han där är företrädd av en advokat men att han kan avstå från rätten att närvara personligen om avståendet är uppenbart och sker när han känner till anklagelserna. I vad mån en person kan lagföras utan delgivning, när rimliga ansträngningar gjorts för att delge honom åtalspunkterna och kallelse till rättegången, framgår inte klart av hittillsvarande praxis. Den dömde skall dock inte behöva bevisa att han inte försökt undandra sig lagföring.  Det ankommer på den stat som begär utlämning med stöd av en utevarodom att styrka att den dömde haft nöjaktiga möjligheter att försvara sig. Uppgiften i Italiens svar att R redan vid häktningsförhandlingen två dagar efter gripandet fick kännedom om alla anklagelsepunkter för vilka han senare dömdes framstår som osannolik och har inte styrkts. Högsta domstolen anmäler därefter till Justitiedepartementet frågan om åtgärd för införskaffande av kompletteringar från Italien och förklarar att det föreligger hinder för att pröva målet i nuvarande skick och förklarar det därför vilande.

Åberopade domar från Europadomstolen:
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12, ansökan nr. 9824/80
Brozicek ./. Italien, dom 1989-12-19, ansökan nr.10964/84
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28, ansökan nr. 12151/86
T. ./. Italien, dom 1992-10-12, ansökan nr. 14104/88

Kammarrättens i Stockholm dom den 22 maj 2003 i mål 782-02 i fråga om särskild avgift enligt radio- och TV-lagen (RTL).

Det numera upplösta aktiebolaget C påfördes  genom länsrättens beslut den 5 oktober 2001 särskild avgift enligt RTL. Bolaget försattes i konkurs i augusti 2002 och konkursen avslutades i februari 2003 utan överskott. Den särskilda avgiften har inte till någon del betalats in. Bolaget har överklagat länsrättens dom. Granskningsnämnden för Radio och TV har motsatt sig ändring av den överklagade domen.

Kammarrätten redogör inledningsvis för huvudregeln att en juridisk person som upplösts efter konkurs saknar rättskapacitet och för att undantag i vissa fall gjorts i praxis. Vidare framhålls att Regeringsrätten funnit att systemet med skattetillägg innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen (RÅ 2000 ref. 66) och att ett upplöst aktiebolag som saknat rättskapacitet ändå har ansetts berättigat att få påförda skatte- och avgiftstillägg överprövade (RÅ 2002 ref. 76)

Kammarrätten finner härefter att den särskilda avgiften enligt RTL är att likställa med sådan administrativ avgift som skatte- och avgiftstillägg utgör. Trots att bolaget är upplöst finner kammarrätten att det skall tillerkännas rättskapacitet och därmed partshabilitet.

Kammarrätten finner därefter inte skäl att ändra länsrättens dom utan avslår överklagandet.

LITTERATUR


Konkurrens om mänskliga rättigheter; artikel i Riksdag & Departement nr 19 2003




Senast ändrad: 2011-04-12