JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 2 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 18 januari - den 17 februari 2005. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubriken Målhantering/Europarätt. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som laddas ned i form av en Excel-fil, se under rubriken ”Om Registret”. 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

Carabasse mot Frankrike, 2005-01-18
Krav, för att få överklaga, på att klaganden skulle visa att han avsett att rätta sig efter den överkla-gade domen om betalning av skadestånd, var m.h.t. hans ålder, 81 år, och hans knappa inkomster oproportionerligt och kränkte rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Mayzit mot Ryssland, 2005-01-20
Överbeläggning i ryskt häkte, så att de intagna fick mindre än 2 m² var, innebar förnedrande be-handling och kränkte artikel 3 men hindrade inte den intagne att förbereda sitt försvar och kränkte därför inte artikel 6.3 b). Att den intagne inte fritt fick välja försvarare kränkte inte artikel 6.3 c).

Singh mot Tjeckien, 2005-01-25
Intagning i förvar i avvaktan på utvisning under två och ett halvt år kränkte artikel 5.1 f) och när begäran om frisläppande inte prövades med tillräcklig snabbhet kränktes även artikel 5.4.

Ramirez Sanchez mot Frankrike, 2005-01-27
Mer än åtta år i isoleringscell innebar, med hänsyn till bl.a. omfattningen av besök och möjligheterna till rekreation samt till den intagnes farlighet, inte sådan omänsklig behandling som krävs för en kränkning av artikel 3.

Ziliberberg mot Moldavien, 2005-02-01
Överklagande av dom på böter för att ha deltagit i otillåten studentdemonstration avgjordes i den anklagades frånvaro och kränkte därför artikel 6.1.

Indra mot Slovakien, 2005-02-01
När domare som deltagit i ett tidigare avgörande av ett överklagande även deltog i en rättsprövning avseende samma förhållanden, fanns det anledning att befara att domstolen inte var opartisk och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Partidul Comunistilor (Nepeceristi) och Ungureanu mot Rumänien, 2005-02-03
Vägran att registrera politiskt parti enbart på grundval av dess politiska program innebar en kränkning av artikel 11.

Thaler mot Österrike, 2005-02-03
När avtalande parter föreslagit ledamöter i överklagandenämnd som prövade bestämmelser i avtalet, var nämnden inte oberoende och opartisk och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1

Fociac mot Rumänien, 2005-02-03
Nationella domstolar bistod en avskedad person i dennes strävan att få arbetsgivaren att rätta sig efter domstolarnas beslut om att han skulle återfå anställningen och betalning av utestående lönefordran och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

Bifulco mot Italien, 2005-02-08
Fördröjd prövning i domstol medförde att klagomålet ansågs förfallet och att målet inte prövades i sak vilket kränkte den klagandes rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

L.M. mot Italien, 2005-02-08
Underlåtet godkännande av protokoll över husrannsakan gjorde åtgärden olaglig och kränkte artikel 8. Avsaknad av möjlighet att i domstol få upprättelse för detta kränkte artikel 13.

Bordovskiy mot Ryssland, 2005-02-08
Frihetsberövande i avvaktan på utlämning var lagligt liksom utlämningsförfarandet och den gripne hade kunnat få lagligheten prövad i domstol. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 5.1, 2 eller 4.

Graviano mot Italien, 2005-02-10
Byte av domare, sedan för domen avgörande vittnesförhör hållits, utan att nya förhör hölls, kränkte inte artikel 6.1 och 3 d).

Steel och Morris mot U K, 2005-02-15
Vägrad rättshjälp kränkte artikel 6.1 och kränkte tillsammans med oproportionerligt höga skade-stånd även artikel 10.

K.A. och A.D. mot Belgien, 2005-02-17
Fällande dom avseende sadomasochistiska handlingar som utförts med samtycke kränkte varken artikel 6.1, 7 eller 8.

Domar och beslut mot Sverige

Svenska Transportarbetareförbundet mot Sverige, beslut 2004-11-30
Ansökan förklarad delvis admissible.

Piippo mot Sverige, beslut 2004-12-07
Beslut kommunicera ansökan i viss del med regeringen.

Razaghi mot Sverige, beslut 2005-01-25
Målet avskrivet sedan utvisningsbeslut upphävts.

Enhorn mot Sverige, 2005-01-25
När mindre ingripande åtgärder inte hade prövats och befunnits otillräckliga, innan beslut om tvångsisolering för att hindra spridning av HIV-virus fattades och beslutet sedan förlängdes till att gälla under sju år, gjordes inte någon rimlig avvägning mellan enskilda och allmänna intressen och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1.

Miller mot Sverige, 2005-02-08
Vägran att hålla muntlig förhandling i länsrätt  i mål om handikappersättning kränkte artikel 6.1.

Domar och beslut i Grand Chamber

Mamatkulov och Askarov mot Turkiet, 2005-02-04
Underlåtenhet att följa Europadomstolens uppmaning att som interimistisk åtgärd enligt artikel 39 i domstolens rättegångsregler uppskjuta verkställigheten av beslut om utlämnande innebar en kränkning av rätten till enskilt klagomål enligt artikel 34.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar

Hösta domstolens domar den 28 december 2004 i mål B 2600-02 och B 948-03 i fråga om otillåten miljöverksamhet.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under december månad 56 domar. 52 an-sökningar förklarades admissible, 1 306 för inadmissible och 20 avskrevs. 140 ansökningar kom-municerades. Totalt under januari-december 2004 har domstolen meddelat 718 domar ( en ökning med ca 17,5 %), förklarat 757 ansökningar admissible, 19 780 för inadmissible, avskrivit 547 mål samt kommunicerat 2 356 ansökningar. I 588 av de meddelade domarna har domstolen funnit åtminstone en kränkning. Antalet inkomna ansökningar under året har beräknats till ca 45 000, vilket innebär en ökning med när 16 %.

Den 21 januari 2005 hölls den officiella invigningen av domstolens arbetsår. Året inleddes med ett seminarium med titeln ”Dialog mellan domare”, där de tre huvudtalarna var presidenten i den franska kassationsdomstolen Guy Canivet, presidenten i den italienska konstitutionsdomstolen Va-lerio Onida och generaladvokaten Francis Jacobs i EG-domstolen. Vid den formella invigningen talade Europadomstolens president Luzius Wildhaber och presidenten i den ryska konstitutions-domstolen Valery Zorkin.

Presidenten Wildhaber uppmanade konventionsstaterna att ratificera protokoll nr 14 så skyndsamt som möjligt för att protokollet skall kunna träda i kraft snarast. Han ansåg att detta var utomordentligt viktigt och framhöll att han tror att protokollet kan ge domstolen effektiva hjälpverktyg för att förbättra rutinerna och få snabbare avgöranden. Protokoll nr 14 kan ge domstolen en möjlighet att få ägna mer resurser åt sakfrågorna i målen. Bortsorteringen av ansökningar som är inadmissible kommer inte att ske på bekostnad av mål som verkligen väcker frågor om mänskliga rättigheter, mål som kan bidra till att stärka skyddet för mänskliga rättigheter i hela Europa. Det är dessa mål som domstolen bör koncentrera sig på och protokoll nr 14 hjälper till att göra det möjligt genom att minska de rättsliga insatserna i fråga om mål som uppenbart är inadmissible.

Den 26 januari 2005 utsåg Europarådets parlamentariska församling den förste domaren för Serbien och Montenegro, Dragoljub Popovic. Han har undervisat vid universitetet i Belgrad, arbetat som advokat och varit ambassadör för Serbien och Montenegro i Schweiz 2001-2004. Han valdes för perioden fram till den 31 oktober 2010.

Den förra svenska domaren i Europadomstolen, Elisabeth Palm, valdes i början av februari in som ny ledamot i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny rättsportal. Här nedan lämnas nya länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som
resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr


DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Carabasse mot Frankrike
(Ansökan nr 59765/00, dom den 18 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Krav, för att få överklaga, på att klaganden skulle visa att han avsett att rätta sig efter den överklagade domen om betalning av skadestånd, var m.h.t. hans ålder, 81 år, och hans knap-pa inkomster oproportionerligt och kränkte rätten att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Carabasse, C, var anställd som chefsnotarie på en juristfirma i Paris och upprättade där år 1978 ett låneavtal mellan två privatpersoner. Under 1989 väckte långivaren, N, som inte fått lånet återbetalt, talan mot C under påstående att denne falskeligen uppträtt som advokat och att han brustit i sin skyldighet att lämna råd. Genom en dom i februari 1999 ålades C att betala N ett belopp motsvarande 198 183 EUR i skadestånd för att han inte fullgjort den skyldighet att lämna upplysningar och råd som följde av att han upprättat avtalet. C överklagade och begärde laglighetsprövning. Genom ett beslut den 17 november 1999 avskrevs målet med motiveringen att han inte rättat sig efter appellationsdomstolens dom. – I Europadomstolen klagade C över att han inte fått en rättvis rättegång och hävdade att det förhållandet att målet avskrivits kränkte hans rätt att få tillgång till domstolsprövning.

Europadomstolen konstaterade att beslutet att avskriva målet hade grundats på att C inte hade visat att han vidtagit någon åtgärd som visade att han hade för avsikt att rätta sig efter appellationsdomstolens dom. Han hade inte heller åberopat någon omständighet som kunde innebära en risk för  uppenbart oskäliga konsekvenser. Det belopp han ålagts att betala uppgick inklusive ränta i september till nära 244 000 EUR. När målet avskrevs var C 81 år gammal och han fick pension med 1 617 EUR i månaden. Hans hustru, som var 84 år, fick 548 EUR i pension. Med hänsyn till sina sparsamma ekonomiska förhållanden var det klart att C inte skulle ha kunnat betala hela det ålagda beloppet. C hade inte ens börjat att betala, något som kunde ha visat hans avsikt att rätta sig efter appellationsdomstolens dom.  Även om han betalade under resten av sitt liv, skulle han med hänsyn till sin ålder och sina knappa inkomster inte ha kunnat betala så mycket som krävdes enligt kassa-tionsdomstolens praxis för att hindra att överklagandet avvisades. Kassationsdomstolen hade visserligen noterat C:s ekonomiska förhållanden men tycktes inte ha beaktat hans ålder. Mot den bakgrunden kunde det inte anses förenligt med proportionalitetsprincipen att avskriva målet. C hade därför inte haft någon effektiv tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Annoni di Gussola m.fl. ./. Frankrike, dom 2000-11-14
Bayle ./. Frankrike, dom 2003-09-25 (jfr nr 9/03) 

Mayzit mot Ryssland
(Ansökan nr 63378/00, dom den 20 januari 2005)
Domen finns endast på engelska.

Överbeläggning i ryskt häkte, så att de intagna fick mindre än 2 m² var, innebar förnedrande behandling och kränkte artikel 3 men hindrade inte den intagne att förbereda sitt försvar och kränkte därför inte artikel 6.3 b). Att den intagne inte fritt fick välja försvarare kränkte inte artikel 6.3 c).

Mayzit, M, arresterades för uppsåtlig skadegörelse, bl.a. genom att han enligt anmälan till polisen hade skjutit med ett jaktgevär mot S:s fönster som hämnd för obetalda skulder. Enligt den ryska regeringen satt M i häkte i Kaliningrad den 26 juli 2000 – den 7 mars 2001 och den 16 maj 2001 – den18 juli 2001. Han fick bo i sex olika celler med varierande storlek, 25.1 kvm – 7.8 kvm, med mellan 10 och 6 kojer och han fick dagliga promenader på minst en timma. Enligt M var cellerna smutsiga med bl.a. kackerlackor och vägglöss. Cellerna var så överbelagda att de intagna tvingades sova i skift och fönstren i cellerna var täckta med stålluckor som släppte in mycket litet ljus. – M begärde den 30 juli 2000 att bli frisläppt men hans ansökan avslogs av tingsrätt den 15 december 2000. Den 4 september fick M gå igenom sin akt inför rättegången som skulle starta den 9 oktober 2000. Eftersom det var allvarliga anklagelser som riktades mot M utsåg domstolen en försvarare åt honom – M hade vägrat godta åtta olika försvarare och hade inte lämna något eget förslag. Under rättegången begärde M vid två tillfällen att han skulle få representeras av sin mor och sin syster. Domstolen avslog dessa yrkanden med motiveringen att målet var alltför svårt och att det krävdes särskild juridisk kunskap och yrkesmässig vana, vilket modern och systern saknade. M befanns skyldig och dömdes till sex års fängelse, vilket efter överklagande ändrades till fängelse i fyra år. Domen upphävdes delvis av högsta instans i maj 2004 och M frigavs. – I Europadomstolen klagade M över förhållandena i häktet, över att hans begäran att släppas fri inte hade prövats skyndsamt, över att hans släktingar inte fick företräda honom under rättegången, över att han fått otillräckligt juridiskt biträde och över att förhållandena i häktet gjort det omöjligt för honom att förbereda sitt försvar. Han åberopade artikel 3, artikel 5.4 samt artikel 6.3 b) och c).

