JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 4 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 22 mars - den 14 april 2005. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Som utlovades i föregående nummer lämnas i denna månads nummer referat av tre mål mot Ryssland avseende den ryska arméns agerande i Tjetjenien. Referaten har skrivits av rådmannen vid Stockholms tingsrätt Anders Dereborg.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Carlsson mot Sverige och sex andra mål, beslut 2005-01-25
Beslut att kommunicera klagomål med svenska regeringen i frågan om domstolsprövning av skattemål skett inom skälig tid. Klagomålen i övrigt förklarade inadmissible.

Hussein Mossi m.fl. mot Sverige, beslut 2005-03-08
Beslut utvisa kongolesisk medborgare till hemlandet kränkte inte artikel 3 eller artikel 8. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades inadmissible.

Toimi mot Sverige, 2005-03-22
Åter förlikning i svenskt mål.

Domar mot andra länder

Isayeva mot Ryssland, 2005-02-24
Rysk militärs bombningar av byn Katyr-Yurt i Tjetjenien – under vilka klagandens son och syskonbarn dödats – ansågs utförda i strid med artikel 2 liksom ryska myndigheters underlåtenhet att genomföra en effektiv utredning av omständigheterna kring attacken. Likaså ansågs klagandens rätt till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kränkt.

Isayeva, Yusupova och Bazayeva mot Ryssland, 2005-02-24
Rysk militärs bombningar av en konvoj med civila i Tjetjenien ansågs utförd i strid med artikel 2 liksom ryska myndigheters underlåtenhet att genomföra en effektiv utredning av omständigheterna kring attacken. Likaså ansågs klagandenas rätt till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kränkt. Vidare ansågs en av klagandenas rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 kränkt.

Khashiyev och Akayeva mot Ryssland, 2005-02-24
Rysk militär och därmed ryska staten ansågs ansvarig för dödandet av civila i staden Groznyj, Tjetjenien, innebärande en kränkning av artikel 2. Brister i myndigheternas utredning av anklagelser om dödande och tortyr från rysk militärs sida ansågs vidare utgöra brott mot artikel 2 och 3. Likaså ansågs klagandenas rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kränkt.

M.S. mot Finland, 2005-03-22
När part inte fick del av f.d. hustruns brev till hovrätt, där hon angav ändrad inställning och återtog det stöd hon tidigare givit mannen, kränktes rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Ay mot Turkiet, 2005-03-22
Då det saknades stöd för påstådd tortyr och klaganden inte velat medverka i utredningen, kunde domstolen inte finna att det skett någon kränkning av artikel 3.

Osinger mot Österrike, 2005-03-24
När förhandling i arvstvist inte var offentlig kränktes artikel 6.1.

Rieg mot Österrike, 2005-03-24
Att en person bötfälldes för att hon vägrade uppge namnet på den som fört hennes bil vid en hastighetsöverträdelse, kränkte inte hennes rätt att tiga och att inte ange sig själv.

Stoichkov mot Bulgarien, 2005-03-24
När en person, som i ett brottmål dömts i sin frånvaro och inte kunde få målet återupptaget, fängslades i enlighet med domen, kränktes artikel 5.1. När han inte heller kunde få lagligheten av frihetsberövandet prövad eller få skadestånd kränktes även artikel 5.4 och 5.5.

Epple mot Tyskland, 2005-03-24
När en man hölls kvar hos polisen i 19 timmar för en förseelse som endast kunde medföra böter, upprätthölls inte en rimlig balans mellan allmänna och enskilda intressen och det skedde en kränkning av artikel 5.1 b).

Goffi mot Italien, 2005-03-24
Konkursförfarande, som pågick i över tretton år, hindrade gäldenären att flytta och som innebar att hans post sändes till förvaltaren, medförde kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1, artikel 8 och artikel 2 i protokoll nr 4.

Frizen mot Ryssland, 2005-03-24
När det inte ens påståtts att det fanns någon rättslig grund för att beslagta en bil, kunde ingreppet inte anses lagligt och det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Ukrainian Media Group mot Ukraina, 2005-03-29
När nationell lag inte gjorde någon skillnad mellan värdeomdömen och uttalanden om fakta blev domstolarnas bedömning oproportionerlig och det skedde en kränkning av artikel 10.

Harizi mot Frankrike, 2005-03-29
När en person dömdes i sin frånvaro och hans advokat inte fick tillstånd att närvara vid förhandlingen kränktes artikel 6.1 och 3 c).

Sokolowski mot Polen, 2005-03-29
Värdeomdömen i politisk pamflett var inte förtal och en fällande dom innebar därför en kränkning av artikel 10.

Matheron mot Frankrike, 2005-03-29
Bevisning i form av telefonavlyssning, som upptagits i medåtalads mål där klaganden inte varit part och kunnat ifrågasätta bevisningen, kränkte artikel 8.

Mariani mot Frankrike, 2005-03-31
När tilltalad dömdes för brott i sin frånvaro kränktes artikel 6.1 och 3 c), d) och e) samt artikel 2 i protokoll nr 7.

Monory mot Rumänien och Ungern, 2005-04-05
Rumänska myndigheter vidtog inte tillräckliga positiva åtgärder för att hjälpa fader att återfå barn som modern behöll i Rumänien och kränkte därmed artikel 8. Ungerska domstolar prövade inte skilsmässo- och vårdnadsmålet inom skälig tid och kränkte därför artikel 6.1.

Alija mot Grekland, 2005-04-07
Dimitrellos mot Grekland, 2005-04-07
Otillräckliga skäl i domar och beslut kränkte artikel 6.1.

Rainys och Gasparavicius mot Litauen, 2005-04-07
Förbud för person, som p.g.a. tidigare samröre med KGB ansågs brista i lojalitet mot staten, att utöva vissa yrken inom den privata sektorn, kränkte artikel 14 i förening med artikel 8

Shamayev och 12 andra mot Georgien och Ryssland, 2005-04-12
Georgien skyldigt till kränkningar av bl.a. artikel 3 avseende behandling i fängelse. Ryssland har inte uppfyllt sina skyldigheter vare sig enligt utfästelse till domstolen eller enligt artikel 38. Båda staterna har kränkt artikel 34.

Domar och beslut i Grand Chamber

von Maltzan m.fl. mot Tyskland, 2005-03-30
von Zitzewitz m.fl. mot Tyskland, 2005-03-30
Man Ferrostaal o. Alfred Töpfer Stiftung mot Tyskland, 2005-03-30

Beslut att förklara klagomålen inadmissible i en av de stora frågorna som uppkommit i spåren av den tyska återföreningen, nämligen frågan om skadestånd och ersättningsvillkor för egendom som förstatligats antingen efter 1949 eller mellan 1945 och 1949.

SVENSKA DOMAR

Förvaltningsdomstolar

Kammarrätten i Sundsvalls dom den 10 mars 2005 i mål 317-04 i fråga om skattetillägg.

Kammarrättens i Stockholm dom den 30 mars 2005 i mål 1872-04 i fråga om tillsyn enligt personuppgiftslagen (PUL)

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under februari månad 100 domar. 42 ansökningar förklarades admissible, 1 543 för inadmissible och 31 avskrevs. 102 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-februari 2005 har domstolen meddelat 143 domar, förklarat 84 ansökningar admissible, 3 685 för inadmissible, avskrivit 66 mål samt kommunicerat 261 ansökningar.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext,
ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som
resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Carlsson mot Sverige(ansökan nr 42783/02)
Mörner mot Sverige (ansökan nr 42665/02)
L. Tudéens dödsbo mot Sverige (ansökan nr 42784/02)
Ekdahl mot Sverige (ansökan nr 42768/02)
Grill mot Sverige (ansökan nr 38503/02
Von Matérn mot Sverige (ansökan nr 42647/02)
Fischler mot Sverige (ansökan nr 38884/02)
Besluten finns endast på engelska.

