JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 10 2004

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 oktober - den 10 november 2004. Ytterligare tre domar som meddelats den 10 november kommer dock att refereras i nästa nummer av nyhetsbladet. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Välj meny”/”Juridik”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som laddas ned i form av en Excel-fil, se under rubriken ”Om Registret”. 
 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

     Domar mot andra länder

Makhfi mot Frankrike, 2004-10-19
För lång förhandling utgjorde hinder för fullgott försvar och kränkte artikel 6.3 i förening med artikel 6.1.
 
Varli m.fl. mot Turkiet, 2004-10-19
Fällande dom för fackföreningsmedlemmars starkt regimkritiska uttalanden som inte manade till uppror kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10 och den säkerhetsdomstol som dömde var inte oberoende och opartisk i strid med artikel 6.1. 
 
Melnychenko mot Ukraina, 2004-10-19
Beslutet att vägra en person som flytt utomlands att kandidera till parlamentet med motiveringen att han lämnat oriktiga uppgifter i fråga om sin bosättning och att han inte uppfyllde bosättningskravet, trots att han hade kvar en giltig registrering av sin formella bosättning, var inte förenligt med artikel 3 i protokoll nr 1.

Crnojević mot Kroatien, 2004-10-21

Marinković mot Kroatien, 2004-10-21

Varićak mot Kroatien, 2004-10-21

Dragović mot Kroatien, 2004-10-28
Beslut att vilandeförklara mål om skadestånd under mer än sju år i väntan på ny lagstiftning kränkte rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Woditschka och Wilfling mot Österrike, 2004-10-21Särskilda åldersgränser för tonårspojkar i fråga om samtycke till homosexuella förbindelser med vuxna män som inte gällde för tonårsflickors samtycke till sexuellt umgänge med vuxna män eller kvinnor kränkte artikel 14 i förening med artikel 8.

Bojinov mot Bulgarien, 2004-10-28
Dröjsmål med att frige person som varit häktad kränkte artikel 5.1 och när det saknades möjlighet att få skadestånd kränktes även artikel 5.5.

Neshev mot Bulgarien, 2004-10-28
Författningsbestämmelse som hindrade järnvägsanställda från att få tillgång till domstolsprövning av ett ev. avskedande kränkte artikel 6.1.
 
Y.B. m.fl. mot Turkiet, 2004-10-28
Uttalanden i pressrelease och vid presskonferens utformades så att det enligt polisen framstod som klarlagt att de gripna begått de brott de anklagades för och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.

Martinez Sala m.fl. mot Spanien, 2004-11-02
Påstådd misshandel av frihetsberövade kunde inte bevisas men utredningen därav var inte effektiv och kränkte artikel 3.

Del Latte mot Nederländerna, 2004-11-09
Domstols uttalande i mål om skadestånd till häktad som förklarats oskyldig kränkte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Saez Maeso mot Spanien, 2004-11-09
För strikt tolkning av formella krav för att få en laglighetsprövning fråntog klaganden rätt att få tillgång till domstolsprövning och kränkte därför artikel 6.1.

Svetlana Naumenko mot Ukraina, 2004-11-09
Drygt fem och ett halvt år för prövning av skadestånd p.g.a. av Tjernobylkatastrofen, upphävande av en lagakraftvunnen dom och domare som uppträdde som både klagande och domare i sitt eget mål var förhållanden som kränkte artikel 6.1.

Apicella mot Italien, 2004-11-10
Carletti o. Bonetti mot Italien, 2004-11-10
Cocchiarella mot Italien, 2004-11-10
Ernestina Zullo mot Italien, 2004-11-10
Finazzi mot Italien, 2004-11-10
Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 1) , 2004-11-10
Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 2) , 2004-11-10
Guiseppina o. Orestina Procaccini mot Italien, 2004-11-10
Musci mot Italien, 2004-11-10

Riccardi Pizzati mot Italien, 2004-11-10
Tillämpningen av en ny italiensk lag, Pinto-lagen, för att ge skadestånd för långdragna rättegångsförfaranden var inte tillräcklig för att undvika att artikel 6.1 kränktes.

     Domar och beslut mot Sverige

AB Kurt Kellerman mot Sverige
Arbetsdomstolens sammansättning i mål rörande företag som inte var anslutet till arbetsgivarorganisation rubbade inte balansen mellan motstående intressen i sådan utsträckning att kravet på opartiskhet inte var uppfyllt och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Beslut i åtta mål mot Sverige i fråga om admissibility och förlikning.

     Domar och beslut i Grand Chamber

Edwards och Lewis mot U K
Tidigare funnen kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att försvaret undanhölls bevisning avseende polisoperationer under täckmantel fastställd.
 

SVENSKA DOMAR

     Allmänna domstolar


Miljööverdomstolens dom den 8 november 2004 i mål M5080-03 i fråga om föreläggande enligt 26 kap. miljöbalken rörande täkt på fastighet.

 

     Förvaltningsdomstolar


Kammarrättens i Jönköping dom den 29 september 2004 i mål 411-04 i fråga om ansökan om körkortstillstånd för grupp A BE CE.

 

LÄNKAR

Domstolen håller f.n. på att införa en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas nya länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Makhfi mot Frankrike
(Ansökan nr 59335/00, dom den 19 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.

För lång förhandling utgjorde hinder för fullgott försvar och kränkte artikel 6.3 i förening med artikel 6.1.
Makhfi, M, som tidigare dömts för liknande brott, åtalades för bl.a. våldtäkt och stöld. Rättegången mot honom började den 3 december kl. 09.15 och slutade kl. 08.30 den 5 december 1998. Första dagen pågick rättegången, som slutade kl. 18.25, med vissa avbrott i fem timmar och 15 minuter. Andra dagen pågick kl. 09.15-13.00, 14.30-16.40, 17.00-20.00, 21.00-0.30 och fortsatte in på tredje dagen kl. 01.00-04.00. Efter 25 minuters paus började pläderingarna. Juryn började sina överläggningar kl. 05.15 och dom meddelades kl. 08.15. Försvarsadvokaterna fick alltså påbörja sina pläderingar efter en förhandling om 15 timmar och 45 minuter. Andra dagens förhandlingar pågick sammantaget i 17 timmar och 15 minuter. M:s advokat hade, när förhandlingen återupptogs kl. 01.00 begärt ett uppehåll till kl. 09.00 på morgonen, eftersom han ansåg att försvarets rättigheter inte beaktades när han måste börja plädera efter 15 timmars förhandling. Hans begäran avslogs. M befanns skyldig och dömdes till åtta års fängelse. – I Europadomstolen klagade M över att han m.h.t. förfarandet inte hade fått en rättvis rättegång.

Europadomstolen framhöll att det är väsentligt att inte bara den som anklagas för brott utan även hans försvarare har möjlighet att följa förhandlingen, svara på frågor och argumentera utan att vara uttröttade. Domstolen framhöll vidare att konventionens mål är att skydda rättigheter som inte bara är teoretiska eller illusoriska utan verkliga och effektiva och att detta särskilt gäller försvarets rättigheter, med hänsyn till att de har sitt ursprung i den framträdande roll som principen om parternas likställdhet har i ett demokratiskt samhälle. Det var lika viktigt att domare och jurymedlemmar hade full kontroll över sin koncentrationsförmåga och uppmärksamhet för att kunna följa det som framfördes och kunna fälla ett riktigt avgörande. Försvarets rättigheter och principen om att parterna skall vara likställda hade inte iakttagits. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.3 i förening med artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Isgrò ./. Italien, dom 1991-02-21  
Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06

 

Varli m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 38586/97, dom den 19 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.
Fällande dom för fackföreningsmedlemmars starkt regimkritiska uttalanden som inte manade till uppror kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10 och den säkerhetsdomstol som dömde var inte oberoende och opartisk i strid med artikel 6.1.
De sex sökandena, V, som alla är bosatta i Diyarbakir, är medlemmar och ledare i olika fackföreningar. I den egenskapen gjorde de ett uttalande i pressen i maj 1993, vilket var starkt kritiskt mot den dåvarande regeringen, som anklagades för att inte respektera medborgarnas grundläggande rättigheter. V anklagades för att sprida propaganda mot statens odelbarhet. De dömdes alla i november 1995 av den nationella säkerhetsdomstolen i Diyarbakir till tio månaders fängelse villkorligt. – I Europadomstolen hävdade V att det skett en kränkning av deras rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10. De hävdade också att de inte fått en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen fann att de skäl som de turkiska domstolarna angett inte kunde anses tillräckliga för att motivera det ingrepp som skett i de sökandes rätt till yttrandefrihet. Domstolen konstaterade att även om vissa avsnitt av det aktuella uttalandet målade en särskilt negativ bild av regeringens antiterroristpolitik och därmed gav uttalandet en fientlig ton så innebar de inte någon uppmaning till våld, väpnat motstånd eller uppror och var inte heller hatiska. Detta var ett viktigt förhållande att beakta. Den fällande domen var därför oproportionerlig i förhållande till syftet med åtgärden och kunde därför inte anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Domstolen framhöll åter att civilpersoner som ställs inför rätta för brott har en befogad anledning att befara att en nationell säkerhetsdomstol där det ingår en militär ledamot inte är oberoende och opartisk. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
Yagmurdereli ./. Turkiet, dom 2002-06-04 (jfr nr 6/02)
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Ibrahim Aksoy ./. Turkiet, dom 2000-10-10
Karkın ./. Turkiet, dom 2003-09-23 (jfr nr 9/03)       
Kızılyaprak ./. Turkiet, dom 2003-10-02 (jfr nr 9/03)                            
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Sürek ./. Turkiet (nr 4), dom (GC) 1999-07-08                                      
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08                             
Gerger ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08                  
Artikel 6.1
Özel ./. Turkiet, dom 2002-11-07 (jfr nr 10/02)         
Özdemir ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28

 

Melnychenko mot Ukraina
(Ansökan nr 17707/02, dom den 19 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.