Europadomstolen konstaterade att M varit häktad under nio månader och 14 dagar och då suttit i olika celler, som enligt regeringen varit avsedda för 6-10 intagna och som gav var och en ett ut-rymme om 1.3 – 2.5 m². Domstolen ställde sig tveksam till om detta verkligen kunde anses vara godtagbar standard och hänvisade till att den Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CPT) i sina riktlinjer angett 7 m² som ett lämpligt och önskvärt mått för en fånges del av en cell. Trots att cellerna varit avsedda för ett visst antal personer hade M obestritt påstått att det faktiska antalet fångar i cellerna varit 2-3 gånger fler och att han fått dela bädd med en eller två andra intagna. Domstolen framhöll också att överbelägg-ning i häktena var ett allmänt problem i Ryssland. Utan att behöva fastslå det exakta antalet fångar i cellerna kunde det konstateras att utrymmet per individ vid samtliga tillfällen varit mindre än 2 m² och att cellerna således varit överbelagda. När det gällde de sanitära förhållandena konstaterade domstolen att även om M tilläts viss utomhusaktivitet en eller två timmar om dagen så var han under resten av tiden hänvisad till sin cell med ytterst begränsat utrymme. Sådana förhållanden som M hade fått utstå under mer än nio månader måste ha undergrävt hans mänskliga värdighet och väckt känslor av förödmjukelse och förnedring och detta innebar en förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Vidare konstaterade domstolen att M:s ansökan den 30 juli 2000 om att bli frigiven inte hade prö-vats förrän fyra månader och 15 dagar senare, vilket inte kunde anses som ”snabbt”, särskilt som lagen krävde att en domstol prövade en sådan ansökan inom fem dagar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

När det sedan gällde artikel 6.3 c) framhåll domstolen att denna artikel visserligen kräver att en till-talad får lämpligt försvar men att den inte ger en anklagad rätt att själv bestämma på vilket sätt försvaret skall utformas. Detta beror på den tillämpliga lagstiftningen och på domstolens förfaranderegler. Även om klientens förtroende för försvararen är av stor betydelse kan rätten att själv välja försvarare inte anses absolut, utan det måste med nödvändighet finnas vissa begränsningar. Enligt rysk lag skall en försvarare vara advokat men domstolen hade, om den funnit för gott, haft möjlig-het att tillåta M:s mor och syster att företräda honom. Domstolen hade emellertid funnit att de som lekmän inte kunnat tillförsäkra M ett fullgott försvar och att de på grund av hälsoskäl och arbetsmässiga förhållanden inte heller hade kunnat vara tillgängliga under hela förfarandet. Vid en be-dömning av M:s försvar som helhet fann domstolen att han fått tillräckliga möjligheter att föra fram sin sak. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.3 c).

Slutligen konstaterade domstolen att M delgavs anklagelsen i augusti 2000 och att tingsrätten i september satt ut målet till förhandling den 9 oktober 2000 för att ge M tid att gå igenom akten. M hade därför fått tillräcklig tid att förbereda sig inför rättegången och att han haft möjlighet att med rimlig koncentration kunna läsa och skriva. M hade inte visat att han i övrigt hade hindrats från att förbe-reda sitt försvar. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.3 b) heller.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Artikel 5.4
Van den Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
R.M.D. ./. Schweiz, dom 1997-09-26 
Zamir ./. U K, kommissionens rapport 1983-10-11 
Artikel 6.3 c)
X ./. Norge, kommissionens beslut 1975-05-30 
Croissant ./. Tyskland, dom 1992-09-25 
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19 
Artikel 6.3 b)
Can ./. Österrike, kommissionens rapport 1984-07-12
Jespers ./. Belgien, kommissionens rapport 1981-12-14

Singh mot Tjeckien
(Ansökan nr 60538/00, dom den 25 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Intagning i förvar i avvaktan på utvisning under två och ett halvt år kränkte artikel 5.1 f) och när begäran om frisläppande inte prövades med tillräcklig snabbhet kränktes även artikel 5.4.

De klagande, S, är två indiska män, lagligen bosatta i Tjeckien, som i november 1996 arresterades anklagade för att ha hjälpt andra att olagligen ta sig in i landet. De dömdes den 9 april 1998 av tingsrätt i Prag till fängelse i 21 månader och livstids utvisning. Sedan de avtjänat sina straff placerades de från den 11 augusti 1998 i förvar i avvaktan på att utvisningen skulle kunna verkställas. Det var inte möjligt att deportera dem direkt, eftersom de inte hade några pass. S begärde vid två tillfällen utan framgång att bli frisläppta och att få flyktingstatus. Alla deras överklaganden var förgäves. De släpptes den 11 februari 2001 och försågs med resehandlingar som gjorde det möjligt för dem att lämna Tjeckien. – I Europadomstolen hävdade de att frihetsberövandet i avvaktan på deportation varit olagligt och oproportionerligt, särskilt med hänsyn till att det varat så lång tid. De åberopade artikel 5.1 f) och 4.

Europadomstolen konstaterade att frihetsberövandet i fråga varat i två och ett halvt år. Under förfarandet hade det förekommit perioder av overksamhet och domstolen konstaterade att de tjeckiska myndigheterna borde ha varit mer idoga, särskilt sedan den indiska ambassaden i april 1999 uttalat en ovilja att förse S med pass. Vidare konstaterades att enligt den tjeckiska lagstiftningen kunde ett frihetsberövande utsträckas till att omfatta mer än två år enbart om det fanns allvarliga skäl för att anta att ett frisläppande skulle riskera att försvåra förfarandet. Domstolarnas skäl hade under hela tiden för frihetsberövandet varit i stort sett desamma. Europadomstolen noterad också att S dömts för ett brott som inte varit särskilt allvarligt och att frihetsberövandet i avvaktan på deportation varit längre än det straff de dömts till. De tjeckiska myndigheterna hade inte handlat tillräckligt skyndsamt och frihetsberövandet hade inte varit skäligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 f).

När det gällde S:s ansökningar om att bli frisläppta konstaterade domstolen att förfarandet avseende den första hade tagit när tre månader för två instanser och att ytterligare en månad hade krävts för delgivningen. När det gällde den andra ansökningen hade förfarandet pågått i nära åtta månader. Så lång tid kunde enligt domstolens praxis inte anses uppfylla kravet på snabbhet i artikel 5.4. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1 f)
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15 
Slivenko ./. Lettland, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)
Erkalo ./. Nederländerna, dom 1998-09-02
Shamsa ./. Polen, dom 2003-11-27 (jfr nr 11/03) 
Artikel 5.4
Navarra ./. Frankrike, dom 1993-11-23 
Koendjbiharie ./. Nederländerna, dom 1990-10-25   

Ramirez Sanchez mot Frankrike
(Ansökan nr 59450/00, dom den 27 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Mer än åtta år i isoleringscell innebar, med hänsyn till bl.a. omfattningen av besök och möjligheterna till rekreation samt till den intagnes farlighet, inte sådan omänsklig behandling som krävs för en kränkning av artikel 3.

Ramirez Sanchez, R, bättre känd som Carlos Schakalen, är medborgare i Venezuela men sitter f.n. i Fresnes-fängelset i Frankrike. R, som åtalades i samband med utredningen av flera terroristangrepp i Frankrike dömdes till livstids fängelse den 25 december 1997 för mord på tre poliser 1975. Under en tid av åtta år och två månader, eller från det han sattes i Santé-fängelset den 15 augusti 1994 till dess han flyttades till fängelset Saint-Maur den 17 oktober 2002, hölls R i isoleringscell. Skälen för att förlänga isoleringen var i allmänhet hans farlighet, behovet av att kunna upprätthålla ordning och säkerhet i fängelset samt att det bedömdes sannolikt att R skulle försöka rymma. Vid varje tillfälle genomgick R en läkarundersökning för att det skulle fastställas att han kunde klara isoleringen. Denna innebar att R hölls ensam i en cell som var 6.84 m² och som enligt hans egen uppfattning var förfallen och dåligt isolerad. Han hade ingen kontakt med andra fångar eller med fångvaktare och tilläts lämna cellen endast för en daglig tvåtimmarspromenad. R hävdade vidare att hans enda re-kreation bestod av dagstidningar och den TV han hyrde samt att han inte fick några andra besök än av sin advokat och ett besök i månaden av en präst. Under tiden i Saint-Maur var R inte längre iso-lerad men efter överflyttningen till Fresnes-fängelset blev han åter föremål för en sådan åtgärd. – I Europadomstolen hävdade R att isoleringen  stred mot artikel 3. Han gjorde också gällande att be-sluten att förlänga hans fångenskap var olagliga och att de stred mot artikel 13.

Europadomstolen framhöll att även i de svåraste fallen, som t.ex. kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, förbjuder konventionen tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Det stod klart att franska myndigheter ställts inför stora svårigheter när det gällde att hålla R fången och domstolen hade förståelse för att man bedömt det nödvändigt att vidta speciella säkerhetsåtgärder för att kunna hålla en man, som vid den tiden ansågs som den farligaste terroristen i världen i fängelse. Domstolen fann att den cell som R haft i Santé-fängelset var tillräckligt stor för en fånge och att den innehöll en bädd, ett bord, tvätt- och toalettutrymmen samt att den hade ett fönster som försåg cellen med dagsljus. R hade böcker, tidningar och TV och han hade tillgång till en rastgård två timmar var dag liksom till ett gym en timma om dagen. Dessutom besöktes han av en läkare två gånger i veckan och av en präst en gång i månaden. Han fick också fått täta besök av sina 58 advokater – den vid tidpunkten aktuelle hade besökt honom mer än 640 timmar under en period av fyra år och tio månader. Mot den bakgrunden kunde R inte anses ha varit totalt isolerad. Att R hölls avskild från  fängelset i övrigt innebar inte i sig en omänsklig behandling. Domstolen fann att R:s isolering varit av social natur och att den inte varit total. I det hänseendet fäste domstolen särskild vikt vid det förhållandet att R:s advokat, som nu också blivit hans partner, hade haft möjlighet att besöka honom regelbundet och att han också fått besök av 57 andra advokater. Domstolen fann vidare att isoleringen, även om den varit långvarig och i sig var beklaglig, inte hade orsakat R något lidande som var så allvarligt att det nådde den gräns som krävs för en kränkning en-ligt artikel 3.  Förlängningen av isoleringen hade beslutats i enlighet med tillämpliga bestämmelser. R hade regelbundet besökts av läkare, som efter juli 2000 inte längre tillstyrkte isolering men som inte hade funnit att den haft några negativa effekter på hans hälsa. R hade tackat nej till psykologhjälp i juli 2002 och sedan han undersökts av en psykiatriker vid ankomsten till Saint-Maur hade någon sådan behandling därefter inte föreslagits. R hävdade själv att han var vid utmärkt psykisk och fysisk hälsa. De allmänna och särskilda villkor under vilka R varit fängslad och den långa fängelsetiden hade inte nått den svårighetsgrad som krävs för omänsklig behandling i den mening som avses i artikel 3 särskilt med hänsyn till R:s personlighet och den synnerliga fara han utgjorde. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte hade skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade vidare att R hade ansökt hos förvaltningsdomstol om att få ett av besluten om isolering upphävt. I en dom den 25 november 1998 avslog domstolen hans begäran med motiver-ingen att åtgärden var en intern åtgärd som inte kunde prövas av förvaltningsdomstol. Europadomstolen konstaterade att Conseil d´Etat hade ändrat inställning i den frågan och i juli 2003 förklarat att ett beslut att hålla en fånge isolerad kunde prövas av förvaltningsdomstol. Det hade alltså i fransk rätt fram till dess saknats ett rättsmedel som gett R en möjlighet att få beslutet att förlänga hans isolering prövat. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

Skiljaktig mening

Ordföranden, den grekiske domaren Rozakis, den cypriotiske domaren Loucaides och den belgiska domaren Tulkens lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg - med hänsyn till såväl de förhållanden under vilka R varit isolerad som isoleringens varaktighet och  de skäl och motiveringar som lämnats för besluten om förlängningar samt trots den risk som var förenad med R:s personlighet - att den oavbrutna isoleringen under mer än åtta år innebar en behandling av sådan art att tröskeln för den svårighetsgrad som krävs överskreds och att det därför förekommit en omänsklig behandling i strid med artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15 
Antonio Indelicato ./. Italien, dom 2001-10-18 
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Kalachnikov ./. Ryssland, beslut 2001-09-18   
Messina ./. Italien, beslut 1999-06-08
Ensslin, Baader o. Raspe ./. Tyskland, kommissionens beslut 1978-07-08
Kröcher-Möller ./. Schweiz, kommissionens rapport 1982-12-16
Messina (no2) ./. Italien, beslut 1999-06-08
Ilascu m.fl. v. Moldavien o. Ryssland, dom 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Artikel 13
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15 


Ziliberberg mot Moldavien
(Ansökan nr 61821/00, dom den 1 februari 2005)
Domen finns endast på engelska.

Överklagande av dom på böter för att ha deltagit i otillåten studentdemonstration avgjordes i den anklagades frånvaro och kränkte därför artikel 6.1.

Ziliberberg, Z, dömdes den 18 april 2000 att betala böter motsvarande 3,17 EUR för att ha deltagit i en studentdemonstration mot slopandet av lokala transportförmåner för studenter. Demonstrationen hade skett utan tillstånd från kommunen. Den 4 maj 2000 avslog regiondomstolen hans överklagan-de i hans frånvaro. – I Europadomstolen klagade Z över att han inte hade kallats till förhandling och hävdade att hans rätt till en rättvis rättegång därmed hade kränkts.

Europadomstolen fann att Z anklagats för brott och konstaterade att regiondomstolen sänt ut kallel-serna så sent som dagen innan förhandlingen och därefter avgjort målet i Z:s frånvaro. Domstolen erinrade om att artikel 6 ger en anklagad rätt att på ett effektivt sätt delta i brottmålsrättegången och att detta innefattar inte bara en rätt att få vara närvarande utan också rätten att få höra och följa förfarandet. Z hade inte kunnat göra detta eftersom han inte i förväg underrättats om förhandlingen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1 - tillämplighet
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Garyfallou AEBE ./. Grekland, dom 1997-09-24  
Kadubec ./. Slovakien, dom 1998-09-02  
Lutz ./. Tyskland, dom 1987-08-25 
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24  
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21 
Lauko ./. Slovakien, dom 1998-09-02  
Artikel 6.1 - förenlighet
Stanford ./. U K, dom 1994-02-23  
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Kremzow ./. Österrike, dom 1993-09-21  
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19

Indra mot Slovakien
(Ansökan nr 46845/99, dom den 1 februari 2005)
Domen finns endast på engelska.

