JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 1 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 16 december 2003 - den 15 januari 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02. I detta nummer görs en mindre ändring av rubrikerna i nyhetsbladet som kommer att gälla framöver. I stället för att under rubriken "ÖVRIGT" redovisa avgöranden i frågan om den klagande fått en prövning inom skälig tid kommer sådana avgöranden framgent att redovisas under rubriken "SKÄLIG TID". Härunder kommer inte bara avgöranden enligt artikel 6.1 att anges, utan även mål som väsentligen gäller kraven på skyndsamhet enligt artikel 5 kan komma att redovisas här. Därför kommer tillämplig artikel att anges som underrubrik. Under rubriken "ÖVRIGT" kommer i stället att tas upp sådana avgöranden som är av intresse från t.ex. EG-domstolen eller andra internationella domstolar. I förekommande fall kommer här också att anges litteratur av intresse. Den särskilda rubriken "LITTERATUR M.M." utgår därmed.
 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Domar mot andra länder

Kmetty mot Ungern, 2003-12-16
Bristande utredning av påstådd polismisshandel, vilken i sig inte kunde fastställas, kränkte artikel 3.

Palau-Martinex mot Frankrike, 2003-12-16
Beslut att överflytta vårdnaden av barn på fadern, grundat på moderns religiösa tillhörighet till Jehovas vittnen utan närmare utredning av hur barnen påverkades av detta, innebar att föräldrarna behandlades olika på ett oproportionerligt sätt och kränkte därför artikel 8 i förening med artikel 14.

Skondrianos mot Grekland, 2003-12-18
Krav på inställelse i fängelse för att få ett överklagande prövat i kassationsdomstol kränkte artikel 6.1.

Pezone mot Italien
Felaktig avräkning av avtjänad strafftid kränkte artikel 5.1 och när ersättning inte kunde utgå kränktes även artikel 5.5.

Çetinkaya m.fl. mot Turkiet, 2003-12-18
Ünkünç och Günes mot Turkiet, 2003-12-18
Becerikli och Altekin mot Turkiet, 2004-01-08
Toprak mot Turkiet, 2004-01-08
Çinar mot Turkiet, 2004-01-15
Erolan m.fl. mot Turkiet, 2004-01-15
Hidir Özdemir mot Turkiet, 2004-01-15
Içös mot Turkiet, 2004-01-15
Metin Polat m.fl. mot Turkiet, 2004-01-15
Turkiet åter fällt för kränkning av artikel 6.1 på grund av att militär domare ingått i en nationell säkerhetsdomstol.

Güçlü m.fl. mot Turkiet, 2004-01-08
Ilkay mot Turkiet, 2004-01-08
Dröjsmål med betalning av tilläggsersättning som dömts ut avseende expropriation kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Sadik Önder mot Turkiet, 2004-01-08
Çolak och Filizer mot Turkiet, 2004-01-08
Ytterligare domar mot Turkiet för kränkning av artikel 3 på grund av polisbrutalitet och bristfällig utredning därav.

Ayder m.fl. mot Turkiet, 2004-01-08
Turkiet åter fällt för kränkningar av artiklarna 3, 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1 på grund av förstörelsen av staden Lice 1993.

Haas mot Nederländerna
Frågan om arvsrätt för ett "illegitimt" barn berörde inte familjelivet och artiklarna 8, 14 och 13 var därför inte tillämpliga.

Sakkopoulos mot Grekland
Behandlingen av häktads medicinska problem kunde tillgodoses när han vistades på fängelses sjukavdelning och det skedde inte någon kränkning av artikel 3. Beslut, att sedan han frikänts vägra honom ersättning för tiden i häkte, vilket inte motiverades kränkte artikel 6.1.

Matencio mot Frankrike
Den vård som gavs svårt handikappad intern på fängelses sjukvårdsavdelning var tillräcklig och när internen inte ville flytta till annat fängelse med bättre vård kränktes inte artikel 3.

Tekdag mot Turkiet
Domstolen konstaterar kränkning av artikel 2 och artikel 13 på grund av bristande utredning av en persons försvinnande, men godtar inte övriga nio påstådda kränkningar.

     Domar i Grand Chamber

Cooper mot UK, 2003-12-16
Grieves mot UK, 2003-12-16
När civila ledamöter ingick i militärdomstol bidrog de till domstolens oberoende och till en rättvis rättegång och artikel 6.1 kränktes inte, medan det när civilt inslag saknades skedde en kränkning av denna artikel.

ÖVRIGT

     EG-domstolen   

           

K.B. mot National Health Service Pensions Agency, Secretary of State for Health
EG-domstolen har funnit att artikel 141 EG i princip utgör hinder för lagstiftning, som gör det omöjligt för ett par, där ena parten är transsexuell, att uppfylla kravet på äktenskap för att åtnjuta änkepension.
 

ALLMÄNT


Europadomstolen har enligt den preliminära statistiken under november månad 2003 meddelat 57 domar (ingen i stor sammansättning), förklarat 77 ansökningar admissible och 2 317 inadmissible samt avskrivit 41 mål. 171 ansökningar har kommunicerats. Totalt under januari-november 2003 har domstolen meddelat 626 domar, förklarat 519 ansökningar admissible, 12 896 för inadmissible, avskrivit 344 och kommunicerat 1 343 ansökningar.
 