Beslut att kommunicera klagomål med svenska regeringen i frågan om domstolsprövning av skattemål skett inom skälig tid. Klagomålen i övrigt förklarade inadmissible.

Klagandena i samtliga mål yrkade i sina deklarationer vid taxeringarna 1993 och 1994 avdrag för underskott sedan de köpt och sålt ränteoptioner samt avdrag för erlagd ränta på reverslån. Alla transaktioner hade gjorts med Nordisk Fondkommission AB, NF, som också beviljat lånen. Eftersom det var ett stort antal personer som yrkat underskottsavdrag för transaktioner med NF beslöt skattemyndigheten att göra revision hos nämnda bolag. Av granskningspromemorian fram-gick bl.a. att priset på optionerna, som inte var noterade på marknaden, inte hade anpassats till marknadspriset utan hade bestämts i förväg. Även storleken av det första årets förlust och återhämtningen året därpå hade bestämts på förhand. Det hade egentligen inte alls handlat om några optioner i lagens mening. Enligt granskningsrapporten hade NF erbjudit ett paket där allt var förutbestämt i syfte att ge skattefördelar. Det var meningen att den höga räntan på lånen första året och återbetalningen av en del därav påföljande år skulle finansiera transaktionerna med optionerna. Skattemyndigheten beslöt härefter att vid 1993 års taxering vägra underskottsavdragen och påföra skattetillägg på beloppen. Vid 1994 års taxering tillgodoförde skattemyndigheten de skattskyldiga visst avdrag för underskott men vägrade yrkade avdrag för räntekostnader och påförde skattetillägg. De skattskyldiga överklagade taxeringsbesluten till länsrätten som avslog överklagandena. Länsrätten konstaterade att det funnits förutsättning för att påföra skattetillägg och att det inte fanns skäl för eftergift. De skattskyldiga gick vidare till kammarrätten och vidhöll där tidigare inställning samt hävdade att påförandet av skattetillägg innebar ett brott mot oskuldspresumtionen i artikel 6.2. Kammarrätten avslog överklagandena med samma motivering som länsrätten och tillade att även om påförande av skattetillägg faller inom ramen för artikel 6 i konventionen så hade oskuldspresumtionen inte kränkts. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd för överklagandena dit. I Europadomstolen hävdade de klagande att det skett en kränkning av artikel 6.2 genom att skattemyndigheten påfört skattetillägg utan att ha visat att de uppsåtligen eller av vårdslöshet hade underlåtit att lämna tillräckliga uppgifter. De klagade också över att prövningen av målen inte skett inom skälig tid – målen rörande taxeringen 1993 hade pågått i drygt sju år och beträffande taxeringen 1994 i nära sju år.

Europadomstolen erinrade om att även om skattetillägg inte tillhör straffrätten så har domstolen tidigare funnit att påförande av tillägget innebär beslut avseende en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6. De presumtioner som tillämpas i svensk rätt avseende skattetillägg ligger inom rimliga gränser och oskuldspresumtionen har därför inte kränkts. Därvid hade domstolen beaktat att reglerna för skattetillägg innehöll möjligheter att till försvar åberopa subjektiva grunder och att ett effektivt beskattningssystem hade stor betydelse för statens finanser. I de aktuella fallen hade de nationella domstolarna funnit, att även om artikel 6 var tillämplig i fråga om skattetillägg, hade påförandet av skattetillägg inte kränkt artikel 6.2, eftersom de i de enskilda målen hade prövat om det fanns förutsättningar för eftergift. Mot bakgrund av vad som framkommit och domstolens tidigare praxis fann Europadomstolen att oskuldspresumtionen inte hade kränkts och att klagomålen i denna del därför skulle avvisas som uppenbart ogrundade.

När det gällde om prövningen skett inom rimlig tid fann Europadomstolen att det inte var möjligt att på föreliggande handlingar pröva frågan såvitt avsåg taxeringen 1993 utan att målen i den delen därför skulle kommuniceras med regeringen.

Beträffande taxeringen 1994 fann domstolen att tiden skulle räknas från det de skattskyldiga fick del av granskningspromemorian till den dag då Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd. De förhållanden i övrigt som särskilt skulle beaktas var målens svårighetsgrad, den skattskyldiges och myndigheternas agerande samt vad som stod på spel för den skattskyldige. Frågan i målen var svår, vilket bl.a. visades av att skattemyndigheten hade varit tvungen att anlita en utomstående expert för sin revision. Det handlade också om ett ganska avancerat upplägg som omfattade ett stort antal personer. Både länsrätt och kammarrätt hade hållit muntliga förhandlingar i vissa mål som dock hade betydelse för alla målen. Flertalet av de skattskyldiga hade haft samma ombud som i princip anfört detsamma i alla mål. Dröjsmålet under förfarandet hos skattemyndigheten kunde läggas de skattskyldiga till last. Med hänsyn till det stora antalet parter och frågans svårighetsgrad kunde länsrätten inte kritiseras för att målet där pågått i ca tre år, även om det funnits kortare perioder av inaktivitet. För de två överinstanserna tog målen sammanlagt två år, under vilka kammarrätten även höll muntlig förhandling. Sammantaget tog målen ca sju år för en förvaltningsmyndighet och tre rättsliga instanser. Detta kunde mot bakgrund av omständigheterna inte anses överskrida skälig tid. Klagomålen var därför även i denna del uppenbart ogrundade och förklarades därför för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23
Västberga Taxi Aktiebolag o. Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23
Humen ./. Polen, dom (GC) 1999-10-15

Hussein Mossi m.fl. mot Sverige
(Ansökan nr 15017/03, beslut 2005-03-08)
 Beslutet finns endast på engelska.

Beslut utvisa kongolesisk medborgare till hemlandet kränkte inte artikel 3 eller artikel 8. Klagomålet var därför uppenbart ogrundat och förklarades inadmissible.

Hussein, H, som kom från Kongo, hade sin etniska tillhörighet i Tutsibefolkningen. Han hade flytt till Tanzania 1985, eftersom han tillhört ett i Kongo förbjudet politiskt parti. H kom till Sverige 1989, där Invandrarverket 1991 avslog hans asylansökan men gav honom permanent uppehållstillstånd på grund av de faktiska förhållandena i Kongo, då Zaire. I Sverige bor H:s f.d. hustru och deras två i Sverige födda barn, alla tre svenska medborgare nu, samt H:s son från ett tidigare förhållande. Alla är klagande i målet. När H i juni 1999 kom till Arlanda hade han 591 gr heroin med sig. Han dömdes för grovt narkotikabrott och för försök till grov varusmuggling till fängelse i sex och ett halvt år samt till utvisning med förbud att återvända till Sverige före år 2015. När tingsrätten bestämde fängelsestraffet tog man hänsyn till att han också utvisades och reducerade den normala påföljden åtta år. Vidare beaktades att han hade bott här i tio år, att han hade sin familj här men också att han dömts vid sex tidigare tillfällen, bl.a. för flera grova olovliga körningar och grovt rattfylleri samt att det aktuella brottet var mycket allvarligt. Tingsrättens dom fastställdes av hovrätten och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. H ansökte även flera gånger om att utvisningsbeslutet skulle upphävas men regeringen avslog. H frigavs villkorligt och utvisades i oktober 2003. Han bor nu i sin hemstad Bukavu där han får hjälp av släktingar. Han ringer regelbundet till sina barn och den äldste sonen sänder pengar till honom varje månad. I Europadomstolen hävdade H att han riskerar att utsättas för tortyr eller att dödas p.g.a. sitt ursprung. Han åberopade vidare artikel 8 och klagade över att utvisningen innebar en kränkning av hans rätt till respekt för sitt familjeliv.

