JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 6 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den  18 maj - den 8 juni 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.


 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


     Domar mot andra länder

Plon mot Frankrike, 2004-05-18
Spridningsförbud för bok, vari läkarsekretessen bröts, kränkte inte artikel 10 när det meddelades genom interimistiskt beslut medan däremot ett senare slutligt beslut som fastställde förbudet kränkte yttrandefriheten enligt nämnda artikel.

Prodan mot Moldavien, 2004-05-18
Underlåten verkställighet av domar om vräkning och ersättning kränkte artikel 6 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Destrehem mot Frankrike, 2004-05-18
När överinstans, till grund för en fällande dom, omvärderade vittnesmål som avgetts i första instans utan att själv höra vittnena kränktes artikel 6.1 och 3 d).

Somogyi mot Italien, 2004-05-18
När det inte utretts om en person som dömts i sin frånvaro verkligen fått del av åtalet och tiden för rättegången, vilket han förnekat, kränktes artikel 6.

Toteva mot Bulgarien, 2004-05-19
Bristande utredning medförde att staten ansågs ansvarig för polismisshandel och det hade då skett en kränkning av artikel 3.

Gusinskiy mot Ryssland, 2004-05-19
Rysk lag var inte tillräckligt tydlig för att frihetsberövande skulle vara lagligt och kränkte därför artikel 5. När frihetsberövandet dessutom haft annat syfte än att ställa en person inför rätta hade det skett en kränkning även av artikel 18 i förening med artikel 5.

R.L. och M.-J.D. mot Frankrike, 2004-05-19                
Anhållande med hjälp av visst våld kränkte artikel 3. När en person anhölls utan berättigande och hölls kvar på sjukhus av administrativa skäl, för vilket han inte kunde få någon ersättning, kränktes artiklarna 5.1 c), 5.1 e) och 5.5.

Kadlec m.fl. mot Tjeckien, 2004-05-25
Överdrivet formell tolkning av regler för överklagande hindrade sakprövning och kränkte artikel 6.1.

Vides Aizsardzibas Klubs mot Lettland, 2004-05-27
Fällande dom för uttalanden om viss persons olagliga handlande m.m. som miljörättsorganisation gjort i sin roll som samhällets "vakthund" kränkte artikel 10.

Rizos och Daskas mot Grekland, 2004-05-27
Förfarande som ledde till fällande dom mot journalist/utgivare för ifrågasatt vänskapskorruption kränkte inte artikel 6.1 men väl artikel 10.

Connors mot U K, 2004-05-27
Vräkning av romer som inte kunde motiveras av ett tillräckligt tungt vägande allmänintresse kränkte artikel 8.

Boulougouras mot Grekland, 2004-05-27
Alltför formalistiskt förfarande i kassationsdomstol kränkte rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

OGIS Institut Stanislas, OGEC St. Pie X, Blanche de Castille m.fl. mot Frankrike, 2004-05-27
Ny lagstiftning under pågående process mot staten rubbade inte parternas jämställdhet och kränkte inte artikel 6.1. Allmänintresset tog över intresset att försöka utnyttja en lucka i lagen och därför kränktes inte heller artikel 1 i protokoll nr 1.

Narinen mot Finland, 2004-06-01
Ett brev som sänts till konkursförvaltare och öppnats där på allmän laglig grund men utan specifikt stöd i lag kränkte artikel 8.

Lebbink mot Nederländerna, 2004-06-01
Vägrad prövning av begäran om rätt till umgänge med en dotter född utom äktenskapet kränkte artikel 8.

de Jorio mot Italien, 2004-06-03
När uttalanden som anmälts som förtal hade gjorts i tidningsintervju fick de inte skydd av parlamentsimmunitet och vägran att pröva brottmålet och mål om skadestånd inkräktade då på rätten till domstolsprövning och kränkte därför artikel 6.1.

Hilda Hafsteinsdóttir mot Island, 2004-06-08
När polisen kvarhöll berusad kvinna, som självmant sökt sig till polisstation, så att hon fick sova ruset av sig och det saknades detaljerad reglering av sådana kvarhållanden ansågs det, trots statens positiva skyldigheter för att skydda liv och hälsa, ha skett en kränkning av artikel 5.1.

     Domar och beslut i Grand Chamber

Beslut i fråga om domstolens behörighet att avge ett rådgivande yttrande, 2004-06-02

SVENSKA DOMAR

 

     Allmänna domstolar

Högsta domstolens beslut den 11 juni 2004 i mål Ö 1435-03 i fråga om tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hastighetsöverträdelse.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under april månad 67 domar, varav 3 i stor kammare. 56 ansökningar förklarades admissible, 1 038 för inadmissible och 23 avskrevs. 167 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-april 2004 har domstolen meddelat 195 domar, förklarat 207 ansökningar admissible, 5 039 för inadmissible, avskrivit 139 mål samt kommunicerat 519 ansökningar.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname=
Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=Query&Tname=
Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Plon mot Frankrike
(Ansökan nr 58148/00, dom den 18 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

Spridningsförbud för bok, vari läkarsekretessen bröts, kränkte inte artikel 10 när det meddelades genom interimistiskt beslut medan däremot ett senare slutligt beslut som fastställde förbudet kränkte yttrandefriheten enligt nämnda artikel.
Plon, bolaget, är ett förlag med säte i Paris. I november 1995 fick bolaget rättigheterna till en bok med titeln "Den stora hemligheten" skriven av en journalist och en läkare G, som under ett antal år varit president Mitterands privatläkare. I boken beskrevs relationen mellan de båda männen och hur G hade organiserat ett läkarlag för att vårda presidenten. Det berättades också om de svårigheter G haft med att försöka dölja presidentens sjukdom. Denne hade kort efter det att han valts 1981 fått diagnosen cancer. Efter det att Mitterand avlidit i januari 1996 beslöt författarna och förlaget att skjuta upp utgivningen av boken. Emellertid ansåg G att hans medicinska kompetens ifrågasattes och man beslöt att ändå ge ut boken. Dagen efter utgivningen gav Mitterands änka och hans barn in en ansökan till domaren för brådskande ansökningar i följd varav denne utfärdade ett föreläggande som förbjöd förlaget att distribuera boken tills vidare. Föreläggandet fastställdes av appellationsdomstolen. I oktober 1996 prövades målet i sak och domstolen fann att genom att avslöja upplysningar, för vilka sekretess gällde, hade G och bolaget och dess VD  genom ett felaktigt handlande ådragit sig ansvar. Domstolen fastställde därför förbudet att sprida boken och ålade de tilltalade att gemensamt utge skadestånd till änkan med 100 000 FR och till vart och ett av de tre barnen med 80 000 FR. Denna dom fastställdes beträffande bolaget och G i maj 1997 och i december 1999 avslogs bolagets och dess VD:s begäran om laglighetsprövning av kassationsdomstolen. - I Europadomstolen klagade bolaget över att distributionsförbudet och den beslutade skyldigheten att utge skadestånd kränkte dess rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att föreläggandet mot bolaget innebar ett ingrepp i dess yttrandefrihet. Det var dock ingen tvekan om att bolaget måste ha vetat att boken innehöll avslöjanden som täcktes av läkarsekretessen och att det kunnat förutse de tänkbara konsekvenserna av utgivandet. Ingreppet hade därför varit föreskrivet i lag i den mening som avses i artikel 10. Ingreppet hade syftat till att skydda den avlidne presidentens heder och rykte och hans privatliv. Ingreppet hade därför skett i ett legitimt syfte. När det gällde frågan om ingreppet svarade mot ett trängande socialt behov konstaterade domstolen att utgivandet av boken skett i samband med en allmän diskussion som under en tid pågått i Frankrike om allmänhetens rätt att få information om ett statsöverhuvuds allvarliga sjukdom och om lämpligheten av att en svårt sjuk person innehade en sådan post. Att presidenten försökt dölja sin sjukdom väckte också frågan om det politiska livets öppenhet. Domaren som utfärdade det interimistiska distributionsförbudet hade  funnit att utgivandet av boken snart efter det att presidenten avlidit hade fördjupat familjens sorg och den skada som boken åsamkat hans rykte var särskilt allvarlig. Det interimistiska förbudet hade därför varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del inte hade skett någon kränkning av artikel 10.