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd
=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=
Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1


Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1
 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Kmetty mot Ungern
(Ansökan nr 57967/00, dom den 16 december 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Bristande utredning av påstådd polismisshandel, vilken i sig inte kunde fastställas, kränkte artikel 3.
Kmetty, K, är handlare och har tillstånd att verka i saluhallen i Budapest. På grund av ett bombhot beordrade polisen den 22 december 1998 alla i saluhallen att lämna byggnaden. K och flera med honom vägrade att följa polisens instruktioner. Sedan befälhavande polis försökt övertala dem att lämna byggnaden beslöt han att K skulle föras till polisstationen, eftersom han trodde att K var ansvarig för handlarnas vägran att lyda polisens order. K hävdade att han greps på ett sådant sätt att han föll till marken medan regeringen påstod att han själv slängde sig ner. Han leddes ut ur byggnaden försedd med handfängsel och tvingades in i en polisbil. K påstod att han blev slagen av polisen under färden. Eftersom han hade sår i ansiktet och på handlederna när han kom till polisstationen kallade man på läkare. K nämnde inte för denne att han blivit misshandlad. K påstod vidare att han fördes ned i källaren på polisstationen och att minst fyra poliser misshandlade honom där upprepade gånger. Därefter sattes han i en cell där han fick stanna i ca tre timmar innan han släpptes. Senare på kvällen och under påföljande dag genomgick K läkarundersökningar på olika institut. K gjorde en anmälan om misshandel och om olaga frihetsberövande och förhör hölls därför med honom själv, hans släktingar och ett antal vittnen. Enligt ett läkarutlåtande som myndigheten begärde in hade tre av K:s framtänder varit lösa och han hade blåmärken på handlederna och på magen. Eftersom det var omöjligt att avgöra om skadorna orsakats av det motstånd K gjort mot polisen eller av annan person, lades ärendet ned. - I Europadomstolen klagade polisens sätt att behandla honom och över avsaknaden av en effektiv utredning. Han åberopade artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att endast vissa av de påstådda skadorna hade bekräftats av en rättsmedicinsk expert, men att dessa skador var tillräckligt allvarliga för att anse att det var fråga om misshandel i den mening som avses i artikel 3. Frågan var därför om staten var ansvarig för dessa skador. Domstolen fann att det inte var möjligt att med ledning av den föreliggande bevisningen avgöra om K:s skador orsakats av att polisen använt mer våld än nödvändigt eller ej när det gällde att få K att rätta sig efter polisens lagliga åtgärder.  Emellertid ledde den samlade utredningen i målet, bl.a. läkarutlåtandena och det förhållandet att K varit frihetsberövad under mer än tre timmar, till misstanken att K kunde blivit misshandlad av polisen. Domstolen erinrade om att när en enskild har lagt fram ett välgrundat påstående om att han blivit misshandlad av polisen i strid med artikel 3 är myndigheterna skyldiga att göra en effektiv utredning som kan leda till att de ansvarig identifieras och straffas. I K:s fall hade det visserligen öppnats en utredning men domstolen fann det tveksamt om den varit effektiv och tillräcklig. T.ex. hade den läkare som undersökt K när han kom till polisstationen inte hörts under utredningen. Vidare hade K förevisats fotografier av två poliser men inte av en tredje som påstods ha varit inblandad. Dessutom hade de misstänkta poliserna inte hörts under utredningen. Denna brist i utredningen hade betagit K möjligheten att ifrågasätta de misstänktas version av händelserna. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28          
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04                     
 

Palau-Martinex mot Frankrike
(Ansökan nr 64927/01, dom den 16 december 2003)
Domen finns endast på franska.

Beslut att överflytta vårdnaden av barn på fadern, grundat på moderns religiösa tillhörighet till Jehovas vittnen utan närmare utredning av hur barnen påverkades av detta, innebar att föräldrarna behandlades olika på ett oproportionerligt sätt och kränkte därför artikel 8 i förening med artikel 14.
S Palau-Martinez, P, gifte sig 1983 och fick två döttrar födda 1984 och 1989. År 1994 lämnade hennes make familjen och bosatte sig hos sin älskarinna. P ansökte om skilsmässa. Ansökan beviljades av domstolen i Nîmes som lade hela skulden på mannen. Barnen skulle bo hos modern i Spanien men besöka fadern under vissa angivna perioder. P överklagade och i en dom i januari 1998 fastställdes skilsmässan men förordnades att barnen skulle bo hos fadern i Frankrike. P fick umgängesrätt. I domen konstaterades att P inte förnekat att hon tillhörde Jehovas Vittnen och att deras regler för uppfostran av medlemmarnas barn inte kunde godtas på grund av sin hårdhet, sin intolerans och skyldigheten för barnen att ägna sig åt omvändelse. Domstolen framhöll att det var till barnens bästa att de kunde undgå det tvång och de förbud som lades på dem av en religion utformad som en sekt. P klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen hävdade P att beslutet att barnen skulle bo med fadern kränkte hennes rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8 och att det var diskriminerande i den mening som avses i artikel 8 i förening med artikel 14. Hon åberopade vidare artikel 9 ensam och i förening med artikel 14 samt att hon inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att barnen bott med sin mor i nära tre och ett halvt år och att 1998 års dom därför innebar ett ingrepp i P:s rätt till respekt för sitt familjeliv. Genom att ändra barnens bosättningsförhållanden hade den nationella domstolen gett uttryck för en uppfattning om under vilka villkor respektive förälder skulle komma att fostra barnen grundad på P:s religion. Härigenom hade domstolen behandlat föräldrarna olika. Europadomstolen framhöll att en sådan skillnad i behandling är diskriminerade om den inte är objektiv och skäligen berättigad. Skillnaden hade haft ett legitimt syfte, nämligen att skydda barnens intressen. När det gällde frågan om diskrimineringen varit proportionerligt i förhållande till sitt syfte konstaterade Europadomstolen att den nationella domstolen redovisat synpunkter på Jehovas Vittnen av allmän karaktär och att det saknades bevisning om att P:s religion hade påverkat barnens uppfostran eller dagliga liv. Den nationella domstolen hade inte heller funnit skäl att bifalla P:s begäran om att det, som det var brukligt i vårdnadsmål, skulle göras en social utredning, utan hade gjort sin bedömning på grundval av allmänna uppfattningar utan att slå fast sambandet mellan barnens levnadsförhållanden hos modern och deras verkliga intressen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8 i förening med artikel 14 och att det inte var nödvändigt att pröva påståendet om en kränkning av artikel 8 ensam. Domstolen fann enhälligt att det inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt artikel 6.1 eller artikel 9 ensam eller i förening med artikel 14.