När domare som deltagit i ett tidigare avgörande av ett överklagande även deltog i en rättsprövning avseende samma förhållanden fanns det anledning att befara att domstolen inte var opartisk och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Indra, I, avskedades i juni 1982 från sitt anställning p.g.a. att han varit borta från arbetet flera dagar utan giltig anledning. Han klagade förgäves. I februari 1993 väckte han en talan för att få en formell bekräftelse på att han 1982 hade avskedats av politiska skäl i strid med grundläggande mänskliga rättigheter och friheter. Hans talan avslogs. I överklagade och hans begäran om rättsprövning av-slogs av Högsta domstolen den 28 november 1996. – I Europadomstolen hävdade I att förfarandet varit orättvist och att den domstol som prövat hans begäran om laglighetsprövning inte hade varit opartisk, eftersom en av domarna deltagit när rätten avslog hans överklagande av beslutet om avskedande. Han åberopade artikel 6.1 och artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att både det ursprungliga och det senare förfarandet hade behandlat samma omständigheter. Dessutom kunde den senare prövningen anses som en omprövning av de rättsliga beslut som fattats i den första processomgången. Förhållandena kunde därför ha väckt en grundad oro hos I för att domaren i fråga inte hade behandlat målet med tillbörlig opartiskhet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet i övrigt.

HÄNVISNING  
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21

Partidul Comunistilor (Nepeceristi) och Ungureanu mot Rumänien
(Ansökan nr 46626/99, dom den 3 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Vägran att registrera politiskt parti enbart på grundval av dess politiska program innebar en kränkning av artikel 11.

Klagande i målet är partiet, PCN, en politisk sammanslutning av kommunister som inte varit medlemmar i det rumänska kommunistpartiet, och dess ordförande Ungureanu, U. PCN grundades i mars 1996 och hade enligt sitt politiska program som mål att ta till vara arbetarnas intressen och att bevara kommunismens grundläggande lärosatser. U ansökte som företrädare för partiet om registrering av PCN i det särskilda registret över politiska partier. Hans ansökan avslogs av tingsrätten i Bukarest i april 1996 med motiveringen att partiet försökte få politisk makt för att inrätta en ”mänsklig stat”, vilket innebar att medlemmarna ansåg att den konstitutionella och rättsliga ordning som gällt sedan 1989 var omänsklig och inte grundad på verklig demokrati. Beslutet fastställdes i högre instans. U har härefter gett uttryck för sin uppfattning i olika publikationer, bl.a. i tidningen Pentru socialism (För socialism) som han är utgivare för och i en bok som gavs ut 2003. – I Europadomstolen hävdade partiet och U att de rumänska domstolarnas vägran att registrera PCN som politiskt parti kränkte deras rätt enligt artikel 11 till föreningsfrihet. De åberopade även artikel 14.

Europadomstolen fann att vägran att registrera PCN innebar ett ingrepp i de klagandes rätt till före-ningsfrihet och att ingreppet hade stöd i nationell lag. Mot bakgrund av bl.a. Rumäniens erfarenheter av diktatur fann domstolen att åtgärden kunde anses ha vidtagits av hänsyn till nationell säkerhet och för att skydda andras rättigheter och friheter. Eftersom de rumänska domstolarna hade avslagit ansökningen om registrering av partiet på grundval enbart av dess stadgar och politiska program, fann domstolen att bedömningen av om åtgärden varit nödvändig skulle grundas på dessa två dokument och att hänsyn inte skulle tas till U:s senare gjorda uttalanden, vilket regeringen hade hävdat. Domstolen hade i vart fall inte kunnat finna att det bland dessa uttalanden fanns någon uppmaning att använda våld för något politiskt syfte som stred mot demokratiska principer. Efter en genomgång av de två aktuella dokumenten fann domstolen att de visserligen innehöll uttalanden som innefattade kritik mot hur det forna kommunistpartiet hade behandlats före 1989 och den poli-tik som förts därefter. Domstolen fann emellertid att enbart det förhållandet att den konstitutionella och rättsliga ordningen i landet hade kritiserats inte kunde berättiga att en politisk gruppering som följde landets grundläggande demokratiska principer hindrades från att delta i den politiska debatten. PCN hade inte heller haft tid att vidta några åtgärder som kunde ha avslöjat att partiet hade syf-ten som stred mot landets egna. Partiet hade alltså blivit straffat för att det utövat sin yttrandefrihet.  Även om landets totalitära bakgrund beaktades var det inte tillräckligt för att anse att det funnits ett behov av ingreppet. En så drastisk åtgärd som att vägra partiet registrering framstod som opropor-tionerlig i förhållande till sitt syfte och den hade därför inte varit nödvändig i ett demokratiskt sam-hälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02
Dicle för DEP (Demokratiska partiet) ./. Turkiet, dom 2002-12-10 (jfr nr 11/02)
Parti communiste d'Allemagne m.fl. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1957-07-20
Socialist Party of Turkey (STP) m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-12 (jfr nr 10/03)

Thaler mot Österrike
(Ansökan nr 58141/00, dom den 3 februari 2005)
Domen finns endast på engelska.

När avtalande parter föreslagit ledamöter i överklagandenämnd som prövade bestämmelser i avtalet, var nämnden inte oberoende och opartisk och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1

Thaler, T, som vid den aktuella tidpunkten var läkare, förde talan i två mål mot den regionala sjuk-försäkringsnämnden i Tyrolen. I det första yrkade han betalning av ytterligare 120 ÖS i läkararvode och i det andra yrkade han att det skulle fastställas att han hade en fordran motsvarande 1,3 miljoner EUR på grund av att de läkararvoden som fastställts genom avtal var för låga. Hans yrkanden av-slogs och hans klagomål avseende att överklagandenämnden inte varit oberoende avslogs av konstitutionsdomstolen. – I Europadomstolen hävdade T att överklagandenämnden inte kunde anses som en oberoende och opartisk domstol i överensstämmelsen med kraven i artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att de ledamöter som ingick i överklagandenämnden hade föreslagits av de två organ som träffat det ifrågasatta avtalet och också hade starka band med dessa. I det första förfarandet var enbart det förhållandet att de två organen utsett ledamöter i överklagandenämnden i sig tillräckligt för att T:s farhågor om att nämnden inte varit oberoende och opartisk skulle anses berättigade. I det andra förfarandet var de två ledamöter som utsetts av (ung.) socialförsäkrings-nämndernas förening också chefstjänstemän i den regionala sjukförsäkringsnämnden i Tyrolen vil-ket måste ha förstärkt T:s farhågor. Överklagandenämndens avsaknad av oberoende och opartiskhet hade inte läkts genom överklagande eftersom den prövningen endast varit en laglighetsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Hortolomei ./. Österrike, kommissionens rapport 1998-04-16 
Siglfirdingur ehf ./. Island, beslut 1999-09-07 

Fociac mot Rumänien
(Ansökan nr 2577/02, dom den 3 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Nationella domstolar bistod en avskedad person i dennes strävan att få arbetsgivaren att rätta sig efter domstolarnas beslut om att han skulle återfå anställningen och betalning av utestående lönefordran och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.

Fociac, F, avskedades i april 1993 från sin anställning hos ett privat företag som hotelldirektör p.g.a. att han inte skött sitt arbete ordentligt. Han ifrågasatte avskedandet i de rumänska domstolarna och fick till slut ett beslut om att han skulle återinsättas på tjänsten och att han skulle få lön för den aktuella perioden. Trots hans ansträngningar för att få domen verkställd fick han bara arbete som vaktmästare och låssmed och arbetsgivaren avskedade honom ytterligare två gånger. Dessa avskedanden förklarades ogiltiga av de nationella domstolarna och företaget ålades att betala F resterande lön jämte ränta. F pensionerades 2001. – I Europadomstolen klagade F bl.a. över att det inte varit möjligt att få någon verkställighet av beslutet att han skulle återfå sin tjänst och betalning av utestående lön. Han åberopade i huvudsak artikel 6.1.

Europadomstolen förklarade endast den del av klagomålet som hänförde sig till tillgången till domstolsprövning för admissible. Domstolen konstaterade att trots de ansträngningar som F gjort per-sonligen och med myndigheternas medverkan hade det ifrågavarande företaget ihärdigt vägrat att rätta sig efter de rumänska domstolarnas beslut. Företaget hade i stället föredragit de straffrättsliga och ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande. De rumänska domstolarna hade hjälpt F med verkställigheten av de slutliga besluten och hade fällt arbetsgivarens legale företrädare för vägran att rätta sig efter besluten och ålagt henne att betala F den lön han hade att fordra jämte ränta och ideellt skadestånd. Domstolen fann att svarandestaten vidtagit alla åtgärder som krävts av den för att säkerställa att de rättsliga besluten följdes. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och inte heller av någon annan artikel i konventionen.

HÄNVISNINGAR
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Sanglier ./. Frankrike, dom 2003-05-27 
Scollo ./. Italien, dom 1995-09-28
Ruianu ./. Rumänien, dom 2003-06-17 (jfr nr 7/03)

Bifulco mot Italien
(Ansökan nr 60915/00, dom den 8 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Fördröjd prövning i domstol medförde att klagomålet ansågs förfallet och att målet inte prövades i sak, vilket kränkte den klagandes rätt till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Bifulco, B, anklagades för att vara medlem i en maffialiknande organisation och häktades i juni 1998. Enligt ett beslut från justitiedepartementet hölls B under särskilda säkerhetsbestämmelser som innebar att han levde under strängare regler än övriga fångar. B klagade över detta beslut men det avvisades eftersom beslutet hade upphört att gälla och han därför inte längre ansågs ha något intres-se av att få saken prövad. Det ursprungliga beslutet som hade gällt ett år hade därefter förlängts ett flertal gånger. – I Europadomstolen hävdade B att de italienska domstolarnas dröjsmål med att pröva hans klagomål hade skadat hans rätt att få tillgång till domstolsprövning.

Europadomstolen konstaterade att B:s klagomål hade avvisats utan någon prövning i sak och att domstolarnas befogenhet att överpröva justitieministerns beslut hade därmed blivit ineffektiv. En-ligt föreskrifter skulle domstolarna pröva klagomål av aktuellt slag inom tio dagar och dessa före-skrifter hade tillkommit på grund av det allvarliga ingrepp de särskilda säkerhetsbestämmelserna utgjorde i fångarnas rättigheter och på grund av beslutens begränsade giltighet. Domstolarnas un-derlåtenhet att i tid pröva B:s klagomål hade därför berövat honom  rätten att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNING
Ganci ./. Italien, dom 2003-10-30 (jfr nr 10/03)

L.M. mot Italien
(Ansökan nr 60033/00, dom den 8 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Underlåtet godkännande av protokoll över husrannsakan gjorde åtgärden olaglig och kränkte artikel 8. Avsaknad av möjlighet att i domstol få upprättelse för detta kränkte artikel 13.

På morgonen den 11 september 1999 gjordes en husrannsakan hemma hos LM i samband med utredningen av ett misstänkt olaga vapeninnehav. Den misstänkte gärningsmannen var LM:s son som bodde hos henne. Man fann dock inga olagliga föremål i LM:s hem. Polisens protokoll över husrannsakningen skickades till åklagarmyndigheten den 13 september 1999 men godkändes inte av någon på myndigheten. – I Europadomstolen  hävdade LM att husrannsakan var olaglig och att hon inte haft tillgång till ett rättsmedel för att klaga över myndigheternas agerande. Hon åberopade ar-tiklarna 8 och 13.

Europadomstolen konstaterade att husrannsakningen inneburet ett ingrepp i LM:s rätt till respekt för sitt hem och sitt privatliv. Enligt de föreskrifter som reglerade ingreppet skulle åklagare godkänna ett protokoll över en husrannsakan inom 48 timmar för att på så sätt kunna kontrollera om polisen hade agerat lagenligt. Den totala avsaknaden av ett godkännande saknade berättigande och visade att myndigheterna inte försökt kontrollera att ingreppet skett på det sätt som lagen föreskrev. Det hade inte funnits någon möjlighet för LM att hos domstol söka upprättelse för sina klagomål enligt artikel 8. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och också av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Craxi ./. Italien (nr 2), dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15 
Artikel 13
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Sardinas Albo ./. Italien, beslut 2004-01-08   

Bordovskiy mot Ryssland
(Ansökan nr 49491/99, dom den 8 februari 2005)
Domen finns endast på engelska.

Frihetsberövande i avvaktan på utlämning var lagligt liksom utlämningsförfarandet och den gripne hade kunnat få lagligheten prövad i domstol. Det skedde därför inte någon kränkning av artikel 5.1, 2 eller 4.

Bordovskiy, B, är medborgare i Belarus. 1996 förhördes han vid två tillfällen av åklagare i samband med en brottsutredning riktad mot det företag där han arbetade. 1997 lämnade B sin anställning och flyttade till St. Petersburg. Åklagaren uppfattade flytten som ett försök att fly undan och anklagade B för bedrägeri och förskingring samt utfärdade ett internationellt häktningsbeslut. B greps av den ryska polisen i St. Petersburg den 9 juli 1998 och häktades i avvaktan på utlämning till Belarus. Han överlämnades till myndigheterna i Belarus den 17 november 1998. – I Europadomstolen åberopade B artikel 5.1, 2 och 4 samt artikel 13 och klagade över att häktningen i avvaktan på utlämnande varit olaglig, att han inte omgående underrättats om skälen för beslutet och att han inte kunnat få lagligheten av häktningen prövad.


Europadomstolen noterade att de ryska myndigheterna fått en begäran om utlämnande den 4 augusti 1998 eller 26 dagar efter det att B gripits men att det internationella häktningsbeslutet kommit redan  i september 1997. Ryssland var enligt en internationell överenskommelse skyldigt att finna och gripa B och hade också gjort detta och det fanns inget som visade att utlämningsförfarandet varit olagligt. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann till skillnad mot vad B påstått att bestämmelserna om utlämning var av sådan kvali-tet att de fyllde kraven för att anses som lag enligt konventionen. Frihetsberövandet i avvaktan på utlämning hade varat i fyra månader och domstolen fann att detta inte kunde anses överdrivet långt. Det fanns inte heller något annat som talade för att de ryska myndigheterna inte handlat med vederbörlig skyndsamhet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende hade skett någon kränkning av artikel 5.1.

