JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 10 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 11 oktober - den 10 november 2005. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 8/05.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Läsaren uppmärksammas också om möjligheten till frisökning genom Doris. I Doris utgör de arkiverade nyhetsbreven en databas som används genom funktionen ”sök”, vilken återfinns längst upp och längst ut till höger. Ovidkommande material i Doris kan till viss del begränsas genom att man klickar på pilen bredvid fältet ”alla sidor” och väljer ”målhantering”. Söktips får man genom att klicka på ikonen med frågetecknet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Domar

Tibbling mot Sverige, 2005-10-11
Vilandeförklaring och beslut om kvarstad fick en effekt som var till nackdel för den enskilde och förfarandets längd, åtminstone sex år och tre månader, överskred därför ”skälig tid” och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Bader m.fl. mot Sverige, 2005-11-08
Utvisning till Syrien av person som där dömts till döden i sin frånvaro skulle, trots uppgift om att målet mot honom skulle komma att återupptas, innebära en verklig risk för att dödsstraffet verkställdes och en sådan ångest och fruktan att det skulle ske en kränkning av artikel 2 och artikel 3.

Beslut

Karlsson mot Sverige, beslut 2005-10-04
Domstolen fastställer förlikning i mål om ”skälig tid”.

Länsförsäkringar Skaraborg mot Sverige2005-09-27
Klagomål över att inte ha fått tillgång till domstolsprövning förklarades inadmissible när den rätt till ersättning för skada orsakad av deltagare i arbetsmarknadsutbildning som åberopades av försäkringsbolag inte var en civil rättighet enligt nationell lag.

Hukic mot Sverige, beslut 2005-09-27
Klagomål förklarades inadmissible när risk för behandling i strid med artikel 3 inte visats och när handikappat barns behov av vård och behandling kunde tillgodoses i hemlandet.

Domar mot andra länder

Anheuser-Busch Inc. mot Portugal, 2005-10-11
När registrering av varumärket ”Budweiser” vägrades med hänvisning till ett bilateralt avtal som bl.a. skyddade en ursprungsbeteckning med liknande lydelse, kränktes inte artikel 1 i protokoll nr 1.

Spang mot Schweiz, 2005-10-11
När klagande i försäkringsdomstol inte fick tillstånd att yttra sig över utlåtande som tillförts målet av tillsynsmyndighet specialiserad på socialförsäkring kränktes artikel 6.1.

Mogos mot Rumänien, 2005-10-13
Förvar i transitdel på Bukarest flygplats innebar inte omänskliga förhållanden och polisingripande i avsikt att föra de klagande till sjukhus hade inte visats innebära användning av våld i strid mot konventionen. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 3.

Clininque des Acacias m.fl. mot Frankrike, 2005-10-13
När kassationsdomstol införde en ny grund som motivering för att avslå ett överklagande utan att kommunicera den nya grunden med klaganden var förfarandet inte rättvist och det skedde en kränkning av artikel 6.1

Bracci mot Italien, 2005-10-13
Vittne som lämnat utsaga till polisen kunde inte höras vid rättegången men utsagan lades ändå till grund för en fällande dom. Härigenom kränktes artikel 6.1 och 3 d).

United Macedonian Organisation Ilinden och Ivanov mot Bulgarien, 2005-10-20
United Macedonian Organisation Ilinden - PIRIN m.fl. mot Bulgarien, 2005-10-20
Förhindrande av organisations möten och demonstrationer samt upplösning av politiskt parti kränkte artikel 11.

Ouranio Toxo m. fl. mot Grekland, 2005-10-20
Myndigheternas handlande och underlåtenhet när det gällde att skydda föreningsrätten mot våldsamma angrepp kränkte artikel 11.

Niedzwiecki mot Tyskland, 2005-10-25
Okpisz mot Tyskland, 2005-10-25
Tysk lagstiftning innebar att utlänningar med permanent uppehållstillstånd kunde få barnbidrag men inte de som hade tidsbegränsade uppehållstillstånd. Den skilda behandlingen var diskriminerande och det skedde en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Keles mot Tyskland, 2005-10-27
Utvisning på obegränsad tid av person med permanent uppehållstillstånd som varit i landet länge och som hade tre små barn, vilka, om de följde med fadern, skulle få svårigheter i det nya landet kränkte artikel 8.

Wirtschafts-Trend Zeitschriften-Verlags GmbH mot Österrike, 2005-10-27
Fällande dom för att i veckotidning ha kritiserat ett uttalande av Jörg Haider kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

Gongadze mot Ukraina, 2005-11-08
Myndigheternas underlåtenhet och deras agerande i samband med journalisten Gongadzes försvinnande och död kränkte artiklarna 2, 3 och 13.

Saliba mot Malta, 2005-11-08
Beslut att olagligt uppförd byggnad skulle rivas oberoende av om ägaren bedömdes skyldig till brottslig gärning eller inte var inte godtyckligt eller oproportionerligt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

H.F. mot Slovakien, 2005-11-08
Avsaknad av förordnad förmyndare och bristande utredning i mål där klaganden förklarades sakna rättshandlingsförmåga innebar att förfarandet inte omgavs av tillräckliga säkerhetsåtgärder och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Süss mot Tyskland (nr1), 2005-11-10
Tyska domstolar som drog in faders rätt till umgänge handlade i barnets bästa och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8. De nationella domstolarnas beslut var varken godtyckliga, oskäliga eller förutfattade och det skedde därför inte heller någon kränkning av artikel 6.1.

Bocos-Cuesta mot Nederländerna, 2005-11-10
Att domstolen gjorde en noggrann prövning av bevisningen och den tilltalade fick stort utrymme att ifrågasätta uttalanden som barn gjort i förhör hos polisen och som användes emot honom var inte tillräckligt för att förfarandet skulle kunna anses rättvist och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d).

Egilmez mot Turkiet, 2005-11-10
Gülü mot Turkiet, 2005-11-10
Gürbüz mot Turkiet, 2005-11-10
Hun mot Turkiet, 2005-11-10
Kuruçay mot Turkiet, 2005-11-10
Mürrüvet Küçük mot Turkiet, 2005-11-10
Sinan Eren mot Turkiet, 2005-11-10
Tekin Yildiz mot Turkiet, 2005-11-10
Uyan mot Turkiet, 2005-11-10
Återintagning i fängelse av fångar som tillfälligt frigivits av medicinska skäl p.g.a. att de led av Wernicke-Korsakoffs syndrom kränkte artikel 3.

Domar och beslut i Grand Chamber

Roche mot UK, 2005-10-19
Person som deltagit i militära försök med senaps- och nervgas fick inte tillgång till alla sina tjänstgöringsjournaler och orsakades därmed ovisshet och oro vilket medförde en kränkning av artikel 8.

Leyla Sahin mot Turkiet, 2005-11-20
Förbud att bära islamisk huvudduk/slöja på turkiskt universitet kränkte varken artikel 9 eller artikel 2 i protokoll nr 1.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under september månad 86 domar. 129 ansökningar förklarades admissible, 2 931 för inadmissible och 74 avskrevs. 339 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-september 2005 har domstolen meddelat 659 domar, förklarat 646 ansökningar admissible, 15 930 för inadmissible, avskrivit 447 mål samt kommunicerat 1 861 ansökningar.

Den 5 oktober valde Europarådets parlamentariska församling svensken Thomas Hammarberg till ny Kommissionär för mänskliga rättigheter. Han efterträder spanjoren Alvaro Gil-Robles som blev den förste att inneha denna titel när organet inrättades 1999. Thomas Hammarberg är vald på sex år och han tillträder sitt uppdrag den 1 januari 2006. Se mer om kommissionärens verksamhet på hans hemsida: http://www.coe.int/commissioner/

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska
: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR
Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Domar

Tibbling mot Sverige
(Ansökan nr 59129/00, dom den 11 oktober 2005)
Domen finns endast på engelska.

Vilandeförklaring och beslut om kvarstad fick en effekt som var till nackdel för den enskilde och förfarandets längd, åtminstone sex år och tre månader, överskred därför "skälig tid" och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Tibbling, T, var styrelseordförande i två bolag, HLP och HLE. 1990 började HL-bolagen göra affärer med ett annat bolag, I, avseende användandet av modemkomponenter. Sedan bolagen blivit oense gav I in stämningsansökningar till tingsrätten mot HLP i december 1994 och mot HLE i oktober 1995. I yrkade skadestånd och åberopade kontraktsbrott, utnyttjande av affärshemlighet och intrång i copyright. Målen sammanfördes i tingsrätten som i dom den 14 juli 1997 fann HLP skyldigt att betala skadestånd med nära 13,2 mkr varav HLE var solidariskt ansvarigt för ca 7,5 mkr. HL-bolagen överklagade och yrkade att domen skulle undanröjas och att målet skulle visas åter till tingsrätten, eftersom denna inte tagit ställning till den tvistiga frågan om vissa kretskort skulle anses vara affärshemligheter eller ej. T framställde i oktober 1998 en begäran om att målet skulle återvisas snaras möjligt. Hovrätten avslog hans yrkande den 22 mars 1999 och HD vägrade därefter prövningstillstånd i maj 1999. Genom ett beslut den 30 november 2000 undanröjde hovrätten tingsrätten dom och visade målet åter, eftersom tingsrätten felaktigt hade utgått från att frågan om vissa kretskort skulle anses som affärshemligheter inte var tvistig och därför inte tagit ställning till den frågan. I överklagade men HD vägrade prövningstillstånd. Rättegången ägde härefter rum under tiden den 16 september till den 2 oktober 2002 och tingsrätten meddelade sin andra dom den 23 oktober 2002. Domen innebar att tingsrätten fann HLP skyldigt att utge skadestånd med drygt 1,7 mkr och att I:s talan mot HLE avslogs. Båda parter klagade och målet är ännu inte avgjort.

Samtidigt väckte I en talan även mot T och yrkade skadestånd med drygt 11,3 mkr och åberopade att T i egenskap av styrelseordförande blivit ansvarig för olika ifrågasatta åtgärder som syftat till att minska HL-bolagens kapital så att om dessa bolag befanns skadeståndsskyldiga så skulle de inte kunna betala. Detta mål lottades på samma avdelning i tingsrätten som tidigare mål och en gemensam förberedelse hölls i mars 1996. Ytterligare två förberedelser hölls i december 1996 och januari 1997 varefter tingsrätten beslöt att vilandeförklara målet mot T i avvaktan på utgången i bolagsmålet. På begäran av I beslöt tingsrätten att belägga så mycket av T:s egendom med kvarstad som svarande mot ett belopp om 9,5 mkr. Värdet av den egendom som i praktiken belades med kvarstad översteg emellertid aldrig 275 000 kr. För att skydda T mot skada krävdes en bankgaranti av I på 500 000 kr. T begärde förgäves vid upprepade tillfällen att kvarstadsbeslutet skulle hävas. Hovrättens senaste avslag meddelades i november 1999 varpå HD vägrade prövningstillstånd i januari 2000. Beslutet om kvarstad undanröjdes emellertid av tingsrätten i mars 2001. Under tiden hade T likaledes utan framgång begärt att vilandeförklaringen av målet mot honom skulle hävas. T framställde även andra yrkanden som avslogs av såväl tingsrätt som hovrätt. Den 5 oktober 2001 begärde T ånyo att villandeförklaringen skulle undanröjas. Det hölls en ny förberedelse varvid parterna enades om att en separat dom kunde meddelas i målet mellan I och T. Kort därefter väckte I en ny talan mot T och yrkade att det målet skulle förenas med bolagsmålet. Tingsrätten meddelade den separata domen i mars 2002 och uttalade att om det i målet I mot HL-bolagen slogs fast att I hade ett skadeståndskrav mot bolagen så skulle det kravet utgöra grund för bedömningen i målet mellan I och T. Tingsrätten förklarade vidare att målet mot T även framgent skulle vara vilande i avvaktan på utgången i det andra målet. Domen fastställdes av hovrätten i januari 2003. T hade emellertid inte uttryckligen klagat över beslutet om vilandeförklaring.

I Europadomstolen åberopade T bl.a. artikel 6.1 och klagade över att de nationella domstolarna inte varit opartiska p.g.a. vilandeförklaringen i avvaktan på utgången i målet mellan I och HL-bolagen. Han hävdade vidare att målet inte prövats inom skälig tid.

Europadomstolen fann att T, som inte överklagat tingsrättens dom när det gällde vilandeförklaringen, inte hade uttömt inhemska rättsmedel och att klagomålet i den delen skulle avvisa enligt artikel 35.4. Domstolen förklarade klagomålet i övrigt för admissible.

Domstolen konstaterade att den tidsperiod som skulle bedömas började den 27 december 1995 när

I väckte talan mot T och att denna period uppenbarligen ännu inte löpt till ända. Även om domstolen skulle godta regeringens påstående att den omständigheten att T inte klagat över domen den 20 mars 2002 innebar att han fick anses ha godtagit vilandeförklaringen, hade den period som skulle bedömas varat i sex år och tre månader för prövning i en enda instans. Det fanns visserligen vissa frågor i målet som i viss mån kunde anses komplexa men detta var uppenbarligen inte anledningen till att förfarandet dragit ut på tiden. T hade inte själv fördröjt förfarandet eller orsakat onödiga dröjsmål. Det huvudsakliga skälet till det utdragna förfarandet var i stället beslutet att vilandeförklara målet i avvaktan på utgången i bolagsmålet. Det första beslutet i den frågan togs den 20 januari 1997 och det senaste den 20 mars 2002. När det gällde att bedöma behovet och skäligheten av en vilandeförklaring i avvaktan på utgången i ett annat mål måste hänsyn tas till vad som stod på spel för de inblandade personerna. Om en vilandeförklaring fick en allvarlig effekt som var till nackdel för personen i fråga borde domstolen påskynda förfarandet i det mål som avvaktades, vilket i detta fall varit lätt, eftersom målen handlades på samma tingsrätt och samma avdelning. Målet mot HL-bolagen avgjordes emellertid i första instans först den 23 oktober 2002 eller efter nära åtta år och det var fortfarande anhängigt i hovrätten. Det långdragna förfarandet tillsammans med vilandeförklaringen och beslutet om kvarstad måste oundvikligen ha medfört en allvarlig effekt som var till nackdel för T. Även om man antog att förfarandet längd ”endast” omfattade sex år och tre månader var den tiden alltför lång för att fylla kravet på prövning inom ”skälig tid”. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Boddaert ./. Belgien, dom 1992-10-12
Pedersen o. Pedersen./. Danmark, dom 2004-10-14

Bader m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 13284/04, dom den 8 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning till Syrien av person som där dömts till döden i sin frånvaro skulle, trots uppgift om att målet mot honom skulle komma att återupptas, innebära en verklig risk för att dödsstraffet verkställdes och en sådan ångest och fruktan att det skulle ske en kränkning av artikel 2 och artikel 3.

De sökande är Bader, hans hustru och deras två minderåriga barn, B. De är syriska medborgare och f.n. bosatta i Sverige. Så snart de kommit till Sverige i augusti 2002 ansökte de om asyl men de fick avslag på samtliga sina ansökningar och det beslöts att de skulle utvisas. I januari 2004 gav B in en ny ansökan till Utlänningsnämnden och begärde att verkställigheten av utvisningsbeslutet skulle inhiberas. De åberopade en dom som meddelats den 17 november 2003 av en domstol i Syrien enligt vilken mannen B dömts till döden i sin frånvaro för delaktighet i ett mord. I domen angavs att B och hans bror vid flera tillfällen hade hotat sin svåger, eftersom de ansåg att han behandlat deras syster illa och betalat en för liten hemgift. Härigenom hade svågern vanärat familjen. I november 1998 hade B:s bror skjutit svågern efter att ha planerat mordet tillsammans med B, som tillhandahållit vapnet. I domen noterades att de två bröderna flytt och att de dömts i sin frånvaro. Följande noterades särskilt: ”Denna dom har meddelats i den tilltalades frånvaro. Målet kan återupptas.” B förnekade anklagelserna och hävdade att han tillbringat nio månader i häkte under 1999-2000 misstänkt för delaktighet i mordet och att han släppts mot borgen. Utlänningsnämnden avslog i april 2004 B:s asylansökan och ansåg på grund av den undersökning som gjorts av en advokat som engagerats av svenska ambassaden i Syrien att om B återvände skulle målet mot honom återupptas och han skulle få en fullständig omprövning. Om han befanns skyldig skulle han inte dömas till döden, eftersom målet var ”hedersrelaterat”. Nämnden fann därför att B:s farhågor var ogrundade och att de inte var i behov av skydd. – I Europadomstolen åberopade B att om de utvisades till Syren skulle mannen utsättas för en påtaglig risk att gripas och avrättas i strid med artiklarna 2 och 3.