Beslutet att vägra en person som flytt utomlands att kandidera till parlamentet med motiveringen att han lämnat oriktiga uppgifter i fråga om sin bosättning och att han inte uppfyllde bosättningskravet, trots att han hade kvar en giltig registrering av sin formella bosättning, var inte förenligt med artikel 3 i protokoll nr 1.
Melnychenko, M, arbetade som vakt vid den ukrainske presidenten Leonid Kuchmas kontor och anklagades för att ha gjort bandinspelningar av presidentens privata samtal i fråga om han varit inblandad i försvinnandet av Gongadze, ledande oppositionsjournalist och chefredaktör för internettidningen ”Ukrayinska Pravda” och känd för sin kritiska inställning till president Kuchma. M lämnade Ukraina i november 2000 eftersom han var rädd för att publiceringen av bandinspelningarna skulle leda till politisk förföljelse. Han sökte politisk asyl i USA där han nu lever som flykting. I januari 2002 nominerades han av socialistpartiet att kandidera som parlamentsledamot. För att få kandidera krävdes dock att han varit bosatt i Ukraina i fem år. I sin ansökan om att registreras som kandidat uppgav M den adress i Kiev som var hans registrerade adress, ”propiska”, som bosättningsadress de senaste fem åren. Hans ansökan avslogs med motiveringen att han lämnat falska uppgifter om sin bosättningsadress och att han inte varit bosatt i Ukraina hela tiden de senaste fem åren. – I Europadomstolen hävdade M att de ukrainska myndigheterna, genom att avslå hans registreringsansökan, hade handlat godtyckligt eftersom den ukrainska vallagen inte angav om kravet på fem års bosättning avsåg laglig eller faktisk bosättning. Han åberopade artikel 3 i protokoll nr 1. M åberopade vidare att en annan kandidat som inte löpande varit bosatt i Ukraina den föreskrivna tidsperioden hade blivit registrerad och att han därför blivit diskriminerad i förhållande till denne.

Europadomstolen konstaterade att varken den ukrainska lagstiftningen eller praxis innehöll något valbarhetskrav som direkt innefattade faktisk och kontinuerlig bosättning inom Ukraina. Det gjordes inte heller någon åtskillnad mellan faktisk och laglig bosättning. Det stod klart att M faktiskt varit bosatt utanför Ukraina viss del av den aktuella perioden, eftersom han mot sin vilja måst lämna landet av rädsla för förföljelse. ”Propiskan” i hans interna pass hade dock förblivit oförändrad. Domstolen noterade att det enda bevis på en lagligen registrerad bosättning som fanns vid den aktuella tidpunkten var uppgifterna i en persons interna pass, vilka dock inte alltid motsvarade personens faktiska bosättningsförhållanden. ”Propiskan” var en nödvändig och grundläggande del av det administrativa systemet i Ukraina och användes för ett antal offentliga ändamål, som t.ex. registrering av bosättning, inkallelse till militärtjänstgöring, val och olika typer av egendomsregistrering. Domstolen lade särskild vikt vid att parlamentskandidaterna i den förmögenhetsdeklaration som gavs in för registrering skulle ange sin ”propiska” eller tillfälliga ”propiska” så som den framgick av deras pass. Domstolen fann därför att M endast varit skyldig att uppge sin formella adress, ”propiska”. Det var förståeligt att M flytt i all hast och han hade också snabbt erkänts som asylsökande i USA. M hade befunnit sig i en svår situation – om han hade stannat i Ukraina hade han utsatt sin personliga säkerhet och fysiska integritet för allvarlig fara, vilket hade omöjliggjort varje utövande av politiska rättigheter, medan han å andra sidan genom att lämna landet också förhindrades att utöva dessa rättigheter. Beslutet att vägra M att kandidera till parlamentet med motiveringen att han lämnat oriktiga uppgifter i fråga om sin bosättning och att han inte uppfyllde bosättningskravet trots att han hade kvar en giltig registrering av sin formella bosättning i Ukraina var inte förenlig med konventionen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

Skiljaktig mening
Den cypriotiske domaren Loucaides var skiljaktig och ansåg bl.a. att även om ”propiskan” var en formell beteckning för var en person var bosatt som av praktiska skäl användes som bevis på bosättning, kunde den inte rimligen anses som en avgörande bekräftelse på att en person var bosatt i Ukraina när det var känt att denne faktiskt var bosatt utanför Ukraina. Det var därför inte orimligt att myndigheterna hade förlitat sig på de faktiska förhållandena och deras beslut kunde därför varken anses godtyckligt eller oriktigt.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Hilbe ./. Liechtenstein, beslut 1999-09-07                                             
Polacco o. Garofalo ./. Italien, kommissionens beslut 1997-09-15, med hänvisningar
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Sovtransavto Holding ./. Ukraina, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)

 

Crnojević mot Kroatien
(Ansökan nr 71614/01, dom den 21 oktober 2004)

Marinković mot Kroatien
(Ansökan nr 9138/02, dom den 21 oktober 2004)

Varićak mot Kroatien
(Ansökan nr 78008/01, dom den 21 oktober 2004)
Domarna finns endast på engelska.

Beslut att vilandeförklara mål om skadestånd under mer än sju år i väntan på ny lagstiftning kränkte rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.
Crnojević, C, Marinković, M, och Varićak, V, fick sina bostadshus resp. affärslokaler sprängda eller brända av okända förövare. De väckte talan och yrkade skadestånd. Förfarandena avbröts och målen vilandeförklarades på grund av en lagändring 1996 som innebar att de kunde tas upp igen först sedan en särskild lagstiftning som reglerade skadeståndsansvaret vid terrorristhandlingar hade antagits. – I Europadomstolen klagade C, M och V över att de inte fått tillgång till domstolsprövning i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning inte är absolut och att staten i detta hänseende har ett vitt utrymme för sina bedömningar. Begränsningen av rätten till domstolsprövning får dock inte vara så omfattande att själva rättigheten som sådan skadas. Domstolen konstaterade att målen i fråga vilandeförklarats i februari 1996 då den aktuella lagändringen trädde i kraft. Den lagstiftning som gjorde det möjligt att återuppta målen trädde i kraft föst den sista juli 2003. C, M och V hade därför under mer än sju år och under mer än fem år efter det att Kroatien ratificerat konventionen förhindrats att få sina skadeståndsyrkanden prövade. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Kutić ./. Kroatien, dom 2002-03-01                                                       
Multiplex ./. Kroatien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)                            
 

Dragović mot Kroatien
(Ansökan nr 5705/02, dom den 28 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.

Domstolen har här prövat ett mål av samma karaktär som de närmast föregående och även gjort samma bedömning, nämligen att det skett en kränkning av artikel 6.1.

_____________________

Woditschka och Wilfling mot Österrike
(Ansökningar 69756/01 och 6306/02, dom den 21 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.
Särskilda åldersgränser för tonårspojkar i fråga om samtycke till homosexuella förbindelser med vuxna män som inte gällde för tonårsflickors samtycke till sexuellt umgänge med vuxna män eller kvinnor kränkte artikel 14 i förening med artikel 8.

M Woditschka, MW, och W Wilfling, WW, dömdes båda för att ha haft homosexuellt umgänge med en tonåring mellan 14 och 18 år. – I Europadomstolen klagade de över att det enligt österrikisk strafflag fortfarande var ett brott att ha homosexuellt umgänge med en manlig tonåring mellan 14 och 18 år som samtyckte till umgänget och över att de dömts enligt denna lag. De hävdade att det skett en kränkning av deras rätt till respekt för sitt privatliv och åberopade artikel 8 i sig samt i förening med artikel 14, eftersom heterosexuellt och lesbiskt umgänge mellan en vuxen och en kvinnlig tonåring i samma åldersgrupp inte var straffbart.