Skiljaktig mening
Den holländska domaren Thomassen var skiljaktig och ansåg att den nationella domstolen inte hade behandlat föräldrarna olika på ett sätt som innebar diskriminering och att det därför inte hade skett någon kränkning av artikel 8 i förening med artikel 14. Hon ansåg däremot att den nationella domstolen kunde kritiseras av andra skäl. Barnen hade i enlighet med den nationella förstainstansdomstolens dom bott hos modern under ca tre och ett halvt år. Detta beslut hade fadern frångått när han efter barnens besök hos honom i Frankrike vägrade att lämna tillbaka dem till modern i Spanien. Det berättigade i ett sådant förfarande kunde inte bedömas utan att man hörde barnen och utan en social utredning som visade att det verkligen låg i barnens intresse att inte längre bo med sin mamma. Denna hade således inte fått frågan om en ändring av barnen boendeförhållanden prövad i en adekvat beslutprocess och det hade därför enligt domare Thomassens mening skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Hoffmann ./. Österrike, dom 1993-06-23                  
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21      
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03                                                   Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18   
Darby ./. Sverige, dom 1990-10-23                           
 

Skondrianos mot Grekland
(Ansökan nr 63000/00, dom den 18 december 2003)
Domen finns endast på franska.

Krav på inställelse i fängelse för att få ett överklagande prövat i kassationsdomstol kränkte artikel 6.1.
Skondrianos, S, anmäldes under åren 1990 och 1993 tre gånger för kränkande och hotfullt uppträdande och han dömdes i sin frånvaro i januari 1995 till fängelse alternativt dagsböter. Åklagaren medgav att verkställigheten av straffet sköts upp till den 9 september 1999. I juli 1999 överklagade S och begärde en laglighetsprövning. Kassationsdomstolen avvisade överklagandet den 1 februari 2000 med motiveringen att S inte visat att han befunnit sig i fängelse när talan prövades. - I Europadomstolen hävdade S att han inte fått en rättvis rättegång.

Europadomstolen hänvisade till sin tidigare praxis och konstaterade att domstolen redan funnit att ett krav på att en dömd person måste inställa sig i fängelse för att få sitt överklagande prövat skadade själva rätten att överklaga samt lade en alltför tung börda på denne, vilket rubbade den jämvikt som skall råda mellan det legitima intresset av att rättsliga beslut verkställs och den enskildes rätt till tillgång till kassationsdomstolen och att få utöva sina rättigheter till ett försvar. Domstolen fann inte anledning att i detta mål göra någon annan bedömning. Domstolen konstaterade vidare att det stod kassationsdomstolen fritt att vid enskild överläggning förklara ett överklagande för otillåtet på vilken grund den fann tillämplig. I det aktuella målet hade emellertid åklagaren rekommenderat att överklagandet skulle avvisas på grund av att det kommit in för sent och S hade därför tvingat koncentrera sin argumentation på just den frågan. Att en annan grund tillämpades för att förklara överklagandet för otillåtet torde ha överraskat S, särskilt som han när överklagandet gavs in hade fått uppskov med verkställigheten av straffet. S hade dessutom inte fått någon kopia av den fullständiga domen i "hovrätten". Mot denna bakgrund fann Europadomstolen att förfarandet i kassationsdomstolen hade kränkt principen om ett kontradiktoriskt förfarande och att S fått sin rätt till domstolsprövning alltför begränsad. Han hade därmed inte fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19                     
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19       
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15                                  
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Medenica ./. Schweiz, dom 2001-06-14                   
Omar ./. Frankrike, dom 1998-07-29                          
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29                       
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14                                               
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13     
Goedhart ./. Belgien, dom 2001-03-20                      
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22                          
S. A. "Sotiris et Nikos Koutras ATTEE " ./. Grekland, dom 2000-11-16                      
Rodriguez Valin ./. Spanien, dom 2001-10-11         
Fitt ./. U K, dom (GC) 2000-02-16                                                         
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31                  
Richen o. Gaucher ./. Frankrike, dom 2003-01-23 (jfr nr 2/03)
 

Pezone mot Italien
(Ansökan nr 42098/98, dom den 18 december 2003)
Domen finns endast på franska.

Felaktig avräkning av avtjänad strafftid kränkte artikel 5.1 och när ersättning inte kunde utgå kränktes även artikel 5.5.
Pezone, P, förekom i ett antal brottmål och han dömdes till en rad fängelsestraff. I november 1991 beslöt åklagaren i Trieste att den sammanlagda tiden av hans fängelsestraff skulle avslutas och att han skulle friges i april 1992. Emellertid beslöt åklagaren i Neapel att han skulle arresteras för att avtjäna ett tvåårigt fängelsestraff som dömts ut 1989. P greps den 11 december 1992 och släpptes först den 25 mars 1994 sedan åklagaren i Neapel upptäckt att en period om två år, fem månader och 29 dagar som P suttit häktad i avvaktan på rättegång inte hade avräknats från den tid som skulle avtjänas. P väckte utan framgång talan mot åklagaren. - I Europadomstolen  hävdade P att frihetsberövandet under tiden den 11 december 1992 - den 25 mars 1994 varit olagligt. Han klagade också över att han inte fått någon ersättning för den tid han olagligen varit berövad friheten.

Europadomstolen konstaterade att P berövats friheten på grund av ett misstag i beräkningen av den avtjänade strafftiden och att han släppts så fort misstaget upptäcktes. Det hade därför saknats en relevant grund för att beröva honom friheten. Frihetsberövandet kunde därför inte anses ha skett "i den ordning som lagen föreskriver" eller "lagligen" i den mening som avses i artikel 5.1. Domstolen fan därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen konstaterade vidare att den nationella lagstiftning inte gav P någon möjlighet att från de italienska myndigheterna begära ersättning för det olagliga frihetsberövandet och att P:s talan mot åklagaren hade varit utan framgång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27          
Tsirlis o. Koulumpas ./. Grekland, dom 1997-05-29                            
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18                      
Loukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20                
Bouamar ./. Belgien, dom 1988-02-29                      
Benham ./. U K, dom 1996-06-10 
Artikel 5.5
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18                                     
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28                                       
Durrand ./. Frankrike, kommissionens beslut 1998-05-20  
Kustannus Oy Vapaa Ajatellija AB m.fl. ./. Finland, kommissionens beslut 1996-04-15
Wojcik ./. Polen, kommissionens beslut 1997-07-07
A ./. Frankrike, dom 1993-11-23   
De Moor ./. Belgien, dom 1994-06-23                      
Spadea o. Scalabrino ./. Italien, dom 1995-09-28                                
N.C. ./. Italien, dom (GC) 2002-12-18 (jfr nr 1/03) 
Fox, Campbell o. Hartley ./. U K, dom 1990-08-30 
 

Çetinkaya m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 57944/00, dom den 18 december 2003)
Domen finns endast på franska. 