När det däremot gällde det slutliga förbudet saknades det tillräckliga och relevanta skäl. Det fanns inte längre något trängande socialt behov av att upprätthålla spridningsförbudet. Domstolen ansåg att när läkarsekretessen en gång brutits måste den tid som förflutit beaktas när det gällde att bedöma om ett spridningsförbud var förenligt med yttrandefriheten. När domstolen avgjorde målet i sak hade redan 40 000 exemplar av boken sålts, den hade publicerats på Internet och den hade varit föremål för många kommentarer i media. Åtgärden framstod som än mer oproportionerlig när den ställdes samman med den skadeståndsskyldighet som ålagts bolaget. När domstolen i Paris meddelade sin dom fanns det inte längre något trängande social behov som berättigade att spridningsförbudet upprätthölls. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08                                      
C.S.Y. ./. Turkiet, dom 2003-03-04 (jfr nr 3/03)        
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26           
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25                          
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21                           
Vereniging Weekblad Bluf ! ./. Nederländerna, dom 1995-02-09                                  
Du Roy o. Malaurie ./. Frankrike, dom 2000-10-03
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17                                  
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26       
Weber ./. Schweiz, dom 1990-05-22                                                      


Prodan mot Moldavien
(Ansökan nr 49806/99, dom den 18 maj 2004)
Domen finns endast på engelska.

Underlåten verkställighet av domar om vräkning och ersättning kränkte artikel 6 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Prodan, P, skulle genom ett tingsrättsbeslut i mars 1997 återfå sina föräldrars hem, vilket hade nationaliserats 1946 och som hade delats upp i sex olika lägenheter. Domstolen ogiltigförklarade avtal om försäljning av fem av lägenheterna och beslöt om vräkning av de boende i alla sex lägenheterna.

I oktober 2000 ändrade tingsrätten delvis sättet för verkställighet  av den tidigare domen och ålade kommunen att betala P 488 274 moldaviska lei (MDL) vilket motsvarade marknadsvärdet av de lägenheter som  sålts, nämligen nr 3, 6, 7, 12 och 13. Under 2001 begärde P att fastighetskontoret skulle verkställa 1997 års dom när det gällde vräkning av hyresgästerna i lägenhet nr 8 som inte sålts. Kommunen upplyste P att den p.g.a. att det saknades alternativ bostad att erbjuda de hyresgäster som skulle vräkas så kunde den inte verkställa domen. P gav in en ny begäran om verkställighet av 1997 och 2000 års domar. Kommunen gav samma svar när det gällde 1997 års dom och förklarade när det gällde betalningen enligt domen 2000 att det saknades medel och att andra domstolsbeslut skulle betalas först. I november 2002 betalade kommunen P det i domen angivna beloppet, vid tillfället motsvarande  29 238 EUR. Domen från 1997 verkställdes dock fortfarande inte. - I Europadomstolen klagade P över att den bristande verkställigheten av domarna från 1997 och 2000 stred mot rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och mot artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen, som inledningsvis avslog regeringens invändning att inhemska rättsmedel inte uttömts, erinrade om att rätten till en rättvis rättegång skulle vara en illusion om rättssystemet i de stater som ratificerat Europakonventionen tillät att ett lagakraftvunnet rättsligt avgörande fick förbli utan verkställighet till nackdel för ena parten. Verkställighet av en dom måste ses som en integrerad del av en rättegång i den mening som avses i artikel 6. Det var inte tillåtet för en stat att åberopa att det saknades medel eller lämpliga alternativa bostäder som ursäkt för att inte verkställa en dom. Visserligen kunde en viss fördröjning med verkställigheten i vissa fall godtas om det förelåg särskilda omständigheter. Men en fördröjning fick inte skada själva kärnan i den rättighet som skyddas enligt artikel 6.1. Europadomstolen konstaterade att  tingsrättens dom 1997 såvitt gällde lägenheterna 3, 6, 7, 12 och 13 inte hade verkställts på 29 månader och beträffande lägenhet nr 8 på 63 månader. Domen från år 2000 hade inte verkställts på 22 månader och först sedan P:s talan i Europadomstolen hade kommunicerats med den moldaviska regeringen. Genom att i åratal underlåta att rätta sig efter slutliga domar hade de moldaviska myndigheterna betagit artikel 6.1 all effekt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Det förhållandet att det varit omöjligt för P att få verkställighet av 1997 års dom fram till januari 2001 i fråga om lägenheterna 3, 6, 7, 12 och 13 och ända till dagens datum beträffande lägenhet nr 8 innebar ett ingrepp i hennes rätt att förfoga över sin egendom. Även den bristande verkställigheten av domen år 2000 innebar ett ingrepp i denna rätt. Genom att inte rätta sig efter tingsrättens domar hade de nationella myndigheterna förhindrat P från att få de pengar som hon rimligen kunnat förvänta sig och från att få hyresgästerna vräkta. Den moldaviska regeringen hade inte lämnat någon förklaring som gjorde underlåtenheten berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Uttömt inhemska rättsmedel
Maurer ./. Österrike, dom 2002-01-17                      
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Brusco ./. Italien, beslut 2001-09-06                                
Offer för en kränkning
E. ./. Österrike, kommissionens beslut 1987-05-13
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25                                                    
Dalban ./. Rumänien, dom (GC)    1999-09-28                                     
Artikel 6.1
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Artikel 1 i protokoll nr 1
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09   
Ambruosi ./. Italien, dom 2000-10-19                       


Destrehem mot Frankrike
(Ansökan nr 56651/00, dom den 18 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

När överinstans, till grund för en fällande dom, omvärderade vittnesmål som avgetts i första instans utan att själv höra vittnena kränktes artikel 6.1 och 3 d).
Destrehem, D, misstänktes för att under en fredlig demonstration i februari 1998 ha skadat en civil polisbil med en hammare och han åtalades för väpnat våld. Han frikändes dock sedan domstolen hört ett antal vittnen som D åberopat. Domen överklagades och appellationsdomstolen avgjorde målet på handlingarna utan att kalla de vittnen som D hade åberopat. Appellationsdomstolen fann att det fanns grundläggande motstridigheter i vittnesmålen och att inget av vittnena kunde vederlägga polisernas vittnesmål. Domstolen fann därför D skyldig enligt åtalet och dömde honom till åtta månaders fängelse. Kassationsdomstolen avslog D:s begäran om laglighetsprövning. - I Europadomstolen åberopade D artikel 6.1 och 3 d) och klagade över appellationsdomstolens vägran att kalla och höra de vittnen han åberopat.

Europadomstolen konstaterade att appellationsdomstolen väsentligen hade grundat den fällande domen på en ny tolkning av vittnesutsagor som den, trots D:s yrkande därom, inte själv hade hört. D hade således befunnits skyldig på grund av vittnesmål i förhållande till vilka hans försvarsrättigheter avsevärt hade begränsats. D hade därmed inte fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Luca ./. Italien, dom 2001-02-27                                                             
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07                      
Unterpertinger ./. Österrike, dom 1986-11-24         
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06            
Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26                          
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08                                    
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22                             
Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19
 

Somogyi mot Italien
(Ansökan nr 67972/01, dom den 18 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

När det inte utretts om en person som dömts i sin frånvaro verkligen fått del av åtalet och tiden för rättegången, vilket han förnekat, kränktes artikel 6.
Somogyi, S, är ungersk medborgare och sitter f.n. i fängelse i Italien. I samband med ett åtal för olaglig vapenhandel skickades en underrättelse om tiden för rättegången till S med post. När S inte infann sig dömdes han i sin frånvaro av tingsrätten i Rimini i juni 1999 till bl.a. åtta års fängelse. Sedan domen vunnit laga kraft beslöt tingsrätten att S skulle häktas. Han  greps i Österrike i augusti 2000 och utlämnades till Italien. Han hävdade att han inte visste om åtalet och att han inte tagit emot någon underrättelse om rättegången. Han hävdade att det inte var han som skrivit under ett mottagningsbevis och att det p.g.a. att namnet var felstavat var troligt att underrättelsen delats ut till någon annan person. De italienska domstolarna avslog hans överklaganden och vägrade att ta upp målet igen eller återställa försutten tid. - I Europadomstolen hävdade S att det förhållandet att han dömts i sin frånvaro innebar att hans rätt till en rättvis rättegång hade kränkts.

Europadomstolen fann att den på grundval av tillgängligt material inte kunde avgöra om S fått den ifrågavarande underrättelsen eller inte men konstaterade att S vid upprepade tillfällen hade ifrågasatt äktheten av den underskrift på mottagningsbeviset som påstods vara hans och som var den enda bevisning om att han fått information om att han anklagats för brott. Trots att bevisningen var av avgörande betydelse i målet hade det inte gjorts någon närmare utredning för att kontrollera förhållandena och trots S:s upprepade yrkanden hade det inte tillkallats någon handstilsexpert. Ingen av överinstanserna hade kontrollerat att S haft möjlighet att få vetskap om anklagelserna mot honom. Det hade därför inte gjorts något riktigt noggrant försök att fastställa att S otvetydigt avstått från sin rätt att närvara vid rättegången mot honom själv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1

HÄNVISNINGAR^
Di Giovine ./. Portugal, beslut 1999-08-31              
Hermida Paz ./. Spanien, beslut 2003-01-28            
Di Lazzaro ./. Italien, kommissionens beslut 1997-07-10                   
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21        
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
T. ./. Italien, dom 1992-10-12                                     
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28 
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25                             
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16                  
Medenica ./. Schweiz, dom 2001-06-14                   
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17                                                    
Remli ./. Frankrike, dom 1996-04-23                           
 

Toteva mot Bulgarien
(Ansökan nr 42027/98, dom den 19 maj 2004)
Domen finns endast på engelska.