På Europadomstolens uppmaning enligt regel 39 i domstolsreglerna beslöt Migrationsverket den 19 april 2004 att inhibera verkställigheten av utvisningsbeslutet.

Europadomstolen noterade att den svenska regeringen inte fått några som helst garantier från de syriska myndigheterna om att B:s mål skulle återupptas och att den allmänne åklagaren inte skulle yrka på dödsstraff om rättegången återupptogs. Vid sådant förhållande skulle de svenska myndigheterna utsätta mannen B för en allvarlig fara om han skickades tillbaka till Syrien. B hade berättigade och välgrundade farhågor om att det dödsstraff som dömts ut skulle verkställas om han tvingades återvända till sitt hemland. Eftersom avrättningar utförs utan någon officiell granskning eller ansvarsskyldighet skulle omständigheterna kring avrättningen oundvikligen orsaka B avsevärd fruktan och ångest genom att han och den övriga familjen skulle ställas inför en outhärdlig osäkerhet om när, var och hur avrättningen skulle ske. Dessutom framgick av den syriska domen att ingen muntlig bevisning lagts fram vid förhandlingen, att all bevisningen som prövades hade åberopats av åklagaren och att varken den tilltalade eller hans advokat hade varit närvarande. Europadomstolen fann att förfarandet på grund av sin summariska natur och det totala åsidosättandet av försvarets rättigheter måste anses som ett flagrant avsteg från en rättvis rättegång. Detta bidrog naturligtvis också till en betydande osäkerhet och oro för de klagande om utgången av en eventuell ny rättegång i Syrien.

Domstolen fann att dödsdomen mot B till följd av en orättvis rättegång oundvikliggen måste orsaka B ytterligare fruktan och ångest när det gällde deras framtida förhållanden om de tvingades återvända till Syrien, eftersom det fanns en verklig möjlighet att domen skulle komma att verkställas i det landet. Med beaktande av samtliga omständigheter i målet fann domstolen att det fanns grundad anledning att tro att B skulle utsättas för en faktisk risk att bli avrättade och utsatt för behandling i strid med artiklarna 2 och 3. Domstolen fann därför enhälligt att en utvisning till Syrien skulle innebära en kränkning av artikel 2 och artikel 3.

Skiljaktig motivering

Den portugisiske domaren Cabral Barreto lämnade en skiljaktig motivering som är fogad till domen. Han ansåg att eftersom Sverige ratificerat protokoll nr 13 hade den slutsatsen varit att föredra att utvisningen till Syrien skulle medföra, förutom en kränkning av artikel 3, en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 13 i stället för av artikel 2.

HÄNVISNINGAR

H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
S.R. ./. Sverige, beslut 2002-04-23
Ismaili ./. Tyskland, beslut 2001-03-15
Bahaddar ./. Nederländerna, dom 1998-02-19
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)

Beslut fastställa förlikning

Karlsson mot Sverige
(Ansökan nr 68721/01, beslut den 4 oktober 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Domstolen fastställer förlikning i mål om "skälig tid"

Karlsson, K, upplystes den 28 oktober 1992 om att han var misstänkt för grovt skattebedrägeri och den 9 december samma år om att han var misstänkt även för grov oredlighet mot borgenär. Han förhördes vid nämnda tillfällen av polisen och därefter även den 17 februari 1993. Förundersökningen avslutades den 20 april 1993. Åklagaren väckte åtal den 31 oktober 1997 och hävdade att K tillsammans med tre andra i maj 1992 hade tagit ut drygt 3,7 mkr från ett företag, A, genom en fiktiv betalning för bolag B. A hade därigenom berövats ett avsevärt kapital och blivit insolvent. Vidare påstods att K tillsammans med en annan person givit in en mervärdeskattedeklaration för A avseende perioden maj-juni 1992 väl medveten om att de lämnat oriktiga uppgifter om den ingående mervärdesskatten. Åklagaren hade uppenbarligen väckt åtal för skattebedrägeri och grov oredlighet mot borgenär avseende två andra tillfällen den 12 juni 1997. K förnekade brott. Tingsrätten höll huvudförhandling i maj 1998 och meddelade dom den 29 maj 1998. K fälldes på alla punkter och dömdes till två års fängelse. Båda parter överklagade och hovrätten fastställde tingsrättens dom i skuldfrågan men höjde straffet till tre års fängelse. HD vägrade prövningstillstånd den 20 november 2000. – I Europadomstolen klagade K över att anklagelserna mot honom inte prövats inom skälig tid.

Europadomstolen fann att den förlikning som träffats mellan K och den svenska regeringen och som innebar att K fick skadestånd med 80 000 kr vilade på respekt för mänskliga rättigheterna så som de anges i konventionen och dess protokoll och att det saknades skäl att ändå pröva klagomålet. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

Beslut förklara ansökan inadmissible

Länsförsäkringar Skaraborg mot Sverige
(Ansökan nr 65006/01, beslut den 27 september 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål över att inte ha fått tillgång till domstolsprövning förklarades inadmissible när den rätt till ersättning för skada orsakad av deltagare i arbetsmarknadsutbildning som åberopades av försäkringsbolag inte var en civil rättighet enligt nationell lag.

Länsförsäkringar Skaraborg, bolaget, hade sålt en brandförsäkring till en missionsförsamling avseende viss egendom. Den 1 april 1993 började HJ en ALU-utbildning hos församlingen. Den 5 april satte han eld på det försäkrade huset, vilket brann ned. HJ dömdes senare för mordbrand. Bolaget betalade ut skadeersättning till församlingen med ca 6 mkr och krävde senare ersättning från Arbetsmarknadsstyrelsen under åberopande av förordningen 1980:631 om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i viss arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering m.m. Framställningen avslogs. Bolaget klagade till regeringen och åberopade försäkringsavtalslagen. I yttrande anförde JK att övervägande skäl talade för att bolaget inte hade någon rätt till ersättning enligt nämnda lag. Regeringen förklarade att åberopade bestämmelser i försäkringsavtalslagen inte var tillämpliga och fastställde AMS beslut. Härefter stämde bolaget staten vid tingsrätten och yrkade skadestånd. Bolaget hävdade att staten var skadeståndsskyldig antingen enligt 1980 års förordning, enligt ett kontraktuellt ansvar eller enligt ett principalansvar. Tingsrätten avslog bolagets talan i april 1997. Hovrätten undanröjde tingsrättens dom såvitt avsåg de två första grunderna utan prövning i sak och anförde att tingsrätten saknat behörighet, eftersom klagomål avseende 1980 års förordning endast kunde prövas av AMS och regeringen. Beträffande den tredje grunden avslog hovrätten överklagandet. HD vägrade prövningstillstånd i juli 2000. – I Europadomstolen åberopade bolaget artikel 6 och klagade över att det inte fått tillgång till domstolsprövning.

Europadomstolen erinrade om att, för att artikel 6,1 skall vara tillämplig i sin ”civila del”, måste det föreligga en tvist om en rättighet, som kan sägas vara erkänd av den nationella lagen. Tvisten måste vara verklig och seriös. Tvisten kan gälla inte bara förekomsten av en sådan rätt utan också dess omfattning och det sätt på vilket den kan utövas. Vidare skall utgången i målet vara direkt avgörande för den aktuella rättigheten. När det gällde den tredje grund som bolaget åberopat hade den prövats i sak av hovrätten och bolaget hade således haft tillgång till domstolsprövning i den delen. De två andra grunderna hade prövats av AMS och regeringen och domstolen måste därför ta ställning till om avsaknaden av domstolsprövning kränkte bolagets rättigheter enligt artikel 6.1. När det gällde frågan om bolaget hade en rättighet enligt svensk lag noterade domstolen att 1980 års förordning endast anger arbetsgivare och andra som tillhandahåller rehabilitering och arbetsträning som berättigade att erhålla skadestånd enligt förordningen. Vidare hade bolaget, även om staten kunde anses ansvarig för HJ:s handlande, inte någon rättighet enligt försäkringsavtalslagen. Mot denna bakgrund kunde bolaget inte anses ha en enligt svensk lag erkänd rättighet. Artikel 6.1 var därför inte tillämplig. Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet för inadmissible.

HÄNVISNING

Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27

Hukic mot Sverige
(Ansökan nr 17416/05, beslut den 27 september 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål förklarades inadmissible när risk för behandling i strid med artikel 3 inte visats och när handikappat barns behov av vård och behandling kunde tillgodoses i hemlandet.

Klagande i målet är makarna Hukic och deras två barn, H. De kom till Sverige från Bosnien i början av 2003 och sökte asyl. I ansökan till Migrationsverket uppgav de som främsta skäl att det yngsta barnet led av Downs syndrom och epilepsi som han inte kunde få behandling för i Bosnien och Hercegovina. Som ett andra skäl angavs att mannen hade tillhört en särskild polisenhet som i november 2001 hade gripit en farlig brottsling med anknytning till maffian, FO, som varit efterlyst av Interpol. FO hade försökt fly men H och några andra poliser hade lyckats fånga honom. FO hade uttalat upprepade hot mot H och efter det att han släppts hade H fått hotfulla telefonsamtal och han hade också vid flera tillfällen angripits av okända män. Migrationsverket avslog familjen H:s asylansökan i maj 2003. Beslutet fastställdes av Utlänningsnämnden i februari 2004 som gav familjen två veckor på sig att lämna Sverige. H ansökte på nytt men med samma utgång. Under tiden hade H vägrat att frivilligt lämna landet och Utlänningsnämnden hade vägrat att inhibera verkställigheten av utvisningsbeslutet. Den 7 september 2004 begärde de danska invandrarmyndigheterna att Sverige i enlighet med Dublinkonventionen skulle återta H som sökt asyl där. Vid återkomsten till Sverige ansökte familjen på nytt om asyl och uppehållstillstånd men även denna gång utan framgång. I två läkarintyg avseende den yngste sonen framhölls att det var absolut nödvändigt att han fick stanna i Sverige eller ett annat västland där han kunde få behövlig behandling. Enligt ett intyg som H skaffat från Bosnien var det där möjligt att diagnostisera det yngsta barnets besvär men det kunde inte lämnas några garantier för att han skulle kunna få behövlig vård. – I Europadomstolen gjorde H gällande att en utvisning till Bosnien och Hercegovina skulle medföra att mannen riskerade att bli förföljd och/eller dödad av maffian och att yngsta barnet riskerade irreparabla skador.

Europadomstolen erinrade inledningsvis om att staterna har rätt att själva bestämma om inresa, bosättning och utvisning av utlänningar. Utvisning av en utlänning kan emellertid medföra att statens ansvar enligt konventionen aktualiseras om det finns goda skäl för att tro att personen i fråga kommer att utsättas för en verklig risk att bli behandlad på ett sätt som strider mot artikel 3. Vid sådant förhållande blir staten skyldig att inte utvisa honom eller henne till det ifrågavarande landet. Domstolen konstaterade att H inte företett någon bevisning som stödde deras påståenden om vare sig tidigare hot och övergrepp eller att de skulle utsättas för sådan behandling om de återvände till sitt hemland. Vidare fanns det inget som talade för att de bosniska myndigheterna skulle ha godtagit en sådan behandling eller att de nationella myndigheterna skulle vara ovilliga eller sakna möjlighet att skydda dem. Domstolen tog i beaktande att utvisningen skedde till en annan konventionsstat som åtagit sig att skydda de grundläggande rättigheterna enligt konventionen. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35.3.

När det gällde risken för att sonen skulle skadas om han inte fick behövlig behandling upplyste domstolen om att en utlänning som skall utvisas i princip inte kan hävda någon rätt att få stanna i landet för att fortsatt kunna utnyttja en sjukvårdsförmån, social förmån eller annan typ av förmån som den utvisande staten tillhandahåller. Endast i mycket speciella fall kan en utvisning på grund av tvingande humanitära skäl medföra en kränkning av artikel 3. Domstolen fann inte anledning att ifrågasätta barnets allvarliga handikapp och att han hade behov av stöd och behandling. Enligt tillgänglig information kan barnsjukhuset i Tuzla, de klagandes hemstad, tillhandahålla behandling och rehabilitering för barn med Downs syndrom. Dessutom finns det speciella program för mentalt handikappade och barn. Domstolen var medveten om att specialistvård med största säkerhet skulle komma att medföra betydande kostnader för de klagande. Det förhållandet att barnets förhållanden skulle vara mindre förmånliga i Bosnien och Hercegovina än vad de var i Sverige kunde dock inte anses avgörande för bedömningen enligt artikel 3. Trots att barnet har ett allvarligt handikapp kan det inte jämföras med slutstadiet av en dödlig sjukdom. Någon sådan speciell undantagssituation som kunde medföra ett ansvar för staten förelåg inte. En utvisning till Bosnien och Hercegovina kunde därför inte anses strida mot artikel 3. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat.

Domstolen förklarade därför enhälligt klagomålet i sin helhet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR

H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Tomic ./. U K, beslut 2003-10-14
D. ./. U K, dom 1997-0502
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Salkic m.fl. ./. Sverige, beslut 2004-06-29

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Anheuser-Busch Inc. mot Portugal
(Ansökan nr 73049/01, dom den 11 oktober 2005)
Domen finns endast på franska.

När registrering av varumärket "Budweiser" vägrades med hänvisning till ett bilateralt avtal som bl.a. skyddade en ursprungsbeteckning med liknande lydelse, kränktes inte artikel 1 i protokoll nr 1.

Anheuser-Busch Inc., A, är ett börsnoterat aktiebolag med säte i St Louis i USA. Det tillverkar öl som säljs under namnet ”Budweiser” i ett antal länder världen över. 1981 ansökte A hos den portugisiska myndigheten INPI om registrering av varumärket ”Budweiser”. Ansökningen beviljades inte omedelbart, eftersom ”Budweiser Bier” redan var registrerat som ursprungsbeteckning för ett bolag i Tjeckoslovakien. 1989 begärde A ett beslut om att sistnämnda registrering skulle upphävas. Detta beviljades 1995 och därefter beviljade INPI registrering av ”Budweiser” som varumärke. Det tjeckiska bolaget överklagade beslutet till förstainstansdomstolen i Lissabon och åberopade ”1986 års avtal”, en bilateral överenskommelse som avsåg att skydda ursprungsbeteckningar. Förstainstansdomstolen avslog överklagandet men nästa instans undanröjde beslutet och ålade INPI att vägra registrering av ”Budweiser” som varumärke. A klagade till Högsta domstolen som avslog överklagandet 2001 och förklarade att ”Ceskebudejovicky Budvar”, som på tyska var översatt till ”Budweis” eller ”Budweiss”, skyddades av ”1986 års avtal”. Varumärkesregistreringen av ”Budweiser” undanröjdes därmed. – I Europadomstolen åberopade A artikel 1 i protokoll nr 1 och klagade över att tillämpning av ”1986 års avtal”, som trätt i kraft efter det att A ansökt om registrering varumärket ”Budweiser”, kränkte dess rätt till respekt för sin egendom. Bolaget hävdade att rätten till skydd för ett varumärke uppkom den dag när ansökan om registrering gavs in och att det fråntagits sin rätt utan någon ersättning, trots att det inte funnits något samhällsintresse som berättigade att en ursprungsbeteckning som registrerats med stöd av det bilaterala avtalet mellan Portugal och Tjeckoslovakien skyddades.