Europadomstolen erinrade inledningsvis om att staterna har rätt att själva besluta om inresa, vistelse och utvisning när det gäller utlänningar. Artikel 3 kan dock bli aktuell om det finns en välgrundad anledning att tro att en utlänning som utvisas kommer att utsättas för en behandling i strid med artikel 3 i mottagarlandet. H hade åberopat endast de allmänna förhållandena i Kongo samt sitt ursprung. Domstolen konstaterade emellertid att förhållandena i Kongo inte var sådana att det enbart på den grunden kan slås fast att H löpte en verklig risk att bli behandlad i strid med artikel 3. H hade inte heller åberopat någon som helst bevisning för att styrka sitt påstående. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat.

När det gällde den påstådda kränkningen av H:s och hans närståendes familjeliv hävdade de klagande att utvisningen av H innebar att familjen splittrades under mer än tio år. Det var inte heller rimligt att förvänta sig att familjemedlemmar skulle ha följt med när H utvisades. H och hans f.d. hustru hävdade också att de skilts enbart av praktiska skäl. Vid tiden för utvisningen var den äldste sonen omyndig och han lämnades därför utan en laglig vårdnadshavare. Europadomstolen konstaterade att utvisningen innebar ett ingrepp i de klagandes familjeliv. Åtgärden hade stöd i lag och hade företagits i ett legitimt syfte, nämligen att förhindra brott samt skydda moral och hälsa. Fråga var om det fanns en rimlig balans mellan de motstående intressena. Domstolen noterade att H visserligen vistats i Sverige från 1989 till 2003 men att han sedan 1999 suttit i fängelse. Han hade varit arbetslös hela tiden och hade tidigare dömts för olika förseelser, vilket visade att han hade svårigheter att anpassa sig till förhållandena i Sverige. H:s f.d. hustru och hans äldste son var födda i Tanzania och hade bott där innan de kom till Sverige och de kan antas fortfarande ha släktingar där. H har också bott i Tanzania och vistades där senast 1999. Familjen skulle därför kunna återförenas i Tanzania. I vart fall skulle familjen kunna besöka H där eller i Kongo. H har regelbunden telefonkontakt med sina barn och han har möjlighet att ansöka om visum och/eller uppehållstillstånd för att kunna återkomma till Sverige fr.o.m. 2015. Även om utvisningen innebar ett allvarligt ingrepp i de klagandes familjeliv var den inte en så långtgående åtgärd som gjorde fortsatta relationer inom familjen omöjliga. Hänsyn måste tas även till de svenska samhällsintressena, som vägde tungt mot bakgrund av arten och svårighetsgraden av det brott H begått. Domstolen fann därför att utvisningen inte kunde anses oproportionerlig i förhållande till sitt legitima syfte. Klagomålet var därför även i denna del uppenbart ogrundat. En majoritet av domstolen förklarade klagomålet i sin helhet för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20
Artikel 8
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Boultif ./. Schweiz, dom 2991-11-02
Jakupovic ./. Österrike, dom 2003-02-06
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11
Hussain o. C. ./. Norge, beslut 2000-05-04-09
Najafi ./. Sverige, beslut 2004-07-06

Toimi mot Sverige
(Ansökan nr 55164/00, dom den 22 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

Åter förlikning i svenskt mål.

T fick pension från både Sverige, drygt 3 700 kr, och Finland. I augusti 1997 ändrades den svenska pensionsutbetalningen till knappt 800 kr. Ändringen i pensionsdatasystemet hade gjorts av försäkringskassan i Stockholm. T fick inte annat beslut än ett besked om att det lägre beloppet satts in på hennes bankkonto av försäkringskassan i Flen. Det visade sig emellertid att hennes akt hos försäkringskassan försvunnit. Hon begärde hos Riksförsäkringsverket att beslutet skulle ändras så att hon fortsatt fick pension med oförändrat belopp men det ledde inte till något. Hon klagade också hos JK, som konstaterade att förfarandet medfört att T förlorat möjligheten att överklaga. Detta ledde till att T i augusti 2000 fick ett beslut från försäkringskassan i Stockholm vari förklarades att hennes pension tidigare varit felaktigt beräknad och att hon var berättigad till pension med det lägre beloppet. T överklagade detta beslut utan framgång. – I Europadomstolen klagade T över att hon inte fått tillgång till domstolsprövning och över längden på förfarandet.

Europadomstolen fann att den förlikning som parterna träffat, innebärande att T fick 65 000 kr i skadestånd, grundades på respekt för mänskliga rättigheter så som de framgår av konventionen och dess protokoll. Målet avskrevs därför.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Isayeva mot Ryssland
(Ansökan nr. 57950/00, dom den 24 februari 2005)
Domen finns både på engelska och franska.

Rysk militärs bombningar av byn Katyr-Yurt i Tjetjenien - under vilka klagandens son och syskonbarn dödats - ansågs utförda i strid med artikel 2 liksom ryska myndigheters underlåtenhet att genomföra en effektiv utredning av omständigheterna kring attacken. Likaså ansågs klagandens rätt till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kränkt.

Omständigheterna kring bombattacken mot byn Katyr-Yurt och den påföljande utredningen var delvis tvistig i målet. Bakgrunden var dock att under hösten 1999 genomförde ryska militärförband operationer i Tjetjenien och i december blockerades tjetjenska rebeller (”boyeviki”) av ryska styrkor i staden Groznyj. Den 4 februari 2000 genomförde rysk militär en attack mot byn Katyr-Yurt dit en grupp rebeller tagit sig. Klaganden och hennes familj var invånare i byn. I samband med attacken dödades klagandens son och tre av hennes syskonbarn

Enligt klaganden hade rebellerna kommit till byn tidigt på morgonen den 4 februari och deras ankomst var helt oväntad. Vidare menade klaganden att den ryska militärens bombningar började tidigt samma dag och utan förvarning. Klaganden och hennes familj skyddade sig i källaren till sitt hus. När striderna verkade ha upphört gick de ut och konstaterade att andra bybor höll på att ge sig i väg. Tillsammans med grannar åkte familjen ut från byn i en minibuss. På vägen dök stridsflyg upp och började attackera bilarna. Klagandens 23-åriga son och hennes syskonbarn i åldrarna sex till femton år omkom.

Enligt regeringen hade en militärt välutrustad och välutbildad rebellgrupp på över 1000 personer lämnat Groznyj och intagit Kartyr-Yurt under natten den 4 februari. Tidigt på morgonen beordrades ett ryskt förband in i byn men blev genast attackerade av rebellerna och led förluster. De återvände till sina tidigare positioner. Enligt regeringen gav de ryska trupperna därefter rebellerna tillfälle att ge upp vilket de vägrade. Enligt regeringen erbjöds vidare invånarna en säker passage ut ur byn och de varnades för angreppet. Efter det att civilbefolkningen lämnat byn gick flygvapnet och artilleriet till attack mot byn. Vissa civila blev kvar i byn eftersom rebellerna vägrat dem att resa och det ledde till 46 civila offer.