Europadomstolen fann att det inte fanns något som skilde detta mål från det tidigare avgjorda målet L och V mot Österrike, i vilket domstolen funnit att den österrikiska regeringen inte lämnat några tillräckliga skäl för att bibehållandet av den aktuella lagstiftningen skulle kunna godtas och att det därför skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8. Det fanns därför inte nu någon anledning att göra en annan bedömning än tidigare. Det förhållandet att den aktuella lagstiftningen numera har upphävts hade inte påverkat situationen för MW och WW. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det saknades anledning att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8 för sig.

HÄNVISNING
L o. V ./. Österrike, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)
 

Bojinov mot Bulgarien
(Ansökan nr 47799/99, dom den 28 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.

Dröjsmål med att frige person som varit häktad kränkte artikel 5.1 och när det saknades möjlighet att få skadestånd kränktes även artikel 5.5.
Bojinov, B, som är bulgarisk medborgare, sattes i mars 1997 under utredning misstänkt för att ha organiserat spel utan tillstånd. Han förbjöds att lämna sin hemstad utan tillstånd av myndighet. När han uteblev från ett förhör fann den lokala domstolen att han inte följt givna föreskrifter och beslöt därför att han skulle häktas. Han greps i sitt hem den 29 maj 1998. Domstolen beslöt den 4 juni 1998 att B skulle friges mot erläggande av en viss summa pengar, eftersom han inte haft någon avsikt att hålla sig undan. B betalade det aktuella beloppet men släpptes inte förrän påföljande dag. Han befanns skyldig och dömdes i oktober 1998 till böter. – I Europadomstolen åberopade B artikel 5.1 och klagade över att häktningen varit olaglig och över att han hållits kvar efter det att han erlagt den av domstolen bestämda säkerheten. Han hävdade vidare att han inte haft tillgång till något rättsmedel för att få upprättelse och åberopade artikel 5.4 och artikel 13. Slutligen klagade han med stöd av artikel 5.5 över att han enligt bulgarisk lag inte kunnat få något skadestånd.

Europadomstolen konstaterade att i avsaknad av en detaljerad redogörelse för de åtgärder som vidtagits timma för timma så kunde den bulgariska regeringen inte hävda att det inte förelegat något dröjsmål med frisläppandet av B. Myndigheterna tycktes under natten den 4-5 juni 1998 inte ha vidtagit någon åtgärd för att frige B eller förbereda hans frigivning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann vidare att B:s klagomål avseende avsaknaden av rättsmedel skulle prövas enbart enligt artikel 5.4. Eftersom det klagomålet hörde ihop med klagomålet enligt artikel 5.1 var det inte nödvändigt att pröva det särskilt. Inhemsk lag hade emellertid inte tillhandahållit någon möjlighet för B att kunna få skadestånd i enlighet med bestämmelsen i artikel 5.5. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Nikolov ./. Bulgarien, dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Artikel 5.5
Yankov ./. Bulgarien, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)                           
 

Neshev mot Bulgarien
(Ansökan nr 40897/98, dom den 28 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.
Författningsbestämmelse som hindrade järnvägsanställda från att få tillgång till domstolsprövning av ett ev. avskedande kränkte artikel 6.1.
Neshev, N, var anställd vid den bulgariska statsjärnvägen. Han avskedades 1995 för att han brutit mot disciplinbestämmelser. Han väckte talan vid tingsrätt som avvisade hans talan med motiveringen att tvister om disciplinära åtgärder som vidtagits mot järnvägsanställda inte kunde bli föremål för rättslig prövning utan endast kunde omprövas av en högre förvaltningsmyndighet. N överklagade förgäves ända till högsta instans. – I Europadomstolen klagade N över att han inte fått tillgång till domstol för att få lagligheten av avskedandet prövad. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att tingsrätten och appellationsdomstolarna hade grundat sina beslut på tolkningen av en författning enligt vilken järnvägspersonal inte hade någon rätt till domstolsprövning i händelse av ett avskedande. Den högsta förvaltningsdomstolen hade vidare brutit mot rättssäkerhetsprincipen när den avvisat N:s överklagande som anfört efter den tvåmånadersfrist som löpte från dagen för regiondomstolens beslut, när N inte hade underrättats om när regiondomstolen avslagit hans överklagande. Tillämpningen av den aktuella författningsbestämmelsen hade därför inneburit ett ingrepp i N:s rätt till domstolsprövning. Sedan bestämmelsen upphävts hade det skett ett ingrepp i rätten till domstolsprövning också genom Högsta förvaltningsdomstolens bedömning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1, tillämplighet
Pellegrin ./. Frankrike, dom (GC) 1999-12-08           
Artikel 6.1, kränkning
Shishkov ./. Bulgarien, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)                          
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
 

Y.B. m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar 48173/99 och 48319/99, dom den 28 oktober 2004)
Domen finns endast på franska.
Uttalanden i pressrelease och vid presskonferens utformades så att det enligt polisen framstod som klarlagt att de gripna begått de brott de anklagades för och det skedde därför en kränkning av artikel 6.2.
De sökande i målet, YB, är fem turkiska medborgare. De arresterades i januari 1997 och sattes i polisförvar misstänkta för att vara medlemmar i den förbjudna organisationen MLKP (marxist-leninistiska kommunistiska partiet). När förhören avslutats flera dagar efter det att de gripits höll säkerhetspolisen en presskonferens vid vilken journalisterna fick fotografera de misstänkta. I den pressrelease som utfärdades omnämndes YB som medlemmar i MLKP. Påföljande dag publicerades det fotografi som tagits under presskonferensen med följande text: ”Elva medlemmar i MLKP som förra året kastade en Molotovcocktail mot en buss i Malatya och orsakade föraren psykiska skador och som sedan kapade två fordon har nu tagits till fånga.” Samma dag  förhördes YB av åklagaren som därefter beslöt att de skulle häktas i avvaktan  på rättegång. Den 27 oktober 1997 fann säkerhetsdomstolen i Izmir YB skyldiga till att tillhöra den aktuella organisationen och de dömdes till mellan 8 och 12 och ett halvt års fängelse. -I Europadomstolen åberopade YB dels att de inte fått en rättvis rättegång inför en oberoende och opartisk domstol i strid med artikel 6.1., dels gjorde de gällande att det skett en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2. genom att de presenterats som skyldiga vid presskonferensen.

Europadomstolen, som avvisade regeringens invändning om att YB:s ansökan givits in för sent i strid med artikel 35, konstaterade att säkerhetsdomstolen saknat oberoende och opartiskhet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det sedan gällde den påstådda kränkningen av oskuldspresumtionen noterade domstolen att även om de sökandes namn inte hade angivits i pressreleasen så hade de presenterats för pressen på ett sådant sätt att de lätt kunnat identifieras och deras namn och fotografier hade publicerats efter presskonferensen. Polismyndigheten kunde visserligen inte hållas ansvarig för vad pressen gjorde men innehållet i pressreleasen som utformats av polisen hade hänvisat till YB som medlemmar i den förbjudna organisationen utan några som helst reservationer. I pressreleasen hade också angetts att det ”fastslagits” att de gripna hade begått flera brott på olika platser i provinsen. Dessa uttalanden hade utformats som en bekräftelse på att YB enligt polisen hade begått de brott som de anklagades för. Sammantaget var polismyndighetens förhållningssätt, såvitt det innefattade en bedömning av anklagelserna mot YB och gav pressen möjlighet att lätt identifiera dem, inte förenligt med oskuldspresumtionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Artikel 35
Hazar m.fl. ./.Turkiet, beslut 2002-01-10                  
Bayram o. Yıldırım ./. Turkiet, beslut 2002-01-29                                
Özdemir ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Artikel 6.1
Özel ./. Turkiet, dom 2002-11-07 (jfr nr 10/02)
Özdemir ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Artikel 6.2
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Lavents ./. Lettland, dom 2002-11-28 (jfr nr 11/02)
Adolf ./. Österrike, dom 1982-03-26                                                      
Butkevicius ./. Litauen, dom 2002-03-26
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Papon ./. Frankrike (nr 2), beslut 2001-11-15                                       
 

Martinez Sala m.fl. mot Spanien
(Ansökan nr 58438/00, dom den 2 november 2004)
Domen finns endast på franska.