Europadomstolen noterade först att en immateriell rättighet som sådan skyddas av artikel 1 i protokoll nr 1. Fråga i målet var att fastställa när rätten till varumärkesskydd blev en ”egendom” i den mening som avses i nämnda artikel. Domstolen konstaterade att den som ansöker om en varumärkesregistrering har en rättslig ställning som utan tvekan omfattar vissa ekonomiska intressen. Domstolen fann att ”Budweiser” var ett internationellt känt varumärke som hade ett viss ekonomiskt värde. Det var dessutom redan 1995 möjligt att enligt portugisisk lag erhålla skadestånd för ett olagligt eller bedrägligt användande av ett varumärke för vilket ägaren hade ansökt om registrering. Vidare hade en ansökan om registrering som getts in företräde framför ansökningar som gavs in därefter. Men även om alla dessa omständigheter gav A ett ekonomiskt intresse som kunde få ett visst rättsligt skydd var bolagets ställning inte tillräckligt stark för att det skulle kunna anses ha ”berättigade förväntningar” som åtnjöt skydd enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Bolaget kunde inte vara övertygat om att det innehade det ifrågavarande varumärket förrän detta blivit slutligt registrerat utan att någon tredje part motsatt sig registreringen. A hade således haft en villkorad rättighet som släcktes ut om villkoret inte uppfylldes, nämligen att tredje mans rättigheter inte skadades. Domstolen noterade att den portugisiska lagstiftningen, som angav att invändningar mot en registrering kunde göras inom tre månader från registreringen, var klar, tydlig och rimlig. A hade eller borde ha varit medveten om möjligheten att dess ansökan skulle avslås, särskilt som ”1986 åra avtal” varit i kraft under två och ett halvt år när ansökan om upphävande av ursprungsregistreringen gjordes 1989. Även om det stod klart att ett varumärke utgjorde ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 så gällde inte det förrän den slutliga registreringen skett i enlighet med gällande regler i den berörda staten. Dessförinnan hade A visserligen kunnat ha en förhoppning om att få en sådan ”egendom” men bolaget hade inte någon rättsligt skydda berättigad förväntan. Vid sådant förhållande saknade det betydelse att ”1986 års avtal” tillkommit efter det att A ansökt om varumärkesregistrering, eftersom bolaget inte hade någon ”egendom” när avtalet trädde i kraft. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening

Den franske domaren Costa och den portugisiske domaren Cabral Barreto lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg bl.a. att A genom ansökan om registrering 1981 fått en fördel framför senare ansökningar och att bolaget kunde förvänta sig att dess ansökan skulle prövas enligt de regler som gällde då och att det skulle beviljas en slutlig registrering. Bolaget hade därför en berättigad förväntan som skyddades av artikel 1 i protokoll nr 1. De ansåg i och för sig att ingreppet i A:s rätt till respekt för sin egendom var lagenlig och hade ett legitimt syfte. Men när det gällde kravet på att det skall upprätthållas en rimlig jämvikt mellan samhällets intresse och den enskildes behov av skydd ansåg de att de portugisiska myndigheterna låtit A bära en alltför stor börda. Enligt deras mening hade det därför skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR

Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
Smith Kline et French Laboratories Ltd ,/. Nederländerna, kommissionens beslut 1990-10-04
British-American Tobacco Company Ltd ./. Nederländerna, dom 1995-11-20
Gratzinger o. Gratzingerova ./. Tjeckien, beslut (GC) 2002-07-10

Spang mot Schweiz
(Ansökan nr 45228/99, dom den 11 oktober 2005)
Domen finns endast på franska.

När klagande i försäkringsdomstol inte fick tillstånd att yttra sig över utlåtande som tillförts målet av tillsynsmyndighet specialiserad på socialförsäkring kränktes artikel 6.1.

Spang, S, är en amerikansk medborgare bosatt i USA. Under 1990-1992 arbetade S som projektledare för ett schweiziskt bolag och han betalade under den perioden bidrag till en pensionsfond. När hans kontrakt med det aktuella bolaget avslutades betalade Personalens spar- och understödskassa som förvaltade fonden ut ca 16 590 EUR till honom men vägra att betala ut ytterligare belopp med motiveringen att han inte blivit friställd av ekonomiska skäl. S förde talan mot kassan och yrkade ytterligare 41 730 EUR. Hans talan avslogs av försäkringsrätten och han hade inte heller någon framgång med sitt överklagande till den federala försäkringsdomstolen. – I Europadomstolen åberopade S artikel 6.1 och klagade över att den federala försäkringsdomstolen vägrat honom tillstånd att ge sin syn på vad den federala socialförsäkringsbyrån uttalat i överklagandemålet.

Europadomstolen fann att med hänsyn till betydelsen av uttalandena från en federal tillsynsmyndighet, som var specialiserad på socialförsäkring och som inte var part i målet, var det inte troligt att överinstansen hade underlåtit att beakta ett sådant uttalande. Det var vidare troligt att de synpunkter som uttalats hade haft en inverkan på den federala försäkringsdomstolens ställningstagande, eftersom de innehöll viktiga upplysningar om skälen till att S:s kontrakt sades upp. Detta kom att bli en nyckelfråga i de efterföljande processerna. Domstolen erinrade också om att parterna i en tvist skulle ha möjlighet att ange om de fann det nödvändigt att kommentera innehållet i en särskild handling. Den möjligheten var särskilt viktig för att parterna skulle ha förtroende för rättssystemet som bl.a. hade som grund att säkerställa att parterna fick bemöta alla handlingar i akten. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Yvon ./. Frankrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
F.R. ./. Schweiz, dom 2001-06-28
Ziegler ./. Schweiz, dom 2002-02-21 (jfr nr 3/02)
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Acquaviva ./. Frankrike, dom 1995-11-21


Mogos mot Rumänien
(Ansökan nr 20420/02, dom den 13 oktober 2005)
Domen finns endast på franska.

Förvar i transitdel på Bukarest flygplats innebar inte omänskliga förhållanden och polisingripande i avsikt att föra de klagande till sjukhus hade inte visats innebära användning av våld i strid mot konventionen. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 3.

De klagande i målet, M, är MM och hans hustru AM samt barnen Gh, G och D. 1990 lämnade de Rumänien för att resa till Tyskland. I februari 1993 tillät den rumänska regeringen MM och AM att avsäga sig sitt rumänska medborgarskap. Till följd därav förlorade även barnen sitt rumänska medborgarskap. Den 7 mars 2002 greps AM och dottern D av tysk polis och tvingades lämna Tyskland. De fördes med flyg till Bukarest enligt en överenskommelse mellan Tyskland och Rumänien om statslösa personer av rumänskt ursprung som vistades i Tyskland. Samma dag greps även MM och de två andra barnen och tvingades till Bukarest med ett annat plan. När de vid ankomsten stoppades av gränspolisen vägrade de att underteckna handlingar om ett återtagande av det rumänska medborgarskapet och de fördes till ett rum i det slutna transitförvaret på Bukarests flygplats den 9 mars 2002. De har sedan blivit kvar där, eftersom de vägrade att gå in på rumänsk mark. Den 1 april 2002 kom polis och två läkare till transitförvaret för att föra statslösa personer till sjukhus. De klagande hävdade att polisen hotade dem med bl.a. ”Tyskland vill inte längre veta av er – de behöver inga zigenare”. På order av närvarande befäl överfölls de av poliserna och MM påstod att han blev slagen så att han var medvetslös i 15-20 minuter, att Gh blev hårt slagen, G blev utsatt för stryptag och dragen i håret och AM släpades i håret längs en korridor. Till följd av det inträffade började D lida av en depression. Enligt regeringen blev poliserna som skulle föra statslösa personer till sjukhus överfallna av de klagande och de fick därigenom skador. Ett rättsligt förfarande inleddes mot de klagande men det avbröts eftersom rumänsk lag inte var tillämplig i transitområdet. MM anförde klagomål mot gränspoliserna och hävdade att han arresterats olagligen, att han misshandlats och att det inte skett en riktig utredning. Klagomål anfördes även för de övriga familjemedlemmarnas räkning. Förfarandena lades ned den 6 augusti 2002. M och hans familj klagade också över att deras levnadsförhållanden i transitområdet var omänskliga. De hade inget kök och de fick sköta sin tvätt för hand, Soppåsarna som de lämnade vid ytterdörren drog till sig råttor, kackerlackor och flugor. Fram till februari 2003 hade de inte någon värme eller varmvatten utan bara ljummet vatten någon dag då och då. Regeringen förnekade dessa anklagelser och hävdade att förhållandena i området var mycket goda. De klagande hävdade vidare att de led av olika sjukdomar och störningar och att de inte fick lämplig medicinsk behandling. – I Europadomstolen klagade M över att de blivit illa behandlade av den rumänska polisen den 1 april 2002, över att deras förhållanden i transitområdet var omänskliga och att de inte fått någon medicinsk vård. De åberopade artikel 3. De åberopade också artikel 34 och hävdade att det skett ingrepp i deras brevväxling med domstolen.

Europadomstolen noterade när det gällde de påstådda våldshandlingarna den 1 april 2002 att M inte företett några läkarintyg till stöd för sina påståenden. Den enda bevisning som de gett in under utredningen var en videoinspelning som gjorts efter händelsen och som visade röda fläckar på MM:s rygg. Domstolen nödgades emellertid notera att det fanns en osäkerhet när det gällde hur allvarliga skadorna var som berodde på inspelningens dåliga kvalitet. De klagande kunde ha vänt sig till ett rättsläkarinstitut eller laboratorium eller sänt efter en läkare, antingen själva eller genom sin advokat, så att eventuella spår av misshandel kunde ha dokumenterats. Domstolen noterade vidare, att det framgick av den utredning som gjorts i målet av de rumänska myndigheterna och som lett till att målen lagts ned, att det våld som polismännen använt inte hade varit avsiktligt utan hade utgjorts av lagliga försök att lugna de klagande, vilka varit i ett upphetsat tillstånd. M hade inte lagt fram någon övertygande bevisning som kunde förmå domstolen att göra en annan bedömning än åklagarmyndigheten. Bortsett från sina anklagelser hade de klagande inte åberopat någon bevisning till stöd för att de påstådda våldshandlingarna i samband med händelsen den 1 april 2002 verkligen ägt rum. Även om man godtog att de röda fläckarna på MM:s rygg hade uppkommit vid händelsen så hade det inte visats att det våld poliserna använt varit överdrivet eller oproportionerligt. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 3.

När det gällde förhållandena i transitområdet pekade domstolen inledningsvis på att de klagandes vägran att lämna transitområdet, trots att de när som helst haft möjlighet till det under förutsättning av att de iakttog nödvändiga formaliteter, var omständigheter som inte kunde läggas den rumänska staten till last. Bortsett från sina påståenden hade M inte tillhandahållit någon objektiv bevisning avseende sina levnadsförhållanden. Tvärtom kunde domstolen inte finna någon anledning att inte godta de upplysningar som lämnats av regeringen och som motsade M:s anklagelser. Fotografier som tagits av de klagandes rum efter den 1 april 2002 visade inte några missförhållanden. När det gällde medicinsk behandling noterade domstolen att de klagande kontrollerats flera gånger, vilket framgick av de medicinska journalerna i akten och av bl.a. det som ambulanspersonal och gränspolisen uttalat. Domstolen noterade vidare att de klagande kategoriskt hade vägrat att bli förda till sjukhus. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning av artikel 3.

Beträffande klagomålet enligt artikel 34 konstaterade domstolen att de klagande inte företett kuverten till de aktuella breven vilket domstolen uppmanat dem till i beslutet om admissibility. Det hade inte noterats några dröjsmål när det gällde befordran av breven och den datum som stämplats på dem av flygplatsens posttjänstemän indikerade att de levererats till de klagande den dag som angavs på mottagningsbeviset. Det hade inte visats att myndigheterna hade gjort intrång i de klagandes korrespondens. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 34.

HÄNVISNINGAR

Artikel 3
Rupa ./. Rumänien, beslut 2004-12-14
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Caloc ./. Frankrike, dom 2000-07-20
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Ghiban ./. Tyskland, beslut 2004-09-16

Artikel 34
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23

Clininque des Acacias m.fl. mot Frankrike
(Ansökningar nr 65399/01, 65405/01 och 65407/01, dom den 13 oktober 2005)
Domen finns endast på franska.

När kassationsdomstol införde en ny grund som motivering för att avslå ett överklagande utan att kommunicera den nya grunden med klaganden var förfarandet inte rättvist och det skedde en kränkning av artikel 6.1

De klagande, C, är privata hälsokliniker med säten i Paris. Vid den aktuella tidpunkten var de enligt avtal knutna till en sjukförsäkring som bestämde avgifterna för deras tjänster. Avgifterna var fastställda enligt en regeringsförordning som ersattes av en förordning av den 13 maj 1991 och som sedan upphävdes av Conseil d´Etat 1994. 1991 års förordning innebar en nedsättning som medförde att ersättningen från sjukförsäkringssystemet minskades med två femtedelar. Den förordningen ersattes och upphävdes av Conseil d´Etat 1996. C ansåg att nedsättningarna varit olagliga och de ansökte om ersättning för de belopp som hänförde sig till den period under vilken 1991 års förordning varit tillämplig. Sjukförsäkringskontoren vägrade att betala de yrkade beloppen och den 27 december 1996 antog parlamentet en lag som legaliserade varje tillämpning av 1991 års förordning. C väckte talan för att i första hand få ersättning från sjukförsäkringskontoren för tillkommande operationssalskostnader. Deras ansökningar avslogs av socialförsäkringsrätten och de begärde i överklagande en laglighetsprövning. Kassationsdomstolen avslog överklagandena med motiveringen att det inte fanns något rättsligt instrument som bestämde ersättningsbeloppen för tillkommande operationssalskostnader för den aktuella perioden. – I Europadomstolen hävdade C att det förhållandet att kassationsdomstolen själv tagit upp en grund för att avslå deras begäran om laglighetsprövning kränkte deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att kassationsdomstolen utövat sin obestridda rätt att själv ta upp en rent rättslig grund för att avslå de klagandes överklaganden. Det enda problemet var att denna avsikt inte hade kommunicerats med parterna. Det som C åberopat i kassationsdomstolen grundade sig enbart på legaliseringen enligt 1996 års lag, vilken kassationsdomstolen själv funnit stå i strid med artikel 6.1. C:s överklaganden hade avslagits p.g.a. att det inte fanns någon rättslig reglering som bestämde beloppen för tillkommande operationssalskostnader för den aktuella perioden. Denna nya grund hänförde sig till tillämpningsbestämmelserna för de ifrågasatta förordningarna, trots att 1991 års förordning hade upphävts av Conseil d´Etat 1994 med retroaktiv verkan. Europadomstolen fann med hänsyn till yrkandenas betydelse att omfattningen av Conseil d´Etats beslut 1994 och 1996 var en fråga som berättigade de klagande till en möjlighet till bemötande innan kassationsdomstolen fattade sitt beslut. Eftersom kassationsdomstolen inte upplyst C om sin avsikt att byta grund hade dessa ”överraskats” och de hade därmed inte fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Nideröst Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Krcmár m.fl. ./. Tjeckien, dom 2000-03-03
Skondrianosm.fl. ./. Grekland, dom 2003-12-18 (jfr nr 1/04)
APBP ./. Frankrike, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Andret m.fl. ./. Frankrike, beslut 2004-05-25

Bracci mot Italien
(Ansökan nr 36822/02, dom den 13 oktober 2005)
Domen finns endast på franska.

Vittne som lämnat utsaga till polisen kunde inte höras vid rättegången men utsagan lades ändå till grund för en fällande dom. Härigenom kränktes artikel 6.1 och 3 d).

Bracci, B, greps av polis den 11 mars 1998 misstänkt för sexuellt ofredande av två prostituerade, X och Y. När han greps höll han på att begå ett väpnat rån mot en annan prostituerad och två poliser skadades vid gripandet. Åtal väcktes mot honom för mordförsök, motstånd mot polis, olaga vapeninnehav, våldtäkt, utövande av våld och vållande till kroppsskada, skadegörelse, olaga frihetsberövande och väpnat rån. B dömdes den 2 november 1998 till sex års fängelse för bl.a. stöld och sexuellt ofredande och domstolen hänvisade särskilt till de uttalanden som gjorts av X och Y vid polisförhör. X och Y hade inte kunnat höras under rättegången, eftersom man inte kunnat spåra dem. B ifrågasatte trovärdigheten av deras uttalanden och överklagade. Han begärde att DNA-test skulle göras av den sperma som återfunnits på X:s kjol. Överklagandet avslogs liksom den begäran om laglighetsprövning som han gav in därefter. – I Europadomstolen åberopade B artikel 6 och hävdade att förfarandet inte varit rättvist, eftersom han inte kunnat höra X och Y eller få dem hörda och då han inte heller kunnat få en DNA-test till stånd.