Ünkünç och Günes mot Turkiet
(Ansökan nr 42775/98, dom den 18 december 2003)
Domen finns endast på engelska.

Becerikli och Altekin mot Turkiet
(Ansökan nr 57562/00, dom den 8 januari 2004)
Toprak mot Turkiet
(Ansökan nr 57561/00, dom den 8 januari 2004)
Çinar mot Turkiet
(Ansökan nr 48155/99, dom den 15 januari 2004)
Erolan m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 56021/00, dom den 15 januari 2004)
Hidir Özdemir mot Turkiet
(Ansökan nr 46952/99, dom den 15 januari 2004)
Içös mot Turkiet
(Ansökan nr 54919/00, dom den 15 januari 2004)
Metin Polat m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 48065/99, dom den 15 januari 2004)
Domarna finns endast på franska.

Turkiet åter fällt för kränkning av artikel 6.1 på grund av att militär domare ingått i en nationell säkerhetsdomstol.
Europadomstolen har liksom i många tidigare mål åter funnit att en civilperson, som anklagas för brott enligt strafflagen och som ställs inför en nationell säkerhetsdomstol där en av ledamöterna är en militär domare, har grundad anledning att befara att domstolen inte är oberoende och opartisk. Domstolen erinrade vidare om att en domstol som konstaterats sakna oberoende och opartiskhet inte under några omständigheter kan garantera en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt i samtliga mål att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Beträffande liknande mål se bl.a. nr 10/03 och 11/03.
 

Güçlü m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 42670/98, dom den 8 januari 2004)
Ilkay mot Turkiet
(Ansökan nr 42786/98, dom den 8 januari 2004)
Domarna finns endast på franska.

Dröjsmål med betalning av tilläggsersättning som dömts ut avseende expropriation kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
Güçlü m.fl., G, och Ilkay, I, hade samtliga överklagat den ersättning de fått när mark som de ägt hade exproprierats. De tilldömdes ytterligare ersättning av kassationsdomstolen i juli 1995 respektive december 1994. Ingen av dem erhöll slutbetalning förrän i januari 1998. - I Europadomstolen hävdade de att det skett en kränkning av deras rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen erinrade om att ett onormalt utdraget dröjsmål med betalning av expropriationsersättning medförde en ökad ekonomisk förlust för dem vars mark hade exproprierats, eftersom de försattes i ett tillstånd av osäkerhet, särskilt när man beaktade att penningvärdet föll kraftigt i vissa stater. Dröjsmålet hade orsakats av myndigheterna och det hade  medfört en särskild förlust för de klagande. Till följd av dröjsmålen hade G och I fått bära en alltför tung börda som hade rubbat den jämvikt som skall råda mellan det allmänna intressets behov och skyddet för den enskildes rätt till respekt för sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Denli ./. Turkiet, beslut 2002-07-23                          
Önel ./. Turkiet, beslut 2002-05-23                           
Aka ./. Turkiet, dom 1998-09-23  
Akkus ./. Turkiet, dom 1997-07-09                           
 

Sadik Önder mot Turkiet
(Ansökan nr 28520/95, dom den 8 januari 2004)
Çolak och Filizer mot Turkiet
(Ansökningar nr 32578/96 och 32579/96, dom den 8 januari 2004)
Domarna finns endast på engelska.

Ytterligare domar mot Turkiet för kränkning av artikel 3 på grund av polisbrutalitet och bristfällig utredning därav.
Samtliga tre klagande arresterades misstänkta för att vara medlemmar i PKK. De hävdade alla att de utsatts för misshandel och tortyr under den tid de befann sig i polisens förvar. Alla tre anmälde de poliser som uppgavs ha misshandlat dem. Samtliga poliser frikändes. - I Europadomstolen åberopade de tre klagande att det skett en kränkning av artikel 3.

I målet Sadik Önder, SÖ, konstaterade Europadomstolen att det inte fanns tillräckliga bevis för att slå fast att SÖ blivit misshandlad.  Däremot kunde den utredning som åklagaren gjort med anledning av  SÖ:s anmälan mot poliserna inte anses ha varit tillräckligt effektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

När det gällde Çolak och Filizer, ÇF, konstaterade Europadomstolen att de inte undersökts när de togs in på polisstationen och att de under vistelsen där inte fått träffa vare sig en advokat eller en läkare som de själva valt. Även om läkarutlåtandena i målet var motstridiga hade regeringen inte förmått lämna någon godtagbar förklaring till de blåmärken och skrapsår som funnits ÇF:s kroppar. Regeringen hade inte ens påstått att de tecken på misshandel som fanns på ÇF hade funnits redan när de arresterades. Det förhållandet att de misstänkta polismännen hade frikänts kunde inte frita Turkiet från dess ansvar enligt konventionen att skydda internerade personer. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta fallet skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Sadik Önder
Veznedaroglu ./. Turkiet, dom 2000-04-11              
Tepe ./. Turkiet, beslut 2002-01-22                            
Aksoy v. Turkiet, dom 1996-12-18                           
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06                                                 
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22                         
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Çolak o. Filizer
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28                                       
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18                                                        
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27                      
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04                                                  
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27                                              
Esen ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)          
Yaz ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)
Ayse Tepe ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)
 