Klagomålet till Europadomstolen inkom i april 2000. Inledningsvis hävdade den ryska regeringen att ryska rättsvårdande myndigheter inte var medvetna om de närmare händelser som klaganden hänvisade till. I september 2000 inledde dock åklagarmyndigheten i Achkhoy-Martan, Tjetjenien, en förundersökning avseende flera personer som omkommit i samband med en raketattack mot byn. Den 13 mars 2001 avskrevs förundersökningen i brist på bevis (corpus delicti).

I målet hade parterna försett domstolen med en mycket omfattande dokumentation. Bland den dokumentation som domstolen hade tillgång till i målet kan nämnas akten i den ovan nämnda förundersökningen. Akten innehöll bl.a. förhör med klaganden och hennes släktingar, medicinska dokument samt vittnesmål från den generalmajor som ledde de militära operationen i västra Tjetjenien vid tillfället, den generalmajor som ledde operationen mot Katyr-Yurt samt med soldater som deltog i operationen mot byn. Domstolen fick även tillgång till ytterligare vittnesmål kring händelserna och en rapport från Human Rights Watch från klaganden. Det noterades i domen att något undantagstillstånd eller någon lag som begränsade rättigheterna för folket i den aktuella regionen inte hade utfärdats. Ingen inskränkning från konventionsförpliktelserna i enlighet med artikel 15 hade gjorts.

Europadomstolen avvisade först regeringens invändning att klaganden inte uttömt de inhemska rättsmedlen genom en civilrättslig talan. I detta avseende hänvisades bl.a. till praktiska svårigheter för en sådan talan, eftersom de rättskipande organen i Tjetjenien inte fungerade ordentligt vid tillfället. Frågan om klaganden även uttömt de inhemska rättsmedlen genom den straffrättsliga proceduren ansåg domstolen så förknippad med målet i sak att frågan fick prövas som en del av saken.

I Europadomstolen gjorde klaganden gällande att hennes egen, hennes sons och syskonbarns rätt till liv enligt artikel 2 hade kränkts genom militäraktionerna i fråga. Enligt henne hade aktionen planerats och genomförts på ett sätt som innebar en kränkning i detta avseende. Hon gjorde också gällande att myndigheternas underlåtelse att genomföra en effektiv och adekvat utredning kring händelserna och ställa de ansvariga till svars utgjorde en kränkning enligt artikel 2. Klaganden gjorde dessutom gällande att hon saknat ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 avseende de påtalade kränkningarna.

Europadomstolen accepterade att situationen i Tjetjenien var sådan att exceptionella åtgärder krävdes för att få kontroll över och kuva olagliga väpnade aktioner och att dessa åtgärder även kunde inrymma beväpnade arméstyrkor samt militärt flyg och artilleri. Domstolen menade vidare att dödligt våld skulle kunna ha varit berättigat i det aktuella fallet. Samtidigt påpekade domstolen dock att en balans alltid måste åstadkommas mellan målet med insatserna och medlen för att nå målet. Vid sin bedömning av händelserna i byn konstaterade domstolen att rebellernas ankomst till byn knappast var så oväntad för militären att det saknats tid att varna invånarna. Man fann inte heller något stöd för att varningar hade gått ut. Vad gäller själva attacken konstaterade domstolen att den bestod av en bomb- och missilattack där flygstyrkor kallats in utan någon specifikation om vilka vapen flygplanen skulle bära. Flygplanen kom därför att fälla högexplosiva bomber med en skaderadie överstigande 1 km. Enligt Europadomstolen är en sådan vapenanvändning i ett tättbefolkat område – som inte sker under krigstid och inte föregås av evakuering av civila – omöjlig att förena med den grad av försiktighet man kan förvänta sig från myndighetsutövande organ i ett demokratiskt samhälle. Vad gäller frågan om en korridor för fri passage ut ur byn, konstaterade domstolen att i vart fall de militärer som var inblandade i luftanfallet inte kunnat lämna uppgifter om någon sådan korridor eller om någon skyldighet att respektera en sådan korridor. Domstolens slutsats blev att även om militäroperationen kunde anses ha ett legitimt syfte så planerades och genomfördes den inte med erforderlig hänsyn till den civila befolkningens liv. – I fråga om myndigheternas utredning av händelserna redogjorde domstolen – i enlighet med tidigare praxis – för vilka principiella krav som bör ställas på en sådan utredning, bl.a. att utredningen är oberoende och att ändamålet måste vara att det på grundval av utredningen skall vara möjligt att bedöma om våldsanvändningen varit berättigad och möjligt att identifiera och lagföra de ansvariga. Domstolen konstaterade att beslutet att avskriva förundersökningen grundade sig på en slutsats av en militär expertrapport. Enligt domstolen verkade dock slutsatserna i denna rapport inte överensstämma med övrig dokumentation kring händelsen. Frånvaron av en realistisk möjlighet för klaganden att få slutsatserna i rapporten och förundersökningen prövade kunde, enligt domstolen, inte anses förenliga med de ovannämnda principiella kraven. – Enligt domstolen hade det således skett en kränkning enligt artikel 2 avseende både själva angreppet mot byn och den bristande utredningen efteråt.

Domstolen fann slutligen att myndigheternas utredningar om händelsen brast i fråga om effektivitet, objektivitet och fullständighet och att möjligheterna för klaganden att påkalla en prövning, t.ex. på civilrättslig väg, var undergrävda. Enligt domstolen förelåg därför även en kränkning enligt artikel 13.

En ledamot var skiljaktig i frågan om det förelåg en kränkning enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-08-30
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
McCann m.fl. ./. UK, dom 1995 09-27
Andronicou och Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
Makaratzis ./. Grekland, dom 2004-12-20
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
McKerr ./. U K, dom 2000-04-04
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Gül ./. Turkiet, dom 2000-12-14
Boyle och Rice ./. UK, dom 1988-04-27

Isayeva, Yusupova och Bazayeva mot Ryssland
(Ansökan nr. 57947/00, 57948/00 och 57949/00, dom den 24 februari 2005)
Domen finns både på engelska och franska.

Rysk militärs bombningar av en konvoj med civila i Tjetjenien ansågs utförd i strid med artikel 2 liksom ryska myndigheters underlåtenhet att genomföra en effektiv utredning av omständigheterna kring attacken. Likaså ansågs klagandenas rätt till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kränkt. Vidare ansågs en av klagandenas rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 kränkt.

Klagandena gjorde gällande att de utsatts för urskillningslös bombning av ryska militärplan när de den 29 oktober 1999 färdades i en civil konvoj utanför Groznyj. Vid tillfället omkom den första klagandens, I:s, två barn och svärdotter. Två av de klagande skadades. En klagande fick sin bil och annan egendom förstörd.

Omständigheterna kring bombattacken och den påföljande utredningen var delvis tvistig i målet. Bakgrunden var dock att oroligheter utbrutit under hösten 1999 mellan rysk militär och tjetjenska rebeller. Stridigheter pågick kring Groznyj. Klagandena, som bodde i och kring Groznyj, gjorde gällande att de via massmedia fått information om att en humanitär korridor upprättats för att evakuera civila från staden. De lämnade Groznyj och hamnade vid en militär vägspärr utanför staden tillsammans med ett stort antal andra flyende. De informerades av en officer om att korridoren inte skulle öppnas den aktuella dagen och de beordrades att återvända. På återvägen blev bilkonvojen anfallen av bombplan. Vid tillfället omkom två barn till en av klagandena och två av klagandena skadades. Enligt klagandena fanns enbart civila i konvojen och ingen av dem försökte attackera planen.