Europadomstolen erinrade om att den inte hade behörighet att pröva om vittnesmålen utgjort en tillåten bevisning eller om B var skyldig. B:s farhågor att de italienska domstolarna saknade oberoende och opartiskhet grundades uteslutande på de beslut som fattats emot honom och de kunde därför inte anses objektivt berättigade. Domstolen konstaterade vidare att B klagat över kvaliteten på det juridiska biträde som lämnats honom av den advokat han själv hade valt och att hans anklagelser således riktades mot en enskild person.

När det gällde avsaknaden av möjlighet att höra X och Y eller att få dem hörda noterade domstolen att de inte varit närvarande vid rättegången men att deras berättelser till polisen hade lästs upp och beaktats när anklagelserna mot B prövades. Inte vid något tillfälle under förfarandet hade försvarsadvokaten fått möjlighet att höra de personer som anklagade B för två ifrågasatta händelser. När det gällde X fann domstolen att hennes berättelse stöddes av annan bevisning. Det gick därför inte att dra den slutsatsen att avsaknaden av möjlighet att höra henne hade påverkat försvarets rättigheter på ett sätt som stred mot konventionen. Vad däremot gällde Y var saken en annan, eftersom de italienska domstolarna när de fällde B hade stött sig uteslutande på den utsaga hon lämnat före rättegången. Vid sådant förhållande kunde B inte anses ha fått lämpliga och tillräckliga möjligheter att ifrågasätta de uttalanden som utgjorde grunden för att han fälldes för övervåld mot Y. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

När det slutligen gällde frågan om DNA-test, fann domstolen det beklagligt att det inte gjorts något sådant, eftersom resultatet antingen kunde ha bekräftat vittnesmålet eller ha försett B med bevisning som kunde underminera vittnesmålets trovärdighet. Domstolen kunde emellertid inte finna att det fanns några särskilda omständigheter som övertygade den om att vägran att genomföra testet stred mot artikel 6. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR

Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Luca ./. Italien, dom 2001-02-27
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
De Lorenzo ./. Italien, beslut 2004-02-12
Rainer ./. Italien, beslut 2005-01-20
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Isgrò ./. Italien, dom 1991-02-19
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Raniolo ./. Italien, beslut 2002-03-21
Sangiorgi ./. Italien, beslut 2002-09-05
Sofri m.fl. ./. Italien, beslut 2003-03-04
Chifari ./. Italien, beslut 2004-05-13
Jerinò ./. Italien, beslut 2005-06-07
Artner ./. Österrike, dom 1992-08-28
P.M. ./. Italien, beslut 2001-03-08
P.S. ./. Tyskland, dom 2001-12-20
Korellis ./. Cypern, beslut 2002-12-03
Crescente ./. Italien, beslut 2004-12-07
Pisano ./. Italien, dom 2000-07-27
Araniti ./. Italien, beslut 2001-03-15

United Macedonian Organisation Ilinden och Ivanov mot Bulgarien
United Macedonian Organisation Ilinden - Pirin m.fl. mot Bulgarien
(Ansökningar 44079/98 resp. 59489/00, domar den 20 oktober 2005)
Domarna finns endast på engelska.

Förhindrande av organisations möten och demonstrationer samt upplösning av politiskt parti kränkte artikel 11.

De klagande i första målet är en organisation, UMOI, och dess ordförande, I. UMOI grundades den 14 april 1990 i sydvästra Bulgarien i Pirinområdet. I det andra målet är klagandena UMOI-PIRIN, ett politiskt parti för ekonomisk utveckling och integration och dess tidigare ordförande, vice ordförande och sekreterare.

1990, 1998-1999 och 2002-2004 ansökte UMOI förgäves om registrering. Domstolarna fann bl.a. att dess stadgar och program stred mot den nationella enheten. Varje år fr.o.m. 1990 har UMOI försökt att ordna minnesmöten vilka dock har förbjudits av myndigheterna. I målet anförs klagomål över att UMOIs medlemmar hindrats från att hålla fredliga möten och de klagande åberopar artikel 11.

I målet avseende UMOI-PIRIN framgår att den bulgariska konstitutionsdomstolen i februari 2000 beslöt upplösa partiet. Domstolen fann att partiet och de organisationer som varit dess föregångare, särskilt UMOI, hade förespråkat separatistiska uppfattningar och ”äventyrat Bulgariens nationella säkerhet”. Partiet bedömdes grundlagsstridigt och upplöstes därför. De klagande hävdade att upplösningen saknade stöd i lag och att den inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. De åberopade artikel 11.

Europadomstolen fann i det första fallet att det skett intrång i de klagandes rätt till mötesfrihet vid 12 tillfällen under tiden mars 1998 – september 2003. Intrången hade haft stöd i lag och att de skett i ett legitimt syfte som t.ex. att skydda den nationella säkerheten, den territoriella integriteten, värna om allmän ordning i det lokala samhället, skydda andras rättigheter och friheter eller förhindra oordning och brott. Regeringen hade påstått att myndigheterna, sedan Europadomstolen meddelat dom i målet Stankov och UMOI mot Bulgarien 2001-10-02, hade vidtagit åtgärder för att säkerställa att de klagande kunde utöva sin rätt till mötesfrihet. Domstolen fann emellertid att myndigheterna fortsatt att hindra de möten som UMOI försökt anordna och att de åberopat samma skäl för att ingreppen skulle anses berättigade och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen erinrade om att verklig mötesfrihet inte bara kräver att staten låter bli att ingripa och hindra, utan att det också krävs att staten vidtar rimliga och lämpliga åtgärder för att göra det möjligt att i lugn och ro kunna genomföra en laglig demonstration. Domstolen erinrade vidare om att politiska uppfattningar som ifrågasätter det existerande systemet måste ges lämpligt utrymme. Myndigheterna var skyldiga att vidta åtgärder för att hindra att UMOIs demonstrationer utsattes för våldsangrepp. De hade emellertid inte vidtagit alla de åtgärder som de rimligen kunde ha förväntats vidta. Den bulgariska staten hade därför inte uppfyllt sina positiva skyldigheter enligt artikel 11. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

I det andra målet konstaterade domstolen att upplösningen av partiet innebar ett ingrepp i föreningsfriheten som hade stöd i lag och som skett i det legitima syftet att skydda den nationella säkerheten. När det gällde att bedöma om upplösningen av partiet varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle konstaterade domstolen att det varit fråga om ett radikalt ingrepp – partiet upplöstes med omedelbar verkan. En så drastisk åtgärd krävde mycket allvarliga skäl för att kunna anses proportionerlig i förhållande till det legitima syftet. Det hade i och för sig inte varit orimligt att myndigheterna misstänkt vissa ledare för att vilja skapa en självständig region, Pirin Makedonien, kanske t.o.m. helt skild från Bulgarien. Ett parti får emellertid kämpa för ändringar i den existerande konstitutionella strukturen på två villkor. För det första måste de medel som används vara lagliga och demokratiska. För det andra skall de föreslagna förändringarna i sig vara förenliga med grundläggande demokratiska principer. Det fanns inget som talade för att inte dessa villkor var uppfyllda. Det fanns inte heller något som talade för att partiet hade haft någon verklig möjlighet att få till stånd några politiska förändringar som inte godkändes av alla på den politiska scenen. Tvärtom var partiets inflytande på allmänheten försumbart. Konstitutionsdomstolens bedömning att partiet ”äventyrade Bulgariens nationella säkerhet” hade därför inte grundats på en godtagbar värdering av relevanta förhållanden. Det hade inte funnits ett trängande samhälleligt behov av att upplösa partiet och upplösningen hade således inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

Skiljaktig motivering

Den bulgariska domaren Botoucharova lämnade i det andra målet en skiljaktig motivering som är fogad till domen.

HÄNVISNINGAR

Första målet
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Socialist Party m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Dicle för DEP (Demokratiska partiet) ./. Turkiet, dom 2002-12-10 (jfr nr 11/02)
Parti de la liberté et de la démocratie (ÖZDEP) ./. Turkiet, dom (GC) 1999-12-08
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Socialist Party of Turkey (STP) m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-12 (jfr nr 10/03)
Stankov and the United Macedonian Organisation Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02

Andra målet
Stankov and the United Macedonian Organisation Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Ivanov m.fl. ./. Bulgarien, beslut 2004-09-09
The United Macedonian Organisation Ilinden m.fl. ./. Bulgarien, beslut 2004-09-09 (59491/00)
Plattform « Ärzte für das Leben » ./. Österrike, dom 1988-06-21

Ouranio Toxo m. fl. mot Grekland
(Ansökan nr 74989/01, dom den 20 oktober 2005)
Domen finns endast på franska.

Myndigheternas handlande och underlåtenhet när det gällde att skydda föreningsrätten mot våldsamma angrepp kränkte artikel 11.

De klagande i målet är ett politiskt parti, Ouranio Toxo (Regnbåge), OT, och två av deras medlemmar. OT, vars uttalade syften bl.a. är att försvara den makedonska minoriteten i Grekland, har regelbundet deltagit i valen ända sedan 1994. I september 1995 upprättade partiet sitt högkvarter i Florina och en skylt sattes upp med partiets namn på de två språk som talades i området, dvs. grekiska och makedonska. Skylten innehöll orden ”vino-zito”, som betyder ”regnbåge” på makedonska, skrivna i det slaviska alfabetet, men som också var stridsropet för de trupper som försökt inta Florina under det makedonska inbördeskriget. Den 12 september 1995 publicerade några präster ett uttalande som uppmanade folk att gå med i en ”demonstration för att protestera mot Greklands fiender som godtyckligt sätter upp skyltar med antigrekiska tecken”. I uttalandet fanns också en önskan om att de ansvariga för skylten skulle deporteras. Allmänne åklagaren beslöt att skylten skulle tas ned med motiveringen att partiets namn på makedonska troligen skulle så missämja bland den lokala befolkningen. Den 13 september 1995 togs skylten ned av polis utan att de klagande fick någon förklaring. De klagande satte upp en ny skylt. Samma kväll blev de enligt egen utsago förolämpade och hotade av en folkmassa som samlats utanför partihögkvarteret, däribland borgmästaren. Omkring klockan 01.30 bröt ett antal personer sig in i partilokalerna och överföll dem som var där och tvingade dem att lämna ut skylten. En andra attack skedde omkring klockan 04.00 då utrustning och möbler slängdes ut genom fönstret och sattes i brand. De klagande ringde polisen men fick till svar att ingen polis fanns tillgänglig. Åklagaren vidtog inte heller några åtgärder mot de inblandade men väckte i stället åtal mot de klagande partimedlemmarna. Dessa frikändes i september 1998. De väckte å sin sida talan mot förövarna men målet lades ned i brist på bevisning och deras överklagande avslogs av kassationsdomstolen i januari 2003. – I Europadomstolen klagade partimedlemmarna över att de inte fått någon domstolsprövning inom skälig tid och att det skett en kränkning av deras rätt till föreningsfrihet. De åberopade artiklarna 6.1 och 11.

Europadomstolen konstaterade att förfarandet pågått i mer än sju år och en månad och det enbart för utredningen i målet. Mot bakgrund av omständigheterna fann domstolen att detta var en alltför långdragen period som inte fyllde kravet på ”skälig tid”. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1

Domstolen konstaterade härefter att OT var ett lagligen bildat parti som bl.a. hade till syfte att värna den makedonska minoriteten som bodde i Grekland. Att sätta upp en skylt framför partihögkvarteret med partiets namn skrivet på makedonska kunde inte anses klandervärt eller utgöra ett hot mot den allmänna ordningen. Användandet av orden ”vino-zito” kunde visserligen ha väckt fientliga känslor hos befolkningen men risken för att användandet av politiska uttryck skulle skapa spänningar i samhället var inte tillräckligt för att berättiga en inskränkning av föreningsrätten. Domstolen noterade att stadsfullmäktige två dagar före den aktuella händelsen tydligt hade uppmanat befolkningen att protestera mot de klagande. Fullmäktige hade således bidragit till att skapa en fientlig stämning. En stats myndigheter skall försvara och främja de värderingar som innefattas i ett demokratiskt system, som t.ex. pluralism, tolerans och sammanhållning. För att följa nämnda värderingar borde de lokala myndigheterna i stället ha intagit en lugnande ståndpunkt i stället för att väcka motsättningar. Polisen borde också ha kunnat förutse risken av att motsättningarna kokade över och staten borde därför ha vidtagit lämpliga åtgärder för att åtminstone begränsa våldet. Så hade emellertid inte skett. Regeringen hade inte heller lämnat någon förklaring till bristen på poliser när oroligheterna kunde förutses och åklagaren hade inte ansett det nödvändigt att göra en utredning av det inträffade för att ta reda på de ansvariga. Det var först sedan de klagande väckt talan som en utredning påbörjades. Såväl de grekiska myndigheternas handlande som deras underlåtenhet stred mot konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.

HÄNVISNINGAR

Artikel 6.1
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Diamantides ./. Grekland, dom 2003-10-23

Artikel 11
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Socialist Party of Turkey (STP) m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-12 (jfr nr 10/03)
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Ezelin ./. Frankrike, dom 1991-04-26
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Wilson & National Union of Journalists m.fl. ./. U K, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)
Plattform « Ärzte für das Leben » ./. Österrike, dom 1988-06-21
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14
Özgür Gündem ./. Turkiet, dom 2000-03-16

Niedzwiecki mot Tyskland
Okpisz mot Tyskland
(Ansökningar 58453/00 resp. 59140/00, domar den 25 oktober 2005)
Domarna finns endast på engelska.

Tysk lagstiftning innebar att utlänningar med permanent uppehållstillstånd kunde få barnbidrag men inte de som hade tidsbegränsade uppehållstillstånd. Den skilda behandlingen var diskriminerande och det skedde en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Niedzwiecki, N, immigrerade från Polen till Tyskland i februari 1987 och han fick ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som förnyades vartannat år. I juli 1995 föddes hans dotter och han ansökte då om barnbidrag. Hans ansökan avslogs eftersom han inte hade ett permanent uppehållstillstånd. N överklagade utan framgång.

Makarna Z och H Okpisz, O, immigrerade 1985 till Tyskland tillsammans med sin dotter och året därpå kom även deras son dit. De fick 1987 avslag på sin ansökan om att erkännas som immigranter av tyskt ursprung och de beviljades tidsbegränsade uppehållstillstånd vilka förnyades regelbundet. I december 1993 informerades O, som fått barnbidrag sedan 1986 om att till följd av en lagändring kunde barnbidrag inte längre utgå från den 1 januari 1994. O vände sig till utan framgång till domstol. 1997 vilandeförklarades hans överklagande med anledning av beslut som fattats av den tyska konstitutionsdomstolen i ett antal pilotmål. Den 6 juli 2004 fann konstitutionsdomstolen att den bestämmelse i barnbidragslagen som tillämpats i de aktuella fallen inte var förenlig med rätten till likabehandling enligt den tyska grundlagen. Lagstiftaren uppmanades därför att ändra barnbidragslagen från den 1 januari 2006. Konstitutionsdomstolen fann bl.a. att det förhållandet att föräldrar som hade resp. inte hade permanent uppehållstillstånd behandlades olika saknade tillräckligt berättigande. I december 2004 begärde O att hans mål skulle återupptas. Därefter vilandeförklarades det åter i mars 2005 i avvaktan på ändringen i barnbidragslagen.

I Europadomstolen klagade N och O över de tyska myndigheternas vägran att medge dem barnbidrag och hävdade att det innebar en diskriminering. De åberopade artikel 14 i förening med artikel 8.