När det gällde klagomålet att B inte underrättats om skälen för att han gripits konstaterade domstolen att han när han greps underrättades om att åklagarmyndigheten i Belarus sökte honom. Domstolen fann att den upplysningen fyllde konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5.2.

Domstolen prövade slutligen B:s klagomål om att han inte haft tillgång till något rättsmedel för att få lagligheten av frihetsberövandet prövad. Domstolen fann att det saknades anledning att anta att det rättsmedel som anvisades i den ryska straffprocesslagen inte hade varit tillgängligt för B. Vidare konstaterades att B inte lagt fram någon bevisning om att de ryska domstolarna hade vägrat pröva en begäran från honom. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller hade skett någon kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15 
Artikel 5.2
Fox, Campbell o. Hartley ./. U K, dom 1990-08-30
X ./. Tyskland, kommissionens beslut 1978-12-13 
K. ./. Belgien, kommissionens beslut 1984-07-05  
Artikel 5.4
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
R.M.D. ./. Schweiz, dom 1997-09-26

Graviano mot Italien
(Ansökan nr 10075/02, dom den 10 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Byte av domare, sedan för domen avgörande vittnesförhör hållits, utan att nya förhör hölls, kränkte inte artikel 6.1 och 3 d).

Graviano, G, avtjänar f.n. ett livstidsstraff för mord och för att ha varit medlem i en maffialiknande organisation. Under rättegången hördes bl.a. två polisinformatörer, A och B, som vittnen. Därefter hade en av domarna flyttats till andra arbetsuppgifter och ersatts med en annan domare. G motsatte sig utan framgång att anteckningar över det som förevarit i målet före domarbytet tillfördes akten. Även hans begäran om omförhör med de två vittnena avslogs.  Till grund för den fällande domen mot G lades bl.a. de utsagor som lämnats av A och B. – I Europadomstolen åberopade G artikel 6.1 och 3 d) och hävdade att rättegången mot honom inte varit rättvis på grund av att en av de åtta domarna i rätten hade bytts ut och han inte fått bifall till sin begäran om omförhör med de två vittnena.

Europadomstolen konstaterade att ett byte av domare sedan avgörande vittnesmål lämnats i normalfallet leder till att vittnena får höras igen. Det fanns emellertid i det aktuella målet särskilda omständigheter som berättigade ett undantag från den principen. Bytet av domare hade inte fråntagit B hans rätt att förhöra vittnena i fråga. Dessa hade hörts i en offentlig rättegång där G och hans för-svarare varit närvarande och kunnat ställa de frågor som de funnit mest lämpliga från försvarets synpunkt. G hade dessutom inte förklarat hur de omförhör han hade begärt skulle kunnat medföra nya och relevanta bevisuppgifter. Även om en av domarna hade bytts ut hade de övriga sju varit närvarande när förhören hölls. Det förhållandet att den nyinsatte domaren hade fått läsa anteckningarna från förhören hade därför kompenserat hans frånvaro vid själva förhören. Mot den bakgrunden hade varken vägran att hålla omförhör eller användandet av anteckningar från förhören skadat G:s rätt till en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR
Van  Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20
P.K. ./. Finland, beslut 2002-07-09 
Pitkänen ./. Finland, dom 2004-03-09 
Milan ./. Italien, beslut 2003-12-04 

Steel och Morris mot U K
(Ansökan nr 68416/01, dom den 15 februari 2005)
Domen finns både på engelska och franska.

Vägrad rättshjälp kränkte artikel 6.1 och kränkte tillsammans med oproportionerligt höga skadestånd även artikel 10.

Morris, M och Steel, S, tillhörde en liten grupp ”London Greenpeace”, vilken inte hade något sam-band med Greenpeace International. De var under den aktuella perioden antingen arbetslösa eller hade mycket låg inkomst. Under mitten av 1980-talet inledde ”London Greenpeace” en kampanj mot McDonald´s och som ett led i denna trycktes och spreds under 1986 en sexsidig broschyr med titeln ”Vad är fel med McDonald´s?” Den 20 september 1990 stämde US McDonald´s och UK McDonald´s M och S och yrkade skadestånd för kränkning orsakad av att M och S gett ut den aktuella broschyren. M och S förnekade att de gett ut broschyren och att de ord som McDonalds´s klagat på hade den innebörd som företaget hävdade. De ansåg inte heller att alla eller några av meningarna i broschyren kunde vara kränkande. De påstod i stället att det som sades i broschyren var sant eller rimliga uttalanden om faktiska förhållanden. M och S vägrades rättshjälp och förde därför sin egen talan under rättegången och vid överklagande med hjälp endast av frivilliga jurister. De hävdade att de hade hindrats allvarligt på grund av bristande resurser, inte bara när det gällde att få juridisk rådgivning och ombud, utan också i fråga om utredning, kopiering, anteckningar och när det gällde att finna, förbereda och betala kostnaderna för experter och vittnen. McDonald´s företräddes genom hela förfarandet av jurister med erfarenheter av förtalsrätt och av en eller flera advokater och andra biträden. Förhandlingen ägde rum inför en ensamdomare mellan den 28 juni 1994 - den 13 december 1996, sammanlagt 313 rättegångsdagar och den längsta rättegången i Englands historia. Vid prövning av överklagandet avvisade appellationsdomstolen merparten av M:s och S:s påståenden om allmänna rättsgrundsatser och orättvisa men godtog vissa ifrågasättanden av ensamdomarens slutsatser i fråga om innehållet i broschyren. De utdömda skadestånden, totalt £ 60 000, sattes ned till £ 40 000. M och S fick inte tillstånd att klaga till  House of Lords. McDonald´s som inte begärde någon kostnadsersättning har inte heller sökt verkställighet av de utdömda skadestånden. – I Europadomstolen hävdade M och S att de inte fått en rättvis rättegång särskilt som de vägrades rättshjälp och att rättegången och utgången därav innebar ett oproportionerligt ingrepp i deras yttrandefrihet.

Europadomstolen konstaterade att frågan, om rättshjälp är ett nödvändigt inslag i en rättvis rätte-gång, skall bedömas på grundval av de särskilda omständigheterna i varje mål och att den är bero-ende av betydelsen av det som står på spel i rättegången och av hur komplicerad den ifrågavarande lagstiftningen och processen är samt av den sökandes möjlighet att själv föra sin talan på ett effektivt sätt. När det gällde det som stått på spel i den aktuella processen noterade domstolen att även om ett förtalsmål inte kunde jämföras med t.ex. mål om viktiga familjerättsliga frågor så hade de ekonomiska konsekvenserna i målet varit allvarliga. Att målet varit svårt och omfattande framgick av att förhandlingen i första instans pågått under 313 rättegångsdagar, föregångna av 28 förberedande framställningar. Förhandlingen vid appellationsdomstolen pågick i 23 dagar. De faktiska förhållanden som M och S skulle visa hade varit synnerligen komplicerade och omfattade 40 00 sidor skriftlig bevisning och 130 vittnen. Målet var inte heller enkelt rättsligt sett. Många rättsliga och formella frågor hade måst lösas innan ensamdomaren kunde avgöra sakfrågan. Mot den här bakgrunden var det nödvändigt att pröva i vilken utsträckning M och S själva kunde försvara sig effek-tivt utan rättshjälp. M och S föreföll ha haft möjligheter att uttrycka sig och att ha varit starka och de hade lyckats visa sanningshalten i ett antal av de uttalanden som McDonald´s hade klagat över. De hade också fått viss hjälp av frivilliga jurister, bl.a. hade deras inledande svaromål skrivits av jurister. Under huvuddelen av rättegången, innefattande alla förhör för att visa sanningshalten av påståendena i broschyren, hade de emellertid agerat ensamma. I ett så svårt och omfattande mål kunde varken den sporadiska hjälp som lämnats av frivilliga jurister eller det omfattande rättsliga bistånd och handlingsfrihet de fått som parter ersätta det kompetenta och sammanhängande biträdet av en erfaren jurist, väl insatt i målet och i förtalsrätt. Själva längden på förfarandet visade i viss mån på M:s och S:s bristande kunskap och erfarenhet. Avsaknaden av rättshjälp hade betagit M och S möjligheten att lägga fram sin talan inför domstolen på ett effektivt sätt och den hade bidragit till att parterna inte varit jämställda i processen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde klagomålet enligt artikel 10 var den centrala frågan om ingreppet i de klagandes ytt-randefrihet varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle.  Regeringen hade hävdat att eftersom M och S inte var journalister skulle de inte åtnjuta samma skydd som pressen får.  Domstolen framhöll emellertid att i ett demokratiskt har även små grupper som ”London Greenpeace” rätt att genomföra sina kampanjer på ett effektivt sätt. Det finns ett starkt allmänt intresse av att ge sådana grupper möjlighet att delta i samhällsdebatten och att sprida information om sina uppfattningar. Det förut-sätts att de liksom journalister handlar i god tro för att lämna riktiga och tillförlitliga uppgifter. I en kampanjbroschyr kan ett visst mått av överdrift godtas och t.o.m. förväntas. M och S hade förnekat att de varit inblandade i utgivningen av broschyren och hade hävdat att det lagts en alltför tung be-visbörda på dem som endast spridit broschyren att visa att varje påstående däri var sant. De hade också hävdat att stora multinationella företag inte skulle ha rätt att stämma för förtal åtminstone inte utan bevis för att de lidit en ekonomisk skada. Domstolen fann att frågan om bevisbördan på en svarande i ett förtalsmål att visa sanningshalten i kränkande uttalanden i princip inte var oförenlig med artikel 10. I princip kunde inte heller det förhållandet att klaganden i målet var ett stort multinationellt bolag ta ifrån det rätten att försvara sig mot kränkande påståenden. Stora företag fick visserligen tåla att bli utsatta för ingående granskning men de hade också ett intresse av att skydda affärsmässig framgång i såväl aktieägares som anställdas intresse. En stat har därför ett stort ut-rymme för sina bedömningar när det gäller vilka åtgärder som enligt nationell lagstiftning skall till-handhållas för att företag skall kunna ifrågasätta sanningen och begränsa skadan av påståenden som kan skada deras rykte. Om staten tillhandahåller sådana möjligheter är det viktigt att åtgärder vidtas för att skydda motstående intressen i form av yttrandefrihet och en öppen debatt. Avsaknaden av rättvisa och jämställdhet i processen kunde därför också innebära ett brott mot artikel 10. Dessutom måste ett utdömt skadestånd stå i ett rimligt förhållande till den skada så åsamkats företagets rykte. Även om bolaget ännu inte försökt få någon verkställighet av de utdömda skadestånden kvarstod det faktum att det inte hade varit möjligt att verkställa betalning av de stora beloppen. Skadestånden stod därför inte i proportion till sitt legitima syfte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
McVicar ./. U K, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Munro ./. U K, kommissionens beslut 1987-07-14  
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
H.S. o. D.M. ./. U K, kommissionens beslut 1993-05-05 
Artikel 10
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25 
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12  
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Bowman ./. U K, dom 1998-02-19 
Appleby ./. U K, dom 2003-05-06 (jfr nr 5/03)  
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21 
Markt intern Verlag GmbH o. Klaus Beermann ./. Tyskland, dom 1989-11-20
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13

K.A. och A.D. mot Belgien
(Ansökningar nr 42758/98 och 45558/99, dom den 17 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom avseende sadomasochistiska handlingar kränkte varken artikel 6.1, 7 eller 8.

KA, som var domare och AD, som var läkare, ägnade sig åt sadomasochistiska övningar tillsam-mans med KA:s hustru. Mellan 1990 och 1996 besökte de en sadomasochistisk klubb, vars ägare blev föremål för en förundersökning, vilken kom att omfatta även KA och AD. I september 1997 dömdes de för vållande till kroppsskada och KA dömdes också för anstiftan till osedlighet och till prostitution. När det gällde vållande till kroppsskada konstaterade appellationsdomstolen att KA och AD hade ägnat sig åt extremt våldsamma övningar i lokaler som de hade hyrt och utrustat för ändamålet och att sådana övningar hade varit förbjudna på de klubbar som KA och hans hustru hade tillhört tidigare. Förutom den extrema grymheten i övningarna framgick av videoinspelningar som beslagtagits under utredningen att svarandena inte hade lyssnat på sina offers böner om att de skulle sluta med våldshandlingarna. Domstolen fann att övningarna i fråga var så allvarliga, chockerande, våldsamma och grymma att de undergrävde mänsklig värdighet. Det förhållandet att de tilltalade vidhöll att deras aktiviteter bara hade inneburit ett slags sexuell upplevelse som utspelades bakom stängda dörrar mellan samtyckande parter kunde inte leda till annan bedömning. KA hade föreslagit en av klubbarna att hans hustru anställdes som ”slav” för att utsättas för extremt våldsamma övningar som innebar osedlighet och prostitution och han hade samtyckt till att man annonserade om detta. Han hade också kört henne till klubben och hämtat henne därifrån och då tagit hand om hennes förtjänst. KA och AD klagade utan framgång till kassationsdomstolen. Denna domstol fann att KA hade skadat domaryrkets värdighet och att han inte var lämplig att ha en sådan tjänst. Domstolen beslöt därför att han skulle avskedas till följd varav han förlorade rätten till tjänstepension. – I Europadomstolen åberopade KA och AD artikel 6.1 och hävdade att förfarandet i kassationsdomstolen inte varit rättvist, eftersom de inte fått någon kopia av referentens rapport eller generaladvokatens yttrande. De åberopade också artikel 8 och påstod att den fällande domen som inte hade haft stöd i lag hade inskränkt respekten för deras privatliv.