Enligt regeringen hade evakueringen organiserats av representanter från Röda korset och åtgärden hade inte samordnats med militären. Den civila konvojen fick därför vända om vid vägspärren i fråga. Regeringen menade vidare att Tjetjenska rebeller hade anslutit sig till konvojen på tillbakavägen. Spaningsplan som såg fordon på väg mot Groznyj blev attackerade med grovkalibriga infanterivapen från en lastbil. Sedan besättningen i planen fått klartecken besköts lastbilen med raketer. Militären uppmärksammade också en annan fientlig lastbil som besköts. Enligt regeringen kunde militären vid det aktuella tillfället inte ha förutsett att civila skulle kunna komma till skada.

På begäran av den första klaganden, I, förklarade en distriktsdomstol (Nazran district court of Ingushetia) den 20 december 1999 att hennes barn omkommit till följd av den ryska militärens flygattack vid tillfället. På begäran av en åklagare undanröjdes beslutet av högsta domstolen i Ingushetia den 17 november 2000. Målet återförvisades till distriktsdomstolen som senare beslutade att ajournera målet på grund av att I inte inställt sig efter kallelse. – Den 3 maj 2000 inledde en militäråklagare en förundersökning rörande händelserna. I september 2001 avskrevs undersökningen på grund av bristande bevis (corpus delicti). Beslutet kom att överklagas av en av de drabbade och i mars 2003 undanröjde en militärdomstol beslutet. Förundersökningen avskrevs sedan på nytt den 5 maj 2004 i brist på bevis.

I målet hade parterna försett domstolen med en mycket omfattande dokumentation. Från förundersökningen fanns bl.a. dokumentation från Röda korset, förhör med inblandade, anteckningar från undersökning av platsen och information från militären. Vidare hade klagandena försett domstolen med omfattande dokumentation, bl.a. en rapport från Human Rights Watch.

Det noterades i domen att något undantagstillstånd eller någon lag som begränsade rättigheterna för folket i den aktuella regionen inte hade utfärdats. Ingen inskränkning från konventionsförpliktelserna i enlighet med artikel 15 hade gjorts.

Europadomstolen avvisade först regeringens invändning att klagandena inte uttömt de inhemska rättsmedlen genom en civilrättslig talan. I detta avseende hänvisades bl.a. till praktiska svårigheter för en sådan talan, eftersom de rättskipande organen i Tjetjenien inte fungerade ordentligt vid tillfället. Frågan om klagandena även uttömt de inhemska rättsmedlen genom den straffrättsliga proceduren ansåg domstolen så förknippad med målet i sak att frågan fick prövas som en del av saken.

Inför Europadomstolen gjorde den första klaganden gällande att hennes två barn dödats av representanter för staten i strid med artikel 2. Samtliga klagande gjorde vidare gällande att deras rätt till liv enligt artikeln kränkts genom militärattacken mot den civila konvojen. De gjorde också gällande att myndigheternas underlåtelse att genomföra en effektiv och adekvat utredning av händelserna utgjorde en kränkning enligt artikel 2. – Två av de klagande gjorde dessutom gällande att deras rättigheter enligt artikel 3 hade kränkts. Den tredje klaganden hävdade vidare att hennes rätt till egendom enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 hade kränkts. – Samtliga klagande gjorde slutligen gällande att deras rätt till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 hade blivit kränkt.

Europadomstolen accepterade att situationen i Tjetjenien var sådan att exceptionella åtgärder krävdes för att få kontroll över och kuva olagliga väpnade aktioner och att dessa åtgärder även kunde inrymma användande av tungt beväpnat militärt flyg. Domstolen sade sig också vara beredd att acceptera dödligt våld med stöd av artikel 2 paragraf 2 under förutsättning att de ryska flygplanen blev attackerade av olagliga väpnade grupper. Enligt domstolen hade regeringen dock inte lyckats frambringa övertygande bevisning till stöd för ett sådant påstående. Inte heller i övrigt menade man att regeringen lyckats föra fram någon bevisning för att legitimera attacken. Enligt domstolens vidare resonemang var ändå konflikten i Tjetjenien sådan att domstolen var beredd att anta att militären på rimliga grunder uppfattade att fråga var om en attack från olagliga, beväpnade grupper – eller att det fanns en risk för en sådan attack – och att luftanfallet därmed skulle kunna vara en legitim åtgärd. Men även om så skulle vara fallet menade domstolen att attacken inte kunde anses planerad och utförd med erforderlig omsorg om den civila befolkningens liv. I detta avseende hänvisade domstolen bl.a. till de tunga vapen som användes och den tid som angreppet pågick. – I fråga om myndigheternas utredning av händelserna redogjorde domstolen – i enlighet med tidigare praxis – för vilka principiella krav som bör ställas på en sådan utredning, bl.a. att undersökningen är oberoende och att ändamålet måste vara att det på grundval av utredningen skall vara möjligt att bedöma om våldsanvändningen varit berättigad och möjligt att identifiera och lagföra de ansvariga. Enligt domstolen hade myndigheterna dock inte lyckats genomföra en effektiv utredning över flyganfallet i detta avseende. Domstolen hänvisade därvid till dröjsmål och otillräckliga utredningsåtgärder i flera avseenden. – Enligt domstolen hade det således skett en kränkning enligt artikel 2 avseende både själva angreppet och den bristande utredningen efteråt.

Vad gällde klagomålet om att klagandena utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling ansåg domstolen – mot bakgrund av att man funnit att klagandenas rätt till liv enligt artikel 2 hade kränkts – att det inte kunde anses uppstå någon separat fråga om kränkning enligt under artikel 3.

Domstolen konstaterade vidare att den tredje klagandens rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 hade kränkts genom att hennes fordon och hushållsföremål hade förstörts vid attacken.

Domstolen fann slutligen att myndigheternas utredningar av händelsen brast i fråga om effektivitet, objektivitet och fullständighet och att möjligheterna för klagandena att påkalla en prövning, t.ex. på civilrättslig väg, var undergrävda. Enligt domstolen förelåg därför även en kränkning enligt artikel 13. - Domen var enhällig.

HÄNVISNINGAR
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
McCann m.fl. ./. UK, dom 1995 09-27
Andronicou och Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
Makaratzis ./. Grekland, dom 2004-12-20
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
McKerr ./. U K, dom 2000-04-04
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Boyle och Rice ./. UK, dom 1988-04-27
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Mentes m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-28
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25

Khashiyev och Akayeva mot Ryssland
(Ansökan nr. 57942/00 och 57945/00, dom den 24 februari 2005)
Domen finns både på engelska och franska.

Rysk militär och därmed ryska staten ansågs ansvarig för dödandet av civila i staden Groznyj, Tjetjenien, innebärande en kränkning av artikel 2. Brister i myndigheternas utredning av anklagelser om dödande och tortyr från rysk militärs sida ansågs vidare utgöra brott mot artikel 2 och 3. Likaså ansågs klagandenas rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 kränkt.