Påstådd misshandel av frihetsberövade kunde inte bevisas men utredningen därav var inte effektiv och kränkte artikel 3.
De sökande i målet, S, är femton spanska medborgare boende i Katalonien. Kort innan de olympiska spelen i Barcelona 1992 greps S, i samband med en utredning av terroristbrott, misstänkta för att stödja en katalansk frihetsrörelse, av poliser tillhörande Guardia Civil. De fördes till Guardia Civils huvudavdelning i Madrid. S klagade över att de misshandlats i arresten. Undersökningsdomaren som utgick från rättsläkarens bedömning fann inte visat att S blivit misshandlade. S framförde åter sina klagomål om misshandel när de ställdes inför rätta. Domstolen fällde sex av dem och tog inte upp klagomålen om tortyr och misshandel till prövning. På S:s begäran återupptogs utredningen men den ledde inte till annat än att det saknades bevis för den påstådda misshandeln. S klagade utan framgång. – I Europadomstolen åberopade S artikel 3 och hävdade att de varit utsatta för både fysisk och mental tortyr och för omänsklig och förnedrande behandling vid gripandet och i arresten hos Guardia Civil. De hävdade också att de nationella myndigheternas utredning inte hade varit noggrann och effektiv och inte hade möjliggjort fastställandet av fakta.

Europadomstolen  konstaterade att det var en svår uppgift att efter så lång tid som 12 år göra en bedömning av vad som hänt. De klagandes uppgifter skilde sig väsentligt från de bedömningar som rättsläkaren gjort. De fynd som noterats i de läkarintyg som utfärdats av rättsläkaren och den bristande vilja att samarbeta med läkaren som några av de klagande visat skapade tvivel om trovärdigheten i deras påståenden om misshandel. Bortsett från några mindre märken efter handfängsel och några få skrapsår och blåmärken nämndes i rättsläkarens rapport inga tecken på misshandel. Inte heller gav resultaten från undersökningar hos privatläkare någon ledning. S påståenden fick inte  tillräckligt stöd av den bevisning som de åberopat. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 3. Domstolen fann däremot att den nationella utredningen inte varit tillräckligt noggrann och effektiv och att det därför i det hänseendet skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3, tortyr, omänsklig behandling
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Artikel 3, bristande utredning
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
 

Del Latte mot Nederländerna
(Ansökan nr 44760/98, dom den 9 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

Domstols uttalande i mål om skadestånd till häktad som förklarats oskyldig kränkte oskuldspresumtionen enligt artikel6.2.
Del Latte, L, är två nederländska medborgare som anklagades för mord eller dråp och häktades. De frikändes i december 1997. Båda ansökte om skadestånd för den tid de suttit häktade. Appellationsdomstolen avslog deras ansökningar med motiveringen att deras frikännande var av teknisk natur och att om de hade anklagats för ett lindrigare brott så skulle de ha fällts till ansvar för det. – I Europadomstolen hävdade L att det skett en kränkning av artikel 6.2.

Europadomstolen fann att appellationsdomstolens bedömning av deras rätt till skadestånd innebar ett ställningstagande att de var skyldiga till ett brott för vilket de inte ”lagligen visats skyldiga”. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25                   
Hibbert ./. Nederländerna, beslut 1999-01-26         
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25                                                      
Baars ./. Nederländerna, dom 2003-10-28 (jfr nr 10/03)                                                   
O. ./. Norge, dom 2003-02-11 (jfr nr 3/03)                
 

Saez Maeso mot Spanien
(Ansökan nr 77837/01, dom den 9 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

För strikt tolkning av formella krav för att få en laglighetsprövning fråntog klaganden rätt att få tillgång till domstolsprövning och kränkte därför artikel 6.1.
Saez Maeso, M, ansökte hos universitetet i Valencia om godkännande som lågstadielärare. Han fick avslag med motiveringen att han underkänts på ett prov på lärarhögskolan. M anförde förvaltningsbesvär vilka avslogs. Han klagade därefter och begärde en laglighetsprövning i Högsta domstolen. Han fick prövningstillstånd men därefter avvisades hans överklagande p.g.a. att han inte iakttagit de formella kraven. M klagade förgäves till konstitutionsdomstolen. – I Europadomstolen hävdade han att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade att Högsta domstolens och Konstitutionsdomstolens tolkningar av reglerna för att begära en laglighetsprövning fråntog honom rätten att få tillgång till domstolsprövning.

Europadomstolen konstaterade att M inte kunde sägas ha varit försumlig eller ha begått något fel när han gav in sin begäran om laglighetsprövning eftersom han hade meddelats prövningstillstånd av Högsta domstolen, vilken sedan mer än sju år senare avvisade hans begäran med hänvisning till att han inte följt formkraven. Den stränga tolkningen av en formell regel hade fråntagit M rätten att få tillgång till domstol för att få en laglighetsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19                     
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19       
Miragall Escolanom.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Tejedor García ./. Spanien, dom 1997-12-16           
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-02-19                      
Société Anonyme « Sotiris et Nikos Koutras ATTEE » ./. Grekland, dom 2000-11-26                             
Rodríguez Valín ./. Spanien, dom 2001-10-11          
 

Svetlana Naumenko mot Ukraina
(Ansökan nr 41984/98, dom den 9 november 2004)
Domen finns endast på engelska.

Drygt fem och ett halvt år för prövning av skadestånd p.g.a. av Tjernobylkatastrofen, upphävande av en lagakraftvunnen dom och domare som uppträdde som både klagande och domare i sitt eget mål var förhållanden som kränkte artikel 6.1.
Svetlana Naumenko, N, deltog 1986 i hjälparbetet efter katastrofen i Tjernobyl. I mars 1994 godtog tingsrätten att hon befunnit sig i farozonen i Tjernobyl den 27 och den 29 maj 1986, vilket berättigade henne till invalidförmåner på en särskild nivå. I augusti 2000 lämnade presidenten i den regionala domstolen i Odessa in en ”protest” till presidiet vid densamma regionala domstolen i Odessa med en begäran om en omprövning av målet och ett yrkande att domen från 1994 skulle upphävas. Presidiet godtog ”protesten”, upphävde 1994 års dom och visade målet åter till tingsrätten. I en dom i mars 2003 gjorde tingsrätten samma bedömning som tidigare. Domen överklagades inte och vann laga kraft i april 2003. I maj 2003 tillerkändes N ett belopp avseende obetald pension för perioden september 1996 till november 2003 samt en viss månadsinkomst. – I Europadomstolen klagade N över det utdragna förfarandet och åberopade artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att förfarandet som pågått i mer än nio år och en månad, av vilka domstolen kunde beakta fem år och åtta månader, tagit oskäligt lång tid. Med hänsyn till N:s ekonomiska situation och hennes hälsotillstånd hade utgången av förfarandet varit av stor betydelse för henne. Förfarandet att upphäva en lagakraftvunnen och bindande dom var inte heller förenligt med konventionen. Domstolen noterade vidare att regiondomstolens president givit in sin ”protest” till presidiet i sin egen domstol där han själv satt som ledamot och ordförande. Ett sådant förfarande var inte förenligt med kravet på att en domares prövning av ett särskilt mål skall vara opartisk. Ingen kan vara både klagande och domare i sitt eget mål. Domstolen fann därför enhälligt att det i samtliga nämnda avseenden skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann likaledes enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Leshchenko o. Tolyupa ./. Ukraina, beslut 2004-04-06                     
Sovtransavto Holding ./. Ukraina, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)
Süßmann ./. Tyskland, dom 1996-09-16
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Ryabykh ./. Ryssland, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10
Artikel 1 i protokoll nr 1
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09 

 

1.Apicella mot Italien
(Ansökan nr 62457/00, dom den 10 november 2004)

2.Carletti o. Bonetti mot Italien
(Ansökan nr 64890/01, dom den 10 november 2004)

3.Cocchiarella mot Italien
(Ansökan nr 64886/01, dom den 10 november 2004)

4.Ernestina Zullo mot Italien
(Ansökan nr 64897/01, dom den 10 november 2004)

5.Finazzi mot Italien
(Ansökan nr 62152/00, dom den 10 november 2004)

6.Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 1)
(Ansökan nr 64705/01, dom den 10 november 2004)

7.Giuseppe Mostacciuolo mot Italien (nr 2)
(Ansökan nr 65102/01, dom den 10 november 2004)

8.Guiseppina o. Orestina Procaccini mot Italien
(Ansökan nr 65075/01, dom den 10 november 2004)

9.Musci mot Italien
(Ansökan nr 64699/01, dom den 10 november 2004)

10.Riccardi Pizzati mot Italien
(Ansökan nr 62361/00, dom den 10 november 2004)

Domarna finns endast på franska utom i mål nr 4 och 10 som även finns på engelska.