Europadomstolen konstaterade att både referentens rapport och generaladvokatens yttrande först hade framförts muntligen vid den offentliga förhandlingen i kassationsdomstolen. Både parterna, domarna och allmänheten hade därför fått kännedom om innehållet  i handlingarna vid samma tillfälle. Jämställdheten mellan parterna hade därför inte rubbats och en part kunde inte från den prin-cipen erhålla en rätt att före förhandlingen få ta del av argument som varken motparten eller domarna fått del av. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

När det gällde möjligheten att bemöta generaladvokatens yttrande enligt principen om ett kontradiktoriskt förfarande, framhöll domstolen att om parterna hade varit närvarande vid förhandlingen så hade de haft möjlighet att antingen göra ett bemötande då eller begära att målet ajournerades eller att de fick tillstånd att ge in ett skriftligt bemötande. Eftersom varken parterna eller deras advokater varit närvarande vid förhandlingen kunde det förhållandet att de inte kunnat vidta någon sådan åtgärd som domstolen angett inte läggas myndigheterna till last. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen prövade härefter, i enlighet med vad den funnit i beslutet om admissibility, frågan om den fällande domen haft stöd i lag enligt artikel 7. Domstolen noterade att KA och AD inte hade ifrågasatt de bestämmelser enligt vilka de fällts utan gjort gällande att i ett ”tolerant, liberalt och individualistiskt samhälle” som godtog olika former av kollektivt sexuellt utövande kunde gemene man inte längre chockeras av deras utövande, vilket därmed inte skulle anses som brott. Domstolen godtog inte de klagandes invändning att den fällande domen inte varit förutsebar eftersom det saknades praxis med motiveringen att deras beteende varit så grymt och därför troligen så ovanligt att det inte var förvånande att det inte fanns någon praxis. I vart fall innebar avsaknaden av praxis inte att myndigheterna kunde underlåta ett ingripande. Invändningen att KA:s och AD:s offer hade samtyckt till det de utsatts för saknade betydelse för handlingarnas laglighet eller förövarnas skuld. Två omständigheter var av betydelse. KA och AD tycktes inte ha följt de regler som vanlig gällde för övningarna i fråga. De hade druckit stora mängder alkohol så att de förlorat kontrollen över situationen. De hade också struntat i offrens skrik om ”nåd” och ”stopp”, de ord som uppenbarligen var överenskomna som signal för att aktiviteterna skulle upphöra. De hade vidare hyrt privata lokaler för sina aktiviteter eftersom de var medvetna om att dessa var förbjudna på de klubbar de tidigare hade besökt. Mot den bakgrunden kunde de som domare och läkare inte ha varit omedvetna om risken att bli åtalade. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 7.

När det slutligen gällde klagomålet enligt artikel 8 var det fråga om ingreppet i KA:s och AD:s privatliv varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.  Domstolen fann att det krävdes särskilt tunga skäl för att ett ingrepp skall kunna anses nödvändigt när det var fråga om handlingar mellan sam-tyckande personer. I det aktuella fallet hade KA och AD inte respekterat de överenskommelser som träffats om att avbryta övningarna utan hade i stället ökat våldet och de hade själva sagt att de inte visste var det skulle sluta. De utdömda straffen och deras konsekvenser kunde inte anses oproportionerliga särskilt som KA fortfarande skulle vara berättigad till allmän pension för den tid han tjänstgjort som domare. Han  fråntogs därför inte helt möjligheten att försörja sig. Mot denna bak-grund fann domstolen att de belgiska myndigheterna varit berättigade att anse att åtalet och den fällande domen mot KA och AD hade varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att skydda andras rättigheter och friheter. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26  (jfr nr 8/02) 
J.J. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27 
Nideröst Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Wynen ./. Belgien, dom 2002-11-05 (jfr nr 10/02)
Artikel 7
Guerra ./. Italien, dom 1998-02-19 
Veeber ./. Estland (nr 2), dom 2003-01-21 (jfr nr 2/03) 
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Murphy ./. U K, kommissionens beslut 1972-10-04
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-06-15 
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13
Grigoriades ./. Grekland, dom 1997-11-25
Artikel 8
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
B. ./. Frankrike, dom 1992-03-25 
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22 
McLeod ./. U K, dom 1998-09-23 
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27
Azinas ./. Cypern, dom 2002-06-20 (jfr nr 7/02) 

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Europadomstolen har under perioden meddelat två domar och ett beslut mot Sverige. Härutöver refereras två beslut som inte refererats tidigare.

Svenska Transportarbetareförbundet mot Sverige
(Ansökan nr 53507/99, beslut den 30 november 2004)
Beslutet finns endast på engelska.

Ansökan förklarad delvis admissible.

Svenska Transportarbetareförbundet, förbundet, hade sedan 1976 ett kollektivavtal med Svenska Tidningsutgivareföreningen, TU, där en bestämmelse innebar att företag som var bundna av avtalet inte fick anlita entreprenörer för tidningsdistribution som inte var bundna av kollektivavtalet utan att träffa ett särskilt avtal med förbundet. Bestämmelsen förbjöd entreprenörer att distribuera tidningar till fots, per cykel och per bil. 1995 anlitade företaget T som var anslutet till TU företaget L för att distribuera dagstidningar per bil i ett område där förbundets medlemmar tidigare skött distri-butionen. Förbundet som ansåg att detta stred mot kollektivavtalet gav in en stämning mot TU och T till Arbetsdomstolen. TU och T hävdade att det aktuella avtalsförbudet stred mot konkurrenslagen. Arbetsdomstolen biföll förbundets talan. L klagade till Konkurrensverket och hävdade att den aktuella avtalsbestämmelsen begränsade konkurrensen i strid med konkurrenslagen. Konkurrensverket hörde TU, T och fyra andra medlemsföretag i TU. Förbundet gavs tillfälle att yttra sig men var inte formell part i målet. Konkurrensverket, som begränsade sin prövning till att avse frågan om TU och dess medlemmar, genom att besluta att den aktuella bestämmelsen skulle tas in i kollektivavtalet med förbundet, hade handlat i strid med paragraf 6 i konkurrenslagen i dess dåvarande lydelse, fann i ett beslut den 19 februari 1999 att beslutet hindrade, begränsade och försvårade konkur-rensen på marknaden för tidningsdistribution och att det därför stred mot paragraf 6 i lagen. I följd härav förbjöds TU och dess medlemmar enligt 23 § i konkurrenslagen att tillämpa bestämmelsen i fråga och denna blev därmed ogiltig. Enligt 60 § i konkurrenslagen var det endast företag som påverkades av Konkurrensverkets beslut som hade rätt att överklaga till Marknadsdomstolen och något överklagande gavs inte in.

I Europadomstolen klagade förbundet med åberopande av artiklarna 6 och 13 över att det skett en kränkning av dess rätt att få tillgång till prövning i en oberoende och opartisk domstol och av rätten till ett effektivt rättsmedel på grund av att det saknats laglig möjlighet att ifrågasätta Konkurrensverkets beslut, trots att detta påverkade förbundets medlemmar negativt. Förbundet klagade vidare över att dess rätt till föreningsfrihet enligt artikel 11 hade kränkts genom att den aktuella avtalsbestämmelsen blivit ogiltig genom Konkurrensverkets beslut och att förbundets möjligheter att genom förhandlingar och stridsåtgärder framgent skydda sina medlemmars intressen därmed hade undanröjts.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att det inte var stridigt att förbundet kunde anses utsatt för en kränkning i den mening som avses i artikel 34. Enligt domstolens mening kunde förbundet anses klart utsatt när det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 i fråga om tillgång till domstol för att ifrågasätta Konkurrensverkets beslut. Domstolen fann vidare att detsamma kunde sägas om förbundets klagomål över att utgången av Konkurrensverkets prövning inte var förenlig med artikel 11 och klagomålet enligt artikel 13 avseende avsaknaden av ett effektivt rättsmedel för att pröva det avgörandet.

Domstolen tog sedan ställning till regeringens invändning att förbundet inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen. Regerings inställning var att det var uppenbart att överklagandebestämmelsen i 60 § konkurrenslagen inte var förenlig med artikel 6.1 och att bestämmelsen med stöd av regeringsformen 11 kap. 14 § därför inte skulle ha tillämpats samt att en rätt till överklagande dessutom kunde ha tillerkänts förbundet enligt förvaltningsprocesslagen och enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer. Domstolen konstaterade att ordalydelsen av 60 § konkurrenslagen endast gav berörda företag rätt att överklaga till Marknadsdomstolen och att därav tydligt följde att förbundet inte kunde överklaga. Den praxis som regeringen åberopat avsåg nästan uteslutande fall där underordnade författningar frångåtts när de stått i konflikt med lag och inget fall avsåg en konflikt mellan inhemsk lag och konventionen. Regeringens argument i fråga om förvaltningsprocesslagen och allmänna förvaltningsrättsliga principer var inte heller övertygande. Domstolen fann det inte troligt att Marknadsdomstolen eller någon annan svensk domstol skulle ha frångått bestämmelsen i 60 § konkurrenslagen på grund av att den stred mot konventionen. Domstolen fann därför att det inte visats att det enligt inhemsk lag eller praxis fanns någon möjlighet för förbundet att överklaga Konkurrensverkets beslut och avfärdade därmed regerings invändning att inhemska rättsmedel inte hade uttömts.

När det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 i fråga om avsaknaden av tillgång till domstol hade regeringen medgett att det skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann att avsaknaden av tillgång till domstol väckte komplicerade frågor enligt konventionen av såväl faktisk som rättslig karaktär som borde prövas i sak. Domstolen fann därför att klagomålet i denna del inte var uppenbart ogrundat i den mening som avses i artikel 35.l och att det inte heller framkommit någon annan grund för att förklara ansökningen för inadmissble. Domstolen förklarade därför enhälligt kla-gomålet avseende artikel 6.1 för admissible.

Vad härefter avsåg klagomålet enligt artikel 11 erinrade domstolen om att nämnda artikel omfattar fackföreningsfrihet som en särskild del av föreningsfriheten. Även om bestämmelsen inte ger fackföreningsmedlemmar någon särskild rätt som t.ex. en rätt att sluta ett visst kollektivavtal, är kollektiva förhandlingar och kollektivavtal bland de viktigaste medlen för att göra det möjligt för fackförbunden att skydda sina medlemmars intressen. Domstolen noterade att förbundet efter att ha hotat med stridsåtgärder faktiskt hade fått den aktuella bestämmelsen intagen i kollektivavtalet 1976. Bestämmelsen hade syftat till att hindra att lönebestämmelser i avtalet kringgicks genom att företagen hyrde in entreprenörer som inte omfattades av avtalet. Den betydelsefulla bestämmelsen var i kraft i över tjugo år ända till den 19 februari 1999 då Konkurrensverket förbjöd företagen att tillämpa den. Även om domstolen godtar kollektivavtalens betydelse som ett medel för att skydda medlemmarnas intressen ger artikel 11 inte någon rätt för fackliga förbund att behålla ett kollektivavtal avseende viss fråga för en obegränsad tidsperiod. Enligt domstolens mening var förhållandena inte sådana att det uppkom någon fråga enligt den åberopade artikeln. Ansökningen var i denna uppenbart ogrundad. Domstolen förklarade därför enhälligt ansökningen i denna del för inadmissible.

Domstolen tog slutligen ställning till klagomålet enligt artikel 13  och erinrade om att enligt dess praxis är denna artikel tillämplig endast när en klagande har grundad anledning att hävda att han utsatts för en kränkning enligt konventionen. Mot bakgrund av vad domstolen funnit i fråga om artikel 11 fann domstolen att förbundet inte kunde hävda någon rätt enligt artikel 13. Den artikeln var därför inte tillämplig. Klagomålet var i sak inte förenligt med bestämmelserna i konventionen i den mening som avses i artikel 35.3. Domstolen förklarade därför enhälligt ansökningen även i denna del för inadmissible.

HÄNVISNGAR
Artikel 34 – utsatt för kränkning
National Union of Belgian Police ./. Belgien, dom 1975-10-27 
Swedish Engine Drivers' Union (Sv. Lokmannaförbundet) ./. Sverige, dom 1976-02-06 
UNISON ./. U K, beslut 2002-01-10
Federation of Offshore Workers' Trade Unions m.fl. ./. Norge, beslut 2002-06-27
Artikel 35.1 - uttömt inhemska rättsmedel
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16 
Artikel 11
Gustafsson ./. Sverige, dom 1996-04-25
Schmidt o. Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06 
Swedish Engine Drivers' Union ./. Sverige, dom 1976-02-06 
UNISON ./. U K, beslut 2002-01-10
Federation of Offshore Workers' Trade Unions m.fl. ./. Norge, beslut 2002-06-27
Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27

Piippo mot Sverige
(Ansökan nr 70518/01, beslut den 7 december 2004)
Beslutet finns endast på engelska.

Beslut kommunicera ansökan i viss del med regeringen.

P är ägare till ett par jordbruksfastigheter som ingår i ett jaktvårdsområde och han är medlem i den aktuella jaktvårdsföreningen. I mars 1997 begärde P att hans fastigheter skulle undantas från jaktvårdsområdet enligt 29 § i lagen om jaktvårdsområden. Han hävdade att älgar hade orsakat stora skador på hans marker och att jaktvårdsföreningen hade visat ett ringa intresse av att jaga där. Han uppgav också att han på grund av tidsbrist inte kunde delta i jakten på övrig mark inom området. Jaktvårdsföreningen motsatte sig P:s begäran och i augusti 1997 avslogs den av länsstyrelsen. P klagade till länsrätten som efter en vägning av samhällsintresset mot P:s intresse biföll hans klagomål. Föreningen överklagade till kammarrätten och vidhöll där sin inställning att P:s mark hade betydelse för viltvården och att om den undantogs från jaktvårdsområdet så skulle älgstammen öka till nackdel för både viltvården och jakten. Även kammarrätten vägde det allmännas och P:s intressen mot varandra och biföll föreningens överklagande. Kammarrätten fann att kontrollen över P:s mark var proportionerlig i förhållande till samhällets intresse av att bevara en lämplig viltvård särskilt med avseende på älg. Ingreppet stred därför inte mot P:s rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd.