Europadomstolen konstaterade i båda fallen att olika behandling var diskriminerande i den mening som avses i artikel 14 om det inte fanns objektiva och rimliga skäl som motiverade behandlingen, dvs. om den inte skedde i ett legitimt syfte eller om det inte rådde en rimlig jämvikt mellan tillämpade åtgärder och det mål som skulle uppnås med dessa åtgärder. Konventionsstaterna hade emellertid ett ganska stort utrymme när det gällde att bedöma om och i vilken omfattning skillnader i annars likartade fall motiverade att fallen behandlades olika. Domstolen skulle inte avgöra i vilken utsträckning det var motiverat att när det gällde sociala förmåner göra skillnad mellan olika kategorier av uppehållstillstånd utan den måste begränsa sig till frågan om tillämpningen av den tyska barnbidragslagen i de klagandes fall kränkte deras rättigheter enligt konventionen. I likhet med den federala konstitutionsdomstolen kunde Europadomstolen inte finna tillräckliga skäl för att det skulle anses berättigat att behandla utlänningar olika beroende av om de hade permanent uppehållstillstånd eller inte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 i båda fallen.

HÄNVISNINGAR

Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
National Union of Belgian Police ./. Belgien, dom 1975-10-27
Schmidt och Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06

Keles mot Tyskland
(Ansökan nr 32231/02, dom den 27 oktober 2005)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning på obegränsad tid av person med permanent uppehållstillstånd som varit i landet länge och som hade tre små barn, vilka, om de följde med fadern, skulle få svårigheter i det nya landet, kränkte artikel 8.

Keles, K, kom 1972 som tioåring till Tyskland för att bo där tillsammans med sin familj. Han gick fram till 1977 i skola där. 1984 gifte han sig med en turkiska i Turkiet och de fick ett barn. 1988 beviljades han permanent uppehållstillstånd i Tyskland och hans hustru och son förenade sig med honom där året därpå. Paret fick ytterligare tre barn. Alla familjemedlemmarna är turkiska medborgare. Hustrun har permanent uppehållstillstånd i Tyskland. K varnades 1983 mot bakgrund av att han tidigare dömts för brott om att han riskerade att bli utvisad om han begick ytterligare brott. Under åren 1989-1999 dömdes K vid åtta tillfällen för olika brott, varav fyra var trafikbrott för vilka han avtjänade fängelsestraff med fem och sex månader. Den 22 januari 1999 beslöt delstatsregeringen i Freiburg med hänvisning till de återkommande brottmålsdomarna mot K och särskilt trafikbrottsdomarna att K skulle utvisas till Turkiet eller till annan stat som ville ta emot honom. Han utlämnades till Turkiet den 3 maj 1999 men återvände till Tyskland senare samma månad och ansökte om asyl. Hans ansökan avslogs och han gick då under jorden. Han greps i juli 2003 och hölls i förvar till dess han åter utvisades till Turkiet i augusti 2003. – I Europadomstolen klagade K över utvisningen till Turkiet och åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann med beaktande av bl.a. arten av de brott K fällts till ansvar för, den tid han lagligen vistats i Tyskland, det förhållandet att han hade permanent uppehållstillstånd och de svårigheter barnen skulle få om de följde med honom till Turkiet, att en obegränsad utvisning från Tyskland kränkte hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Admissibility
Cardot ./. Frankrike, dom 1991-03-19
Skalka ./. Polen, beslut 2002-10-03
Uhl ./. Tyskland, beslut 2004-05-06

Artikel 8
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Radovanovic ./. Österrike, dom 2004-04-22 (jfr nr 5/04)
Üner ./. Nederländerna, dom 2005-07-05 (jfr nr 7/05)
Benhebba ./. Frankrike, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/03)

Wirtschafts-Trend Zeitschriften-Verlags GmbH mot Österrike
(Ansökan nr 58547/00, dom den 27 oktober 2005)
Domen finns endast på engelska.

Fällande dom för att i veckotidning ha kritiserat ett uttalande av Jörg Haider kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

Wirtschafts-Trend Zeitschriften-Verlags GmbH, förlaget, ger bl.a. ut veckotidningen Profil. Där publicerades i november 1998 en recension av en bok med titeln ”The Antifa-Complex” skriven av en ledamot i Europaparlamentet och medlem i Österrikiska Frihetspartiet. I artikeln kritiserades bokens författare för det sätt på vilket han behandlat Jörg Haider, den förre ledaren av Frihetspartiet, när han i boken ursäktade ”att Haider kallat koncentrationslägren för straffläger”. Haider förde en framgångsrik skadeståndstalan mot förlaget, som ålades att betala honom 50 000 ÖS. Den aktuella upplagan av tidningen förverkades och förlaget ålades att publicera domen. Domstolen fann att Haiders ord hade tagits ut ur sitt sammanhang och att artikeln gav intryck av att han undervärderat de brott som begicks i koncentrationslägren genom att använda ordet ”straffläger”. Förlaget överklagade utan framgång. – I Europadomstolen klagade förlaget över att det som ålagts det enligt den aktuella domen kränkte dess rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen delade inte de nationella domstolarnas uppfattning att uttalandet i artikeln om benämningen av koncentrationslägren innebar att Haider anklagats för ett brottsligt förfarande. Domstolen fann den slutsatsen alltför långtgående, eftersom reglerna för att bedöma en persons politiska uppfattning vitt skiljer sig från de normer som gäller för att bedöma en anklagads ansvar enligt straffrättslig lagstiftning. Domstolen fann i likhet med parterna att uttalandet i fråga var ett värdeomdöme. Parterna var emellertid oeniga i frågan om förlaget hade företett tillräckligt faktaunderlag för sina påståenden. I det avseendet fann domstolen att kravet på att faktaunderlag för ett värdeomdöme skall kunna företes var mindre strängt när de faktiska förhållandena redan var kända för allmänheten. Domstolen fann att användandet av ordet ”straffläger”, som antydde att personer som sattes där hade gjort sig skyldiga till gärningar som skulle bestraffas, rimligen kunde kritiseras när det användes som beteckning på koncentrationsläger och användes av en person vars inställning till nazi-eran var väl känd. Det ostridiga faktum att Haider hade använt ordet straffläger i stället för koncentrationsläger var en tillräcklig grund för förlagets uttalande och det var således med hänsyn till omständigheterna inte överdrivet. Domstolen erinrade om att gränserna för godtagbar kritik är vidare när det gäller politiker än när det är fråga om andra enskilda individer. Haider var en ledande politiker som varit känd i många år för sina tvetydiga uttalanden om den nationalsociallistiska regimen och andra världskriget och han hade därför själv utsatt sig för att bli hårt kritiserad både i Österrike och i övriga Europa. Domstolen fann sammanfattningsvis att de skäl som de nationella domstolarna angett inte var relevanta eller tillräckliga för att berättiga ingreppet i yttrandefriheten. Dessutom hade de inhemska domstolarna, förutom om skadestånd och publicering av domen, beslutat om att den aktuella upplagan skulle förverkas, vilket var en allvarlig och ingripande åtgärd som innebar att ingreppet varit oproportionerligt. Ingreppet hade därför inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle i den mening som avses i artikel 10.2. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR

Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Scharsach och News Verlagsgesellschaft ./. Österrike, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09

Gongadze mot Ukraina
(Ansökan nr 34056/02, dom den 8 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Myndigheternas underlåtenhet och deras agerande i samband med journalisten Gongadzes försvinnande och död kränkte artiklarna 2, 3 och 13.

M Gongadze, M, var gift med G som var politisk journalist och chefsredaktör för ”Ukrainskaya Pravda” Internet tidning. G var aktiv både nationellt och internationellt i strävan att sprida medvetenhet om bristen på yttrandefrihet i Ukraina. Bland annat rapporterade han om korruptionen bland höga statstjänstemän. Under flera månader innan han försvann hade G klagat över att han hotades och stod under övervakning. Den 14 juli skrev han ett öppet brev till generalåklagaren och klagade över att hans släktingar, hans vänner och hans kollegor blev förhörda om honom avseende en händelse som han inte visste något om samt över att han förföljdes av oidentifierade personer som körde en bil med visst bilnummer. G begärde att åklagaren skulle skydda honom och att han skulle spåra och straffa de personer som låg bakom det hela. G försvann den 16 september 2000 och M underrättade polisen påföljande dag. Den 2 november hittades en huvudlös kropp vilken senare identifierades som G på grund av smycken och ärr efter gamla skador. Den 28 november 2000 tillkännagav ordföranden i det ukrainska socialistpartiet att det fanns ljudinspelningar som gjorts i hemlighet i presidentens arbetsrum och som anklagade presidenten Kuchma och andra högt uppsatta statstjänstemän för G:s försvinnande. I ett av de bandade samtalen mellan presidenten och dåvarande inrikesministern begärde presidenten att G skulle utsättas för hot. Ministern hade sedan föreslagit vissa personer för uppdraget, vilka han kallade ”riktiga örnar” och som han påstod kunde göra vad som helst. I december 2000 tillkännagav åklagaren att den kropp som återfunnits inte var G. Den 10 januari 2001 meddelade han emellertid att det var högst troligt att kroppen tillhörde G men han sade samtidigt att det fanns vittnen som hade sett G efter det att han försvann. Tre dagar senare meddelade åklagaren M att det inte fanns något som visade att den ifrågavarande kroppen var G. Fjorton dagar senare tillerkändes M ställning som förorättad part, eftersom det fanns tillräckliga bevis för att anta att kroppen var hennes avlidne make. Den 15 januari 2001 publicerades i tidningen Grani namnen på fyra poliser som påstods ha varit inblandade i övervakningen av G. Den 11 mars 2003 tillkännagav ”Reportrar utan gränser” att den aktuella kroppen med hjälp av en DNA-analys kunnat identifieras som G. I oktober 2003 arresterades en generallöjtnant som tjänstgjorde på inrikesministeriet misstänkt för att vara inblandad i G:s försvinnande och han anklagades för att ha gett order om att viktiga handlingar skulle förstöras. Den 29 samma månad avsattes generalåklagaren.

Sedan Viktor Yushchenko valts till Ukrainas president den 26 december 2004 lovade han att utredningen i G:s fall skulle återupptas. Den 2 mars 2005 meddelades i pressen att generalåklagaren tillkännagivit att tre poliser arresterats i samband med M:s tala i Europadomstolen. Den 4 mars 2005 tillkännagavs att den tidigare inrikesministern avlidit troligen på grund av självmord. Han skulle samma morgon ha hörts av åklagarmyndigheten. Denna myndighet tillkännagav i september 2005 att de senaste DNA-analyserna visade att den kropp som återfunnits var G. Den 20 september 2005 redovisade ordföranden i en utredningskommitté som tillsatts av parlamentet inför det ukrainska parlamentet att kidnappningen av och mordet på G hade organiserats av den förre presidenten Kuchma, den tidigare inrikesministern samt att den nuvarande talmannen i parlamentet och en parlamentsledamot varit delaktiga i brotten. Vidare noterades att åklagarmyndigheten hade underlåtit att vidta några åtgärder i anledning av kommitténs slutsatser.

I Europadomstolen klagade M över att de statliga myndigheterna inte förmått skydda hennes makes liv och att de inte heller utrett hans försvinnande och hans död. Hon åberopade artiklarna 2, 3 och 13. Hon hävdade också att de senaste upplysningarna från den ukrainska regeringen bekräftade att statliga tjänstemän varit inblandade i mordet på hennes make men att utredningen syntes ha begränsats till att åtala de direkt ansvariga och inte dem som beordrat och organiserat mordet.

Europadomstolen noterade först att G underrättat åklagarmyndigheten om att han övervakades och om att hans kollegor och släktingar förhörts av polisen. Han hade också begärt en utredning och att åtgärder skulle vidtas för att skydda honom. Myndigheterna och särskilt åklagarmyndigheten borde dessutom ha varit medvetna om vilken sårbar situation en journalist som rapporterade om politiskt känsliga frågor befann sig i, eftersom 18 journalister hade dödats sedan 1991. Åklagarmyndigheten var behörig och skyldig att granska polisens aktiviteter och utreda lagligheten i de åtgärder som polisen vidtog. Myndighetens svar på G:s brev hade varit häpnadsväckande nonchalant. Domstolen fann att man struntat i G:s klagomål och de därefter följande händelserna, som avslöjade statstjänstemäns tänkbara inblandning i G:s försvinnande och död, eller att händelserna helt enkelt förnekats utan någon riktig utredning. Uppgifterna att poliser var inblandade i G:s försvinnande hade inte föranlett någon reaktion. Den omständigheten att två aktiva poliser identifierats och åtalats endast ett par dagar efter det att landets ledning hade förändrats väckte allvarliga tvivel om huruvida den tidigare regeringen haft en verklig vilja att utreda fallet noggrant. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 när det gällde myndigheternas underlåtenhet att skydda G:s liv.

Under utredningen ända fram till december 2004 var de statliga myndigheterna mer upptagna av att bevisa avsaknaden av statstjänstemäns inblandning i målet snarare än att försöka ta reda på sanningen om omständigheterna kring G:s försvinnande och död. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 även på grund av underlåtenheten att genomföra en effektiv utredning i målet.

Domstolen fann vidare att makens försvinnande, de olika upplysningar M fick angående den huvudlösa kropp som återfunnits och att hon först i september 2005 fick en riktig bekräftelse på att den funna kroppen verkligen var hennes avlidne make samt de undersökande myndigheternas attityd måste ha orsakat henne och hennes familj ett så allvarligt lidande som innebar en förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 3.

Slutligen erinrade domstolen om att det var ostridigt att myndigheterna hade en skyldighet att genomföra en effektiv utredning av det inträffade. Emellertid gjordes inte någon sådan under mer än fyra år. M hade därför förvägrats ett effektivt rättsmedel när det gällde hennes makes död. Vidare hindrade avsaknaden av en utgång i ett brottmål M att få skadestånd, eftersom en civil skadeståndstalan inte kunde prövas innan alla fakta slutligt hade fastställts i det pågående brottmålet. Domstolen fann därför enhälligt att det också skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR

Artikel 2
Kilic ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10

Artikel 3
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 (jfr nr 7/02)

Artikel 13
Kilic ./. Turkiet, dom 2000-03-28

Saliba mot Malta
(Ansökan nr 4251/02, dom den 8 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Beslut att olagligt uppförd byggnad skulle rivas oberoende av om ägaren bedömdes skyldig till brottslig gärning eller inte var inte godtyckligt eller oproportionerligt och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Saliba, S, förvärvade i början av 1980-talet ett markområde i Gozo på Malta där det hade uppförts en lagerbyggnad. Han åtalades senare vid två tillfällen för att ha utfört byggnadsarbeten på fastigheten utan att ha fått erforderligt tillstånd. Han frikändes i det första målet men fälldes i det andra. S ålades att betala böter och att riva lagerbyggnaden. Han överklagade och den fällande domen undanröjdes men han ålades även i överinstansen att riva lagerbyggnaden som uppförts utan tillstånd. S klagade vidare utan framgång. Konstitutionsdomstolen anförde att det begåtts en brottslig handling och att oberoende av vem som hade brutit mot lagen så fanns det ett behov av att upprätthålla rättssäkerheten. Det enda sättet att göra det var att besluta om rivning av den olagligt uppförda byggnaden. – I Europadomstolen klagade S över beslutet att hans lagerbyggnad skulle rivas och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att de inhemska domstolarna inte hade handlat på något godtyckligt sätt när de tillämpade den aktuella lagen. Sedan vissa lagändringar skett borde S ha kunnat förutse att om byggnaden bedömdes ha uppförts olagligt, så kunde det beslutas att den skulle rivas oberoende av om han själv bedömdes skyldig till en brottslig handling eller ej. Domstolen noterade att effekten av beslutet att en helt olaglig byggnad skulle rivas var att återställa förhållandena till vad de skulle ha varit om man inte struntat i lagens krav och åtgärden kunde inte anses oproportionerlig i förhållande till det legitima mål som åsyftades. Det förhållandet att S frikänts i brottmålet föranledde inte någon annan bedömning. En sådan skulle innebära att de inhemska myndigheterna tvingades godta olagliga byggnader varje gång ägarskapet överfördes till en tredje man i god tro. Domstolen fann att åtgärden i fråga hade varit lagenlig och att den inte varit oproportionerlig i förhållande till sitt syfte. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktig mening

Den maltesiske domaren Bonello med vilken den spanske domaren Borrego instämde lämnade en skiljaktig mening som är fogad till domen. Han ansåg i korthet att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och han var helt perplex över att domstolen kunde finna det lagenligt att en person berövas sin egendom grundat på en rättslig nullitet. Malta kunde som så många andra länder ha valt att reglera plan- och byggöverträdelser genom rent administrativa åtgärder. I stället valde Malta att reglera dem genom ett brottmålsförfarande. Europadomstolen har nu bekräftat att åklagarmyndigheten inte behöver bry sig om huruvida brottmålsförfarandet är giltigt eller inte och om det är lagenligt eller strider mot lagen.