Tillämpningen av en ny italiensk lag, Pinto-lagen, för att ge skadestånd för långdragna rättegångsförfaranden var inte tillräcklig för att undvika att artikel 6.1 kränktes.
De sökande i alla tio målen hade med stöd av den s.k. Pinto-lagen av den 24 mars 2001 begärt skadestånd på grund av oskäliga dröjsmål i de processer i nationella domstolar där de varit parter. I samtliga mål hade de italienska domstolarna funnit att rättegångsförfarandets längd varit oskälig och de sökande hade alla tilldömts skadestånd på mellan 1 000 och 5 000 EUR. – I Europadomstolen klagade de sökande över det utdragna  nationella förfarandet och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen framhöll att den redan i beslutet om admissibility i varje mål hade funnit att de belopp som med stöd av Pinto-lagen hade tillerkänts de sökande av de italienska domstolarna för ideell skada inte utgjorde en tillräcklig och lämplig gottgörelse för de påstådda kränkningarna.

Domstolen noterade att de olika processernas längd hade varierat från som kortast sju år och sex månader i två instanser till som längst mer än tjugosex år och sex månader i en instans. Dessa perioder överskred skälig tid i den mening som avses i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det i vart och ett av fallen skett en kränkning av artikel 6.1. Ytterligare ersättning tillerkändes de sökande med belopp mellan 4 600 EUR och 20 200 EUR.

HÄNVISNING´
Bottazzi ./. Italien, dom  (GC) 1999-07-28

 

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

AB Kurt Kellerman mot Sverige
(Ansökan nr 41579/98, dom den 26 oktober 2004)
Domen finns endast på engelska.
Arbetsdomstolens sammansättning i mål rörande företag som inte var anslutet till arbetsgivarorganisation rubbade inte balansen mellan motstående intressen i sådan utsträckning att kravet på opartiskhet inte var uppfyllt och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1.
AB Kurt Kellerman, bolaget, som var verksamt inom textilindustrin, var inte anslutet till någon arbetsgivarorganisation. Bolaget var inte bundet av något kollektivavtal för branschen och hade inte heller tecknat något sådant avtal för egen del. Av bolagets ca 20 anställda var endast två medlemmar i det LO-anslutna Industrifacket, förbundet. Våren 1997 begärde förbundet förhandlingar för att få ett kollektivavtal. Enligt förhandlingsprotokollet var bolaget inte intresserat av att teckna avtal men skulle överväga saken. Av protokollet framgick vidare att parterna ansåg att de löner som bolaget betalade var högre än minimilönen enligt det kollektivavtal som förbundet föreslog. Bolaget förklarade senare att det inte hade för avsikt att teckna något avtal med förbundet. Detta begärde härefter att bolaget skulle skriva under ett s.k. IG-avtal avsett för arbetsgivare som inte tillhör någon organisation, vilket bolaget avböjde. Den 3 oktober 1997 varslade förbundet bolaget om stridsåtgärder i form av arbetsnedläggelse och blockad. Stridsåtgärderna vidtogs den 20 oktober men varade bara en dag. Varslet kvarstod dock.

Bolaget väckte talan i tingsrätten som överlämnade målet till Arbetsdomstolen (AD). Bolaget yrkade att förbundet skulle förpliktas att omedelbart återta varslet om stridsåtgärder och gjorde gällande att förbundets varsel utgjorde en kränkning av bolagets negativa föreningsrätt enligt artikel 11 i Europakonventionen. Bolaget yrkade vidare att målet skulle prövas endast av yrkesdomare, dvs. utan ledamöter som representerade arbetsmarknadens parter, och hävdade att domstolen i annat fall inte skulle uppfylla kravet enligt artikel 6.1 i konventionen på objektiv opartiskhet. Arbetsdomstolen avslog yrkandet och målet prövades i en sammansättning av sju ledamöter; två juristdomare, en oberoende arbetsmarknadsexpert, två arbetsgivarrepresentanter varav en utsedd av SAF och en anställd i finansdepartementet som företrädare för staten som arbetsgivare samt två arbetstagarrepresentanter, en ombudsman i LO och en representant för TCO/SACO. Arbetsdomstolen lämnade bolagets talan utan bifall och fann att det inte förelåg något rättsligt hinder för de varslade åtgärderna. Den ledamot som utsetts av SAF var skiljaktig och ansåg att de varslade stridsåtgärderna fick anses strida mot artikel 11 i Europakonventionen.

 I följd av domen försökte förbundet förgäves åter få bolaget att teckna kollektivavtal och vände sig härefter till AD för att få sin rätt att vidta stridsåtgärder fastställd. Bolaget invände åter mot AD:s sammansättning. AD biföll förbundets yrkande. Även denna gång var den ledamot som utsetts av SAF skiljaktig. Bolaget klagade förgäves till Högsta domstolen. Det trädde i likvidation 1989 och upplöstes i mars 2001. – I Europadomstolen hävdade bolaget att det inte i något av de två fallen fått en rättvis rättegång inför en opartisk domstol i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen noterade inledningsvis att lekmannaledamöterna i AD, som alla avlagt domared, hade särskild kunskap och erfarenhet av arbetsmarknaden och därför kunde bidra till en bättre förståelse i domstolen när det gällde arbetsmarknadsfrågor. Bolaget hade inte ifrågasatt domstolens oberoende, eller juristdomarnas opartiskhet. Det hade inte heller påstått att någon av lekmannadomarna varit subjektivt opartisk. Domstolen begränsade därför sin prövning till frågan om lekmannadomarnas objektiva opartiskhet. Denna prövning syftade till att fastställa att lekmannaledamöterna gav tillräcklig säkerhet för att utesluta varje berättigat tvivel om deras objektiva opartiskhet. Domstolen fann att det fanns vissa likheter med fallet Langborger mot Sverige. I enlighet med de principer som utvecklades i det fallet var den avgörande frågan om jämvikten mellan intressena i AD:s sammansättning hade rubbats och om en sådan brist på jämvikt medförde att domstolen inte uppfyllde kravet på opartiskhet när den prövade bolagets särskilda fall. Så kunde vara fallet om lekmannadomarna hade ett gemensamt intresse som stod i strid med bolagets intresse eller om deras intressen även om de inte var gemensamma stred mot bolagets. Domstolen konstaterade att en ledamot i AD varit skiljaktig och alltså gått på bolagets linje. Lekmannaledamöterna hade alltså inte haft ett gemensamt intresse som stred mot bolagets. När det gällde de tre övriga lekmannadomarnas opartiskhet framhöll Europadomstolen att dessa och de organisationer som utsett dem objektivt sett inte kunde ha andra intressen än att säkerställa att de aktuella anställningsvillkoren prövades och tolkades på rätt sätt och att det också gällde artikel 11 i konventionen. Dessa intressen kunde inte anses stå i strid med bolagets intressen och det vore fel att utgå från att ledamöternas syn på dessa frågor påverkades av deras tillhörighet till den ena eller andra organisationen. Domstolen fann därmed att det fanns en skillnad mellan det förevarande målet och fallet Langborger. Enbart det förhållandet att bolaget inte tillhörde någon organisation som var representerad i AD medan förbundet var representerat genom den av LO utsedde ledamoten var inte tillräckligt för att anse att AD inte varit opartisk. Domstolen fann att bolaget saknade grundad anledning att befara att lekmannaledamöterna i AD hade haft intressen som stred mot bolagets egna eller att jämvikten mellan intressena rubbats i sådan utsträckning att AD inte kunde sägas uppfylla kravet på opartiskhet när den prövade det aktuella fallet. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Den polske domaren Garlicki och den spanske domaren Borrego Borrego lämnade en gemensam skiljaktig mening där de framhöll bl.a. följande. Vid prövningen av den objektiva opartiskheten är det viktigt även hur det framstår. En avgörande faktor är om oron för att en viss domare inte är opartisk kan anses objektivt berättigad. När det gällde tvistens natur visade enligt deras mening omständigheterna klart att tvisten stod mellan å ena sidan en oberoende arbetsgivare och å andra sidan arbetsgivarorganisationerna och de fackliga organisationerna. Det förhållandet att sammansättningen i AD innefattade fyra lekmannaledamöter utsedda av dessa organisationer, vilka utgjorde en majoritet i domstolen väckte objektivt sett berättigad oro för domstolens opartiskhet. Vad bolaget har ifrågasatt är själva principen att teckna ett kollektivavtal. Det kan inte uteslutas att alla de organisationer som utsett ledamöter i AD är positiva till en anslutning. Det är därför svårt att skilja detta mål från fallet Langborger, där domstolen framhöll att lekmannaledamöterna hade utsetts av och hade nära band med två organisationer vilka båda hade ett intresse av att bibehålla en förhandlingsklausul. Regeringen har också uttryckt att de två ledamöterna utsedda av LO och SAF kan sägas ha band med organisationer som allmänt sett hade ett intresse av det system med kollektivavtal som de själva utformat på arbetsmarknaden. Detta förhållande i förening med tvistens ursprung och förbundets vidhållande av att hänföra målet till en arbetsdomstol huvudsakligen sammansatt av lekmannadomare visar att bolagets oro objektivt sett var berättigad.
HÄNVISNINGAR
Langborger ./. Sverige, dom 1989-06-22                                              
De Cubber ./. Belgien, dom 1984-10-26                   
Stallarholmens Plåtslageri o Ventilation HB m.fl. ./. Sverige, kommissionens beslut 1990-09-07

_______________

Beslut i åtta mål mot Sverige i fråga om admissibility och förlikning.
Domstolen har under tiden den 14 september till den 12 oktober 2004 meddelat åtta beslut rörande Sverige, vilka samtliga finns endast på engelska.