I Europadomstolen klagade P, utan att åberopa någon särskild artikel, över att hans egendomsrättig-heter och han rätt att inte vara medlem i förening hade kränkts.

Europadomstolen fann att klagomålet skulle prövas enligt artikel 11 och artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen fann att den på grundval av innehållet i akten inte kunde avgöra frågan om admissiblity såvitt gällde klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och att det därför var nödvändigt att - i enlighet med bestämmelsen i regel 54.2 b) i domstolens rättegångsregler - kommunicera ansökningen med regeringen.

När det gällde klagomålet enligt artikel 11 erinrade domstolen om att enligt artikel 35.1 alla inhemska rättsmedel skall vara uttömda. Detta villkor är inte uppfyllt enbart av den anledningen att den sökande har fört sitt mål i alla tillämpliga nationella domstolar. Det krävs dessutom att det klagomål som läggs fram inför Europadomstolen åtminstone i huvudsak också har tagits upp under det  nationella förfarandet. P hade i de nationella domstolarna inte hävdat att han motsatte sig att vara medlem i jaktvårdsföreningen och han hade inte heller åberopat artikel 11. Ansökningen kunde därför i denna del inte tas upp till prövning eftersom inhemska rättsmedel inte hade uttömts. Domstolen fann enhälligt att klagomålet avseende artikel 1 i protokoll nr 1 skulle kommuniceras med regeringen och förklarade ansökningen i övrigt för inadmissible.

Razaghi mot Sverige
(Ansökan nr 64599/01, beslut den 25 januari 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Målet avskrivet sedan utvisningsbeslut upphävts.

R ansökte 1998 om asyl i Sverige och gjorde då gällande att han söktes av de iranska myndigheter-na för att han haft ett förhållande med en gift kvinna, vars make var en mullah. Invandrarverket avslog hans ansökan, eftersom hans uppgifter inte bedömdes trovärdiga och beslöt att R skulle utvisas till Iran. R klagade och hävdade bl.a. att han konverterat till kristendomen och att han därför riskerade att bli dömd till döden i Iran. Utlänningsnämnden avslog hans överklagande. I december 2000 ansökte R på nytt hos Utlänningsnämnden om uppehållstillstånd och hävdade att han hellre tog livet av sig än återvände till Iran. I januari 2001 beslöt Migrationsverket att inhibera verkställigheten av utvisningsbeslutet sedan Europadomstolen med tillämpning av regel 39 i rättegångsregler-na begärt att utvisningsförfarandet skulle avbrytas. Utvisningsbeslutet upphävdes av Utlänningsnämnden i september 2004. R beviljades därvid permanent uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Europadomstolen erinrade om att R klagat över att en utvisning till Iran innebar en risk för att han skulle utsättas för en behandling som stred mot artiklarna 2 och 3 och artikel 1 i protokoll nr 6. Eftersom Utlänningsnämnden beslutat upphäva utvisningsbeslutet och beviljat R uppehållstillstånd riskerade R inte längre utvisning eller att utsättas för behandling som stred mot de aktuella bestämmelserna. Domstolen konstaterade därmed att frågan hade lösts i den mening som avses i artikel 37.1 b). Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

Enhorn mot Sverige
(Ansökan nr 56529/00, dom den 25 januari 2005)
Domen finns endast på engelska.

När mindre ingripande åtgärder inte hade prövats och befunnits otillräckliga, innan beslut om tvångsisolering för att hindra spridning av HIV-virus fattades och beslutet sedan förläng-des till att gälla under sju år, gjordes inte någon rimlig avvägning mellan enskilda och allmänna intressen och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1.

E är en homosexuell man som 1994 fick veta att han smittats med HIV-virus och att han överfört viruset till en 19-årig man med vilken han haft sexuell kontakt första gången 1990. I februari 1995 ansökte smittskyddsläkaren hos länsrätten om ett beslut att E skulle tvångsintas på sjukhus eftersom han inte hade följt de bestämmelser som smittskyddsläkaren hade utfärdat p.g.a. HIV-smittan. Länsrätten biföll ansökningen och beslöt att E skulle tvångsisoleras upp till tre månader enligt 38 § smittskyddslagen. Härefter fattades beslut om förlängning av frihetsberövandet var sjätte månad fram till den 12 december 2001. Kammarrätten fastställde efter överklagande samtliga länsrättens beslut. Eftersom E avvikit från sjukhuset flera gånger varade frihetsberövandet sammantaget i nära ett och ett halvt år. Den 12 december 2001 avslog länsrätten en begäran om ytterligare förlängning av tvångsingripandet med motiveringen att det var okänt var E befann sig och att det inte fanns några uppgifter om hur han uppförde sig, om hans hälsotillstånd osv. Sedan 2002 har det varit känt var E uppehållit sig men smittskyddsläkaren har gjort den bedömningen att det saknats grund för att tvångsisolera honom vidare.

I Europadomstolen klagade E över besluten om tvångsisolering och intagningen på sjukhus och hävdade att de kränkte artikel 5.1. Han hävdade bl.a. att besluten var olagliga eftersom bestämmelserna i 38 § smittskyddslagen inte var tillräckligt klara och förutsebara samt att de stred mot proportionalitetsprincipen. Han hänvisade till att den utredning som haft i uppdrag att göra en översyn av smittskyddsbestämmelserna i sitt betänkande hade föreslagit att varje tvångsisolering definitivt skulle upphöra efter tre månader.

Regeringen å sin sida ansåg att besluten om tvångsplacering uppfyllde kraven i artikel 5.1 b) och e) och att de inte varit godtyckliga. Det följde av 1988 års lag att tvångsintagning på sjukhus betraktades som en sista utväg när frivilliga åtgärder misslyckats eller inte varit tillräckliga för skydda andra samhällsmedlemmar. Frihetsberövandet hade inte varit avsett som ett straff för att E inte hade följt meddelade föreskrifter utan hade tagits till i förhoppningen att få honom att ändra sin inställning och sitt beteende. Regeringen pekade också på att Europadomstolen saknade praxis avseende artikel 5.1 e) när det gällde frihetsberövande för att hindra spridning av infektionssjukdomar. Regeringen ansåg att ”Winterwerpvillkoren” avseende frihetsberövanden av psykiskt sjuka personer rimligen kunde tillämpas även i detta fall. Med avseende på proportionalitetsprincipen framhöll regeringen att åtgärderna i fråga inte vidtagits för att behandla E utan för att få honom att ändra attityd och livsinställning så att tvångsisoleringen snarast kunde upphöra.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att tvångsisoleringen och tvångsintagningen på sjukhus innebar ett frihetsberövande i den mening som avses i artikel 5.1. Nämnda artikel innehåller en uttömmande uppräkning av de grunder på vilka det är tillåtet att beröva en person friheten. Att en sådan grund tillämpas utesluter emellertid inte att även en annan grund är tillämplig – ett frihetsberövande kan beroende på omständigheterna vara berättigat enligt mer än en punkt i artikeln. Parter-na var ense om att frihetsberövandet av E kunde prövas enligt artikel 5.1 e) och domstolen anslöt sig till uppfattningen att denna bestämmelse var tillämplig. Vidare framhölls vikten av att rättssäkerheten upprätthålls vid ett frihetsberövande och att därför den nationella lagens villkor för ett frihetsberövande måste vara klart definierade och att tillämpningen av lagen är förutsebar så att konventionens krav på ”laglighet” är uppfyllda. En viktig aspekt av frihetsberövandet är att det inte får vara godtyckligt. Ett frihetsberövande är en så allvarlig åtgärd att det endast är berättigat när andra mindre ingripande åtgärder har prövats otillräckliga. Det räcker därför inte att frihetsberövandet skett i enlighet med nationella lag, det måste också vara nödvändigt med hänsyn till omständigheterna och vara förenligt med proportionalitetsprincipen. E hade hävdat att den svenska lagstiftningen var vag och att lagens förarbeten inte gav tillräcklig vägledning samt att kraven på tydlighet och förutsebarhet därför inte var uppfyllda. Det ankommer emellertid i första hand på de nationella domstolarna att tolka och tillämpa den inhemska lagstiftningen. Smittskyddsläkaren hade i september 1994 utfärdat föreskrifter för E innebärande bl.a. att han inte fick ha sexuellt umgänge utan att först tala om att han var smittad av HIV, att han måste använda kondom, att han inte fick dricka alkohol i sådan mängd att hans omdöme försämrades, att han vid ev. läkar- och tandläkarbesök måste tala om att han var smittad samt att han skulle hålla fortsatta kontakter med sin behandlande läkare och med smittskyddsläkaren. Genom hela det nationella förfarandet har det noga undersökts hur E betett sig och hur han följt smittskyddsläkarens föreskrifter. Dessa undersökningar ledde länsrätten till bedömningen att förutsättningarna enligt 38 § smittskyddslagen var uppfyllda. Kammarrätten gjorde härefter samma bedömning. De nationella domstolarna hade således funnit att E inte frivilligt hade rättat sig efter de föreskrifter som meddelats för att hindra spridning av viruset och att det fanns grundad anledning att anta att E, om han släpptes fri, inte skulle följa smittskyddsläkarens föreskrifter och att en sådan underlåtenhet innebar en risk för spridning av infektionen. Mot denna bakgrund fann Europadomstolen att frihetsberövandet av E hade stöd i svensk lag.

Domstolen gick härefter vidare och prövade om frihetsberövandet av E var förenligt med artikel  5.1 e) och konstaterade därvid att den endast i begränsad omfattning avgjort mål där en person berövats friheten för att hindra spridning av en smittsam sjukdom. Det var därför angeläget att slå fast vilka kriterier som skall gälla vid bedömningen av om ett sådant frihetsberövande är förenligt med proportionalitetsprincipen och kravet på att ett frihetsberövande inte sker godtyckligt. Domstolen jämförde med de krav som gäller för att en psykiskt sjuk person skall få tvångsintas. Först måste det tillförlitligen kunna konstateras att den intagne lider av en psykisk sjukdom. För det andra måste denna psykiska störning vara av sådan art att den kräver tvångsintagning. För det tredje är förutsättningen för fortsatt frihetsberövande beroende av att störningen består. Det måste dessutom finnas ett samband mellan grunderna för frihetsberövandet och platsen och villkoren för tvångsintagningen. Det innebär att tvångsintagning av en psykiskt sjuk person endast är laglig enligt artikel 5.1 e) om den verkställs på ett sjukhus, en klinik eller någon annan lämplig institution. Inte heller kan en per-son berövas friheten p.g.a. han är en alkoholist utan att andra mindre ingripande åtgärder har övervägts och befunnits otillräckliga för att skydda enskilda eller allmänna intressen. Det räcker således inte att frihetsberövandet sker i enlighet med nationell lag – det måste också vara nödvändigt med hänsyn till omständigheterna. Det finns ett samband mellan de personkategorier som nämns i artikel 5.1 e) – de kan alla berövas friheten antingen för att få medicinsk behandling eller av socialpolitiska skäl eller på både medicinska och social grunder. Ett vägande skäl till att konventionen tillåter att nämnda personer berövas friheten är därför inte bara att de kan vara farliga för allmän säkerhet utan att det i deras eget intresse är nödvändigt.

Domstolen fann att de viktigaste kriterierna för att bedöma lagligheten av frihetsberövande i syfte att hindra smittspridning är om spridningen är farlig för allmänhetens hälsa och säkerhet och om ett frihetsberövande är den sista utvägen för att hindra att sjukdomen sprids sedan mindre ingripande åtgärder prövats och befunnits otillräckliga. När dessa kriterier inte längre är uppfyllda upphör grunden för frihetsberövandet att existera. I målet är ostridigt att det första kriteriet är uppfyllt genom att HIV-viruset är farligt för allmänhetens hälsa och säkerhet. Frågan är därmed om frihetsberövandet kunde anses som en sista utväg. Länsrättens beslut om tvångsisolering hade efter förlängningar gällt under nära sju år. Eftersom E hade avvikit flera gånger hade det faktiska frihetsberövandet sammanlagt varat nära ett och ett halvt år. Regeringen hade bl.a. åberopat de speciella omständigheterna i målet, särskilt E:s personlighet och hans beteende så som det beskrivits av flera olika läkare och psykiatriker, hans svaghet för unga pojkar, det förhållandet att han överfört smittan till en ung man samt att han avvikit vid flera tillfällen och vägrat samarbeta med sjukhuspersonalen. Det var mot denna bakgrund som regeringen funnit att tvångsintagningen var proportionerlig i förhållande till syftet att hindra smittspridning. Domstolen fann emellertid att regeringen inte gett någ-ra exempel på mindre ingripande åtgärder som hade övervägts under tiden februari 1995 – decem-ber 2001 men som befunnits otillräckliga för att skydda allmänheten. Det var ostridigt att E inte följt smittskyddsläkarens föreskrifter till fullo. En av föreskrifterna innebar att E inte fick dricka alkohol i sådan omfattning att hans omdöme försämrades. Han hade emellertid inte ålagts att helt avstå från alkohol eller att genomgå behandling för alkoholism. De nationella domstolarna hade inte heller hänvisat till att han skulle vara ”alkoholist”. Även om smittskyddsläkaren ansett det nödvändigt att E träffade en psykiatriker för att kunna ändra sitt beteende hade han inte meddelat någon föreskrift om psykiatrisk behandling. Domstolarna hade inte heller motiverat tvångsingripandet med att E varit psykiskt sjuk. När det gällde sexuella kontakter hade det inte visats att E smittat någon under tiden februari 1995 – december 2001, eller att han haft sexuellt umgänge utan att tala om att han var smittad med HIV eller att han inte använt kondom. E hade visserligen smittat en ung man år 1990 innan han själv fick veta att han var smittad men det fanns inget som tydde på att det skett p.g.a. uppenbar vårdslöshet, vilket i Sverige och många andra länder är straffbart. Mot denna bakgrund fann domstolen att tvångsisoleringen av E inte varit en sista utväg för att hindra spridning av HIV-viruset. Genom att dessutom förlänga tvångsingripandet i nära sju år, vilket medfört att E varit tvångsintagen på sjukhus i nära ett och ett halvt år, hade myndigheterna brustit när det gällde att göra en rimlig avvägning mellan behovet av att säkerställa att smittan inte spreds och E rätt till fri-het. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

HÄNVISNINGAR
Eriksen ./. Norge, dom 1997-05-27  
Brand ./. Nederländerna, dom 2004-05-11 (jfr nr 5/04) 
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23 
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Hilda Hafsteinsdóttir ./. Island, dom 2004-06-08 (jfr nr 6/04) 
Chahal ./. U King, dom 1996-11-15 
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Vasileva ./. Danmark, dom 2003-09-25 (jfr nr 9/03) 
Bouamar ./. Belgien, dom 1988-02-29 
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Johnson ./. U K, dom 1997-10-24
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06 

Miller mot Sverige
(Ansökan nr 55853/00, dom den 8 februari 2005)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att hålla muntlig förhandling i länsrätt  i mål om handikappersättning kränkte artikel 6.1.