Bristande utredning medförde att staten ansågs ansvarig för polismisshandel och det hade då skett en kränkning av artikel 3.
Toteva, T, vars talan övertagits av dottern sedan T avlidit, anhölls i april 1995 vid 67 års ålder sedan  en granne klagat över att T slagit henne med en käpp. Hon påstod att polisen slagit henne för att få fram en bekännelse och att hon därvid fallit och slagit huvudet i en bordskant så att hon förlorade medvetandet. Polisen hävdade å sin sida att man varit tvungen att fängsla henne sedan hon förolämpat, slagit och sparkat en polisman. När T undersöktes på sjukhus fann man att hon hade skador på huvudet och ryggen. T dömdes senare för att ha skadat en polisman och orsakat honom lidande till sex månaders fängelse. Straffet var villkorligt i tre år. T klagade utan framgång ända till högsta instans. Även hennes dotter anmälde klagomål hos åklagarmyndigheten och hos ministeriet. Men det framgick inte att myndigheterna vidtagit någon som helst åtgärd för att utreda fallet. - I Europadomstolen klagade T över att hon misshandlats av polisen och över att det inte gjorts någon effektiv utredning av det inträffade. Hon åberopade artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att T varit vid god hälsa när hon anhölls och hon när hon lämnade polisstationen konstaterades ha en svullnad i hjärnan och blodutgjutningar under högra skuldran och vid vänster tinning. Med hänsyn till T:s ålder innebar dessa skador att hon kunde anses ha fått dem genom misshandel i den mening som avses i artikel 3. Regeringen hade inte lämnat någon godtagbar och övertygande förklaring till det inträffade och T fick anses ha fått de aktuella skadorna genom en behandling för vilken staten var ansvarig. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen fann vidare att den medicinska bevisningen och T:s klagomål och vittnesmål sammantaget väckte skäliga misstankar om att hennes skador orsakats av polisen. Det hade inte gjorts något försök att samla medicinsk bevisning om T:s skador. Utredningen hade gjorts av samme åklagare och samma poliser som varit inblandade i förfarandet mot T. Ingen vidare utredning hade företagits och det hade inte fattats några formella beslut med anledning av dotterns klagomål. Det hade således inte skett någon omsorgsfull och effektiv utredning av T:s välgrundade påståenden om att hon misshandlats av polisen. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR                                            
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27                                                   
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Ireland ./. U K, dom 1978-01-18                                                             
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22                                                      
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04                                                  
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28


Gusinskiy mot Ryssland
(Ansökan nr 70276/01, dom den 19 maj 2004)
Domen finns endast på engelska.

Rysk lag var inte tillräckligt tydlig för att frihetsberövande skulle vara lagligt och kränkte därför artikel 5. När frihetsberövandet dessutom haft annat syfte än att ställa en person inför rätta hade det skett en kränkning även av artikel 18 i förening med artikel 5.

Gusinskiy, G, var vid den aktuella tidpunkten styrelseordförande och majoritetsägare till ett mediaföretag, Media Most, som omfattade NTV, en populär rysk TV-kanal. Den 13 juni 2000 anhölls G misstänkt för bedrägeri. Det påstods att G genom bedrägeri hade överfört sändningsfunktioner från ett statsägt företag, Rysk Video, till det privatägda  OOO Rysk Video och därigenom berövat Rysk Video den elfte TV-kanalen med ett uppskattat värde om 10 millioner US dollar. Sedan han anklagats för bedrägeri släpptes G den 16 juni mot löfte att han inte skulle lämna Ryssland. Under den tid som G satt i häktet erbjöd den för press och masskommunikation ansvarige ministern att anklagelserna mot G skulle läggas ned om han sålde Media Most till ett statsägt företag, Gazprom, som hade monopol på naturgas och som hade en tvist med Media Most om det senare bolagets skuld. Sedan ett sådant avtal träffats i juli 2000 lades brottmålet mot G ned och när förbudet att lämna landet hävdes reste G till Spanien. Därefter vägrade Media Most att följa avtalet från 2000 och hävdade att bolaget tvingats ingå avtalet. Ytterligare anklagelser restes mot G i september 2000 och i december 2000 greps han i Spanien enligt ett internationellt häktningsbeslut. Han släpptes dock senare mot borgen och placerades i husarrest i sin villa. Den 4 april 2001 avslog en spansk domstol de ryska myndigheterna begäran att G skulle utlämnas. - I Europadomstolen klagade G över att han olagligen varit fängslad i strid med artikel 5. Det hade inte funnits skälig misstanke att han begått något brott, fängslandet hade inte skett i enlighet med nationella bestämmelser och han borde ha getts skydd av en amnesti p.g.a. en orden han belönats med (ung. Folkets Vänskapsorden, red.anm.). Genom att fängsla honom hade myndigheterna försökt tvinga honom att sälja sitt mediaföretag på oförmånliga villkor.

Europadomstolen fann att bevisningen räckte för att G skulle kunna anses skäligen misstänkt i enlighet med artikel 5.1 c). I fråga om uttrycket "i den ordning som lagen föreskriver" i artikel 5.1 erinrade domstolen om att det inte bara innebär att nationell lag skall följas utan också att lagen måste ha en viss kvalitet och att den framför allt måste vara tillgänglig och tydlig för att all risk för godtycke skall undvikas. Den ryska lagen uppfyllde inte dess krav. Dessutom borde förfarandet ha avbrutits  med stöd av amnestilagen när det stod klart att G erhållit den aktuella ordern. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.

När det gällde G:s påstående att det verkliga syftet varit att tvinga honom att sälja sitt mediaföretag konstaterade Europadomstolen att artikel 18 inte kan spela en självständig roll utan måste tillämpas i förening med någon annan artikel. Mot bakgrund av omständigheterna i målet kunde domstolen inte finna annat än att G berövats friheten enligt artikel 5.1 c) inte enbart för att ställas inför rätta såsom skäligen misstänkt för att ha begått brott utan också av andra skäl. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 18 i förening med artikel 5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5
Engel ./. Nederländerna, dom 1976-06-08                                            
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Murray ./. U K ,dom 1994-10-28
Hartley ./. U K, dom 1990-08-30                               
Lukanov ./. Bulgarien, dom 1997-03-20                   
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25                                                    
Benham ./. U K, dom 1996-06-10 
Artikel 18
Kamma ./. Nederländerna, kommissionens rapport 1974-07-14  
Oates ./. Polen, beslut 2000-05-11
 

R.L. och M.-J.D. mot Frankrike               
(Ansökan nr 44568/)(, dom den 19 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

Anhållande med hjälp av visst våld kränkte artikel 3. När en person anhölls utan berättigande och hölls kvar på sjukhus av administrativa skäl, för vilket han inte kunde få någon ersättning, kränktes artiklarna 5.1 c), 5.1 e) och 5.5.
RL och MJD äger en restaurang i Paris och de hade under en tid tvistat med ägarna till grannrestaurangen om användningen av en nödutgång. På kvällen den 2 augusti 1993 satte RL, med hjälp av en borrmaskin, upp en meny på dörren till nödutgången. Efter anmälan från grannarna som klagade över oväsendet kom tre civilklädda poliser kort därefter inrusande på restaurangen. Parterna hade sedan olika uppfattningar om vad som hände. Enligt polisen angreps de av RL och MJD med förolämpningar och en häftig ordväxling uppstod. Poliserna var därför tvungna att använda våld för att få RL under kontroll. MJD försökte fly men fångades in och återfördes till restaurangen. Enligt RL och MJD vägrade de att följa med polisen till polisstationen. Medan MJD försökte fotografera för att få bevis över det inträffade kastade sig poliserna över dem. De slängde ned RL mot disken och spred hans armar och ben och slog honom upprepade gånger innan de belade honom med handfängsel. MJD som försökt springa undan greps av en av poliserna och släpades i håret utefter golvet fram till disken. Härefter fördes RL först till polisstationen och sedan till sjukhus där en läkare inte ansåg sig kunna ställa en diagnos på hans mentala hälsotillstånd. RL fördes därför vidare till Parispolisens psykiatriska klinik, IPPP, dit han kom kl. 4.15 på morgonen. Kl. 10.45 förklarade en läkare att han inte funnit något psykiatrisk behov av att RL skulle vara intagen på sjukhus. Han återfördes därför till polisstationen och släpptes den 3 augusti kl. 12.45. Enligt tre läkarintyg som utfärdades dagen efter, sedan RL och MJD läkarundersökts av flera läkare, hade båda ett antal skador. En läkare sjukskrev RL i sex dagar och den andre i elva dagar. Sedan RL och MJD klagat över den behandling de utsatts för inledde åklagarmyndigheten en undersökning. Ärendet lades dock ned av undersökningsdomaren den 22 maj 1996. Detta beslut fastställdes och i maj 1998 avslog kassationsdomstolen RL:s och MJD:s överklaganden. - I Europadomstolen klagade RL och MJD över den behandling poliserna utsatt dem för och åberopade artikel 3. RL hävdade vidare att han gripits olagligen i strid med artikel 5.1 c). Han klagade också över att han tagits in på sjukhus och åberopade artikel 5.1 e). Slutligen klagade han enligt artikel 5.5 över att han inte kunnat få någon ersättning för det olagliga gripandet.