Målet gällde anhöriga till klagandena som dödats i samband med en rysk militäroperation i Groznyj, Tjetjenien. Omständigheterna kring de anhörigas död var delvis tvistiga i målet. Bakgrunden var att de båda klagandena var bosatta i Groznyj men de lämnade staden under oroligheterna hösten 1999. Kvar i staden blev flera nära anhöriga som skulle se till deras hus och egendom. I december 1999 inledde ryska armén en operation för att få kontroll över staden. Häftiga strider rasade fram till slutet av januari 2000. Flera vittnesmål som fanns dokumenterade i målet tydde på att rysk militär redan den 27 december 1999 kontrollerade den stadsdel där klagandenas anhöriga bodde. I slutet av januari 2000 fick klagandena reda på att deras anhöriga dödats. Den förste klaganden reste då tillbaka till Groznyj och återfann de döda kropparna av vissa anhöriga. Enligt honom bar kropparna märken efter såväl knivhugg som gevärskulor och hade blåmärken. Ben var även avbrutna och en av kropparna saknade tänder. Ett par veckor senare återvände den förste klaganden och fann då kropparna efter ytterligare anhöriga. Han fann bl.a. sin brors svårt vanställda kropp.

En brottsutredning kom att inledas i maj 2000 efter en tidningsartikel den 27 april 2000 om ett påstått massmord utfört av en rysk brigad i Groznyj den 19 januari samma år. Ytterligare utredningar av militäråklagare följde. I slutet av 2002 vände sig den första klaganden till en distriktsdomstol och begärde ersättning av staten under påstående att hans anhöriga dödats av rysk militär. I februari 2003 tillerkändes han ersättning av domstolen. Domen fastställdes i överrätt i april 2003. Enligt ryska regeringen har brottsutredningen hamnat i ett dödläge i brist på ögonvittnen.

I målet hade parterna försett domstolen med en omfattande dokumentation, bl.a. från brottsutredningen. Det noterades i domen att något undantagstillstånd eller någon lag som begränsade rättigheterna för folket i den aktuella regionen inte hade utfärdats. Ingen inskränkning från konventionsförpliktelserna i enlighet med artikel 15 hade gjorts.
 
Europadomstolen avvisade först regeringens invändning att klaganden inte uttömt de inhemska rättsmedlen genom en civilrättslig talan. Visserligen noterade Europadomstolen att den förste klaganden fört en skadeståndprocess. Europadomstolen menade dock att den nationella domstolen inte hade haft möjlighet att genomföra någon självständig utredning kring händelserna utan dömde ut ett skadestånd på grundval av den allmänna vetskapen om att rysk militär behärskade den aktuella stadsdelen i Groznyj vid tillfället. Utan tillgång till slutsatser från en brottsutredning var det, enligt Europadomstolen, inte möjligt att genom en civilrättslig talan få fram något meningsfullt om dem som utfört de handlingar som orsakat de anhörigas död och om deras ansvar. Enligt domstolen kunde klagandena därför inte anses skyldiga att ta till civilrättsliga åtgärder för att anses ha uttömt de inhemska rättsmedlen. – Frågan om klagandena hade uttömt de inhemska rättsmedlen genom den straffrättsliga proceduren ansåg domstolen så förknippad med målet i sak att frågan fick prövas som en del av saken.

Inför Europadomstolen gjorde klagandena gällande att deras anhöriga hade torterats och dödats av rysk militär och att den efterföljande utredningen om deras död och behandling i övrigt var bristfällig. De åberopade artiklarna 2, 3 och 13 i konventionen.

Regeringen gjorde gällande att orsaken till de anhörigas död var oklar och man presenterade alternativa förklaringar som att de kunde ha dödats av tjetjenska rebeller eller av rånare.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att man begärt in allt material från brottsutredningen men att den ryska regeringen endast gett in två tredjedelar av akten. Man konstaterade vidare att man inte övertygats av regeringens argument att resterande material skulle vara irrelevant för målet. På grundval av det material man hade tillgång till konstaterade Europadomstolen det var visat att klagandenas anhöriga hade dödats av militärer och att deras död kunde tillskrivas staten. Domstolen noterade vidare att regeringen inte kunnat lämna någon förklaring avseende omständigheterna kring deras död. Enligt domstolen hade regeringen inte heller anfört några skäl varför dödligt våld från statens representanter skulle ha varit berättigat. Domstolen menade därför att ansvaret för de anhörigas död kunde tillskrivas den ryska staten och att det följaktligen skett en kränkning av artikel 2. –– I fråga om myndigheternas utredning av händelserna redogjorde domstolen – i enlighet med tidigare praxis – för vilka principiella krav som bör ställas på en sådan utredning, bl.a. att undersökningen är oberoende och snabb samt att ändamålet måste vara att det på grundval av utredningen skall vara möjligt att bedöma om våldsanvändningen varit berättigad och möjligt att identifiera och lagföra de ansvariga. Enligt domstolen hade dock inte myndigheterna lyckats genomföra en effektiv utredning av de anhörigas död i detta avseende. Domstolen hänvisade därvid till dröjsmål och otillräckliga utredningsåtgärder i flera avseenden. – Enligt domstolen hade det således skett en kränkning enligt artikel 2 avseende både själva dödandet och den bristande utredningen efteråt.

Vad gäller klagomålet under artikel 3 ansåg domstolen att den bevisning som förebringats inte kunde leda till en slutsats bortom allt rimligt tvivel att klagandens anhöriga utsatts för tortyr. Däremot ansåg domstolen att en kränkning mot artikel 3 förelåg så till vida att myndigheternas utredning om anklagelserna i detta avseende brast i fråga om fullständighet och effektivitet.

Domstolen fann slutligen att myndigheternas utredningar om händelsen brast i fråga om effektivitet, objektivitet och fullständighet och att möjligheterna för klaganden att påkalla en prövning, t.ex. på civilrättslig väg, var undergrävda. Enligt domstolen förelåg därför även en kränkning enligt artikel 13.

Skiljaktiga meningar
Den ryske domaren Anatoly Kovler var skiljaktig i fråga om uttömmande av inhemska rättsmedel och i frågan om kränkning enligt artikel 13. - Den italienske domaren Vladimiro Zagrebelsky var skiljaktig i frågan om kränkning enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
McCann m.fl. ./. UK, dom 1995 09-27
Andronicou och Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
Makaratzis ./. Grekland, dom 2004-12-20
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
McKerr ./. U K, dom 2000-04-04
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./ Turkiet, dom 1998-07-27
Mentes m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-28
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Boyle och Rice ./. U K, dom 1988-04-27

M.S. mot Finland
(Ansökan nr 46601/99, dom den 22 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

När part inte fick del av f.d. hustruns brev till hovrätt, där hon angav ändrad inställning och återtog det stöd hon tidigare givit mannen, kränktes rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