Ayder m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 23656/94, dom den 8 januari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Turkiet åter fällt för kränkningar av artiklarna 3, 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1 på grund av förstörelsen av staden Lice 1993.            
De klagande är fem personer, A, som hävdade att säkerhetsstyrkorna mellan den 22 och den 23 oktober 1993 avsiktligt förstörde deras hem och egendom och tvingade dem och deras familjer att lämna staden utan annat än de kläder de hade på sig, somliga utan skor. De var utblottade och uppskrämda. Europakommissionen konstaterade att de klagandes hem avsiktligt hade bränts ned av säkerhetsstyrkorna. -  I Europadomstolen åberopade A artiklarna 3, 8 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen, som avfärdade regeringens invändningar att männen otillåtet väckt talan även för sina hustrur och barn samt att inhemska rättsmedel inte uttömts, fann att förstörelsen av deras hem och för två av de klagande förlusten av deras levebröd sammantaget med den oro och sorg som de olika familjemedlemmarna kände hade orsakat dem ett lidande som var tillräckligt allvarligt för att säkerhetssyrkornas handlingar skulle anses som omänsklig behandling i den mening som avses i artikel 3 och som saknade berättigande. - Förstörelsen av A:s hem och egendom innebar ett synnerligen allvarligt och oberättigat ingrepp i deras rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och för sin egendom. - Det hade inte med tillräcklig säkerhet kunnat fastställas att tillgängliga rättsmedel skulle kunnat ge de klagande en effektiv gottgörelse. Det hade inte heller påbörjats någon offentlig utredning av det inträffade förrän efter det att regeringen informerats om att A givit in ett klagomål till Europadomstolen, trots att det varit känt att säkerhetsstyrkor avsiktligt bränt ned hus. Åklagarmyndigheten i Lice bestod av statstjänstemän beroende av guvernören som var en officer med anknytning till de säkerhetsstyrkor som skulle utredas och kunde därför inte anses oberoende. Domstolen fann att det inte hade skett någon grundlig och effektiv utredning av A:s anklagelser. Domstolen fann därför enhälligt att det skett kränkningar av såväl artikel 3, artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 samt av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Kommissionens utredning
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13             
Artikel 34
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23                       
Artikel 35.1
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16                
Selçuk o. Asker ./. Turkiet, dom 1998-04-24           
Mentes m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-28                 
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02 
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10                                                          
Artikel 3
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18                           
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Selçuk o. Asker ./. Turkiet, dom 1998-04-24
Artikel 8 o. artikel 1 i protokoll nr 1
Selçuk o. Asker ./. Turkiet, dom 1998-04-24
Artikel 13
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08                                          
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27                     
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27                                                  
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20                                                  
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28                                          
 

Haas mot Nederländerna
(Ansökan nr 36983/97, dom den 13 januari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Frågan om arvsrätt för ett "illegitimt" barn berörde inte familjelivet och artiklarna 8, 14 och 13 var därför inte tillämpliga.
P.J. Haas, H, klagade i Europadomstolen över att han som ett icke erkänt "illegitimt" barn inte kunde få ärva sin far. Han åberopade artiklarna 14 och 8 i förening samt artikel 13.

Europadomstolen noterade att H huvudsakligen klagade över de nationella domstolarnas vägran att pröva och godkänna hans anspråk på kvarlåtenskapen efter P. Domstolarna hade ställts inför en bevisfråga när det gällde om familjerättsliga band mellan H och den avlidne skulle erkännas. Domstolen fann att frågan inte berörde artikel 8 vare sig i fråga om privat- eller familjeliv. H hade aldrig bott tillsammans med P och en sporadisk kontakt dem emellan kunde inte anses som familjeliv. H hade inte heller framställt sitt yrkande att erkännas som P:s son för att få en känslomässig trygghet i vetskapen om att han tillhörde en familj eller för att upprätta band med P:s efterlevande familjekrets eller för att undanröja de tvivel han kunde ha haft i fråga om sin egen identitet - han var ju själv övertygad om att han var P:s son. Europadomstolen pekade vidare på att H haft möjlighet att ansöka om att faderskapet rättsligt skulle fastställas. Domstolen fann därför enhälligt att ingen av artiklarna 8, 14 eller 13 var tillämplig i målet.

HÄNVISNINGAR
Artiklarna 8 och 14
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03                         
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21                                   
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13       
                  

Sakkopoulos mot Grekland
(Ansökan nr 61828/00, dom den 15 januari 2004)
Domen finns endast på franska.

Behandlingen av häktads medicinska problem kunde tillgodoses när han vistades på fängelses sjukavdelning och det skedde inte någon kränkning av artikel 3. Beslut, att sedan han frikänts vägra honom ersättning för tiden i häkte, vilket inte motiverades kränkte artikel 6.1.
Sakkopoulos, S, anklagades för förfalskning och häktades i avvaktan på rättegång i september 1999. Eftersom  han varit intagen på sjukhus sedan augusti s.å. sattes han under polisövervakning fram till den 25 november 1999, då han överfördes till fängelse. Han hävdade att han där placerades tillsammans med tre andra personer i en cell om 8 kvm, där fönstren var trasiga och de sanitära förhållandena eländiga. Eftersom S led av hjärtsvikt och diabetes och krävde särskild diet och medicinering överfördes han dagen därpå till fängelsets sjukavdelning där han stannade fram till mars 2000. Han påstod att han där delade ett 35 kvm stort rum med tio andra personer och att rummet var smutsigt och nedlusat med kackerlackor och möss. Han påstod vidare att han inte fick vare sig den diet eller de mediciner som han behövde. Under häktningstiden begärde S vid flera tillfällen att bli frigiven, men alla hans ansökningar avslogs med motiveringen antingen att det fanns en risk för fortsatt brottslighet och för att han inte skulle infinna sig vid rättegången eller att inget hindrade att han fick behandling för sina medicinska problem på fängelsets sjukavdelning. I mars 2000 fick S en hjärtattack och fördes till ett vanligt sjukhus. Sedan han återförts till fängelsets sjukavdelning fick han i april s.å. åter föras till sjukhus för operation av en skada han ådragit genom ett fall. S frikändes genom en dom den 26 juni 2000. Han begärde ersättning för den tid han suttit häktad men hans ansökan avslogs på den grunden att bevisningen för att han varit skyldig varit stark. - I Europadomstolen hävdade S att häktningen med hänsyn till hans medicinska förhållanden inneburit en omänsklig behandling. Han klagade också över att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom det inte funnits några skäl i beslutet att vägra honom ersättning för tiden i häktet. Han åberopade artiklarna 3 och 6.1.