V. Matsiukhina och A. Matsiukhin mot Sverige
(Ansökan nr 31260/04, beslut den 14 september 2004)
Makarna M. som är medborgare i Vitryssland kom till Sverige i maj 2002 och ansökte om asyl. Deras ansökan avslogs av Migrationsverket och efter överklagande även av Utlänningsnämnden. – I Europadomstolen åberopade makarna artikel 3 och hävdade att de riskerar att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling om de tvingas återvända till Vitryssland. De hävdade vidare att de inte fått en rättvis rättegång eftersom inte alla handlingar som de åberopat hade översatts och de inte hade fått någon muntlig förhandling.

Europadomstolen konstaterade att den inte kunde pröva klagomålet enligt artikel 6 eftersom den artikeln inte är tillämplig på förfaranden avseende flyktingars rätt till inresa, att stanna i landet och i frågor om utvisning. Ansökningen förklarades i den delen inadmissible.

Domstolen fann att den inte enbart på grundval av innehållet i akten kunde ta ställning till frågan om admissibility i övrigt utan att ansökningen skulle kommuniceras med regeringen. Domstolen beslöt därför bordlägga målet tills vidare i denna del.

Rosenquist mot Sverige
(Ansökan nr 60619/00, beslut den 14 september 2004)
Rosenquist skönstaxerades 1992 i avsaknad av deklaration. Efter genomförd revision höjdes hans inkomster och förmögenhet ytterligare 1995 och skattetillägg påfördes på höjningarna. R klagade utan framgång till länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten. Samtidigt anklagades R för grovt skattebrott och åklagaren yrkade att han skulle häktas i sin frånvaro. R motsatte sig detta och åberopade artikel 4 i protokoll nr 7. Tingsrätten biföll åklagarens yrkande. Beslutet fastställdes av hovrätten och HD vägrade prövningstillstånd. R inställde sig då hos polisen och tingsrätten dömde honom härefter i oktober 2001 för grovt skattebrott. Hovrätten höjde straffet och HD vägrade prövningstillstånd i oktober 2003. – I Europadomstolen klagade R över att han i strid med artikel 4 i protokoll nr 7 hade ställts inför rätta och straffats två gånger för samma gärning.

Europadomstolen framhöll att syftet med artikel 4 i protokoll nr 7 är att förhindra att ett strafförfarande upprepas när det en gång avgjorts slutligt. Därför måste gärningens karaktär i de skilda förfarandena granskas och det måste undersökas om skattebrottsprocessen och skattetilläggsförfarandet avsåg gärningar av samma slag. Domstolen erinrade om att den tidigare funnit att skattetilläggsförfarandet hade en straffrättslig karaktär även om det inte har det enligt svensk rätt. Dessutom har domstolen funnit att begreppet straff inte kan ha olika betydelser enligt skilda bestämmelser i konventionen. Domstolen slog därför fast att båda förfarandena var av straffrättslig natur. När det gällde det handlande som lades R till last i de två förfarandena noterade domstolen att hovrätten fällt honom för grovt skattebrott p.g.a. att han underlåtit att deklarera för inkomståret 1991 med uppsåt att undgå beskattning. Skattetillägget däremot hade påförts av skattemyndigheten och förvaltningsdomstolarna eftersom han underlåtit att deklarera vilket medfört att hans inkomster måst uppskattas skönsmässigt. Rekvisiten för att påföra skattetillägg var inte tillräckliga för att R skulle kunna dömas för skattebrott. I det senare fallet var det en förutsättning att det kunde fastslås att underlåtenheten att deklarera var resultatet av ett brottsligt uppsåt eller grov oaktsamhet från R:s sida. Domstolen noterade att det svenska skattesystemet till stor del bygger på de uppgifter som lämnas av den enskilde och att syftet med skattetillägget är att betona vikten av noggrannhet när man lämnar sina uppgifter. De skattskyldiga måste normalt förstå vilka uppgifter som skall lämnas och de förväntas ha viss kännedom om skattereglerna. Skattetillägget är en standardiserad påföljd för att förhindra slarv vid uppgiftslämnandet och det påförs oavsett uppsåt. Domstolen konstaterar att det sålunda finns en skillnad när det gäller syftet med de olika bestämmelserna om skattebrott och påförande av skattetillägg. Mot bakgrund av det anförda fann domstolen att de två gärningarna i fråga var helt skilda och att de hade helt olika beståndsdelar. Förfarandena i fråga kunde därför inte anses strida mot bestämmelserna i artikel 4 i protokoll nr 7. Ansökningen måste därför anses uppenbart ogrundad. En majoritet av domstolen förklarade därför ansökningen för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23                                               
Franz Fischer ./. Österrike, dom 2001-05-29                                         
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Västberga Taxi Aktiebolag o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Manasson ./. Sverige, beslut 2003-04-08                
Ponsetti o. Chesnel ./. Frankrike, beslut 1999-09-14              
 

Forsström mot Sverige
(Ansökan nr 62174/00, beslut den 14 september 2004)

Skattemyndigheten överklagade F:s taxering och åberopade vad som framgick av upprättad revisionspromemoria. F motsatte sig höjning men det hindrade inte att länsrätten höjde taxeringarna och påförde skattetillägg. F klagade utan framgång ända till Regeringsrätten som vägrade prövningstillstånd. Härefter gav kronofogdemyndigheten in en konkursansökan och beslutet att försätta F i konkurs vann laga kraft när Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. – I Europadomstolen klagade F över det utdragna förfarandet – nära tio år – och åberopade artikel 6.1. I kompletterande skrivelser åberopade han vidare artikel 1 i protokoll nr 1 och menade att det utdragna förfarandet kränkt hans rätt till respekt för sin egendom. Han åberopade även artikel 6.2 och gjorde gällande att trots att påförandet av skattetillägg ansågs som en straffrättslig fråga hade det inte gjorts någon prövning av om han haft uppsåt att begå brott. Genom utgången i skattemålet som lett till att han försatts i konkurs hade han betagits rätten att utöva sitt yrke i strid med artikel 6 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann inledningsvis att det inte var möjligt att på grundval av materialet i akten avgöra frågan om admissibility när det gällde förfarandets längd, utan att ansökningen skulle kommuniceras med regeringen. Domstolen beslöt därför bordlägga målet tills vidare i denna del.

När det gällde ansökningen i övrigt fann domstolen att F i två fall anfört klagomålen för sent och att han i det tredje fallet inte hade väckt frågan vid nationell domstol. Domstolen förklarade därför ansökning för inadmissible i dessa delar.

 
Bello mot Sverige
(Ansökan nr 32213/04, beslut den 21 september 2004)
B, som tillhör den etniska gruppen Lafia och är muslim, kom från Nigeria till Sverige i juli 2003, utan andra identifikationshandlingar än en tidningsartikel, och ansökte om asyl. Ansökningen avslogs och B klagade utan framgång till Utlänningsnämnden. – I Europadomstolen åberopade B artikel 3 och fara för sitt liv vid en utvisning till Nigeria där myndigheterna följde sharialagarna. Vidare åberopade B artikel 13 och hävdade att det saknades möjlighet att få frågan prövad i nationella domstolar.

Europadomstolen fann att den inte enbart på grundval av innehållet i akten kunde ta ställning till frågan om admissibility när det gällde artikel 3, utan att ansökningen skulle kommuniceras med regeringen. Domstolen beslöt därför bordlägga målet tills vidare i denna del.

Domstolen konstaterade vidare att det funnits möjlighet för B att klaga till Utlänningsnämnden och att denna möjlighet också hade utnyttjats. B:s talan var i denna del uppenbart ogrundad och kunde därför inte prövas. Domstolen förklarade därför ansökningen i denna del inadmissible.


Andersson och Andersson mot Sverige
(Ansökan nr 64712/01, slutligt beslut den 28 september 2004)
Målet, som gällde klagomål över att en process om återbetalning av omställningsstöd tagit oskäligt lång tid, avskrevs av Europadomstolen sedan parterna träffat en förlikning.
 