MS dömdes för att i hemmet ha gjort sig skyldig till grovt sexuellt övergrepp på sin då 15-åriga styvdotter. Han hävdade att han aldrig varit ensam med styvdottern i lägenheten. Han fick emellertid inte något stöd av hustrun i det avseende. MS dömdes till elva månaders fängelse och ålades skadeståndsskyldighet. MS klagade till hovrätten och bifogade en utsaga från sin hustru vari hon ändrade inställning och gav honom sitt stöd. Emellertid gav hustrun in ett brev till hovrätten där hon återtog den ändrade utsagan. Hon hävdade att hon nu begärt skilsmässa och därför kunde tänka klarare. Hovrätten fastställde tingsrättens dom utan att hålla muntlig förhandling. Genom domen fick MS kännedom om hustruns brev och hennes ändrade inställning. Han klagade till Högsta domstolen men vägrades prövningstillstånd. – I Europadomstolen klagade MS över att han inte beretts tillfälle att bemöta hustruns brev till hovrätten och hävdade att han därmed inte fått en rättvis rättegång i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att begreppet ”likställda parter”, som är ett led i det vidare begreppet ”rättvis rättegång”, innebär att vardera parten skall få rimliga möjligheter att föra fram sin talan utan att försättas i en sämre situation än motparten. Domstolen konstaterade att det aktuella brevet inte hade kommunicerats med vare sig MS eller åklagaren. Ingen av parterna hade därför försatts i en sämre situation än den andra. Begreppet ”rättvis rättegång” innebär emellertid också att parterna skall få ta del av all bevisning som kan påverka domstolen. Det var inte av avgörande betydelse att ett skriftligt intyg inte är ett vanligt sätt för bevisupptagning i finsk rätt och inte heller om det intyg som MS bifogat sitt överklagande hade upprättats på hans initiativ eller inte. I stället var f.d. hustruns brev till hovrätten kopplat till frågan om trovärdigheten av ett vittne som utgjorde ett avgörande inslag i MS:s försvar i hovrätten. Brevet var betydelsefullt eftersom det kunde påverka domstolen. Eftersom Högsta domstolen endast prövade frågan om prövningstillstånd kunde hovrättens brist inte anses ha läkts i högre instans. Rätten till en rättvis rättegång hade därför krävt att MS fått kännedom om f.d. hustruns brev till hovrätten och att han beretts möjlighet att bemöta det. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Feldbrugge ./. Nederländerna, dom 1986-05-29
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
Rowe o. Davis ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
H.A.L. ./. Finland, dom 2004-01-27 (jfr nr 2/04)
De Haan ./. Nederländerna, dom 1997-08-26
Kingsley ./. U K, dom 2000-11-07

Ay mot Turkiet
(Ansökan nr 30951/96, dom den 22 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

Då det saknades stöd för påstådd tortyr och klaganden inte velat medverka i utredningen, kunde domstolen inte finna att det skett någon kränkning av artikel 3.

Ay, A, hävdade att han i november 1995 blev bortförd av medlemmar i JITEM, en underrättelse- och antiterroristenhet som påstod vara lierad med polisen, vilket polisen dock förnekat. A hävdade att han hölls fången i en källarcell i sex dagar och att han under den tiden förhördes om sina aktiviteter i den förbjudna organisationen DHKP-C. Han påstod vidare att han hotades med döden, att han blev slagen med ett järnrör, bränd med cigaretter upprepade gånger och nästan kvävd genom att en plastpåse träddes över hans huvud. Han släpptes den 20 november 1995 och gjorde en anmälan dagen därpå. På åklagarens begäran undersöktes han två gånger av en läkare som konstaterade att han hade många blåmärken och sår på kroppen, brännmärken efter cigaretter och att han var oförmögen att arbeta under 15 dagar. En utredning startades men ledde inte till något åtal och i december 2003 fann åklagaren att A:s uppgifter inte var trovärdiga. A lämnade Turkiet i april 2001 och bosatte sig i Tyskland. – I Europadomstolen klagade A över att han genom det inträffade hade behandlats i strid med artikel 3. Han hävdade också att det saknats lagstöd för att beröva honom friheten och att det därför skett ett brott mot artikel 5.

Europadomstolen konstaterade att A:s påståenden, att han tagits till fånga och torterats av eller under medverkan av personer som arbetade för staten, inte grundades på någon bevisning som bortom rimligt tvivel visade vad som hänt. Det fanns inte heller någon bevisning som gjorde utredningens slutsatser, att A utsatts för överfall av någon annan grupp, tvivelaktiga. Vidare hade A inte någon gång tidigare påstått att han hotats eller känt sig hotad och han hade inte vid något tillfälle begärt myndigheternas skydd eller upplyst dem om att han fruktade för sin säkerhet. Domstolen fann mot den bakgrunden att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Även om den utredning myndigheterna genomförde var behäftad med vissa brister, var den huvudsakliga anledningen till att den inte varit effektiv A:s vägran att delta i en rekonstruktion eller att gå igenom fotografier på säkerhetspersonal. Detta borde ha varit ett betydelsefullt inslag i utredningen, särskilt som A hävdade att han kunde beskriva lokalerna där han hållits fången och att han kunde identifiera åtminstone två av dem som torterat honom. Trots att utredningen inte ledde till något resultat, kunde den i sin helhet anses godtagbar, eftersom A inte rimligen kunnat vänta sig ett bättre resultat när han inte ville medverka. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning av artikel 3 och att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt enligt artikel 5.

HÄNVISNINGAR
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Kiliç ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Ertak ./. Turkiet, dom 2000-05-09
Akkoç ./. Turkiet, dom 2000-10-10
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Ekinci ./. Turkiet, dom 2000-07-18
Ülkü Ekinci ./. Turkiet, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Tepe ./. Turkiet, dom 2003-05-09 (jfr nr 5/03)
Nuray Sen ./. Turkiet, dom 2003-06-17 (jfr nr 7/03)
 M.K. ./. Turkiet, dom 2004-07-13
Buldan ./. Turkiet, dom 2004-04-20
O. ./. Turkiet, dom 2004-07-15
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
A ./. U K, dom 1998-09-23
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Betr. utredningen
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
Menson ./. U K, beslut 2003-05-06
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18

Osinger mot Österrike
(Ansökan nr 54645/00, dom den 24 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

När förhandling i arvstvist inte var offentlig kränktes artikel 6.1.

Osinger, O, var part i ett tvistemål gällande vem som skulle ärva en lantgård som tillhört hans bror som avlidit 1988. Målet gick fram och tillbaka mellan domstolarna under lång tid och i oktober 1998 avslog tingsrätten O:s begäran att bli förklarad som huvudarvinge. I stället utsåg domstolen hans syster till huvudarvinge. O överklagade utan framgång. – I Europadomstolen klagade O över att det inte hållits offentlig förhandling i målet.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att den reservation som Österrike gjort avseende muntliga förhandlingar tidigare hade bedömts vara ogiltig. Domstolen erinrade om att var och en har rätt till en rättvis och offentlig rättegång när det gäller hans civila rättigheter och skyldigheter. Ett offentligt förfarande skyddar enskilda parter mot en hemlig rättstillämpning utan granskning och det är också ett sätt att upprätthålla förtroendet för domstolarna. Offentlighet bidrar också till att uppfylla syftet med artikel 6.1, en rättvis rättegång, en rättighet som är en av grundvalarna i ett demokratiskt samhälle. Men det finns undantag från denna regel. Det finns enligt domstolens praxis t.o.m. tillfällen när man måste begränsa offentligheten i brottmål. Den österrikiska regeringen hade lämnat motsägande uppgifter och domstolen delade O:s uppfattning att det aktuella förfarandet inte varit offentligt enligt tillämplig lag. Domstolen fann att O i princip var berättigad till en offentlig förhandling. De nationella domstolarna hade inte tagit ställning till om det varit berättigat att inte tillåta offentlighet för det aktuella förfarandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Eisenstecken ./. Österrike, dom 2000-10-03
Sutter ./. Schweiz, dom 1984-02-22
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Jasper ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
Z. ./. Finland, dom 1997-02-25
T. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Varela Assalino ./. Portugal, beslut 2002-04-25
Campbell o. Fell ./. U K, dom 1984-06-28
Riepan ./. Österrike, dom 2000-11-14
Diennet ./. Frankrike, dom 1995-09-26

Rieg mot Österrike
(Ansökan nr 63207/00, dom den 24 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

Att en person bötfälldes för att hon vägrade uppge namnet på den som fört hennes bil vid en hastighetsöverträdelse, kränkte inte hennes rätt att tiga och att inte ange sig själv.