Europadomstolen noterade att S:s medicinska förhållanden visserligen gett anledning till oro men det framgick inte av bevisningen i målet att hans försämrade hälsotillstånd kunde lastas fängelsemyndigheten. S hade under nio månader och 19 dagar av häktningstiden varit antingen på sjukhus eller på fängelsets sjukavdelning. Det framgick inte annat än att han där fått regelbunden medicinsk behandling och en diet avpassad efter hans behov. Det fanns ingen bevisning som stödde hans påståenden om överbeläggning och om de bristande sanitära förhållandena. När det gällde förhållandena i den vanliga cellen i fängelset uppmärksammade domstolen att han bara vistats där en dag. Även om förhållanden i cellen varit olämpliga för hans hälsotillstånd och hade orsakats av fängelsemyndighetens försummelse eller slarv hade S befunnit sig i cellen under så kort tid att det inte kunde anses som en behandling i strid med artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att den nationella domstolen, när den vägrade tillerkänna S någon ersättning, endat hänvisat till ett visst lagrum och konstaterat att detta var tillämpligt men att den därutöver inte lämnat några skäl för sitt beslut. Med hänvisning till sin tidigare praxis fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
McGlinchey m.fl. ./. U K, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)                
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19                          
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26                                                                   Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28          
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)                                                        
Chartier ./. Italien, kommissionens rapport 1982-12-08
Papon ./. Frankrike, beslut 2001-06-07                    
Price ./. U K, dom 2001-07-10                                                                 
Artikel 6.1
Georgiadis ./. Grekland, dom 1997-05-29                 
Karakasis ./. Grekland, dom 2000-10-17                  
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09                  
 

Matencio mot Frankrike
(Ansökan nr 58749/00, dom den 15 januari 2004)
Domen finns endast på franska.

Den vård som gavs svårt handikappad intern på fängelses sjukvårdsavdelning var tillräcklig och när internen inte ville flytta till annat fängelse med bättre vård kränktes inte artikel 3.
Matencio, M, som 1981 dömts till livstids fängelse för mord satt i fängelse när han gav in sin ansökan till Europadomstolen. Han drabbades i december 1995 av en stroke och fick tillbringa 16 månader på fängelsets sjukavdelning. Han fick vissa neurologiska skador och har sedan dess varit förlamad i högra sidan av kroppen. Han har också talsvårigheter. Han har bedömts handikappad till 80 procent. Han överfördes på egen begäran till fängelset i Poissy för att få en handikappanpassad cell och för att vara närmare sin familj och sina vänner. Sedan läkarna uttalat oro för hans hälsotillstånd meddelade fängelsedirektören i juni 2000 att han förgäves försökt finna en lösning för att förse M med medicinsk vård dygnet runt och han föreslog att M skulle flyttas till ett fängelse i Paris. M tackade nej till detta erbjudande. I ett brev till en socialinspektör framhöll han att han inte ville byta fängelse utan att han önskade lämplig behandling där han var nära sin familj och sina vänner. I november 2001 fann en regional domstol att M:s tillstånd krävde behandling som inte längre kunde tillhandahållas honom i ett fängelse och han frigavs därför villkorligt den 14 december 2001. - I Europadomstolen klagade M över att han hållits fortsatt internerad och på de förhållanden under vilka han trots sin svåra sjukdom varit internerad. Han åberopade artiklarna 2 och 3.

Europadomstolen  noterade att fransk lag medgav myndigheterna att ingripa när en internerad led av allvarliga medicinska problem. Vidare konstaterades att M inte lagligen kunnat friges förrän han kvalificerat sig för frigivning 2001. Någon möjlighet att upphäva straffet fanns vid tillfället inte. M hade klarat att sköta sina dagliga behov, sin hygien och sin diet och han hade framför allt kunnat läsa och skriva, vilket tycktes vara av stor betydelse för honom. Han hade avvisat erbjudandet om förflyttning till ett fängelse i Paris där han kunde få medicinsk omvårdnad dygnet runt. Domstolen noterade vidare att den internationella fängelseövervakningsorganisationen hade betonat att den behandling och omvårdnad som M fick i Poissy-fängelset var lämplig med hänsyn till hans hälsotillstånd. Domstolen fann mot denna bakgrund att det inte hade visats att M utsatt för en behandling av så allvarlig art att den föll in under artikel 3. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3 och enhälligt att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 2.

Skiljaktig mening
Den belgiska domaren Françoise Tulkens var skiljaktig och  ansåg att det skett en kränkning av artikel 3. Hon redogjorde för olika läkarutlåtanden och ansåg att M var i betydligt sämre skick än vad majoriteten funnit. Hon ansåg vidare att det var förståeligt att M med hänsyn till sin sjukdom ville behålla närheten till familj och vänner, vilket kunde få stor betydelse för honom i framtiden, och att man därför inte kunde lägga honom till last att han tackat nej till erbjudandet om överflyttning fängelset i Paris med dess bättre sjukvårdsmöjligheter.  Domare Tulkens ansåg därför att myndigheterna inte garanterat en sådan omvårdnad som gjort det möjligt för M att undvika en behandling i strid med artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
B. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1988-03-10 
De Varga-Hirsch ./. Frankrike, kommissionens beslut 1983-05-09  
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19                          
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26                      
Keenan ./. U K, 2001-04-03                    
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28                      
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Chartier ./. Italien, kommissionens rapport 1982-12-08
Papon ./. Frankrike, beslut 2001-06-07
 

Tekdag mot Turkiet
(Ansökan nr 27699/95, dom den 15 januari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Domstolen konstaterar kränkning av artikel 2 och artikel 13 på grund av bristande utredning av en persons försvinnande men godtar inte övriga nio påstådda kränkningar.
Tekdag, T, har framställt omfattande klagomål i Europadomstolen. Hon hävdar med åberopande av artikel 2 att hennes make fördes bort och dödades av statliga agenter och att myndigheterna inte gjort någon effektiv och tillfredsställande utredning i frågan. Hon hävdar vidare att det förhållandet att hon måste leva utan att få veta vad som hänt hennes make innebär en behandling i strid mot artikel  3.  Enligt artikel 5 klagar hon över att hon inte informerats om skälen för att maken berövats friheten, att han inte omedelbart efter gripandet ställdes inför en domare och att det inte varit möjligt för henne att få lagligheten av gripandet prövad. Hon hävdar vidare att det skett en kränkning av artikel 13. Dessutom påstår hon att hennes make dödats på grund av sitt kurdiska ursprung i strid med artikel 14 i förening med artiklarna 2, 3, 5, 10, 13 och 18. Hon klagar också med stöd av artikel 18 över inskränkningar av hennes rättigheter och friheter enligt konventionen. Slutligen hävdar hon att det skett en kränkning av hennes rätt till enskilt klagomål enligt artikel 34.