Krokstäde mot Sverige
(Ansökan nr 63916/00, beslut den 28 september 2004)

Efter flera anmälningar mot K, som var advokat, höll advokatsamfundets disciplinnämnd en förhandling där K var närvarande. Några dagar därefter anmälde K till nämnden att han haft ett migränanfall dagen för förhandlingen och därför inte kunnat svara eller argumentera på rätt sätt. Han begärde att få komma in med ytterligare synpunkter vilket avslogs. Disciplinnämnden fann att K misskött sina åligganden som advokat och beslöt därför att han skulle uteslutas ur samfundet. K klagade till HD som höll muntlig förhandling där K hördes. HD avslog K:s överklagande. – I Europadomstolen  klagade K enligt artikel 6.1 över att förfarandet inför nämnden och i HD inte varit rättvist. Om han hade fått lämna de uppgifter han önskat till nämnden, hade denna säkerligen kommit till en annan slutsats. Uteslutningen ur samfundet stred också mot artikel 6.2 eftersom misskötsel enligt samfundet var detsamma som ett kriminellt förfarande och han hade inte anklagats för något brott. Slutligen klagade K med åberopande av artikel 13 över att HD i sin tidigare praxis uttalat att domstolen normalt inte brukade frångå disciplinnämndens bedömning. En prövning i HD var därför inte ett effektivt rättsmedel för honom.

Europadomstolen fann att det K anfört i fråga om artikel 6.1 och 2 var uppenbart ogrundat och därför inte kunde prövas. Domstolen erinrade vidare om att kraven enligt artikel 13 är mindre stränga än enligt artikel 6 och att de därför omfattas av denna artikel. Det uppkom därför inte någon särskild fråga att pröva enligt artikel 13. Klagomålet var även i denna del uppenbart ogrundat. Domstolen förklarade därför enhälligt hela ansökningen för inadmissible.
 

Gomes mot Sverige
(Ansökan nr 34566/04, beslut den 12 oktober 2004)

G har vid flera tillfällen kommit som flykting till Sverige och till slut fått permanent uppehållstillstånd. Sedan han dömts för brott har det emellertid beslutats att han skulle utvisas när han avtjänat utdömt straff. G har i Sverige bl.a. sin dotter, född 1997, som är rörelsehindrad och stum. G påstår att han varit politiskt verksam i hemlandet Bangladesh och att han där blivit förföljd, fängslad och torterad för detta samt att han dömts såväl till livstids straffarbete och till döden av domstolar i hemlandet. – I Europadomstolen åberopade G de nämnda straffen och att han riskerade att bli torterad och dödad om han utvisas till Bangladesh. Han menar också att han riskerar att bli förföljd och dödad av medlemmarna i sitt underjordiska parti, eftersom man inte får lämna partiet vilket han gjort. Han påstår också att han kan bli dödad av muslimer eftersom han är kristen. G åberopar i dessa delar artiklarna 2, 3 och 5. Vidare åberopar han artikel 8 och hävdar att det strider mot den artikeln att skilja honom från hans dotter. Slutligen hävdar han att hans rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet skulle kränkas genom ett utlämnande till Bangladesh.

Europadomstolen, som fann att de första frågorna skulle prövas endast enligt artiklarna 2 och 3, fann att frågan om admissibility avseende dessa artiklar och artikel 8 inte kunde bedömas med ledning enbart av innehållet i akten, utan att ansökningen i dessa delar skulle kommuniceras med regeringen. Domstolen beslöt därför att i denna del bordlägga målet tills vidare.

När det gällde klagomålet enligt artikel 9 konstaterade domstolen att G inte hade påstått att hans rättigheter enligt denna artikel hade kränkts i Sverige utan att frågan gäller om utvisningen medför att den svenska regeringen kan hållas ansvarig för behandling som G kan bli utsatt för i Bangladesh. Domstolen konstaterar vidare att om G p.g.a. sin religion eller sina politiska aktiviteter behandlas på ett sätt som strider mot artikel 2 eller 3 så omfattas det av prövningen av klagomålen enligt dessa artiklar. Utvisningen kan därför inte medföra ansvar för Sverige enligt artikel 9 särskilt. Talan är i denna del uppenbart ogrundad och skall därför inte prövas. Domstolen förklarade ansökningen i denna del för inadmissible.


Liton mot Sverige
(Ansökan nr 28320/03, beslut den 12 oktober 2004)

L, som kommit till Sverige som flykting från Bangladesh, ansökte flera gånger förgäves om asyl och permanent uppehållstillstånd. Även hans överklaganden var utan framgång. L begärde slutligen att verkställigheten av den beslutade utvisningen skulle uppskjutas till dess att hans senaste ansökan om uppehållstillstånd prövats. Verkställigheten har skjutits upp men beslutet gäller alltjämt. – I Europadomstolen hävdade L att han riskerar att utsättas för en behandling i strid med artikel 3 om han utvisas till Bangladesh.

Europadomstolen fann att utredningen i målet inte gav stöd för L:s påstående och att hans talan därför var uppenbart ogrundad. Ansökningen i sin helhet förklarades därför för inadmissible.

 

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Edwards och Lewis mot U K
(Ansökningar nr 39647/98 och 40461/98, dom den 27 oktober 2004)
Tidigare funnen kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att försvaret undanhölls bevisning avseende polisoperationer under täckmantel fastställd.
Målet prövades i kammare och dom meddelades den 22 juli 2003. Se beträffande omständigheterna i målet den domen som finns angiven i nr 8/03 av detta nyhetsblad. Europadomstolen fann där att förfarandet i de nationella domstolarna avseende prövning av utlämnande av bevisning till de åtalades försvarare inte varit förenligt med kraven på ett kontradiktoriskt förfarande och på parternas likställdhet i processen och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Härefter begärde den brittiska regeringen att målet skulle hänskjutas till prövning av domstolen i stor sammansättning, vilket beviljades genom beslut den 3 december 2003. I en skrivelse till domstolen den 2 april 2004 anförde regeringen emellertid  i huvudsak att sedan den haft möjlighet att noggrannare överväga domstolens dom den 22 juli 2003 och dess innebörd önskar regeringen inte längre fullfölja sin ansökan om förnyad prövning. Regeringen förklarade att den godtog att Europadomstolen fastställde den tidigare domen. De sökande, E och L, var nöjda med kammarens dom och hade inget att invända mot att den fastställdes.

Europadomstolen redogjorde för omständigheterna i målet så som de framgår av kammarens tidigare dom och fann inte skäl att frångå de bedömningar som gjorts där. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 på de skäl som angetts i den tidigare domen.

HÄNVISNINGAR
Se under tidigare dom, jfr nr 8/03

 

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10.
Doğaner ./. Turkiet, 2004-10-21; även artikel 6.1 militär domare i brottmål – jfr även Varli m.fl. ./. Turkiet ovan
Marasli ./. Turkiet, 2004-11-09; även artikel 6.1
Ayhan ./. Turkiet (nr 1), 2004-11-10; även artikel 6.1
Ayhan ./. Turkiet (nr 2), 2004-11-10; även artikel 6.1
Baran ./. Turkiet, 2004-11-10; även artikel 6.1
Odabaşi ./. Turkiet, 2004-11-10; även artikel 6.1
Dicle ./. Turkiet, 2004-11-10; även artikel 6.1
Kalin ./. Turkiet, 2004-11-10; även artikel 6.1
Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04 och 9/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Doğaner ./. Turkiet, 2004-10-21; även artikel 10 – jfr även Varli m.fl. ./. Turkiet ovan
Döner ./. Turkiet, 2004-10-26
Epözdemir ./. Turkiet, 2004-10-28
Kaymaz m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-28
Riza Dinç ./. Turkiet, 2004-10-28; även artikel 10
Ayşe Öztürk ./. Turkiet, 2004-11-04
Taydaş o. Özer ./. Turkiet, 2004-11-04
Marasli ./. Turkiet, 2004-11-09; även artikel 10
Canevi m.fl. ./. Turkiet, 2004-11-10
Ünal ./. Turkiet, 2004-11-10
Volkan Aydin ./. Turkiet, 2004-11-10

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04 och 9/04.

Part inte fått del av handlingar i fransk kassationsdomstol
Coulaud ./. Frankrike, 2004-11-02
Fabre ./. Frankrike, 2004-11-02

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04 och 9/04.

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet – bl.a. artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Çaçan ./. Turkiet, 2004-10-26; artiklarna 3, 5, 8, 13, 14 och artikel 1 i protokoll nr 1
Hasan Ilhan ./. Turkiet, 2004-11-09; artiklarna 3, 8, 13, 14 och artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04, 7/04 och 8/04.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning – artikel 1 i protokoll nr 1
Çiloğlu m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-28
Çenesiz m.fl. ./. Turkiet, 2004-10-28

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04 och 9/04.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Bakay m.fl. ./. Ukraina, 2004-11-09

Se liknande mål i nr 6/04, 7/04 och 8/04.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet
Çelik och Imret ./. Turkiet, 2004-10-26 ; artiklarna 3 och 13
Abdülsamet Yaman ./. Turkiet, 2004-11-02; artiklarna 3, 5.3, 5.4, 5.5 och 13
Tuncer o. Durmus ./. Turkiet, 2004-11-02; artiklarna 3 och 5
Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04 och 8/04.