M ansökte i augusti 1996 om handikappersättning. Han hävdade att han redan före sin 65-årsdag 1983 hade haft extra kostnader p.g.a. den sjukdom han lidit av sedan 1970-talet och som diagnostiserats i september 1982. Försäkringskassan avslog hans ansökan med motiveringen att han innan han fyllde 65 år inte fått sin funktionsförmåga nedsatt i den omfattning som krävdes. M klagade till länsrätten och begärde muntlig förhandling. Länsrätten avslog både yrkandet och överklagandet. M klagade vidare till kammarrätten och till Regeringsrätten och begärde även där utan framgång muntlig förhandling. – I Europadomstolen klagade M över att han inte fått en muntlig förhandling och därmed inte kunnat kalla några vittnen. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen fann att det var ostridigt och delade parternas uppfattning att målet gällde en tvist om en civil rättighet. Domstolen erinrade om att artikel 6.1 innefattar en rätt till muntlig förhandling om inte särskilda omständigheter berättigar att det görs ett undantag från denna regel. Sådana omständigheter som medför att man kan underlåta att hålla muntlig förhandling hänför sig till arten av den fråga som skall prövas. Som exempel nämns att domstolen har godtagit att mål om socialförsäkringsförmåner i allmänhet är av mycket teknisk natur, ofta med omfattande beräkningar, där utgången till stor del grundas på skriftliga läkarutlåtanden. Många sådana fall avgörs bättre i ett skriftligt förfarande än genom muntlighet. Det är dessutom förståeligt att nationella myndigheter måste ta hänsyn till kraven på effektivitet och ekonomi. Att systematiskt hålla muntlig förhandling i alla fall skulle kunna utgöra ett hinder för den särskilda skyndsamhet som krävs i socialförsäkringsmål. Domstolen erinrade vidare om att om muntlig förhandling hållits i första instans så är kraven på muntlighet inte lika stränga i överinstanserna. Frågor om prövningstillstånd och förfaranden där endast lagligheten prövas kan vara förenliga med artikel 6 även utan att den klagande fått en muntlig förhandling. Hänsyn måste också tas till hur det nationella överklagandesystemet är utformat, överinstansens befogenheter och det sätt på vilket klagandens intressen tas till vara. Ett mindre strikt synsätt kan också tillämpas i fall där klaganden har avstått från muntlig förhandling i första instans och yrkar en sådan först i överrätt.

I det nu aktuella fallet står det klart att M inte avstått från sin rätt till muntlig förhandling utan har i stället uttryckligen yrkat en sådan redan i första instans, i länsrätten. Såväl kammarrätten som Re-geringsrätten vägrade prövningstillstånd och den enda prövningen i sak skedde därför i länsrätten. Enligt svensk praxis är de i 9 § förvaltningsprocesslagen angivna grunderna för att kunna underlåta att hålla muntlig förhandling alternativa och inte kumulativa. I förvaltningsmål som bara prövas i sak i en enda instans finns det således en tydlig skillnad mellan praxis enligt konventionen enligt vilken muntlig förhandling måste hållas om det inte finns särskilda skäl och nationell domstolspraxis med avsevärt lägre krav. Domstolen anser att svarandestaten skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att det är konventionens standard som gäller.

Länsrätten hade behörighet att fullt ut pröva M:s klagomål, dvs. om han uppfyllde lagens krav på att före 65 års ålder ha haft en funktionsnedsättning under sådan tid och i sådan omfattning som berättigar till handikappersättning. En persons rätt till handikappersättning skall avgöras mot bakgrund av hans eller hennes samlade behov av stöd och hjälp, vilket gör det nödvändigt att bedöma den sökandes hela situation. De läkarintyg som M åberopat talade snarare till hans fördel än motsade hans påståenden. Enligt Europadomstolens mening var frågan om omfattningen av M:s funktionsnedsättning inte enkel och det var inte osannolikt att en läkare kunnat göra tillrättalägganden och lämna förklaringar vid en muntlig förhandling. Inte heller frågan om M:s extra kostnader var enkel. Domstolen fann att de frågor som väckts genom M:s överklagande inte var av enbart teknisk natur. Det skulle ha varit till fördel för rättstillämpningen om M fått en möjlighet att förklara sina förhållanden i helhet sådana de var vid den aktuella tidpunkten, personligen eller genom sitt ombud, vid en muntlig förhandling inför länsrätten. Mot denna bakgrund kunde frågan om M före 65 års ålder uppfyllde kraven för handikappersättning inte anses vara av sådan karaktär att den fritog länsrätten från den normala skyldigheten att hålla muntlig förhandling. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Den franske domaren Costa lämnade en skiljaktig motivering. Han fann det vara av stor vikt att M:s mål prövats i sak endast av en instans. Han uttryckte också ett önskemål att domstolen i framtiden skulle vara mer flexibel. Skriftliga förfaranden, som domstolen själv tillämpar i allmänhet, är vanligen förenliga med en bra rättstillämpning och leder inte alltid till orättvisa förfaranden.

Skiljaktiga meningar lämnades av den ungerske domaren Baka med vilken den tjeckiske domaren Jungwiert instämde och av den turkiske domaren Türmen. De ansåg att frågorna i målet var av sådan karaktär som enligt domstolens praxis fritog länsrätten från skyldigheten att hålla muntlig förhandling.

HÄNVISNINGAR
Rolf Gustafsson ./. Sverige, dom 1997-07-01
Duclos ./. Frankrike, dom 1996-12-17
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23 
Fischer ./.  Österrike, dom 1995-04-26
Stallinger o. Kuso ./. Österrike, dom 1997-04-23  
Allan Jacobsson ./. Sverige (nr 2), dom 1998-02-19 
Salomonsson ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02) 
Lundevall ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02) 
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29 
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21 

 
DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Mamatkulov och Askarov mot Turkiet
(Ansökan 46827/99, dom den 4 februari 2005)

Underlåtenhet att följa Europadomstolens uppmaning, att som interimistisk åtgärd enligt artikel 39 i domstolens rättegångsregler uppskjuta verkställigheten av beslut om utlämnande, innebar en kränkning av rätten till enskilt klagomål enligt artikel 34.

Målet har prövats av Europadomstolen i kammare, dom den 6 februari 2003, jämför nr 2/03. Domstolen fann där enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3 och att artikel 6.1 inte var tillämplig på utlämningsförfaranden i Turkiet samt med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 34, genom att Turkiet lämnat ut de klagande till Uzbekistan utan att iaktta den interimis-tiska åtgärd, uppskjuten verkställighet av utlämningsbeslutet, som domstolen underrättat Turkiet om enligt artikel 39 i domstolens rättegångsregler.

Omständigheterna i målet var i huvudsak följande.

Rustam Mamatkulov, M, och Abdurasulovic Askarov, A, är medborgare i Uzbekistan och medlemmar i ett oppositionsparti där. M kom till Istanbul med turistvisum den 3 mars 1999 och greps då på flygplatsen av polis med stöd av en internationell efterlysning. Han var misstänkt för mord och bombattentat samt för försök till terroristangrepp på Uzbekistans president. Han förhördes av en domare i brottmålsdomstol som fann att de brott M var misstänkt för inte var av vare sig politisk eller militär natur utan att de var vanliga brott. M häktades i avvaktan på utvisning. - A kom till Turkiet på falskt pass den 13 december1998. Sedan han begärts utlämnad till Uzbekistan greps han av polis den 5 mars 1999. A var misstänkt för samma slags brott som M. A häktades av domare den 7 mars 1999 och den 15 mars s.å. gjorde brottmålsdomstolen samma bedömning av de misstänkta brotten som i M:s fall och beslöt att han skulle vara häktad i avvaktan på utlämning.

Sedan M och A givit in klagomål till Europadomstolen tillkännagav domstolen den 18 mars 1999 för Turkiet med stöd av artikel 39 i rättegångsreglerna att det var önskvärt att utlämnandet inte verkställdes innan domstolen haft möjlighet att undersöka fallet (interimistisk åtgärd).

Den 27 mars 1999 lämnade Turkiet över M och A till myndigheterna i Uzbekistan där de ställdes inför domstol och dömdes till 20 resp. 11 års fängelse. Deras advokater hävdar att det därefter inte har gått att få kontakt med dem.

I Europadomstolen hävdade M:s och A:s advokater att M och A vid tiden för utlämnandet löpte en allvarlig risk att utsättas för tortyr och misshandel i strid med artiklarna 2 och 3 och att ett utlämnande innebar fara för deras liv. De klagade även på att utlämningsförfarandet i Turkiet och brottmålsförfarandet mot dem i Uzbekistan var orättvisa. Vidare hävdade de att Turkiet underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt konventionen genom att inte vidta de åtgärder som domstolen med stöd av artikel 39 i rättegångsreglerna underrättat den turkiska regeringen om och i stället utlämna M och A.

Europadomstolen noterade de rapporter som förelåg från internationella organisationer för mänskli-ga rättigheter, vari det beskrevs att tortyr och andra former av misshandel var praxis i Uzbekistan när det gällde personer med en avvikande politisk uppfattning och att regimens politik var att förtrycka sådana personer. Amnesty International uppgav i sin rapport för 2001 att förfarandet alltjämt fortgick. Domstolen fann emellertid att dessa rapporter beskrev ett allmänt förhållande i Uzbekistan och att de inte gav stöd åt M:s och A:s särskilda påståenden, utan att dessa krävde stöd av annan bevisning. Den turkiska regeringen hade hävdat att M och A utlämnats först efter det att man fått försäkringar från regeringen i Uzbekistan om att M:s och A:s egendom inte skulle konfiskeras och att M och A inte skulle utsättas för tortyr eller dömas till dödsstraff. Den turkiska regeringen åbero-pade också utlåtanden från läkarna på de fängelser där M och A hölls. Mot bakgrund av det som framgick av utredningsmaterialet kunde Europadomstolen inte dra den slutsatsen att det vid tidpunkten för utlämnandet av M och A funnit grundad anledning anta att dessa löpte en allvarlig risk att utsättas för någon sådan behandling som avses i artikel 3 och Turkiet hade gjort det omöjligt för domstolen att på det sätt den själv bedömde lämpligt pröva om det fanns en verklig risk genom att trots underrättelsen enligt artikel 39 lämna ut M och A. Domstolen fann därför med fjorton röster mot tre att det inte visats någon kränkning av artikel 3. Domstolen fann vidare enhälligt att det var onödigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 2.

När det gällde klagomålet om att M och A inte fått en rättvis rättegång inför den brottmålsdomstol som beslöt om utlämnandet, erinrade Europadomstolen om att beslut om inresa, vistelse och utvisning av främlingar inte är frågor avseende en persons civila rättigheter och skyldigheter eller ett avgörande av en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6. Domstolen fann därför enhälligt att artikel 6.1 inte var tillämplig i denna del.