HÄNVISNINGAR

James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Vasilescu ./. Rumänien, dom 1998-05-22
Terazzi Srl ./. Italien, dom 2002-10-17 (jfr nr 10/02)
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Belvedere Alberghiera ./. Italien, dom 2000-05-30
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Papageorgiou ./. Grekland, dom 1997-10-22
National & Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23
Cooperativa La Laurentina ./. Italien, dom 2001-08-02
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18
Bahia Nova S.A. ./. Spanien, beslut 2000-12-12
Elia Srl ./. Italien, dom 2001-08-02

H.F. mot Slovakien
(Ansökan nr 54797/00, dom den 8 november 2005)
Domen finns endast på franska.

Avsaknad av förordnad förmyndare och bristande utredning i mål där klaganden förklarades sakna rättshandlingsförmåga innebar att förfarandet inte omgavs av tillräckliga säkerhetsåtgärder och det skedde en kränkning av artikel 6.1.

I februari ansökte psykologiska avdelningen vid universitetssjukhuset i Bratislava och HF:s förre make hos tingsrätten om att HF skulle förklaras sakna rättshandlingsförmåga. Tingsrätten beviljade ansökningen i beslut den 13 november 1997 med motiveringen att HF led av en kronisk paranoid schizofreni och var oförmögen att vidta rättshandhandlingar och sköta sina affärer. Tingsrätten hörde inte HF utan förlitade sig på en rapport som upprättats av en psykiatriker som arbetade för universitetssjukhuset och på vad HF:s förre make och de vittnen han åberopat hade uttalat. HF överklagade förgäves. Hon återfick sin rättshandlingsförmåga i juli 2001. – I Europadomstolen klagade HF över att hon inte fått en rättvis rättegång. Hon åberopade artikel 6.1 och hävdade att domstolarna inte tagit fram de faktiska förhållandena och inte lämnat tillräckliga skäl för sina beslut. Hon klagade vidare över brister hos den förmyndare som domstolen förordnat för henne Vidare påstod hon att det skett en kränkning av artikel 8.

Europadomstolen noterade att den nationella lagen krävde att en förmyndare utsågs för den som förklarades sakna rättshandlingsförmåga även om han eller hon företräddes av en advokat. HF hade inte haft någon förmyndare i tingsrätten och hon hade endast varit formellt representerad av en förmyndare i överrätten. Domstolen hänvisade till Ministerkommitténs rekommendation nr Rec(99)4. Domstolen fann vidare att den psykiatriska rapporten inte kunde anses vara ”up-to-date” i rekommendationens mening. Det var inte bara i HF:s intresse utan och av intresse för sanningen, vilken tingsrätten hade till uppgift att fastställa, att ett utlåtande begärts in från en andra psykiatrisk expert. Ett andra utlåtande hade också gjort det möjligt för tingsrätten att bedöma om den förste psykiatrikerns rekommendation att HF inte skulle höras alltjämt ägde giltighet. Förfarandet, vars utgång var av största betydelse för HF, skulle ha omgetts av säkerhetsåtgärder som hade gjort det möjligt att skydda hennes rättigheter och intressen. De slovakiska domstolarna hade inte agerat med nödvändig omsorg eller tagit in tillräcklig bevisning för att kunna göra en bedömning av HF:s själsförmögenheter och för att undvika rättsliga misstag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det var onödigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Blücher ./. Tjeckien, dom 2005-01-11 (jfr nr 1/05)
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Kánova ./. Slovakien, beslut 2004-06-29
Stifter ./. Österrike, beslut 1995-11-29

Süss mot Tyskland (nr1)
(Ansökan nr 40324/98, dom den 10 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Tyska domstolar som drog in faders rätt till umgänge handlade i barnets bästa och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 8. De nationella domstolarna beslut var varken godtyckliga, oskäliga eller förutfattade och det skedde därför inte heller någon kränkning av artikel 6.1.

Süss, S, lämnades 1989 av sin hustru som då tog deras gemensamma dotter med sig. Paret träffade inledningsvis flera överenskommelser som bl.a. innebar att S skulle ha rätt till umgänge med dottern. Men under det följande skilsmässoförfarandet fick hustrun vårdnaden om dottern och S:s rätt till umgänge drogs in. Domstolen grundade sitt avgörande på psykologutlåtanden och dotterns, då tio år, egen vilja. S hade sin senaste kontakt med dottern i december 1992. Därefter vägrade hans förra hustru honom all kontakt med dottern. I november 2002 blev dottern myndig. – I Europadomstolen klagade S över att de tyska domstolarna dragit in hans rätt till umgänge. Han hävdade vidare att förfarandet varit orättvist. Han åberopade artikel 8 och artikel 6.1.

Europadomstolen fann att de nationella domstolarnas beslut att dra in S:s umgängesrätt hade fattats med hänsyn till barnets bästa och med beaktande av det ansträngda förhållandet mellan föräldrarna, vilket hade påverkat dottern och medfört att hon avvisade sin far. Domstolen fann därför att de tyska domstolarna hade anfört relevanta skäl för att motivera besluten att vägra umgänge. Vidare hade de nationella domstolarnas processuella förfarande varit rimligt och det hade innefattat tillräcklig bakgrundsinformation som domstolarna kunde grunda ett beslut i umgängesfråga på. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

När det gällde klagomålet om att förfarandet inte varit rättvist konstaterade domstolen att det inte fanns några omständigheter som talade för att de nationella domstolarnas beslut skulle kunna anses godtyckliga, oskäliga eller förutfattade. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Artikel 8
Karner ./. Österrike, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)
Mihailov ./. Bulgarien, beslut 2004-09-09
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Görgülü ./. Tyskland, dom 2004-02-26 (jfr nr 3/04)
Hoppe ./. Tyskland, dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Nekvedavicius ./. Tyskland, beslut 2003-06-19
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27

Artikel 6.1
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Nekvedavicius ./. Tyskland, beslut 2003-06-19
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Fey ./. Österrike, dom 1993-02-24
Beer ./. Österrike, dom 2001-02-06
Baumann ./. Österrike, dom 2004-10-07

Bocos-Cuesta mot Nederländerna
(Ansökan nr 54789/00, dom den 10 november 2005)
Domen finns endast på engelska.

Att domstolen gjorde en noggrann prövning av bevisningen och den tilltalade fick stort utrymme att ifrågasätta uttalanden som barn gjort i förhör hos polisen och som användes emot honom var inte tillräckligt för att förfarandet skulle kunna anses rättvist och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d).

Bocos-Cuesta, B, dömdes den 27 april 1998 i Amsterdam till fängelse för sexuella övergrepp och otillbörliga handlingar på fyra barn i åldrarna 6-11 år. Domstolen grundade domen bl.a. på uttalanden som de fyra barnen gjort till polisen. Domstolen fann att om barnen hördes som vittnen skulle det troligen tvinga dem att återuppleva de mycket traumatiska händelserna. Barnens intressen tog därför över B:s intresse av att kunna höra dem. Högsta domstolen avslog B:s överklagande med samma motivering. – I Europadomstolen hävdade B att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom försvaret inte fått möjlighet att fråga ut de fyra barnen vars utsagor använts som bevisning mot honom. Han åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen konstaterade att B inte haft möjlighet att följa de förhör som hållits med barnen hos polisen, t.ex. genom att via TV följa förhöret i ett annat rum. Han hade inte heller senare fått möjlighet att få frågor ställda till dem. Barnens utsagor till polisen hade inte spelats in på video så varken B eller domstolens ledamöter hade kunnat se barnens minspel och uppträdande under utfrågningen och de hade inte kunnat bilda sig någon uppfattning om barnens trovärdighet. Även om domstolen gjorde en noggrann prövning av barnens utsagor och tillät B gott om utrymme för att ifrågasätta dem, kunde detta inte ersätta möjligheten av att personligen kunna iaktta ett vittne som lämnade sin berättelse. B kunde därför inte anses ha fått en verklig och lämplig möjlighet att ifrågasätta vittnesmålen vilka var av avgörande betydelse för den fällande domen och förfarandet hade inte varit rättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 d).

HÄNVISNINGAR

Yavuz ./. Österrike, dom 2004-05-27 med där lämnade hänvisningar
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03) med där lämnade hänvisningar
Isgrò ./. Italien, dom 1991-02-19
Luca ./. Italien, dom 2001-02-27
S.N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)

Egilmez mot Turkiet
(Ansökan nr 21798/04, dom den 10 november 2005)
Gülü mot Turkiet
(Ansökan nr 1889/04, dom den 10 november 2005)
Gürbüz mot Turkiet
(Ansökan nr 26050/04, dom den 10 november 2005)
Hun mot Turkiet
(Ansökan nr 5142/04, dom den 10 november 2005)
Kuruçay mot Turkiet
(Ansökan nr 24040/04, dom den 10 november 2005)
Mürrüvet Küçük mot Turkiet
(Ansökan nr 21784/04, dom den 10 november 2005)
Sinan Eren mot Turkiet
(Ansökan nr 8062/04, dom den 10 november 2005)
Tekin Yildiz mot Turkiet
(Ansökan nr 22913/04, dom den 10 november 2005)
Uyan mot Turkiet
(Ansökan nr 7454/04, dom den 10 november 2005)
Domarna finns endast på franska.

Återintagning i fängelse av fångar som tillfälligt frigivits av medicinska skäl p.g.a att de led av Wernicke-Korsakoffs syndrom kränkte artikel 3.

Dessa mål är en del av totalt 53 liknande mål.

De klagande i målen har alla suttit fängslade, dömda till olika långa straff för att ha tillhört olika terroristorganisationer. Fängelsestraffen upphävdes av medicinska skäl sedan de klagande diagnostiserats lida av Wernicke-Korsakoffs syndrom som en följd av att de under lång tid hungerstrejkat i fängelset. Medicinska utlåtanden i slutet av 2003 medförde att det inte längre bedömdes motiverat att fängelsestraffet var upphävt och det beslöts att de skulle återintas. – I Europadomstolen klagade samtliga över att en återintagning i fängelse skulle innebära en kränkning av artikel 3. I målet Gülü åberopades även artikel 2 och ifråga om förfarandets längd, artikel 6.1. I målen Sinan Eren, Tekin Yildiz och Uyan hävdades vidare en kränkning av artikel 5.

Europadomstolen konstaterade till en början att Egilmez, Mürrüvet Küçük, Gülü och Hun vägrat infinna sig till den läkarundersökning som domstolen beslutat om. De klagande hade inte någon rätt att hindra fastställandet av fakta i målen, särskilt inte sedan de varnats om konsekvenserna därav. Klagomålen var därför inte längre berättigade. Domstolen fann därför enhälligt att målen Egilmez, Mürrüvet Küçük och Hun skulle avskriva. Målet Gülu avskrevs såvitt klagomålet avsåg artikel 2 och 3.

I de övriga målen enligt artikel 3 framhöll domstolen att konventionen inte kan tolkas så att den medför en generell skyldighet att frige en fånge som lider av allvarliga medicinska problem. Dålig hälsa kunde vara ett skäl för att tillfälligt eller villkorligt frige en fånge och en fången kunde också söka nåd av medicinska skäl. Vid en första anblick föreföll dessa förfaranden kunna ge tillräckliga garantier för att säkerställa att fångars fysiska integritet och välbefinnande skyddades. Domstolen noterade att när de turkiska myndigheterna ställdes inför problemen med de långvariga hungerstrejker som bröt ut 1996 och 2004 måste de lösa problemet med fortsatt frihetsberövande av fångar som led av de fysiska eller mentala effekterna av undernäring, vilket i vissa fall tog sig uttryck i Wernicke-Korsakoffs syndrom. Ett antal fångar frigavs därför tillfälligt. Domstolen konstaterade att i de sex fallen hade den ursprungliga diagnosen bekräftats vid flera olika undersökningar och fångarnas tillstånd bedömdes inte förenligt med ett frihetsberövande. Även om de klagande inte uttryckligen hade klagat över avsaknaden av medicinsk vård hade regeringen inte förmått visa vilken behandling de klagande skulle få om de återintogs i fängelse och om en sådan behandling skulle vara lämplig. Det hade snarare varit förvånande om regeringen kunnat visa att det fanns sådan möjlighet eftersom det skulle ha väckt tvivel om anledning till de tillfälliga frigivandena. Domstolen fann att beslutet att återinta de klagande i fängelse, trots att deras medicinska förhållanden inte hade förändrats, var tillräckligt allvarligt för att falla inom ramen för artikel 3. Situationen var direkt hänförlig till att skyddsmaskineriet inte fungerade i Turkiet. De turkiska myndigheterna borde ha vidtagit omedelbara åtgärder för att förbättra de klagandes förhållanden. Det förhållandet att de klagande själva åsamkat sig skada genom en långvarig hungerstrejk kunde inte frita Turkiet från sina skyldigheter mot dem enligt artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att Turkiet skulle bryta mot artikel 3 om de klagande återintogs i fängelse, att det i fallet Tekin Yildiz, där en återintagning redan skett, hade skett en kränkning av artikel 3 samt att det i fallet Sinan Eren inte skulle ske någon kränkning av artikel 3 på grund av att han inte längre led av den aktuella sjukdomen.

Domstolen konstaterade vidare att förfarandet i fallet Gülu pågått i nära fem år och tio månader och att den tiden med hänsyn till omständigheter var överdrivet lång. Domstolen fann därför att det i det fallet skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 5.

HÄNVISNINGAR

Artikel 3
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Papon ./. Frankrike (nr 1), beslut 2001-06-07
Nevmerzhitsky ./. Ukraina, dom 2005-04-05

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Roche mot UK
(Ansökan nr 32555/96, dom den 19 oktober 2005)

Person som deltagit i militära försök med senaps- och nervgas fick inte tillgång till alla sina tjänstgöringsjournaler och orsakades därmed ovisshet och oro vilket medförde en kränkning av artikel 8.