Europadomstolen noterade att de läkarutlåtanden som utfärdats två dagar efter den aktuella händelsen  visade att de klagande fått skador och att det inte förnekats att polisen hade använt våld. Det fanns därför inget som talade för att RL och MJD fått sina skador på annat sätt än genom polisens behandling. Det fanns å andra sidan inget som talade för att polisen uppsåtligen slagit dem. I fråga om polisens våld varit proportionerligt konstaterade domstolen att det inte påståtts att polisen hade anledning anta att de klagande var våldsamma, farliga eller beväpnade. De klagande var inte heller särskilt kraftigt byggda. RL och MJD hade emellertid inte förnekat att de gjort motstånd. Domstolen fann dock att skadorna var för många och för stora och att den tid de klagande varit oförmögna till arbete efter skadorna var för lång för att svara mot det våld som varit absolut nödvändigt att använda. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att polisen kommit till restaurangen p.g.a. en anmälan om oväsen och att de anhållit RL. En förseelse som bestod i att föra störande oväsen straffades med böter och inte med fängelse. Dessutom hade oväsendet upphört när polisen anlände till platsen. RL kunde visserligen ha anhållits för att han förolämpat en polisman, vilket kunde bestraffas med fängelse, men han hade aldrig åtalats för detta och han hade inte ställts inför en domare efter anhållandet. Mot denna bakgrund var anhållandet inte berättigat. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 5.1 c).

Domstolen godtog att den första psykiatriska undersökningen av RL hade orsakats av hans upprörda tillstånd och att överföringen till IPPP hade sin grund i den förste läkarens villrådighet. Den läkare som undersökt RL på IPPP hade emellertid sagt att han hade varit tvungen att stanna på kliniken till följande morgon eftersom hon saknade befogenhet att släppa honom. Domstolen fann därför att kvarhållandet av RL inte grundats på medicinska skäl utan enbart berodde på administrativa omständigheter. Frihetsberövandet var vid sådant förhållande inte längre berättigat. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 e).

Slutligen konstaterades att åtalet mot poliserna lagts ned med motiveringen att det inte vistas ha skett något godtyckligt övergrepp som skadat RL:s rätt till frihet. RL hade använt sig av ett tillgängligt rättsmedel utan att få upprättelse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.5.

Skiljaktiga meningar
Den franske domaren Costa, till vilken den schweiziske domaren Caflisch och den albanske domaren Traja anslöt sig, lämnade en delvis skiljaktig mening. Han anförde bl.a. följande. Även om han är emot polisvåld som sådant, kan han inte anse att all användning av våld från ordningsmaktens sida kan hänföras till tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Det använda våldet måste nå upp till en miniminivå. Han tror inte på att utvidga tillämpningsområdet för artikel 3 på detta sätt. Även om det kan vara frestande att sända en signal till de nationella myndigheterna vore det bättre om den var klar och tydlig och stämde överens med domstolens praxis som framhåller en nyanserad bedömning.  De kriterier som ställts upp i praxis är inte uppfyllda i detta fall och det har därför inte skett någon kränkning av denna artikel. - Han tolkar inte frisläppandet av RL på samma sätt som majoriteten och inte heller frånvaron av efterföljande åtal. Vid tillfället när RL anhölls fanns förutsättningarna för detta och enligt hans mening är Europadomstolen mindre rustad än tre nationella instanser att bedöma frågan.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28     
Artikel 5.1 c)
Douiyeb ./. Nederländerna, dom (GC) 1999-08-04 
Pantea ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)
Lawless ./. Irland, dom 1961-07-01
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22                              
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
K. F. ./. Tyskland, dom 1997-11-27                                                         
Artikel 5.1 e)
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Hutchison Reid ./. U K, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
X ./. U K, dom 1981-11-05                                         
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05                                              
Johnson ./. U K, dom 1997-10-24                             
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Artikel 5.5
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Tsirlis o. Kouloumpas ./. Grekland, dom 1997-05-29
Pantea ./. Rumänien, dom 2003-06-03 (jfr nr 6/03)
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Durrand ./. Frankrike, kommissionens beslut 1998-05-20                  
Kustannus Oy Vapaa Ajatellija AB m.fl. ./. Finland, kommissionens beslut 1996-04-15                       
A. ./. Frankrike, dom 1993-11-23                               
De Moor ./. Belgien, dom 1994-06-23
Pezone ./. Italien, dom 2003-12-18 ( jfr nr 1/04)


Kadlec m.fl. mot Tjeckien
(Ansökan nr 49478/99, dom den 25 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

Överdrivet formell tolkning av regler för överklagande hindrade sakprövning och kränkte artikel 6.1.
Kadlec och hans två medsökande, K, klagade över att konstitutionsdomstolen, på enbart tekniska skäl - fel i en hänvisning till en dom - inte hade prövat deras mål avseende återfående av lägenheter som konfiskerats av staten under 1975. - I Europadomstolen hävdade K att de inte fått en rättvis rättegång och de åberopade artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen fann att konstitutionsdomstolens beslut var överdrivet formalistiskt. Domstolen noterade att sedan det konstaterats att överklagandet innehöll ett fel hade konstitutionsdomstolen gett de klagande tillfälle att rätta felet och att deras advokat också gjort detta. Det kunde därför inte hävdas att felet inte gick att rätta till. Den tjeckiska regeringen hade inte åberopat något övertygande skäl till varför konstitutionsdomstolen inte beaktat rättelsen som gjorts inom föreskriven tid. Konstitutionsdomstolens tolkning hade hindrat en prövning i sak av K:s mål och den hade därigenom bortsett från K:s rätt till rättsligt skydd. K hade därför fått bära en alltför tung börda vilket hade rubbat den jämvikt som skall råda mellan det legitima syftet att säkerställa att de formella förutsättningarna för att anföra klagomål följs och rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 13.

Jämför fallet Boulougouras mot Grekland nedan, dom 2004-05-27.

HÄNVISNINGAR
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12  (jfr nr 10/02)
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
 

Vides Aizsardzibas Klubs mot Lettland
(Ansökan nr 57829/00, dom den 27 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för uttalanden om viss persons olagliga handlande m.m. som miljörättsorganisation gjort i sin roll som samhällets "vakthund" kränkte artikel 10.

Vides Aizsardsibas Klubs, VAK, är en ickestatlig miljöskyddsorganisation i Riga. I november 1997 antog VAK en resolution vari dess oro för bevarandet av kustdynerna på en strandremsa i Rigabukten uttrycktes. Resolutionen innehöll påståenden om att borgmästaren IB hade undertecknat olagliga handlingar, beslut och intyg och att han hade underlåtit att följa de instruktioner som myndigheterna lämnat för att stoppa olagligt byggande. Resolutionen publicerades i en regional tidning i december 1997. IB stämde organisationen och tingsrätten dömde i en dom  den 23 augusti 1999 till IB:s fördel. Tingsrätten fann att VAK inte hade visat sanningshalten av sina påståenden och ålade VAK att publicera en offentlig ursäkt och att betala skadestånd. Denna dom vann laga kraft sedan VAK hade överklagat utan framgång. - I Europadomstolen hävdade VAK att den fällande domen hade skadat dess rätt till yttrandefrihet och särskilt dess rätt att förmedla information.