Europadomstolen fann att det visserligen gjorts en utredning av T:s makes försvinnande och påstådda död men att det fanns betydande brister när det gällde hur utredningen genomförts. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2.

Domstolen fann vidare att den turkiska regeringen underlåtit att förse domstolen med hela den akt som tillhörde utredningen i målet. Viktiga handlingar för att kunna fastlägga fakta hade trots domstolens upprepade förfrågningar undanhållits till sista minuten. Regeringen hade inte heller kunnat lämna någon övertygande förklaring till dröjsmålen eller till underlåtenheten att följa domstolens önskemål. Domstolen fann därför enhälligt att den turkiska regeringen underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 38.

Domstolen konstaterade vidare att myndigheterna varit skyldiga att utför en effektiv utredning av omständigheterna kring M:s makes försvinnande. Någon brottsutredning kunde inte anses gjord i enlighet med kraven i artikel 13, vilka var vidare än kraven enligt artikel 2. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 13.

I alla övriga åberopade avseende fann domstolen enhälligt att det inte hade visats att det skett någon  kränkning.

Skiljaktig mening
Den turkiske domaren Gölcüklü var delvis skiljaktig och ansåg att det inte skett någon kränkning av artikel 13. Han var också skiljaktig i ersättningsfrågan och ansåg att domen med konstaterande av en kränkning var gottgörelse nog. Han menade att T gjort gällande tio kränkningar men endast haft framgång med en. Han ansåg att den tillerkända ersättningen innebar en olaglig berikning.

HÄNVISNINGAR
Allmänna principer
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)       
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Artikel 38
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Artikel 2
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27                     
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Osman ./. U K, dom 1998-10-28                                
Artikel 3
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08                                                  
Artikel 13
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18                           
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25                           
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1998-04-27                                                  
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02 
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
 

DOMAR I GRAND CHAMBER


Domstolen har den 16 december 2003 meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Cooper mot UK
(Ansökan nr 48843/99, dom den 16 december 2003)
Grieves mot UK
(Ansökan nr 57067/00, dom den 16 december 2003)

När civila ledamöter ingick i militärdomstol bidrog de till domstolens oberoende och till en rättvis rättegång och artikel 6.1 kränktes inte, medan det när civilt inslag saknades skedde en kränkning av denna artikel.
Cooper, C, tillhörde det brittiska flygvapnet. Han dömdes i februari 1998 av en militärdomstol, DCM, för stöld till bl.a. 56 dagars fängelse och avsked. DCM bestod av en permanent ordförande, två andra officerare av lägre rang och en krigsrättsjurist. Den permanente ordföranden fullgjorde sin sista tjänstgöring innan han skulle pensioneras och var sedan augusti 1997 inte längre föremål för granskning. De två övriga ordinarie ledamöterna hade år 1993 genomgått en kurs som innefattade förfarandet i disciplinärenden. DCM:s beslut fastställdes i april 1998 av granskningsmyndigheten och C överklagade därefter utan framgång.

Grieves, G, tjänstgjorde i brittiska marinen. Han dömdes av en marin militärdomstol i juni 1998 till bl.a. tre års fängelse och avsked för grov misshandel. Militärdomstolen bestod av en kapten som ordförande, fyra andra marinofficerare och en krigsrättsjurist, som också var marinofficer och tjänstgjorde som  rättskonsult för det kommando som ansvarade för alla fartyg till sjöss. Inte heller G hade någon framgång med sina överklaganden.

I Europadomstolen klagade både C och G över att de militärdomstolar som dömt dem och som var sammansatta enligt 1996 års lag saknade oberoende och opartiskhet. De åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att förfarandet i militärdomstolarna, med hänsyn till anklagelsernas art och de utdömda straffens stränghet, innebar en prövning av anklagelser för brott. Klagomålen väckte tillräckligt allvarliga rättsfrågor och domstolen förklarade dem därför admissible.

I målet C avfärdade domstolen C:s invändning att militärdomstolar som sådana inte kan pröva anklagelser för brott mot tjänstgörande personal och uppfylla kraven på oberoende och opartiskhet. Domstolen godtog inte heller påståendet att just den aktuella militärdomstolen saknade oberoende och opartiskhet. Det som C hade anfört väckte inte något tvivel om att ledamöterna inte kunnat hålla isär sina roller i den rättsliga processen från befälskedjan, rang eller annat tjänsteinflytande. Vidare saknades det anledning att ifrågasätta krigsrättsjuristens oberoende på grund av att han var en civilperson, utnämnd av lordkanslern och förordnad av en chefsjurist, båda civila. Domstolen konstaterade att närvaron av en civilperson med sådana kvalifikationer och en sådan central roll i förfarandet utgjorde en av de tydligaste garantierna för ett oberoende förfarande. Vidare var den permanente ordföranden oberoende och han bidrog starkt till att förfarandet blev oberoende. När det gällde de två ordinarie ledamöterna fann domstolen att deras utnämning ad hoc och deras förhållandevis låga rang inte i sig undergrävde deras oberoende, eftersom det fanns ett skydd mot att de utsattes för påtryckningar bl.a. genom ordförandens och krigsrättsjuristens närvaro. Förfarandet i militärdomstolen kunde därför inte anses ha varit orättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