Roche, R, gick med i den brittiska armén 1953 och var kvar där till 1968. Under 1987 fick han högt blodtryck och han lider numera av hypertoni, bronkit och astma. Han har inte arbetat sedan 1988 och har registrerats som invalid. Han hävdar att hans hälsoproblem beror på att han deltagit i försök med senaps- och nervgas som utfördes av de brittiska väpnade styrkorna i England 1962 och 1963. Från 1987 försökte R via medicinska och politiska kanaler och med begränsad framgång att få tillgång till sin tjänstgöringsjournal. I juni 1991 ansökte han om militär tjänstepension men fick avslag med motiveringen att han inte visat något orsakssamband mellan försöken med gas och sitt hälsotillstånd. Den 3 augusti 1995 utfärdade försvarsministern ett intyg enligt 10 § rättegångslagen som effektivt förhindrade varje rättegång rörande förhållanden före 1987 genom att tillåta berörda personer att ansöka om militär tjänstepension. Sedan Europadomstolen meddelat dom i målet McGinley och Egan mot U K överklagade R i november 1998 till ”Pensions Appeal Tribunal”, PAT. Han begärde att PAT skulle ta in all officiell information för att kunna avgöra om hans sjukdom orsakats eller förvärrats av gasförsöken. PAT uppmanade i februari 2001 försvarsministeriet att lämna ut vissa typer av journaler och vissa handlingar lämnades därefter ut under 2001 och 2002. Den 14 januari 2004 fann PAT med stöd av en expertrapport att det inte fanns någon bevisning som förband R:s nuvarande hälsotillstånd med att han exponerats för någon av gaserna. Senapsgasförsöken hade avsett att undersöka om militära kläder varit lämpade att utsättas för gas och hade inte varit gasförsök i sig. Vidare hade man sedan en man avlidit 1953 vidtagit säkerhetsåtgärder för att garantera att frivilliga endast utsattes för säkra doser. PAT fann vidare att de ”svårigheter” som R haft för att få ut sina tjänstgöringsjournaler var ”oroande”. Den 11 maj 2004 begärde R prövningstillstånd för att överklaga. Tillstånd meddelades och målet visades åter till PAT för ytterligare behandling och det är ännu inte avgjort där. Den 18 april 2005 lämnade regeringen ut ytterligare 11 handlingar varav åtta var sådana som R inte tidigare hade tagit del av. Sedan 1998 har det funnits vissa rutiner för att personer som deltagit i militära försök skulle kunna få en sammanfattning av sina försöksjournaler och för att få se de aktuella journalerna på den plats där försöken gjordes. Det har också sedan 2001 funnits ett program för att utreda de frivilliga deltagarnas hälsoproblem. Denna studie har omfattat 111 personer men det har inte funnits någon kontrollgrupp. I en rapport som publicerades i april 2004 konstaterades att det inte fanns någon bevisning som stödde antagandet att ett deltagande i försöken medförde några långsiktiga negativa hälsoeffekter eller ovanliga sjukdomsmönster jämfört med vad som drabbade andra i befolkningen i samma ålder. F.n. pågår en utredning om dödlighet och cancerförekomst bland deltagare i försöken. – I Europadomstolen klagade R över att han nekats tillgång till uppgifter om de försök han deltog i och åberopade artiklarna 8 och 10. Han klagade också över att det intyg som utfärdats av försvarsministern kränkte hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14. Han åberopade även artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att House of Lord hade funnit att 10 § i rättegångslagen inte avsåg att ge militärer någon rätt att begära skadestånd av staten utan den angav endast den föreliggande och ostridiga avsaknaden av skadeståndsansvar för staten. Enligt 10 § skulle ingen handling eller underlåtelse som en medlem av de väpnade styrkorna vidtog i tjänsten medföra att vare sig den personen eller staten blev skadeståndsskyldig för att ha orsakat en annan medlem av de väpnade styrkorna personskada. Bestämmelsen begränsade militärernas rättigheter i fråga om skadeståndstalan mot staten och gav i stället ett pensionssystem för skador som erhållits i tjänsten. Europadomstolen fann att 10 § skulle tolkas i sitt sammanhang med beaktande av syftet med lagstiftningen, dvs. att underlätta för en skadad person att få pension genom undanröjande av kravet på bevis om att skadan orsakats av tjänstgöringen. Paragrafen innebar inte att den verkställande makten gjorde intrång på det rättsliga området utan gällde snarare ett beslut i parlamentet 1947 om att för det fall en tjänstgörande militär fick en skada som orsakats av tjänstgöringen så uppkom ingen rätt att väcka talan. När ett objektivt pensionssystem trätt i stället så innebar försvarsministerns intyg endast en bekräftelse på att skadorna var hänförliga till tjänsten och underlättade möjligheten att komma i åtnjutande av pensionssystemet. Domstolen fann därför att R inte hade någon civil rättighet som var erkänd i den nationella lagstiftningen och som kunde medföra att artikel 6 blev tillämplig. Domstolen fann därför med nio röster mot åtta att artikel 6 inte var tillämplig och att det därför inte heller skett någon kränkning av nämnda artikel.

Domstolen konstaterade att R påstått att han hade en ”egendom” på samma grunder som han hävdat att han hade en ”civil rättighet” enligt artikel 6.1. Domstolen fann att det saknades grund för ett sådant påstående i den nationella rätten. Eftersom R således inte hade någon egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 var denna artikel inte tillämplig. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Mot bakgrund av att den funnit att R inte hade vare sig någon ”civil rättighet” enligt artikel 6.1 eller någon ”egendom” enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och att ingen av dessa artiklar var tillämplig fann domstolen att artikel 14 inte heller var tillämplig vare sig i förening med artikel 6.1 eller artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 14.

Domstolen erinrade om att artikel 13 inte sträcker sig så långt som till att garantera ett rättsmedel som tillåter att den primära lagstiftningen i en stat som har ratificerat Europakonventionen sätts i fråga inför en nationell myndighet på den grunden att den skulle strida mot konventionen. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att det inte heller skett någon kränkning av artikel 13.

Domstolen konstaterade härefter att den osäkerhet som R levt i, när det gällde om han genom att ha deltagit i de aktuella gasförsöken hade blivit utsatt för en risk eller inte, rimligen måste ha orsakat honom betydande oro och påfrestningar. Bevisningen talade också för detta. Från det att han började få medicinska problem 1987 hade han på olika sätt försökt få upplysningar om sitt deltagande i försöken. PAT hade funnit att det inte fanns tillräcklig bevisning för att slå fast ett orsakssamband mellan försöken och R:s uppgivna hälsotillstånd och det var inte förrän 2004 som High Court återvisade målet till PAT för vidare utredning och där målet ännu inte är avgjort. Ett betydande antal ”relevanta journaler” fanns fortfarande kvar 1966. Regeringen har inte visat att det fanns trängande skäl för att hemlighålla dessa handlingar. Vid sådant förhållande fann domstolen att det uppkommit en positiv skyldighet för staten att tillhandahåll ett ”effektivt och tillgängligt förfarande” som gjorde det möjligt för R att få tillgång till ”alla relevanta och lämpliga uppgifter” som kunde ge honom en möjlighet att bedöma vilken risk han utsatts för genom att delta i de aktuella försöken. De skilda medicinska och politiska medel som varit tillgängliga för R hade emellertid endast medfört ett delvis utlämnande av begärda handlingar. Dessutom hade informationen och hälsoundersökningarna påbörjats först tio år efter det att R börjat söka efter sina journaler och efter det att han gett in sitt klagomål till Europadomstolen. Den studie som gjorts för att utreda de deltagandes hälsoproblem hade endast omfattat 111 personer trots att 3000 personer deltog i nervgasförsöken och 6000 i försöken med senapsgas. En fullskalig utredning hade inte påbörjats förrän 2003 och den hade ännu inte avslutats. Mot bakgrund av omständigheterna fann domstolen att U K inte hade fullgjort sin positiva skyldighet att tillhandahålla ett effektivt och tillgängligt förfarande som hade gjort det möjligt för R att få tillgång till alla relevanta och lämpliga uppgifter som kunnat ge honom en möjlighet att bedöma vilka risker ha utsatts för genom att delta i försöken. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen erinrade slutligen om att friheten att få ta emot information förbjöd en regering från att hindra en person att ta emot uppgifter som andra ville eller kunde vilja lämna och att den friheten inte kunde tolkas så att den ålade en stat en positiv skyldighet att i en situation som den förevarande lämna ut uppgifter. Det hade därför inte skett något ingrepp i R:s rätt att ta emot information. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar

Den schweiziske domaren Caflisch och den tyske domaren Ress lämnade en skiljaktig motivering i fråga om artikel 6.

Den cypriotiske domaren Loucaides, med vilken domarna Rozakis, Grekland, Zupancic, Slovenien, Stráznická, Slovakien, Casadevall, Andorra, Thomassen, Nederländerna, Maruste, Estland och Traja, Albanien instämde, lämnade en skiljaktig mening i fråga om artikel 6. Han ansåg att R haft en ”rättighet” enligt den nationella rätten som medförde att artikel 6.1 blev tillämplig samt att det i följd därav skett en kränkning av nämnda artikel. Han menade att R haft en civil rättighet och när han nekades tillgång till domstolsprövning så skedde det en kränkning av artikel 6.1.

Den slovenske domaren Zupancic lämnade även en egen skiljaktig mening.

HÄNVISNINGAR

Artikel 6
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
McElhinney ./. Irland, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Fogarty ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
König ./. Tyskland, dom 1987-06-28
Ferrazzini ./. Italien, dom (GC) 2001-07-12
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
The Holy Monasteries ./. Grekland, dom 1994-12-09
Ketterick ./. U K, kommissionens beslut 1982-10-15
Pinder ./. U K, kommissionens beslut 1984-10-09
Dyer ./. U K, kommissionens beslut 1984-10-09
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Pellegrin ./. Frankrike, dom (GC) 1999-12-08
R. ./. Belgien, dom 2001-02-27

House of Lords
Matthews ./. Ministry of Defence

Artikel 1 i protokoll nr 1
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)

Artikel 14
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27

Artikel 13
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21

Artikel 8
McGinley och Egan ./. U K, dom 1998-06-09
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Gaskin ./. U K, dom 1989-07-07

Artikel 10
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Gaskin ./. U K, dom 1989-07-07

Leyla Sahin mot Turkiet
(Ansökan nr 44774/98, dom den 10 november 2005)

Förbud att bära islamisk huvudduk/slöja på turkiskt universitet kränkte varken artikel 9 eller artikel 2 i protokoll nr 1.

Leyla Sahin, LS, är en turkisk medborgare som sedan 1999 är bosatt i Wien, där hon studerade medicin vid universitetet. Hon kommer från en muslimsk familj och ser det som sin skyldighet att bära huvudduk/slöja. I februari 1998 studerade LS medicin vid universitetet i Istanbul när universitetets vicerektor utfärdade en förordning enligt vilken studenter med skägg och studenter med slöja/huvudduk vägrades tillträde till föreläsningar, kurser och handledning. I mars 1998 vägrades LS tillträde till en skriftlig examination p.g.a. att hon bar huvudduk. Härefter vägrade universitetet med samma motivering att skriva in henne på en kurs och att ge henne tillträde till olika föreläsningar och en skriftlig examination. Fakulteten gav henne också en varning för att bryta mot universitetets klädregler och avstängde henne från universitetet under en termin för att hon deltagit i en otillåten demonstration mot universitetsreglerna. Alla disciplinstraff som ålagts LS undanröjdes genom en amnestilag. – I Europadomstolen klagade LS under åberopande av artikel 9 över att hon inte fått bära en islamisk huvudduk på universitetet och över det oberättigade ingreppet i hennes rätt till utbildning enligt artikel 2 i protokoll nr 1. Hon åberopade vidare artikel 14 i förening med artikel 9 samt artiklarna 8 och 10.

Målet prövades i kammare som i dom den 29 juni 2004, jfr nr 7/04, fann att det inte skett någon kränkning av artikel 9 och att det inte uppkom någon fråga att pröva enligt artiklarna 8, 10, 14 i förening med artikel 9 samt artikel 2 i protokoll nr 1.

I likhet med kammaren fann Europadomstolen nu att den ifrågavarande förordningen, som innebar vissa begränsningar av användandet av huvudduk på universitetet, innebar ett ingrepp i LS:s rätt att manifestera sin religion. Domstolen erinrade om att begreppet ”lag” enligt dess praxis avsåg de gällande normer som hade tolkats av den behöriga domstolen. Konstitutionsdomstolen hade framhållit att friheten att välja sin klädsel på institutioner för högre utbildning inte var absolut. Vidare hade konstitutionsdomstolen funnit att det stred mot konstitutionen att tillåta elever att ” av religiösa skäl täcka sin nacke och sitt hår med en slöja eller huvudduk”. Konstitutionsdomstolens beslut var både bindande och tillgängligt, eftersom det publicerats i ”Official Gazette” i juli 1991. Den högsta förvaltningsdomstolen hade då redan under flera år funnit att det inte var förenligt med republikens grundläggande principer att bära huvudduk på universitetet. Dessutom hade det åtminstone sedan 1994 funnits en reglering av när och hur man fick bära en islamisk huvudduk på universitetet, dvs. långt innan LS skrevs in där. Mot den bakgrunden fann Europadomstolen att det fanns en laglig grund i den turkiska rätten för ingreppet och att det måste ha stått klart för LS från det ögonblick då hon började på universitetet att det fanns restriktioner för bärande av huvudduk och från det att 1998 års förordning utfärdades att hon skulle kunna avstängas från föreläsningar och tentamina om hon fortsatta att bära huvudduk.

Domstolen fann att det ifrågasatta ingreppet väsentligen skett i det legitima syftet att skydda andras rättigheter och friheter och att skydda allmän ordning. När det gällde om ingreppet varit nödvändigt noterade domstolen att det grundats särskilt på principerna om sekularisering och jämlikhet. Enligt konstitutionsdomstolens praxis stod principen om sekularism i Turkiet som garant för demokratiska värderingar och var den punkt där frihet och jämlikhet möttes. Principen hindrade staten från att gynna en särskild religion eller viss tro och den ledde därmed staten i sin roll som oberoende skiljedomare och den innefattade religionsfrihet och samvetsfrihet. Den tjänade också som skydd för individen inte bara mot godtyckliga ingrepp från statens sida utan också mot påtryckningar utifrån från extremiströrelser. Konstitutionsdomstolen hade tillagt att friheten att manifestera sin religion kunde begränsas just för att skydda dessa värderingar och principer. I likhet med kammaren fann Europadomstolen nu att det kunde vara nödvändigt att upprätthålla principen om sekularism för att skydda det demokratiska systemet i Turkiet.

I likhet med den turkiska konstitutionsdomstolen fann domstolen att när frågan om islamisk huvudduk skulle bedömas i ett turkiskt sammanhang så måste man hålla i minnet den påverkan som bärandet av en sådan symbol, som uppfattades som en tvingande religiös skyldighet, kunde ha på dem som valde att inte bära den. Åtgärden i fråga omfattade skydd för andras rättigheter och friheter och upprätthållandet av ordningen i en stat där majoriteten av befolkningen, samtidigt som den kämpade för kvinnors rättigheter och en sekulär livsstil, anslöt sig till den islamiska tron. Införande av begränsningar av friheten att bära slöja kunde därför anses svara mot ett trängande samhälleligt behov för att uppnå de legitima målen, särskilt sedan denna religiösa symbol på senare år fått en politisk betydelse i Turkiet. Det finns i Turkiet politiska extremiströrelser som i samhället som helhet försöker införa sina religiösa symboler och uppfattningar. Domstolen fann också att begränsningen i fråga även syftade till att bevara pluralismen inom universitetet.

När förordningen med de aktuella direktiven utfärdades i februari 1998 hade det redan sedan länge pågått en debatt i frågan om studenter kunde bära slöja/huvudduk. När frågan kom upp vid universitetet i Istanbul 1994 hade universitetsmyndigheten påmint studenterna om gällande regler. Hellre än att avstänga de studenter som bar slöja från universitetet, hade myndigheten genom hela beslutsförfarandet fört en fortgående dialog med de inblandade och samtidigt sett till att ordningen upprätthållits på området. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det utrymme som staterna har för sina bedömningar kunde de begränsningar som Istanbuls universitet lagt på rätten att bära huvudduk/slöja anses berättigade och stå i proportion till sitt syfte. De vidtagna åtgärderna kunde därför anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 9.

Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet och den stora betydelse som rätten till utbildning har fann domstolen att klagomålet enligt artikel 2 i protokoll nr 1 skilde sig från klagomålet enligt artikel 9 och att det därför, till skillnad mot vad kammaren funnit, skulle prövas. Domstolen erinrade om att det var av avgörande betydelse att konventionen tolkades och tillämpades på ett sätt som gjorde rättigheterna praktiska och effektiva och inte teoretiska och illusoriska. Dessutom är konventionen ett levande instrument som skall tolkas i ljuset av nutida förhållanden. Medan den första meningen i artikel 2 väsentligen slår fast en rätt till grundläggande utbildning gör andra meningen inte någon klar skillnad mellan högre utbildning och andra former av utbildning. Europarådet har nyligen betonat en högre utbildnings betydelse och nyckelroll när det gäller att främja mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt att stärka demokratin. Det går därför inte att tänka sig att institutioner för högre utbildning inte skulle omfattas av artikel 2 i protokoll nr 1. Även om bestämmelsen inte ålägger staterna att upprätta sådana institutioner har varje stat som ändå gör det en skyldighet att ge en effektiv tillgång till dem. I analogi med det resonemang som domstolen fört avseende artikel 9 fann domstolen att de bestämmelser, enligt vilka LS hade vägrats tillträde till föreläsningar och tentamina p.g.a. att hon bar huvudduk, innebar ett intrång i hennes rätt till utbildning. Den begränsning som skett var förutsebar och hade vidtagits i ett legitimt syfte och åtgärderna var proportionerliga. LS kunde också ha förutsett att hon löpte en risk att bli avstängd från föreläsningar och tentamina om hon fortsatte att bära huvudduk. Förbudet att bära huvudduk hade inte skadat själva kärnpunkten i hennes rätt till utbildning och det stred inte heller mot någon annan bestämmelse i konventionen eller dess protokoll. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 2 i protokoll nr 1.