M och A hade hävdat att de inte hade några utsikter att få en rättvis rättegång i sitt hemland och att de löpte en allvarlig risk att dömas till döden och bli avrättade. De hade i det sammanhanget också påstått att de rättsliga myndigheterna i Uzbekistan inte var oberoende från den verkställande makten. Deras advokater hade gjort gällande att det inte gått att få kontakt med M och A före rättegången och att de inte själva fått välja försvarare. De uttalanden på vilka de fällande domarna hade grundats hade erhållits genom tortyr. Europadomstolen erinrade om den framträdande roll som rättvisa rättegångar spelar i ett demokratiskt samhälle och konstaterade att M och A utlämnats den 27 mars 1999 samt att Högsta domstolen i Uzbekistan den 28 juni 1999 funnit dem skyldiga och dömt dem till fängelse i 20 resp. 11 års. Även om det mot bakgrund av den information som fanns tillgänglig kunde ha funnits skäl att tvivla på att de skulle få en rättvis rättegång i sitt hemland fanns det inte tillräcklig bevisning som visade att eventuella tänkbara oegentligheter vid rättegången skulle innebära ett uppenbart avsteg från rättssäkerheten. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det inte visats att det skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade slutligen att M och A sedan de utlämnats hade förlorat kontakten med sina advokater och därför även förlorat möjligheten att samla bevisning till stöd för sina anklagelser enligt artikel 3. Domstolen hade därför förhindrats från att göra en noggrann prövning av om M och A löpt en allvarlig risk att bli misshandlade. Domstolen noterade att internationella domstolar och institutioner i ett antal avgöranden och beslut nyligen hade framhållit betydelsen av interimistiska åtgärder och framhållit att det är nödvändigt att rätta sig efter sådana åtgärder för att kunna säkerställa att besluten blir effektiva. I internationella rättsförhållanden syftar interimistiska åtgärder till att bevara parternas rättigheter. Oavsett vilket rättssystem som är i fråga kräver en riktig utövning av rätten att inga irreparabla åtgärder vidtas så länge förfarandet pågår. Domstolen framhöll vidare att rätten till enskilda klagomål med åren har fått stor betydelse och nu utgör en nyckelkomponent i det maskineri som skall skydda mänskliga rättigheter enligt konventionen. Mot bakgrund av de allmänna principerna i internationell rätt, traktaträtten och internationell praxis kan tolkningen av inte-rimistiska åtgärder inte särskiljas från det förfarande där de förekommer eller det avgörande i sak som de är avsedda att säkerställa. Domstolen erinrade om att artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtt anger att traktater skall tolkas i god tro i ljuset av sitt innehåll och syfte och också i över-ensstämmelse med effektivitetsprincipen. Enligt konventionen spelar interimistiska åtgärder en viktig roll för att undvika att förhållanden som inte kan återställas hindrar domstolen från att genomföra en noggrann prövning och säkerställa att en klagande faktiskt och effektivt kan åtnjuta de fri- och rättigheter som konventionen garanterar. De underrättelser som domstolen lämnar om interimistiska åtgärder  ger vidare Europarådets ministerkommitté möjlighet att övervaka verkställigheten av en slutlig dom. Effekterna av en underrättelse om interimistisk åtgärd måste bedömas i ljuset av de skyldigheter som följer av artiklarna 1, 34 och 46. Omständigheterna i målet visar tydligt att domstolen, på grund av att M och A utlämnats till Uzbekistan, varit förhindrad att genomföra en noggrann utredning av klagomålen på det sätt som domstolen enligt praxis har brukat göra och därmed skydda de klagande mot tänkbara kränkningar. Utlämnandet har hindrat de klagande från att effektivt utöva sin rätt till enskilt klagomål enligt artikel 34 och som därmed blivit meningslös. Stater som har ratificerat konventionen har åtagit sig att avstå från varje handling eller åtgärd som kan hindra en enskild från att effektivt utnyttja rätten att klaga. En underlåtelse att rätta sig efter en interimistisk åtgärd måste anses hindra domstolen från att effektivt pröva ett klagomål och hindra ett effektivt utnyttjande av den enskildes rätt och i enlighet därmed som en kränkning av artikel 34. Domstolen fann därför med fjorton röster mot tre att Turkiet inte fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 34.

Skiljaktiga meningar

Den portugisiske domaren Cabral Barreto lämnade en skiljaktig motivering. Tre delvis skiljaktiga meningar avgavs av dels den grekiske domaren Rozakis, dels av den engelske domaren Bratza, den maltesiske domaren Bonello och den irländske domaren Hedigan gemensamt och dels gemensamt av den schweiziske domaren Caflisch, den turkiske domaren Türmen och den ryske domaren Kovler.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15 
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Artikel 6.1 – tillämplighet
Maaouia ./. Frankrike, dom (GC) 2000-10-15   
Penafiel Salgado ./. Spanien, beslut 2002-04-16 
Sardinas Albo ./. Italien, beslut 2004-01-08 
Artikel 6.1 -  förenlighet
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Artikel 34
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Conka ./. Belgien, beslut 2001-03-13
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20
Golder ./. U K, dom 1975-02-21 
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25

Kommissionens praxis
Grekland ./. U K, ansökan nr 176/56;
X. ./. Tyskland, ansökan nr 2396/65;
Danmark, Norge, Sverige o. Nederländerna ./. Grekland, ansökan nr 3321/67, 3322/67, 3323/67 o. 3344/67
Danmark, Norge o. Nederländerna ./. Grekland, ansökan nr 4448/70
E. R. ./. Tyskland, ansökan nr 5207/71
Brückmann ./. Tyskland, ansökan nr 6242/73

Härutöver lämnas hänvisningar till bl.a. avgöranden av Internationella domstolen, Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter och FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

 ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10.
Karademirci m.fl. ./. Turkiet, 2005-01-25
Erdost ./. Turkiet, 2005-02-08

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04 och 1/05.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Dolasan ./. Turkiet, 2005-01-18
Özdogan ./. Turkiet, 2005-01-18
Biyan ./. Turkiet, 2005-02-03; även artikel 3 - våld från polis, se nedan

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04 och 1/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i kassationsdomstol
Sibaud ./. Frankrike, 2005-01-18
SCP Huglo, Lepage & Associés, Conseil ./. Frankrike, 2005-02-01
Lacas ./. Frankrike, 2005-02-08
Philippe Pause ./. Frankrike, 2005-02-15
 
Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04 och 1/05.

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
Mentese m.fl. ./. Turkiet, 2005-01-18

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04, 7/04, 8/04 och 10/04.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Organochimika Lipasmata Makedonias A.E. ./. Grekland, 2005-01-18
Mancar ./. Turkiet, 2005-02-15

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04 och 10/04.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Popov ./. Moldavien, 2005-01-18; artikel 6.1, även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04 och 1/05.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet
Sunal ./. Turkiet, 2005-01-25; artikel 3, även artikel 13
Zülchian Sahin m.fl. ./. Turkiet; artikel 3, även artikel 13
Biyan ./. Turkiet, 2005-02-03; artikel 3, även artikel 6.1 - oberoende domstol, se ovan

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04 och 10/04.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Pikic ./. Kroatien, 2005-01-18

Se liknande mål i nr 10/04 och 11/04.

Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder/Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut
Poltorachenko ./. Ukraina, 2005-01-18; artikel 6.1, även artikel 1 i protokoll nr 1
Iacob ./. Rumänien, 2005-02-03; artikel 6.1, även artikel 1 i protokoll nr 1

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04 och 1/05.

 
Särskilda åldersgränser för pojkar för samtycke till homosexuell förbindelse
F.L. ./. Österrike, 2005-02-03

Se liknande mål i bl.a. nr. 1/03

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 18 januari – den 17 februari 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 18, 25, och den 27 januari samt den 1, 3, 8, 10, 15 och 17 februari 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 18 januari samt den 8 och 17 februari 2005.

ARTIKEL 6.1
18 januari
E:M.K. ./. Bulgarien (43231/98) brottmål; även artikel 5.3
Todorov ./. Bulgarien (39832/98) skadestånd; även artikel 13
25 januari
Çakmac m.fl. ./. Turkiet (53672/00)
27 januari
Fattel ./. Frankrike (60504/00)
Sidjimov ./. Bulgarien (55057/00) brottmål även artikel 13
1 februari
Frangy ./. Frankrike (42270/98) brottmål
Quemar ./. Frankrike (69258/01) brottmål
Beller ./. Polen (51837/99)
Crowther ./. U K (53741/00)
Kolasinski ./. Polen (46243/99)
3 februari
Blum ./. Österrike (31655/02)
Fehr ./. Österrike (19247/02)
Riepl ./. Österrike (37040/02)
Sylvester ./. Österrike (nr 2) (54640/00)
Sadik Amet m.fl. ./. Grekland (64756/01)
8 februari
Hatun Güven m.fl. ./. Turkiet (42778/98)
Schwarkmann ./. Frankrike (52621/99)
Pachenko ./. Ryssland (45100/98) även artikel 5.3 och 4.
10 februari
Charalambos Katsaros ./. Grekland (32279/02) pensionsförmåner; även artikel 13
Karobeïs ./. Grekland (37420/02) pensionsförmåner; även artikel 13
Selianitis ./. Grekland (37428/02) pensionsförmåner; även artikel 13
Stamatios Karagiannis ./. Grekland (27806/02) pensionsförmåner; även artikel 13
Theodoros Anagnostopoulos ./. Grekland (37429/02) pensionsförmåner; även artikel 13
Vlasopoulos m.fl. ./. Grekland (27802/02) pensionsförmåner; även artikel 13
Uhl ./. Tyskland (64387/01) skatteflykt
Sukhorubchenko ./. Ryssland (69315/01) utdraget underrättelseförfarande hindrade prövning
Veli-Makri m.fl. ./. Grekland (72267/01)
Andreadaki m.fl. ./. Grekland (33523/02)
Andrianesis m.fl. ./. Grekland (21824/02)
Charmantas m.fl. ./. Grekland (38302/02)
Giamas m.fl. ./. Grekland (72285/01)
Goutsia m. fl. ./. Grekland (72983/01)
Kalliri-Giannikpopoulou m.fl. ./. Grekland (33173/02)
Kosti-Spanopoulou m.fl. ./. Grekland (33819/02
Kotsanas ./. Grekland (33191/02)
Kouremenos m.fl. ./. Grekland (72289/01)
Koutroubas m.fl. ./. Grekland (34362/02)
Kozyris m.fl. ./. Grekland (73669/01)
Lagouvardou-Ppatheodorou m.fl. ./. Grekland (72211/01)
Mikros ./. Grekland (34358/02)
Papamichaïl m.fl. ./. Grekland (33808/02)
Stathoudaki m.fl. ./. Grekland (34366/02)
Vasilako m.fl. ./. Grekland (72270/01)
15 februari
Zielinski ./. Polen (38497/02) – ingen kränkning
Svolik ./. Slovakien (51545/99)
Vargová ./. Slovakien (52555/99)
17 februari
Kallitsis ./. Grekland (38688/02)
Kokkini ./. Grekland (33194/02)
Oikonomidis ./. Grekland (42589/02

ARTIKEL 5.3
18 januari
E:M.K. ./. Bulgarien (43231/98) brottmål; även artikel 6.1 samt artikel 5.4 kontradiktoriskt förfarande
Khayov ./. Bulgarien (41035/98) brottmål; även artikel 5.4 och artikel 3
8 februari
Pachenko ./. Ryssland (45100/98) även artikel 5.4 och 6.1.
15 februari
Sulaoja ./. Estland (55939/00) även artikel 5.4
17 februari
Sardinas Albo ./. Italien (56271/00)

ARTIKEL 5.4
18 januari
Khayov ./. Bulgarien (41035/98) brottmål; även artikel 5.3 och artikel 3
8 februari
Pachenko ./. Ryssland (45100/98) även artikel 5.3 och 6.1.
15 februari
Sulaoja ./. Estland (55939/00) även artikel 5.3

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Hösta domstolens domar den 28 december 2004 i mål B 2600-02 och B 948-03 i fråga om otillåten miljöverksamhet.

Målen gäller två personer, A och B, som utan att dessförinnan göra anmälan till kommunens miljönämnd startade verksamheter där allmänheten erbjöds hudvårdsbehandling resp. ljusbehandling i solarier.  Båda åtalades och fälldes i tingsrätt och i båda fallen eftergavs påföljden med stöd av 29 kap. 6 § BrB . I fallet A ändrade hovrätten tingsrättens dom och ogillade åtalet och i fallet B ändrades tingsrättsdomen så att påföljden bestämdes till trettio dagsböter. Både A och B hade påförts miljösanktionsavgift med 5 000 kr och fråga uppkom om åtalen borde avvisas p.g.a. att A och B annars skulle bli lagförda två gånger för samma brott, något som skulle strida mot den inom straffprocessrätten grundläggande principen om förbud mot dubbel lagföring och bestraffning (ne bis in idem).

Högsta domstolen gör en jämförelse med vad som gäller i förhållandet mellan skattetillägg och skattebrott och anför härefter följande i båda målen.

Europadomstolen  har i ett avvisningsbeslut den 14 september 2004 i målet Rosenquist mot Sverige (ansökan nr 60619/00; ej publicerat i rättsfallssamlingen) behandlat motsvarande fråga när det gäller förhållandet mellan skattetillägg och talan om ansvar för skattebrott. Med hänvisning till att det för straffrättsligt ansvar, men inte skattetillägg, krävs uppsåt eller grov oaktsamhet samt att straffets och skattetilläggets ändamål skiljer sig åt fann domstolen att de brott som prövades i de olika förfarandena var helt fristående och skilde sig åt i sina väsentliga element. Bestämmelsen i tilläggsprotokollet ansågs således inte hindra att samma objektiva omständigheter lades till grund för prövning både i ett förfarande angående skattetillägg och i ett rent straffrättsligt förfarande.

Miljösanktionsavgift påförs, i likhet med skattetillägg, utan något krav på uppsåt eller oaktsamhet medan miljöbalksbrott, i likhet med skattebrott, förutsätter sådan subjektiv täckning. Att det för ansvar för otillåten miljöverksamhet, som åtalet avser, är tillräckligt med oaktsamhet medan ansvar för skattebrott förutsätter åtminstone grov oaktsamhet kan inte i sig antas vara tillräckligt för att motivera en skillnad när det gäller tillämpningen av bestämmelsen i tilläggsprotokollet. Härtill kommer att det får anses föreligga stora likheter mellan skattetillägg och miljösanktionsavgifter vad gäller sanktionernas ändamål. Några andra särskilda omständigheter som skulle kunna medföra att de ställningstaganden som Europadomstolen gjort beträffande skattetilläggen inte är tillämpliga på miljösanktionsavgifter synes inte föreligga. För att med hänvisning till Europakonventionen underkänna den ordning som gäller enligt intern svensk reglering bör det också krävas att det finns klart stöd för detta i konventionen eller i Europadomstolens praxis (jfr NJA 2000 s. 622).

Bestämmelsen i Europakonventionen om ne bis in idem kan således inte anses innebära att ett slutligt beslut om miljösanktionsavgift utgör hinder mot att därefter lägga samma objektiva omständigheter till grund för en talan om straffrättsligt ansvar.

Detta innebär att den i målet förda ansvarstalan inte skall avvisas.

Högsta domstolen fann härefter att den i respektive mål aktuella gärningen i fallet A men inte i fallet B var att anse som ringa. Högsta domstolen fann dock att B såsom tingsrätten funnit borde med-delas påföljdseftergift.

En av domstolens ledamöter, justitierådet Thorsson var skiljaktig och ansåg att åtalen borde avvisas. I målet B 948-03 lämnade referenten, justitierådet Victor en utveckling av sin mening i avvisningsfrågan med en utförlig genomgång av Europadomstolens avgöranden. 




Senast ändrad: 2011-04-12