Europadomstolen konstaterade att domen mot VAK innebar ett ingrepp i dess yttrandefrihet. Detta ingrepp var föreskrivet i lag och hade det legitima syftet att skydda andras rykte och rättigheter. Domstolen  fann att det huvudsakliga syftet med resolutionen varit att fästa myndigheternas uppmärksamhet på en känslig fråga av allmänt intresse, nämligen missförhållanden inom en sektor som styrdes av lokala myndigheter. VAK hade, som ickestatlig organisation på området, utövat sin roll som "vakthund" enligt miljöskyddslagstiftningen. Att en organisation deltog på detta sätt var viktigt  för ett demokratiskt samhälle. För att fylla sin uppgift måste den ha möjlighet att redovisa faktiska förhållanden av allmänintresse och sin bedömning och på så sätt bidra till en öppenhet när det gällde myndigheternas handlande. Europadomstolen kunde inte se på vilket annat sätt VAK ytterligare skulle ha kunnat bevisa sina påståenden om att IB undertecknat handlingarna i fråga. Domstolen fann inte heller att det var missbruk av yttrandefriheten att kritisera en person för beslut som fattats av kommunfullmäktige gemensamt. När IB:s handlande beskrevs som olagligt var det ett uttryck för VAK:s värdeomdöme och det kunde inte begäras att det skulle bevisas. Trots det utrymme nationella myndigheter har för sina bedömningar hade det inte rått en rimligt proportionalitet mellan de begränsningar som gjorts i VAK:s yttrandefrihet och det legitima syftet med åtgärden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07 
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Observer o. Guardian ./. U K, dom 1991-11-26       
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25  
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23                                 
Vereinigung demokratischer Soldaten Österreichs o. Gubi ./. Österrike, dom 1994-12-19   
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01                                 
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29                                                     
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21 
 

Rizos och Daskas mot Grekland
(Ansökan nr 65545/01, dom den 27 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

Förfarande som ledde till fällande dom mot journalist/utgivare för ifrågasatt vänskapskorruption kränkte inte artikel 6.1 men väl artikel 10.
Rizos, R och Daskas, D, är grekiska journalister. R är utgivare och chefsredaktör och D redaktör för en daglig tidning. Den 19 september 1995 publicerades i tidningen en artikel av D med titeln (ung., red.amn.) "Det finns somliga allmänna åklagare i Epirus….". I artikeln beskrevs i detalj en åklagares olagliga uppträdande och uppgavs att en utredning inletts mot tre åklagare. Det nämndes också att ordföranden i advokatsamfundet i Arta var vän med alla tre och att deras politiska band betydde att de var skyddade mot åtal. Sedan en av dessa åklagare väckt talan för förtal fann tingsrätten i Salonoki R och D skyldiga till att ha kränkt klagandens ära och rykte och dömde dem att betala motsvarande drygt 29 000 EUR i skadestånd. R och D klagade förgäves. - I Europadomstolen åberopade R och D artikel 6.1 och hävdade att de inte fått en rättvis rättegång, eftersom ett särskilt förfarande tillämpades i fråga om brott som begåtts via pressen. De klagade också över att deras yttrandefrihet hade kränkts.

Europadomstolen fann att ingenting talade för att förfarandet skett på ett godtyckligt sätt och att inget visade att förfarandet varit till nackdel för R och D. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domen mot R och D innebar ett ingrepp i deras yttrandefrihet som var föreskrivet i lag och som skett i det legitima syftet att skydda andras rykte och rättigheter. Domstolen fann att den del av den aktuella tidningsartikeln som utgjorde grund för den fällande domen, nämligen påståendet att advokatsamfundets ordförande var vän med alla de tre nämnda åklagarna inte gick utöver gränserna för tillåtna kommentarer i ämnet. Mot bakgrund av omständigheterna i målet kunde domstolen inte finna att den aktuelle åklagarens intresse av att skydda sitt rykte vägde över det vitala allmänintresset av att få information om hur det rättsliga systemet fungerade. Trots det utrymme de nationella myndigheterna har för sitt handlande hade det inte upprätthållits en rimlig jämvikt mellan begränsningarna av R:s och D:s yttrandefrihet och det legitima syftet med åtgärden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Hiro Balani ./. Spanien, dom 1994-12-09
Higgins m.fl../. Frankrike, dom 1998-02-19                                           
Burg m.fl. ./. Frankrike, beslut 2003-01-28               
Maroglou ./. Grekland, beslut 2003-10-23                                            
Artikel 10
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Bergens Tidende m.fl. ./. Norge, dom 2000-05-02                               
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26                           
Unabhängige Initiative Informationsvielfalt ./. Österrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Pasalaris et Fondation de Presse S.A. ./. Grekland, beslut 2002-07-04                        
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)


Connors mot U K
(Ansökan nr 66746/01, dom den 27 maj 2004)
Domen finns endast på engelska.

Vräkning av romer som inte kunde motiveras av ett tillräckligt tungt vägande allmänintresse kränkte artikel 8.
Connors, C, och hans familj är romer som har en traditionellt resande livsstil. De hävdade emellertid att de lidit av så mycket trakasserier och av att ha blivit flyttade vidare i allt ökande utsträckning och att de slagit sig ned i ett lokalt område för romer i Cottingley Springs där de bott permanent i 13 år. I februari 1997 flyttade de därifrån och klagade över bl.a. våld och störningar som hindrat dem från att sova på nätterna och barnen från att leka säkert på dagarna. De flyttade till ett hus de hyrt men kunde inte anpassa sig där. I oktober 1998 återvände C och hans hustru till Cottingley Springs och fick tillstånd att där förfoga över ett markområde under förutsättning att de eller deras familj inte orsakade störningar för dem som bodde i omgivningen. Den 29 mars 1999 fick C:s vuxna dotter M tillstånd att förfoga över ett angränsande markområde, där hon levde tillsammans med MM. C:s söner besökte dem ofta. Den 31 januari 2000 fick familjen föreläggande att lämna båda tomterna med motiveringen att MM och C:s barn, inklusive hans vuxna söner, hade uppfört sig illa och skapat omfattande missnöje i området. C ifrågasatte påståendena. Den 20 mars 2000 inledde kommunen ett förfarande för att kunna förfoga över tomterna. Vid tillfället levde C tillsammans med sin hustru och deras fyra yngsta barn - 14, 13 och 10 år resp. 4 månader. Det yngsta barnet hade problem med njurarna och C:s hustru led av astma vilket lett till flera sjukhusvistelser. C hade bröstsmärtor och väntade på läkarundersökning. Den näst yngste sonen gick fullt ut i en närbelägen skola och de två äldre pojkarna fick stödundervisning inklusive undervisning i hemmet. Familjen vräktes tidigt på morgonen den 1 augusti 2000 genom ett förfarande som tog fem timmar. Familjens husvagn återlämnades inte förrän sent på eftermiddagen. Två dagar senare återfick de sina ägodelar som lämnades vid vägkanten en bit ifrån husvagnen. - I Europadomstolen klagade C särskilt över att han inte fått tillfälle att i domstol ifrågasätta de anklagelser mot honom som utgjorde grund för vräkningen och över att lokala myndigheter som drev områden för romer, till skillnad mot vad som gällde för ägare till privata områden, boendeorganisationer och hyresvärdar, inte var skyldiga att bevisa anklagelser mot hyresgäster. Han åberopade artiklarna 8, 14, 6 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen noterade att romernas utsatta position som minoritet innebar att särskild hänsyn måste tas till deras behov och deras annorlunda livsstil både när det gällde regelverkets struktur och när det gällde att fatta beslut i det enskilda fallet. I det avseendet fanns det en positiv skyldighet för UK att underlätta romernas sätt att leva. Det var ingen tvekan om hur allvarligt det inträffade var för C. Han och hans familj vräktes från ett område där de - bortsett från en kort period - hade levt under 14-15 år med åtföljande svårigheter att hitta en ny laglig uppställningsplats för sin husvagn, svårigheter att hantera hälsoproblem och småbarn och svårigheter att tillförsäkra barnen en kontinuerlig skolgång. I själva verket blev familjen hemlös. Ett så allvarligt ingrepp i C:s rättigheter enligt artikel 8  krävde enligt domstolens mening ett tungt vägande allmänintresse för att anses berättigat. Efter en genomgång av olika skäl fann domstolen sammanfattningsvis att vräkningen av C och hans familj inte hade omgivits av erforderliga säkerhetsåtgärder, nämligen ett krav på att berättigandet av det allvarliga ingreppet i C:s rättigheter hade fastslagits och att det därför inte kunde anses ha varit föranlett av ett trängande socialt behov eller proportionerligt i förhållande till sitt legitima syfte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen erinrade om att artikel 13 inte sträcker sig så långt att den garanterar ett rättsmedel som tillåter att en konventionsstats grundläggande lagstiftning kan ifrågasättas inför en nationell myndighet på grund av att den står i strid med konventionen. C:s klagomål hänförde sig till ett undantag som gjorts i lagen för lokala myndigheter som drev områden för romer. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 13 och att det inte uppkom någon fråga som behövde prövas särskilt enligt artikel 14, artikel 6 eller artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27                                               
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22                                                         
Gillow ./. U K, dom 1986-11-24                                 
Buckley ./. U K, dom 1996-09-26                              
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19                                      
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom 1999-07-28
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29      (jfr nr 5/02)
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)     
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18
P. ./. U K, kommissionens beslut 1990-12-12             
Beard ./. U K, dom (GC) 2001-01-18 
Coster ./. U K, dom (GC) 2001-01-18 
Jane Smith ./. U K, dom (GC) 2001-01-18
Lee ./. U K, dom (GC) 2001-01-18 
Larkos ./. Cypern, dom (GC) 1999-02-18                                                
Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)


Boulougouras mot Grekland
(Ansökan nr 66294/01, dom den 27 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

Alltför formalistiskt förfarande i kassationsdomstol kränkte rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1.
Boulougouras, B, överklagade en dom på sex månaders fängelse för att olagligen ha byggt ett hus. Hans överklagande till kassationsdomstolen  togs inte upp till prövning sedan domstolens registrator underlåtit att signera den skrivelse som innehöll grunderna för överklagandet. I Europadomstolen klagade B över att han inte fått tillgång till domstolsprövning.