LS klagomål enligt artiklarna 8 och 10 var i stort sett omformuleringar av hennes klagomål enligt artikel 9 och artikel 2 i protokoll nr 1. När det gällde klagomålet enligt artikel 14 hade LS inte anfört några särskilda omständigheter. Förbudet mot att bära islamisk huvudduk var som domstolen redan funnit inte riktat mot hennes religiösa anknytning utan hade det legitima syftet att skydda allmän ordning samt andras rättigheter och friheter. Det avsåg vidare i allt väsentligt att bevara utbildningsinstitutionernas sekulariserade natur. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artiklarna 8, 10 och 14.

Skiljaktiga meningar

Den grekiske domaren Rozakis och den kroatiska domaren Vajic lämnade en gemensam skiljaktig motivering.

Den belgiska domaren Tulkens lämnade en nära tio sidor lång skiljaktig mening där hon utvecklade olika skäl för att inte rösta med majoriteten.

 
HÄNVISNINGAR

Artikel 9
Gorzelik m.fl. ./. Polen, dom (GC) 2004-02-17 (jfr nr 3/04)
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Barthold ./. Tyskland, dom 1985-03-25
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Buscarini m.fl. ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Cha'are Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Kalaç ./. Turkiet, dom 1997-07-01
Arrowsmith ./. U K, kommissionens beslut 1978-10-12
C. ./. U K, kommissionens beslut 1983-12-15
Tepeli m.fl. ./. Turkiet, beslut 2001-09-11
Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-09-26
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Refah Partisi (Parti de la prospérité) m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25
Otto-Preminger-Institut ./. Österrike, dom 1994-09-20
Dahlab ./. Schweiz, beslut 2001-02-15
Murphy ./. Irland, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)
Karaduman ./. Turkiet, kommissionens beslut 1993-05-03
Valsamis ./. Grekland, dom 1996-12-18
samt de hänvisningar som i övrigt framgår av kammarens dom

Artikel 2 i protokoll nr 1
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Mamatkulov och Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
"Belgian Linguistic" Case relating to certain aspects of the laws on the use of languages in education in Belgium ./. Belgien, dom 1968-07-23
X. ./. U K, kommissionens beslut 1975-03-13 (5962/72)
Kramelius ./. Sverige, kommissionens beslut 1996-01-17
X. ./. U K, kommissionens beslut 1980-12-09 (8844/80)
Yanasik ./. Turkiet, kommissionens beslut 1993-01-06
Sulak ./. Turkiet, kommissionens beslut 1996-01-17
Lukach ./. Ryssland, beslut 1999-11-16
Georgiou ./. Grekland, beslut 2000-01-13
Durmaz m.fl. ./. Turkiet, beslut 2001-09-04
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen ./. Danmark, dom 1976-12-07
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Campbell och Cosans ./. U K, dom 1982-02-25

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Savitchi ./. Moldavien, 2005-10-11
Ceylan ./. Turkiet, 2005-10-11; även artikel 6.1, se nedan.
Osman Özçelik m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-20; ; även artikel 6.1, se nedan.
Bakir ./. Turkiet, 2005-10-25; även artikel 6.1 nedan, oberoende domstol.
Yüksel (Geyik) ./. Turkiet, 2005-10-25; även artikel 6.1 nedan, oberoende domstol.
Ali Erol ./. Turkiet (nr 2), 2005-10-25; även artikel 6.1 nedan, oberoende domstol.
Haydar Kaya ./. Turkiet, 2005-11-08; även artikel 6.1 nedan, oberoende domstol.
Abdullah Aydin ./. Turkiet (nr 2), 2005-11-10; även artikel 6.1, kontradiktoriskt förfarande, se nedan

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05 och 9/05.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Ceylan ./. Turkiet, 2005-10-11; även artikel 10, se ovan.
Esidir m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-11
Mehmet Özcan m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-11
Yildiz Yilmaz ./. Turkiet, 2005-10-11
Günaydin ./. Turkiet, 2005-10-13; även artikel 3, våld från polis, se nedan
Orhan Aslan ./. Turkiet, 2005-10-20; även artikel 3, våld från polis, se nedan
Osman Özçelik m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-20; även artikel 10, se ovan, och artikel 6.1, "skälig tid".
Hatun m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-20
Tanrikolu m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-20
Bakir ./. Turkiet, 2005-10-25; även artikel 10, se ovan.
Yüksel (Geyik) ./. Turkiet, 2005-10-25; även artikel 10, se ovan.
Hüseyin Yildiz ./. Turkiet, 2005-10-25
Öner m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-25
Haydar Kaya ./. Turkiet, 2005-11-08; även artikel 10, se ovan.
Dede Taa ./. Turkiet, 2005-11-10
Dogru ./. Turkiet, 2005-11-10

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05 och 9/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i bl.a. kassationsdomstol
Özata ./. Turkiet, 2005-10-20; även avsaknad av muntlig förhandling, se nedan.
Fernandez-Rodriguez ./. Frankrike, 2005-10-25
Authouart ./. Frankrike, 2005-11-08
Bozon ./. Frankrike, 2005-11-08
De Sousa ./. Frankrike, 2005-11-08
Géniteau ./. Frankrike, 2005-11-08
Abdullah Aydin ./. Turkiet (nr 2), 2005-11-10; även artikel 10, se ovan

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05 och 9/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Kanioglu m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-11
N.A. m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-11
Chirò m.fl. ./. Italien (nr 1, 2, 4 o. 5), 2005-10-11
Chirò Dora ./. Italien (nr 3), 2005-10-11
La Rosa och Alba ./. Italien (nr 1), 2005-10-11
Alatas och Kalkan ./. Turkiet, 2005-10-11
Binotti ./. Italien (nr 2), 2005-10-13
Colacrai ./. Italien (nr 1), 2005-10-13
Colazzo ./. Italien, 2005-10-13
Fiore ./. Italien, 2005-10-13
La Rosa och Alba (nr 4) ./. Italien, 2005-10-13
Maselli ./. Italien, 2005-10-13
De Pascale ./. Italien, 2005-10-13
Serrao ./. Italien, 2005-10-13
Carvalho Acabado ./. Portugal, 2005-10-18
Tütüncü m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-18
Uludag ./. Turkiet, 2005-10-20
Kechko ./. Ukraina, 2005-11-08
Seyhmus Yasar m.fl. ./. Turkiet, 2005-11-08; även artikel 14
Sinirli Sorumlu Özulas Yapi Kooperatifi ./. Turkiet, 2005-11-08; även artikel 14
Akkoç ./. Turkiet, 2005-11-10

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05 och 9/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Sychev ./. Ukraina, 2005-10-11; även artikel 13.
Daniliuc ./. Moldavien, 2005-10-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Terem Ltd, Chechetkin och Olius ./. Ukraina, 2005-10-18; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bazhenov ./. Ryssland, 2005-10-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Parkhomov ./. Ryssland, 2005-10-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shvedov ./. Ryssland, 2005-10-20; även artikel 1 i protokoll nr 1
Kukalo ./. Ryssland, 2005-11-03; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bukhovets ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13.
Cheremskoy ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Chernysh ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Ishchenko m.fl. ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Kasperovich ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Kuzmenkov ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Tambovtsev ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Vladimirskiy ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13
Zamula m.fl. ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05, 6/05, 7/05, 8/05 och 9/05.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Günaydin ./. Turkiet, 2005-10-13; även artikel 6.1, oberoende domstol, se ovan
Akdogdu ./. Turkiet, 2005-10-18
Orhan Aslan ./. Turkiet, 2005-10-20; även artikel 6.1, oberoende domstol, se ovan
Hüsniye Tekin ./. Turkiet, 2005-10-25; ingen kränkning.

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05, 6/05, 7/05 och 9/05.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Kutepov och Anikeyenko ./. Ryssland, 2005-10-25; även artikel 1 i protokoll nr 1.
Yuriy Romanov ./. Ryssland, 2005-10-25; även artikel 1 i protokoll nr 1.
Asito ./. Moldavien, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1.
Timotiyevich ./. Ukraina, 2005-11-08; även artikel 1 i protokoll nr 1.

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05, 4/05, 8/05 och 9/05.

Turkiet eller annan stat fälld för bristande utredning av dödsfall
Ramsahai ./. Nederländerna, 2005-11-10

Se liknande mål i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05, 3/05, 4/05, 6/05, 8/05 och 9/05.

Undermåliga förhållanden i fängelse/häkte och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Fedotov ./. Ryssland, 2005-10-25; även artikel 5.1 och 5, artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Alver ./. Estland, 2005-11-08
Khudoyorov ./. Ryssland, 2005-11-08; även artiklarna 5.1, 3 o. 4 och 6.1.

Se liknande mål i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04, 2/05, 4/05, 6/05 och 9/05.

Granskning av fångars post, besöksförbud och andra beslut i strid med artikel 8
Schemkamper ./. Frankrike, 2005-10-18; ej kränkning men även artikel 13
Argenti ./. Italien, 2005-11-10

Se liknande mål i bl.a. 2/02, 4/02, 6/02, 10/02, 11/02, 6/03, 2/04, 7/04, 9/04, 11/04,1/05, 3/05, 6/05 och 9/05.

Avsaknad av muntlig förhandling
Özata ./. Turkiet, 2005-10-20; även "skälig tid"
Schelling ./. Österrike, 2005-11-10

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05 och 3/05.

Frihetsberövande och/eller förlängning därav utan stöd i lag eller på annat sätt i strid med artikel 5.1.
Zielonka ./. Polen, 2005-11-08
Dag och Yasar ./. Turkiet, 2005-11-08
Karagöz ./. Turkiet, 2005-11-08

Upplösning av parti eller annan organisation eller sammanslutning
IPSD m.fl. ./. Turkiet, 2005-10-25

Se liknande mål i bl.a. detta nummer.

Avsaknad av, bristande eller för sen kallelse till förhandling
Groshev ./. Ryssland, 2005-10-20
Strizhak ./. Ukraina, 2005-11-08

Se liknande mål i bl.a. nr 3/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 11 oktober – den 10 november 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 11, 13, 18, 20 och 25 oktober samt den 3, 8 och 10 november 2005. När förfarandets längd påverkat en klagandes egendomsrätt och det endast åberopas artikel 1 i protokoll nr 1 redovisas målen under nämnda artikel, se den 10 november 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3, se den 11, 20 och 25 oktober samt 3, 8 och 10 november samt enligt artikel 5.4, se den 11, 25 och 27 oktober samt 3 och 8 november 2005.

ARTIKEL 6.1
11 oktober
Majewski ./. Polen (52690/99)
Palka ./. Polen (49176/99)
Szczecinski ./. Polen (73864/01)
Slezák m.fl. ./. Tjeckien (27911/02)
Cibulková ./. Slovakien (38144/02)
Tibbling ./. Sverige, se under Domar mot Sverige
Miklós ./. Ungern (21742/02) brottmål
Zouhar ./. Tjeckien (8768/03)
13 oktober
Savvas ./. Grekland (22868/02) brottmål
Fedorov och Fedorova ./. Ryssland (31008/02)
Gerasimova ./. Ryssland (24669/02); även artikel 1 i protokoll nr 1
Vasilyev ./. Ryssland (66543/01) ; även artikel 1 i protokoll nr 1
18 oktober
Siroký ./. Slovakien (69955/01)
20 oktober
Osman Özçelik m.fl. ./. Turkiet (55391/00); se även under Återkommande frågor
Özata ./. Turkiet (19578/02); se även under Återkommande frågor
Yetkinsekerci ./. U K (71841/01)
Hayrettin Kartal ./. Turkiet (4520/02)
25 oktober
Eser ./. Turkiet (5400/02) brottmål
Polach ./. Tjeckien (15377/02)
Gabay ./. Turkiet (70829/01)
Mete ./. Turkiet (39327/02)
Yigit ./. Turkiet (62838/00)
3 november
Marien ./. Belgien (46046/99)
8 november
Kaniewski ./. Polen (38049/02); äganderätt till fastighet
Wojda ./. Polen (55233/00); brottmål
Potier ./. Frankrike (42272/98)
Mezei ./. Ungern (30330/02)
Badowski ./. Polen (47627/99)
Majewski m.fl. ./. Polen (64204/01)
Biro ./. Slovakien (46844/99)
Baglay ./. Ukraina (22431/02)
Leshchenko och Yolyupa ./. Ukraina (56918/00)
Smirnova ./. Ukraina (36655/02)
10 november
Antonic-Tomasovic ./. Kroatien (5208/03)
Raguz ./. Kroatien (43709/02)
Drakidou ./. Grekland (8838/03)
Farcas m.fl. ./. Rumänien (67020/01)

ARTIKEL 1 I PROTOKOLL NR 1
10 november
Forte ./. Italien (77986/01) konkursförfarande; även artiklarna 8 och 13, artikel 2 i protokoll nr 4

ARTIKEL 5.3
11 oktober
Baginski ./. Polen (37444/97); även artikel 5.1 och 5.4, se nedan, och artikel 8.
Bazancir m.fl. ./. Turkiet (56002/00 och 7059/02); även artikel 5.4, se nedan.
20 oktober
Emil Hristov ./. Bulgarien (52389/99); även artikel 5.4.
Rumen Todorov ./. Bulgarien (50411/99); även artikel 5.4.
Ataoglu ./. Turkiet (77111/01)
Kiliçoglu ./. Turkiet (41136/98); även artikel 5.4.
Mehmet Mübarek Küçük ./. Turkiet (7035/02); även artikel 5.4. och 5.5.
Fatma Tunç ./. Turkiet (16608/02), även artikel 5.4, se nedan och artikel 5.5.
Karagöz ./. Turkiet (5701/02); även artikel 6.1.
25 oktober
N.M. ./. Turkiet (35065/97)
3 november
Kostov ./. Bulgarien (45980/99); även artikel 5.4 se nedan.
Nedyalkov ./. Bulgarien (44241/98); även artikel 5.4 se nedan och artikel 6.1.
8 november
Das ./. Turkiet (74411/01)
10 november
Dzelili ./. Tyskland (65745/01)
Celik och Yildiz ./. Turkiet (51479/99); även artikel 5.1.
Gezici och Ipek ./. Turkiet (71517/01); även artikel 6.1, "skälig tid"

ARTIKEL 5.4
11 oktober
Baginski ./. Polen (37444/97); även artikel 5.1 och 5.3, se ovan, och artikel 8.
Bazancir m.fl. ./. Turkiet (56002/00 och 7059/02); även artikel 5.3, se ovan.
Fatma Tunç ./. Turkiet (16608/02), även artikel 5.3, se ovan och artikel 5.5.
25 oktober
Vejmola ./. Tjeckien (57246/00)
27 oktober
Mathieu ./. Frankrike (68673/01)
Schenkel ./. Nederländerna (62015/00); även artikel 5.1.
3 november
Kostov ./. Bulgarien (45980/99); även artikel 5.3 se ovan.
Nedyalkov ./. Bulgarien (44241/98); även artikel 5.3 se ovan och artikel 6.1.
8 november
Gorshkov ./. Ukraina (67531/01)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

ÖVRIGT

I ett supplement till Human Rights Information Bulletin nr 65 som nu kommit ut redovisas ett urval av nationella domstolars avgöranden under 2003 och 2004, där tillämpningen av Europakonventionen har varit i fråga. För Sveriges del anges NJA 2003 s.217, 323, 407, 414 och 527 samt RÅ 2003 not 185.

 




Senast ändrad: 2011-04-12