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall
Zengin ./. Turkiet, 2004-10-28
Seyhan ./. Turkiet, 2004-11-02
Se liknande domar i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04 och 7/04.

Brittisk militärdomstols oberoende och opartiskhet
Miller m.fl. ./. U K, 2004-10-26

Se liknande mål i nr 1/04 och 7/04. Se även nr 9/03.

Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder/ Upphävande av lagakraftvunnen dom
Chivorchian ./. Rumänien, 2004-11-02; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Ionescu ./. Rumänien, 2004-11-02; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Croitoru ./. Rumänien, 2004-11-09; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1
Tregubenko ./. Ukraina, 2004-11-02; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03 och 6/04.

 

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 19 oktober - den 10 november 2004 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 19, 21 och 26 oktober samt den 2, 9 november 2004. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskravet enligt artikel 5.3, se den 28 oktober och den 9 november 2004.

ARTIKEL 6.1
19 oktober
Jahnová ./. Tjeckien (66448/01)
Lipowicz ./. Polen (57467/00)
Mejer o. Jaloszynska ./. Polen (62109/00)
R.P.D. ./. Polen (77681/01)
Yorgiyadis ./. Turkiet (48057/99)
21 oktober
Malek ./. Österrike (16174/02)
Ullrich ./. Österrike (66956/01)
Gialamas ./. Grekland (70314/01)
26 oktober
Fackelmann ČR, spol. sr.o ./. Tjeckien (65192/01)
Jiru ./. Tjekien (65195/01)
Pištorová ./. Tjeckien (73578/01)
Rajnai ./. Ungern (73369/01)
Wiatrzyk ./. Polen (52074/99)
Konečný ./. Tjeckien (47269/99, 64656/01, 65002/01) även artikel 13
2 november
Beloeil ./. Frankrike (4094/02)
Dojs ./. Polen (47402/99)
Havelka ./. Tjeckien (76343/01)
Vitásek ./. Tjeckien (77762/01)
Henworth ./. U K (515/02) brottmål
4 november
Geraldes Barba ./. Portugal (61009/00)
9 november
Sikorski ./. Polen (46004/99)
Levshiny ./. Ryssland (63527/00)
Nuri Özkan ./. Turkiet (50733/99)
Marpa Zeeland B.V. o. Metal Welding B.V. ./. Nederländerna (46300/99); även rättvis rättegång
10 november
se ovan tio mål mot Italien

ARTIKEL 5.3
28 oktober
Paszkowski ./. Polen (42643/98)
9 november
Maglódi ./. Ungern (30103/02)

 

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Jönköping dom den 29 september 2004 i mål 411-04 i fråga om ansökan om körkortstillstånd för grupp A BE CE.

L hade i överklagande till kammarrätten vidhållit sin begäran att beviljas körkortsbehörighet E och anfört att han har en välbalanserad diabetes, att han arbetat som chaufför och behöver behörigheterna för att kunna försörja sig. Han yrkade också muntlig förhandling. Sedan kammarrätten i särskilt beslut avslagit yrkandet om muntlig förhandling, upprepade L sitt yrkande och hävdade att han hade en oavvislig rättighet till personlig närvaro.

Kammarrätten redogjorde för 9 § i förvaltningsprocesslagen och för artikel 6 i Europakonventionen och anförde därefter i huvudsak följande. Målet rör en yrkeschaufförs rätt att erhålla en högre behörighet i sitt körkort än han för sin yrkesutövning hittills har haft och hans rätt till muntlig förhandling i målet. Saken kan enligt kammarrättens bedömning anses gälla en sådan civil rättighet som avses i artikel 6. Emellertid medför detta inte att en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling föreligger. De bestämmelser om medicinska krav för innehav av körkort som kammarrätten har att tillämpa är utformade så att något egentligt utrymme för en bedömning av L:s individuella förutsättningar och förmåga att trots sitt handikapp kunna uppfylla villkoren inte finns. Med hänsyn därtill och då det gällde bedömning av en rent rättslig fråga kunde en muntlig förhandling inte anses ha något för prövningen av målet väsentligt syfte att uppfylla, utan fick anses vara obehövlig. Målet var också så utrett som dess beskaffenhet krävde och kunde därför avgöras på handlingarna. Kammarrätten avslog yrkandet om muntlig förhandling. Även överklagandet avslogs.

Miljööverdomstolens dom den 8 november 2004 i mål M5080-03 i fråga om föreläggande enligt 26 kap. miljöbalken rörande täkt på fastighet.

Ett aktiebolag, HG, överklagade miljödomstolens dom och yrkade att ett föreläggande att mäta in en täkt horisontellt och vertikalt skulle upphävas och att Miljööverdomstolen skulle förordna att i länsstyrelsens beslut angiven återställningsåtgärd skall vara utförd senast inom två månader efter det att Miljööverdomstolens dom vunnit laga kraft eller den senare tid som bestäms i samråd med länsstyrelsen. Länsstyrelsen bestred ändring. Bolaget åberopade liksom i Miljödomstolen att föreläggandet stred mot artikel 6 i Europakonventionen och menade att det förelåg en anklagelse för brott. Eftersom bolaget är ett familjeföretag som företräds av G är misstankarna automatiskt riktade mot honom oavsett om föreläggande riktats mot bolaget. Föreläggandet är föranlett av att polisen besökt täkten i fråga och är utformat så att bolaget måste efterkomma föreläggandet för att inte drabbas av en sanktion. Bolaget har inte upplysts om rätten att förhålla sig passivt.

Miljööverdomstolen redogjorde för lagen 1994:1219, för innebörden av artikel 6 i konventionen och framhöll att enligt Europadomstolens praxis har artikel 6 tolkats så att den innefattar en rätt för en enskild som är anklagad för brott att inte tvingas medverka till att lämna uppgifter som har samband med brottet. Domstolen anförde härefter följande.

 

Miljörätten är ett rättsområde inom vilket den enskildes uppgiftsskyldighet och egenkontroll är viktiga förutsättningar för att systemet skall fungera. Betydelsen av en fungerande tillsyn i olika sammanhang har också påtalats av Europadomstolen och det förefaller inte finnas något som allmänt sett talar för att enskilda personer kan uppställa krav motsvarande konventionens sjätte artikel vid miljörättslig tillsyn (jfr. t.ex. Saunders mot Förenade Kungariket, 1996-12-17). Avsteg från skyldigheten att medverka i utredningar bör således endast undantagsvis komma i fråga och då endast i den mån detta är betingat av de hänsyn som måste tas till kraven på en rättssäker process i brottmål.

 

Rätten för den enskilde att under vissa förhållanden vara passiv har inte varit föremål för någon generell reglering i svensk rätt. På skatteområdet har det emellertid i 3 kap. 6 § taxeringslagen intagits ett förbud mot vitesförelägganden i fall då det finns anledning att anta att den skattskyldige, eller ställföreträdare för denne, har begått brott. Med hänsyn till vikten av enhetlig rättstillämpning bör samma grundsatser göra sig gällande på miljöområdet. Avsteg från skyldigheten att medverka i utredningar bör således inskränka sig till en begränsning av tillsynsmyndigheternas möjligheter att under vissa förutsättningar använda sig av sanktionerade förelägganden. En sådan ordning ligger också väl i linje med Miljöbalkskommitténs uppfattning, se SOU 2004:37, Miljöbalkens sanktionssystem och hänsynsregler, kapitel 6.

 

I det nu aktuella fallet har föreläggandet inte förenats med vite. Föreläggandet kan därför inte anses innefatta ett sådant framtvingande av uppgifter som skulle medföra att det strider mot rätten att förhålla sig passiv enligt konventionens artikel 6. Med beaktande av att länsstyrelsen anfört att en efterbehandling skulle försvåra en inmätning av täkten, bör föreläggandet emellertid utformas så att skyldigheten att efterbehandla täkten knyts till tiden för slutförd inmätning.

Miljödomstolen avslog således överklagandet och ändrade den överklagade domen endast i fråga om tiden för efterbehandling samt angav att domen inte får överklagas.

HÄNVISNINGAR ( i Miljödomstolen)
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-23
Saunders ./. Storbritannien, dom 1996-12-17
Serves ./. Frankrike, dom 1997-10-20 samt
RÅ 1996 ref. 97




Senast ändrad: 2011-04-12