Europadomstolen fann att kassationsdomstolens beslut att vägra prövningstillstånd straffade B för ett tjänstemannafel som han inte kunde hållas ansvarig för. Domstolen kunde inte godta att förfarandet i kassationsdomstolen skulle vara så överdrivet formalistiskt. B hade lidit en oproportionerlig begränsning av sin rätt till domstolsprövning och därmed hade själva kärnan i hans rättighet skadats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Jämför fallet Kadlec m.fl. mot Tjeckien ovan, dom 2004-05-25.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21                                 
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23                                         
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-10-28
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Mohr ./. Luxemburg, beslut 1999-04-20                                               
Sotiris o. Nikos Koutras ATTEE ./. Grekland, dom 2000-11-16                                     
 

OGIS - Institut Stanislas, OGEC St. Pie X och Blanche de Castille m.fl. mot Frankrike
(Ansökningar 42219/98 och 54563/00, dom den 27 maj 2004)
Domen finns endast på franska.

Ny lagstiftning under pågående process mot staten rubbade inte parternas jämställdhet och kränkte inte artikel 6.1. Allmänintresset tog över intresset att försöka utnyttja en lucka i lagen och därför kränktes inte heller artikel 1 i protokoll nr 1.
Stanislaus Insitut är en privatskola. Dess ledning och ledningarna för 56 andra katolska skolor, S, som alla hade ansvar för att driva en privatskola enligt villkoren i ett samarbetsavtal med staten, hade ansökt om återbetalning av ett belopp avseende bidrag till det sociala trygghetssystemet för att säkerställa jämlikhet mellan lärarna. Under pågående process antogs 1995 en ny lag kompletterad med en förordning 1996 varigenom återbetalningen retroaktivt bestämdes till ett lägre belopp. - I Europadomstolen  klagade S över att den nya lagen kommit till för att påverka utgången i mål där staten var part i strid mot principen om jämställda parter. De åberopade också artikel 1 i protokoll nr 1 och hävdade att sänkningen av återbetalningsbeloppet fråntog dem ett belopp som staten var skyldig dem. De åberopade även artikel 14.

Europadomstolen konstaterade att syftet med den nya lagen var att fylla ett tomrum som hade konstaterats genom en dom i Conseil d´Etat i maj 1992 och som S hade försökt utnyttja i förvaltningsdomstolarna. S hade letat efter en skänk från ovan och de hade haft anledning anta att staten skulle lagstifta i frågan. De nya lagstiftningen var därför tydligt förutsebar och hade klart och övertygande skett i det allmännas intresse. S kunde inte framställa något legitimt klagomål med avseende på ett brott mot principen om parternas jämställdhet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Utan att pröva frågan antog domstolen att S:s begäran om återbetalning utgjorde "egendom". Domstolen konstaterade att S:s rätt till återbetalning var oförändrad och att deras enda klagomål avsåg att kravet bestämts till ett lägre belopp än de hoppats på. Det allmänna intresset av att skingra alla tvivel om i vilka proportioner tidigare bidrag skulle återbetalas tog överhanden över S:s intresse av att försöka få en fördel av en lucka i lagstiftningen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Papageorgiou ./. Grekland, dom 1997-10-22
Building Societies ./. U K, dom 1997-10-23
Duclos ./. Frankrike, dom 1996-12-17                                                   
Kadri ./. Frankrike, beslut 2000-09-26                                                   
Zielinski, Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-10-28
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Artikel 1 i protokoll nr 1
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09 


Narinen mot Finland
(Ansökan nr 45027/98, dom den 1 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

Ett brev som sänts till konkursförvaltare och öppnats där på allmän laglig grund men utan specifikt stöd i lag kränkte artikel 8.
Narinen, N, klagade över det ingrepp som skett i hans korrespondens som en följd av hans konkurs. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att det visats att endast ett brev sänts till konkursförvaltaren och öppnats där. Emellertid är det tillräckligt att ett enda brev öppnats för att det skall ha skett ett ingrepp i N:s rätt till respekt för sin korrespondens enligt artikel 8.  Domstolen kunde inte finna annat än att ingreppet skett i ett legitimt syfte, nämligen att skydda N:s borgenärer. Frågan var om det haft stöd i lag. Inte någon lagstiftning som åberopats av regeringen innehöll några hänvisningar till korrespondens och de instruktioner som posten följde var inte längre gällande. Även om det kunde sägas finnas en allmän laglig grund för den vidtagna åtgärden så innebar avsaknaden av specifika bestämmelser att N fråntagits det minimiskydd som han var berättigad till i ett demokratiskt samhälle. Ingreppet i hans rättigheter kunde därför inte heller anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Ollila ./. Finland, kommissionens rapport 1993-06-30                        
 

Lebbink mot Nederländerna
(Ansökan nr 45582/99, dom den 1 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

Vägrad prövning av begäran om rätt till umgänge med en dotter född utom äktenskapet kränkte artikel 8.
Lebbink, L, hävdade att ett avslag på hans begäran om umgänge med sin dotter, vilken fötts utanför äktenskapet, innebar ett ingrepp i hans rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8.

Europadomstolen erinrade om att rätten till respekt för familjelivet inte är begränsad till ett par som sammanlever i ett äktenskap utan att även utomäktenskaplig samlevnad medför ett familjeliv. Ett barn som fötts i ett sådant förhållande blir medlem av den familjen från det ögonblick det föds. Även om samboende i regel är ett krav kan även andra faktorer visa att det finns ett sådant förhållande som skapar familjeband. L hade aldrig erkänt faderskapet till sin dotter och domstolen var inte beredd att godta hans påstående att enbart en biologisk släktskap utan andra lagliga eller faktiska inslag kan anses tillräckligt för att ge skydd enligt artikel 8. Domstolen fann att det i detta fall fanns sådana omständigheter. De nationella domstolarnas beslut att inte pröva hans begäran om umgänge var inte förenliga med konventionen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8 och enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.

Skiljaktig mening
Domare Mularoni, San Marino, lämnade en skiljaktig mening. Hon ansåg inte att det funnits några familjeband mellan L och hans dotter och att det därför inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Yousef ./. Nederländerna, dom 2002-11-15 (jfr nr 10/02)       
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27                                  
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Nylund ./. Finland, beslut 1999-06-29                                                  
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
 

de Jorio mot Italien
(Ansökan nr 73936/01, dom den 3 juni 2004)
Domen finns endast på franska.

När uttalanden som anmälts som förtal hade gjorts i tidningsintervju fick de inte skydd av parlamentsimmunitet och vägran att pröva brottmålet och mål om skadestånd inkräktade då på rätten till domstolsprövning och kränkte därför artikel 6.1.
de Jorio, J, kandiderade i det italienska parlamentsvalet 1996. Han anmälde en senator och politisk motståndare för förtal. Senatorn hade i en tidningsintervju antytt att J uteslutits från pensionärspartiet och att han varit inblandad i en utredning om en hemlig frimurarorganisations handlande. J väckte också talan i ett tvistemål och yrkade skadestånd. I en resolution i mars 1998 fann senaten att de ifrågasatta påståendena var uppfattningar som uttryckts av en parlamentsledamot i tjänsten och som därför skyddades av parlamentsimmunitet. I följd härav lades brottmålet ned och J fick avslag på sitt skadeståndsyrkande. - I Europadomstolen åberopade J artikel 6.1 och hävdade att den immunitet som beviljats senatorn hade skadat hans rätt till domstolsprövning.

Europadomstolen konstaterade att eftersom uttalandena gjorts i en intervju med en journalist och alltså utanför parlamentet hade de i strikt mening inte haft något samband med utövandet av en parlamentsledamots uppgifter, utan framstod mer som ett personligt gräl. Vid sådant förhållande kunde inte den vägrade tillgången till domstolsprövning anses berättigad enbart p.g.a. att grälet till sin natur var politiskt eller hade samband med ett politiskt agerande. Domstolen fann att ingreppet inte hade förmått upprätthålla den nödvändiga jämvikt som måste råda mellan samhällets allmänintresse och skyddet för den enskildes rättigheter. Domstolen fäste vidare visst avgörande vid det förhållandet att senatens resolution medfört att J inte haft något alternativt sätt att effektivt skydda sina rättigheter enligt konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21    
Osman ./. U K, dom 1998-10-28   
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Cordova ./. Italien (nr 1), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Cordova ./. Italien (nr 2), dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04                                                      
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Papon ./. Frankrike, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)                                
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)


Hilda Hafsteinsdóttir mot Island
(Ansökan nr 40905/98, dom den 8 juni 2004)
Domen finns endast på engelska.