I målet G konstaterade domstolen att den marina militärdomstolen skilde sig något från flygvapnets domstol. Den marina åklagarmyndigheten kunde utse en åklagare från en lista över jurister utanför dess egen personal. I G:s fall tillhörde emellertid åklagaren myndighetens egen personal, på samma sätt som i fallet C. Utredaren i den marina domstolen var en civilperson och inte som i flygvapnets domstol en tjänstgörande officer. Närvaron av en civilperson i förfarandet vid en militärdomstol bidrog klart till dess oberoende och opartiskhet. Någon motsvarighet till den permanente ordföranden i flygvapnets militärdomstol fanns inte i den marina domstolen. Avsaknaden av en heltidsanställd ordförande, utan möjlighet till befordran och utan rädsla för att bli avskedad och vars avgöranden inte var föremål för granskning, betog de marina militärdomstolarna ett viktigt inslag av oberoende. Viktigt var också att även om de marina krigsrättsjuristerna hade samma nyckelroll i processen som sina motsvarigheter i flygvapnet så var de också tjänstgörande marinofficerare som utförde sina vanliga plikter när de inte satt i rätten. De utsågs inte heller av en civilperson utan av  en marinofficer och utgjorde därmed inte någon garanti för militärdomstolens oberoende. Skillnaden mellan flygvapnets och marinens militärdomstolar var sådan att G:s farhågor om att domstolen inte varit oberoende och opartisk var berättigade. Förfarandet i den marina militärdomstolen var därmed inte rättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta fall skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig motivering
Den franske domaren Costa har lämnat en skiljaktig motivering i målet Cooper.

HÄNVISNINGAR
Admissibility (båda målen)
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2002-07-15       (jfr nr 8/02)         
Cooper
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25  
Morris ./. U K, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)       
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)        
Coyne ./. U K, dom 1997-09-24                                 
Hood ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Cable m.fl. ./. U K, dom (GC) 1999-02-18                 
Campbell o. Fell ./. U K, dom 1984-06-28                                             
Langborger ./. Sverige, dom 1989-06-22                                              
Fey ./. Österrike, dom 1993-02-24
Holm ./. Sverige, dom 1993-11-25
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28                                 
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19                                
Hänvisningar även till brittiska och amerikanska avgöranden.
Grieves
Cooper ./. UK, dom (GC) 2003-12-16
Smith o. Ford ./. U K, dom 1999-09-29                     
Moore o. Gordon ./. U K, dom 1999-09-29                

"SKÄLIG TID"


Under perioden den 16 december 2003 - 15 januari 2004 har domstolen avgjort 13 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 16 och 18 december 2003 samt den 6, 8 och 13 januari 2004.

ARTIKEL 6.1
16 december
Sesztackov ./. Ungern (59094/00) skilsmässa
Mianowski ./. Polen (42083/00) skadestånd; även artikel 8
Faivre ./. Frankrike nr 2 (69825/01) skattemål
Kerékgyártó ./. Ungern (47355/99) tvistemål
Kovács ./. Ungern (54457/00) arbetstvist
Záborský o. Smáriková ./. Slovakien (58172/00) äganderätt till fastighet
18 december
Pena ./. Portugal (57323/00) tvistemål
Gelsomini Sigeri S.r.l. ./. Italien (63417/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
2004
6 januari
Rouille ./. Frankrike (50268/99) brottmål
8 januari
Panek ./. Polen (38663/97) brottmål
Voggenreiter ./. Tyskland (47169/99)
13 januari
Németh ./. Ungern (60037/00) brottmål
Grela ./. Polen (73003/01) arvsskifte; även artikel 1 i protokoll nr 1. 
 

ÖVRIGT

EG-domstolen har i en dom den 7 januari 2003 tillämpat Europadomstolens nya praxis avseende transsexuellas rättigheter.

K.B. mot National Health Service Pensions Agency, Scretary of State for Health
Mål C-117/01

EG-domstolen har funnit att artikel 141 EG i princip utgör hinder för lagstiftning, som gör det omöjligt för ett par, där ena parten är transsexuell, att uppfylla kravet på äktenskap för att åtnjuta änkepension.
KB är ansluten till det brittiska offentliga hälso- och sjukvårdssystemets pensionssystem, NHS. Hon förde talan mot NHS angående ett beslut att inte tillerkänna hennes transsexuella partner, R, en rätt att komma i åtnjutande av änkepension. KB sammanbor sedan flera år med R, som föddes som kvinna och som är registrerad som detta i folkbokföringen. R har efter en könsbytesoperation blivit man. Men har trots detta inte kunnat ändra sin födelseattest för att formalisera könsbytet. KB och R har därför, mot sin vilja, inte kunnat ingå äktenskap. KB har uppgett att parets relation har välsignats genom en kyrklig ceremoni som godkänts av en biskop från engelska statskyrkan och att de utväxlat löften på samma sätt som ett traditionellt par skulle göra.

EG-domstolen konstaterade bl.a. att kravet på äktenskap för att efterlevandepension skulle kunna utgå i sig inte strider mot artikel 141 EG (principen om lika lön för kvinnor och män; domstolen slår fast att efterlevandepension utgör lön - p.27), eftersom det saknar betydelse om den som söker pensionen är en man eller en kvinna. Emellertid föreligger det en olika behandling, som visserligen inte innebär ett direkt hinder för att komma i åtnjutande av en gemenskapsrättsligt skyddad rättighet, men som inverkar på ett av villkoren för att bevilja denna rättighet. Denna olika behandling hänför sig inte till beviljandet av änkepension, utan till ett villkor som dessförinnan måste vara uppfyllt, nämligen förmågan at ingå äktenskap.  Enligt brittisk lagstiftning kan par som KB och R, till skillnad från heterosexuella par där den ena partens identitet inte är resultatet av ett könsbyte, inte uppfylla villkoret om äktenskap. Vidare finns enligt brittisk lag ett förbud mot att ändra i födelseattester förutom vid skrivfel och materiella fel.

EG-domstolen erinrade om att Europadomstolen har fastställt att det utgör en kränkning av rätten att ingå äktenskap i den mening som avses i artikel 12 i Europakonventionen att en transsexuell person inte kan gifta sig med en person av det kön som vederbörande hade före sin könsbytesoperation. Domstolen  anför vidare att en sådan lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen som - i strid med Europakonventionen - innebär att det är omöjligt för ett par som KB och R att uppfylla det krav på äktenskap som uppställs för att en av parterna skall kunna komma i åtnjutande av en förmån som utgör en del av ena partens lön, skall anses vara i princip oförenlig med kraven i artikel 141 EG.

HÄNVISNING
Christine Goodwin ./. U K, dom 2002-07-11 ( jfr nr 7/02)




Senast ändrad: 2011-04-12