När polisen kvarhöll berusad kvinna, som självmant sökt sig till polisstation, så att hon fick sova ruset av sig och det saknades detaljerad reglering av sådana kvarhållanden ansågs det, trots statens positiva skyldigheter för att skydda liv och hälsa, ha skett en kränkning av artikel 5.1.
Hilda Hafsteinsdóttir, H, är bosatt i Reykjavik. Hon hävdade att hon vid sex tillfällen gripits av polisen för att hon varit alkoholpåverkad och uppträtt störande och att omhändertagandena inte varit berättigade i den mening som avses i artikel 5.1.

Europadomstolen fann att anhållandena och kvarhållandena skett i enlighet med nationell lag såväl i sak som formellt. Det framgick att polisen vid varje tillfälle övervägt mindre ingripande åtgärder men funnit att det var nödvändigt att anhålla och spärra in H. Vid den aktuella tidpunkten saknades emellertid reglering av såväl polisens befogenhet att bestämma längden på och arten av de sex olika frihetsberövandena. Vissa regler som trädde i kraft den 1 juli 1988 var tillämpliga på de senaste fem tillfällena. Enligt dessa regler kunde bl.a. ett störande uppträdande orsakat av alkohol medföra ett anhållande under förutsättning att förhållandet skulle fortsätta om personen i fråga fick förbli i frihet. Reglerna angav emellertid inte när ett frihetsberövande upphörde att vara berättigat och den fängslade skulle släppas fri. Domstolen ansåg vidare att de mer detaljerade bestämmelserna i reg-leringen inte kunde anses ha gjorts tillgängliga för allmänheten. Den vid tillfället aktuella lagen var därför inte tillräckligt tydlig och tillgänglig för att all risk för godtycke skulle kunna undvikas. Frihetsberövandena av H var således inte lagliga. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Skiljaktiga meningar
Den andorranske domaren Casadevall och den estländske domaren Maruste lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg inte att det skett någon kränkning av artikel 5.1 och anförde i huvudsak följande. Även om man inte får underskatta betydelsen av precisa regler på ett så viktigt område som personlig frihet kan förutsättningarna för en kränkning av artikel 5.1 inte anses uppfyllda i detta fall. Polisen kunde inte kritiseras för att under några få nattliga timmar ha "hållit kvar" en påtagligt berusad person som inte visste vad hon gjorde, som var störande och dessutom farlig för sig själv. H hade vid fem tillfällen själv sökt sig till polisstationen och vid det sjätte tillfället förts dit efter anmälan från en hotellanställd. Vid varje tillfälle hade hon varit påfallande berusad, upphetsad och våldsam. Polisen kunde inte ha slängt ut henne. Tvärtom ålåg det polisen att i enlighet med statens positiva skyldigheter för att skydda liv och hälsa vidta de åtgärder som H klagar över. De skiljaktiga ansåg inte heller att den isländska lagstiftningen varit otillräcklig. Det fanns regler och Island är ett litet land. H var bosatt i Reykjavik och hon borde känna till de lokala reglerna och hur de tillämpades. Det var i detta fall inte ens nödvändigt att fastställa om kvarhållandet varit lagligt. Det var i vart fall inte godtyckligt och det avgörande kriteriet borde i stället vara "nödvändigt" - några timmars sömn för att nyktra till. Något godtyckligt handlande kunde inte ha ägt rum förrän faran och nödvändigheten hade upphört och så blev aldrig fallet eftersom H skickades hem varje morgon när hon nyktrat till. Sammanfattningsvis fann de skiljaktiga att ifrågavarande regler var klara och tydliga, de hade publicerats och var tillgängliga och de tillämpades på rätt sätt och inte godtyckligt. Frågan om förutsebarhet behövde aldrig komma upp för en medborgare med normal ansvarskänsla.

HÄNVISNINGAR
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har den 2 juni 2004 meddelat beslut i fråga om en första begäran från Ministerkommittén om ett rådgivande yttrande. Beslutet finns både på engelska och franska. Beslutet hittas lättast via denna länk: http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/ViewRoot.asp?Tname=HeDec&Id=REF00025378&
Language=en&Item=0&NoticeMode=1&RelatedMode=3

Beslut i fråga om domstolens behörighet att avge ett rådgivande yttrande.
Den 8 december 1991 undertecknade ledarna för Vitryssland, Ryssland och Ukraina ett avtal om bildandet av CIS (Commonwealth of Independent States). Ett par veckor senare undertecknade elva stater ett protokoll i vilket de bekräftade att de på en grundval av jämlikhet bildade CIS. De åtta ytterligare staterna var Azerbaijan, Armenien, Kazakstan, Kirgisien, Moldavien, Tajikstan, Turkmenistan och Uzbekistan. Härefter anslöt sig Georgien 1993 och CIS består således av tolv stater, som alla är forna sovjetstater. CIS arbetade fram en konvention om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, CIS-konventionen, som trädde i kraft den 26 maj 1995. Konventionen har ratificerats av Vitryssland, Kirgisien, Ryssland och Tajikstan.

CIS-konventionen innehåller en preambel och 39 artiklar. Artiklarna 1-29 anger ett antal rättigheter och skyldigheter, delvis på samma sätt som rättigheter och friheter garanteras i Europakonventionen och dess protokoll. CIS-konventionen ger möjlighet till inrättande av en Kommission för mänskliga rättigheter för att övervaka verkställigheten av medlemsstaternas skyldigheter. Reglerna om Kommissionen utgör en integrerad del av CIS-konventionen. Någon kommission har dock ännu inte tillsatts.

Frågan om det var möjligt att ratificera både CIS-konventionen och Europakonventionen väcktes av Europarådet i samband med Moldaviens inträde i Europarådet 1995. Europarådet lät två experter analysera problemet och Moldavien uppmanades att avvakta med att ratificera CIS. I maj 2001 antog Parlamentariska församlingen en resolution, 1249 (2001), om samexistens av de båda konventionerna och uttryckte fortsatt oro för att konventionerna inte var förenliga. Församlingen ansåg bl.a. att varken CIS eller EU-stadgan om grundläggande rättigheter och friheter får tillåtas försvaga det unika skyddet av mänskliga rättigheter som ges av Europakonventionen och Europadomstolen. I en annan resolution samma dag [1519 (2001)] rekommenderade Parlamentariska församlingen Ministerkommittén att inhämta ett rådgivande yttrande från domstolen avseende tolkningen av artikel 35. 2 b) i Europakonventionen. I ett brev till domstolens president den 9 januari 2001 framställdes så en begäran om ett rådgivande yttrande.

Europadomstolen redogjorde inledningsvis för innehållet i artiklarna 47, 48 och 49 samt för innehållet i artikel 35.2 b) och i artikel 55. Domstolen redovisade även innehållet i artikel 87 i domstolens rättegångsregler där det sägs att om domstolen finner att en begäran om ett rådgivande yttrande inte ligger inom dess rådgivande kompetens så som den beskrivs i artikel 47 i konventionen, skall den lämna en sådan förklaring i ett motiverat beslut.

Domstolen redovisade härefter inkomna yttranden. Sex av tio regeringar (Tjeckien, Tyskland, Ukraina, Ryssland, Georgien och Moldavien) som lämnat skriftliga yttranden ansåg att domstolen inte var behörig att lämna ett rådgivande yttrande i det föreliggande fallet. De övriga fyra som ansåg att domstolen var behörig att avge det begärda yttrandet var Malta, Turkiet, Polen och Slovakien.

Domstolen konstaterade att en begäran enligt artikel 47 endast får avse rättsfrågor avseende tolkningen av konventionen och dess protokoll. Även om Ministerkommitténs begäran i allmänna ordalag hänvisar till samexistensen av CIS-konventionen och Europakonventionen är det inte domstolens uppgift att rent teoretiskt undersöka om CIS-systemet är förenligt med Europakonventionen eller hur ett förlitande på detta hindrar tillträde till domstolen. Det framgår klart av Parlamentariska församlingens resolution 1519 (2001) att begäran väsentligen hänför sig till den konkreta frågan om CIS-kommissionen kan anses som "internationell undersökning eller reglering i annan form" i den mening som avses i artikel 35.2 b). Domstolen fann därför att begäran om ett rådgivande yttrande avsåg en rättslig fråga avseende tolkningen av konventionen.

Det skulle härefter fastställas om begäran om ett rådgivande yttrande var undandragen domstolens prövningsrätt enligt artikel 47.2 på den grunden att begäran tog upp en fråga som hänförde sig till innehållet i eller omfattningen av de rättigheter och friheter som tagits upp i avdelning I i konventionen eller i dess protokoll. Domstolen fann det självklart att den väckta frågan inte hänförde sig till innehållet eller omfattningen av de rättigheter och friheter som anges i konventionen. Det var dock nödvändigt att undersöka om frågan var sådan att den kunde komma under domstolens eller Ministerkommitténs prövning. Enligt domstolens mening avser "förfarande" enligt artikel 47.2 frågor som anhangiggörs genom en ansökan antingen enligt artikel 33 eller artikel 34.

Domstolen fann att sista satsen i artikel 47.2  innefattar frågor om admissibillity för ansökningar enligt artiklarna 33 och 34. Domstolen fann stöd för denna bedömning i förarbetena till protokoll nr 2. Vidare erinrade domstolen om att frågan om huruvida ett problem som tagits upp i en enskilds ansökan redan hade varit föremål för ett annat internationellt förfarande eller reglering i själva verket har tagits upp i samband med enskildas ansökningar av kommissionen vid ett antal tillfällen i förhållande till en liknande bestämmelse i den tidigare artikel 27.1 b). I åtskilliga beslut har kommissionen funnit att frågan inte varit "väsentligen densamma" och att det därför inte var nödvändigt att undersöka om det andra förfarandet föll inom ramen för artikel 27.1 b).

Särskilt i två fall har kommissionen gjort klart att enbart det förhållandet att frågan hänskjutits till en annan internationell undersökning eller reglering inte i sig räcker för utesluta att kommissionen är behörig, utan att det också måste göras en kvalitativ bedömning för att konstatera om det andra förfarandet uppfyllde vissa kriterier.  Domstolen själv har endast vid en handfull tillfällen haft att pröva frågor enligt artikel 35.2 b). Huruvida ett visst förfarande faller inom ramen för artikel 35.2 b) är alltså en fråga som domstolen kan få bedöma  i samband med förfaranden som väckts i enlighet med konventionen och behörigheten att lämna ett rådgivande yttrande har då förfallit.

I fråga om det särskilda förfarande som etablerats genom CIS-konventionen, nämligen CIS-kommissionens prövning av ansökningar, konstaterade domstolen att Ryssland som är part i Europakonventionen också har ratificerat CIS-konventionen och att ytterligare fem stater som är parter i Europakonventionen även är medlemmar i CIS. Tre av dess har undertecknat CIS-konventionen, som trätt i kraft. Det kan därför inte uteslutas att domstolen i framtiden måste ta ställning till frågan om förfarandet inför CIS-kommissionen skall anses som "en annan internationell undersökning eller reglering" i den mening som avses i artikel 35.2 b) när den prövar en ansökan enligt artikel 34 från en enskild.  Detta skulle innefatta en analys av CIS-kommissionens oberoende och opartiskhet, arten av dess förfarande och effekten av dess avgöranden.

Sammanfattningsvis fann domstolen att begäran om ett rådgivande yttrande hänförde sig till en fråga som domstolen kunde komma att få ta ställning till i ett förfarande som inletts enligt Europakonventionen och att den därför inte var behörig att avge ett rådgivande yttrande.

HÄNVISNINGAR
För hänvisningar till kommissionens avgöranden, se beslutet
Europadomstolen
Yagmurdereli ./. Turkiet, beslut 2001-02-13            
Smirnova ./. Ryssland, beslut 2002-10-03               
Hartman ./. Tjeckien, beslut 2002-12-17 (betr. FN:s kommitté för MR)                          
Folgerø ./. Norge, (15472/02) kommunicerat 2003-12-04 (betr. FN:s kommitté för MR)
 

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR


Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder
Buzatu ./. Rumänien, dom 2004-06-01
Valová, Slezák och Slezák ./. Slovakien, dom 2004-06-01
Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03 och 11/03

Säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1. 
Altun ./. Turkiet, dom 2004-06-01
Se liknande mål i bl.a. nr 3/02 och 4/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmålsdomstol
Akçakale ./. Turkiet, dom 2004-05-25
Se liknande mål i bl.a. nr 1/04, 3/02, 4/04 och 5/04.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Cibirv ./. Turkiet, dom 2004-05-18;  expropriationsersättning
Koçak m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-05-18; expropriationsersättning
Baransel m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-05-27; expropriationsersättning
H.B. m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-05-27; expropriationsersättning
I.I. v Turkiet, dom 2004-05-27; expropriationsersättning
Kaya m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-05-27; expropriationsersättning
Se liknande mål i bl.a. nr 1/04, 10/03, 11/03, 4/04 och 5/04.

 

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 18 maj - 8 juni  2004 har domstolen avgjort 22 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 18, 19, 25 och 27 maj  samt den 1, 3 och 8  juni 2004. Domstolen har även prövat två mål avseende skyndsamhetskravet enligt artikel 5.3, se den 27 maj och den 3 juni 2004.

ARTIKEL 6.1
18 maj
Gesiarz ./. Polen (9446/02) upplösning av samägande av fastighet
Rychliccy ./. Polen (51599/99) skadestånd pga skada under militärtjänst
19 maj
Hourmidis ./. Grekland (12767/02) pensionsförmåner
Lalousi-Kotsovos ./. Grekland (65430/01) arbetstvist
Palaska ./. Grekland (8694/02) efterlevandepension
25 maj
Domanska ./. Polen (74073/01)
Hajnrich ./. Polen (44181/98)
Dostál ./. Tjeckien (52859/99) 8 olika civilmål, kränkning i tre; även artikel 13
Szakály ./. Ungern (59056/00) skilsmässa
27 maj
Belaousof m.fl. ./. Grekland (66296/01)
Yavuz ./. Österrike (46549/99) anl. svart arbetskraft; även artikel 6.3 c) och d)
Liadis ./. Grekland (16412/02) skadestånd pga brand ( nära 15 år beaktades, ingen kränkning)
Metaxas ./. Grekland (8415/02) dröjsmål betalning av pensionshöjning; även artikel 1 i protokoll r 1
1 juni
Urbanczyk ./. Polen (33777/96) ansökan om bygglov
J.-M.F. ./. Frankrike (42268/97) socialförsäkring
Richard-Dubarry (53929/00)
3 juni
Yalman m.fl. ./. Turkiet (36110/97) skadstånd för långvarig häktning
8 juni
Beaumer ./. Frankrike (65323/01)
Clinique Mozart Sarl ./. Frankrike (46098/99)
Lechelle ./. Frankrike (65786/01)
Simon ./. Frankrike (66053/01)
Mutimura ./. Frankrike (46621/99) brottmål; även artikel 13 

ARTIKEL 5.3
27 maj
Yurttas ./. Turkiet (25143/94, 27098/95); även artikel 10
3 juni
Bati m.fl. ./. Turkiet (33097/96, 57834/00); även artiklarna 3 och 13

 

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 11 juni 2004 i mål Ö 1435-03 i fråga om tillstånd till prövning i hovrätt av mål om hastighetsöverträdelse.
B var i tingsrätten åtalad för hastighetsöverträdelse. Bevisningen i målet bestod av rapport, promemoria och sammanställningsprotokoll upprättade av en polisman i samband med hastighetskontrollen av B:s bil samt av förhör med B. Denne förnekade gärningen och ifrågasatte den använda mätmetoden. Hans uppfattning var att polismannen måste ha gjort fel vid mätningen. I överklagande till hovrätten av tingsrättens fällande dom yrkade B ny förhandling och begärde förhör med den ifrågavarande polismannen. Han efterlyste svar på sin frågor om handhavandet av mätinstrumentet och hänvisade till brister i protokollet. Hovrätten vägrade prövningstillstånd. B klagade vidare till HD som anförde bl.a. följande.

Rätten för den tilltalade till muntlig förhandling enligt artikel 6.1 i Europakonventionen liksom rätten för den tilltalade enligt konventionens artikel 6.3 d) att få vittnen inkallade och förhörda måste beaktas också när en hovrätt bedömer huruvida prövningstillstånd skall meddelas i ett brottmål. Detta leder till att det kan vara nödvändigt för hovrätten att meddela sådant tillstånd i ett mål även om det i övrigt saknas skäl till detta. - I förevarande mål har det hållits muntlig förhandling vid tingsrätten. B hade möjlighet att begära vittnesförhör vid denna förhandling men gjorde inte det. Det kan inte anses felaktigt av tingsrätten att avgöra målet på grundval av den bevisning som åklagaren åberopade där.

Mot denna bakgrund fann HD att det inte kunde anses att hovrätten bort meddela prövningstillstånd om det inte i övrigt funnits förutsättningar för det. Det gjorde det inte varför HD avslog överklagandet.




Senast ändrad: 2011-04-12