Rieg, R, ålades i april 1997 att betala 1 500 ÖS för att hon, sedan en radarkontroll konstaterat att hennes bil körts för fort, inte ville avslöja namn och adress på den person som fört bilen. – I Europadomstolen hävdade hon att skyldigheten att uppge namnet på föraren kränkte hennes rätt att inte behöva ange sig själv och hon åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att kärnan i hennes klagomål var att hennes rätt att tiga kränktes genom att hon straffades för att inte lämna uppgifter som skulle ha kunnat göra henne själv misstänkt i brottmålet för fortkörning. Det hade emellertid inte vid något tillfälle inletts ett rättsligt förfarande mot henne för fortkörning. Domstolen erinrade om att sambandet mellan R:s skyldighet att uppge namnet på den person som körde hennes bil och möjligheten av att en brottsanklagelse riktades mot henne var avlägset och hypotetiskt. Utan ett tillräckligt konkret band med ett sådant rättsligt förfarande kunde användandet av ett tvångsmedel som böter för att få fram upplysningar inte väcka någon fråga om R:s rätt att förhålla sig tyst och inte ange sig själv. Europadomstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar
Den norske domaren Jebens och domaren för Azerbaijan, Hajiyev var skiljaktiga. Den sistnämnde var även skiljaktig i 2004 års mål, Weh mot Österrike. I en gemensam skiljaktig mening ansåg de bl.a. att även om R i det nationella förfarandet inte anklagades formellt, så var det ingen tvekan om att om hon hade uppgett sig ha kört bilen själv, så skulle en talan för fortkörning ha riktats mot henne. Graden av det tvång som använts hade inneburit att själva kärnan i rätten att tiga och att inte kompromettera sig själv hade skadats. De skiljaktiga var medvetna om att deras bedömning inte stämde överens med den som domstolen gjorde i fallet Weh och de föreslog därför att målet skulle hänskjutas till prövning i stor kammare.

HÄNVISNINGAR
Weh ./. Österrike, dom 2004-04-08 och där gjorda hänvisningar (jfr nr 4/04)

Stoichkov mot Bulgarien
(Ansökan nr 9808/02, dom den 24 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

När en person, som i ett brottmål dömts i sin frånvaro och inte kunde få målet återupptaget, fängslades i enlighet med domen, kränktes artikel 5.1. När han inte heller kunde få lagligheten av frihetsberövandet prövad eller få skadestånd kränktes även artikel 5.4 och 5.5.

Stoichkov, S, dömdes mellan 1975 och 1988 för stöld, för att ha deserterat från militärtjänst och för narkotikainnehav. Han påstod att han lämnade Bulgarien i juni 1988. Han tog sig först till Österrike men från 1990 till 1999 var han bosatt i USA. I oktober 1989 dömdes han emellertid i sin frånvaro för våldtäkter, begångna i juli och september 1988, till fängelse i tio år. Han företräddes vid rättegången av en offentlig försvarare. Domen överklagades inte utan vann laga kraft den 14 november 1989. I januari 1997 förstördes akten i målet och kvar fanns bara en kopia av domen. S återvände till Bulgarien i november 1999 och han greps när han gick till en polisstation för att förnya sitt körkort. I juni 2000 begärde S hos åklagarmyndigheten att bli frigiven. Han hävdade att tioårsfristen för verkställighet av den aktuella domen hade löpt ut. Hans begäran avslogs med motiveringen att tioårsfristen hade avbrutits vid flera tillfällen och att den därför inte hade löpt ut. S klagade vidare till högsta instans utan framgång. Även hans begäran att målet skulle återupptas var förgäves, liksom hans begäran om att man skulle försöka återskapa akten i målet. – I Europadomstolen klagade S över att frihetsberövandet var olagligt och godtyckligt, att han inte kunde få en rättslig prövning för att bli frigiven och att han inte hade någon möjlighet att få skadestånd. Han åberopade artikel 5.

Europadomstolen noterade att det inte fanns något som tydde på att S hade avstått från sin rätt att närvara vid rättegången och att försvara sig. Han borde därför ha fått målet återupptaget. Kassationsdomstolens avslag på hans begäran hade väsentligen grundats på att den ursprungliga akten hade förstörts, vilket gjorde ett återupptagande av målet omöjligt i praktiken. När S inte heller fick något svar på sin begäran om att man skulle försöka återskapa akten, fråntogs han möjligheten att få ett nytt beslut av en domstol som kunnat höra honom själv. Brottmålet mot S sammantaget med avsaknaden av möjlighet att få en ny prövning av anklagelserna mot honom stred uppenbart mot de principer som innefattas i artikel 6. Även om frihetsberövandet inledningsvis var berättigat enligt artikel 5.1 a) upphörde det att vara det i juli 2001 när kassationsdomstolen vägrade att återuppta målet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Lagligheten av frihetsberövandet var inte helt klar och den borde därför ha prövats av domstol. Det fanns inte några föreskrifter som angav en sådan möjlighet. Bulgarisk lag tillhandahöll inte heller någon möjlighet att få skadestånd. Domstolen fann därför enhällig att det skett kränkningar även av artikel 5.4 och artikel 5.4. Domstolen framhöll att den lämpligaste formen av gottgörelse för kränkningen enligt artikel 5.1 a) var att återuppta målet och ge S en ny prövning i enlighet med alla bestämmelserna om en rättvis rättegång.

Kommentar
Ett liknande mål, Sejdovic mot Italien, dom den 10 november 2004, jämför nr 11/04, har på den italienska regeringens begäran hänskjutits till prövning i stor kammare.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Drozd o. Janousek ./. Frankrike o. Spanien, dom 1992-06-26
Iribarne Pérez ./. Frankrike, kommissionens beslut 1994-01-19
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28
T. ./. Italien, dom 1992-10-12
Yavuz ./. Österrike, dom 2004-05-27
Novoselov ./. Ryssland, beslut 2004-07-08
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Artikel 5.4
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02
Thynne, Wilson and Gunnell ./. U K, dom 1990-10-25
Hussain ./. U K, dom 1996-02-21
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Vachev ./. Bulgarien, dom 2004-07-08
Artikel 5.5
Vachev ./. Bulgarien, dom 2004-07-08

Epple mot Tyskland
(Ansökan nr 77909/01, dom den 24 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

När en man hölls kvar hos polisen i 19 timmar för en förseelse som endast kunde medföra böter, upprätthölls inte en rimlig balans mellan allmänna och enskilda intressen och det skedde en kränkning av artikel 5.1 b).

Epple. E, som är född 1970, är tysk medborgare. Den 18 juli 1997 hölls en festival på Lindau-ön. En annan aktivitet, den ”sjunde kaosdagen i Lindau”, hade planerats till samma tillfälle men förbjöds p.g.a. risken för allmän säkerhet och ordning. Omkring kl. 18 ombads E av polisen att lämna festivalområdet men han vägrade. På grund härav och hans punkiga utseende samt eftersom det av polisens databas framgick att E tidigare deltagit i ”kaosdagar” både i Lindau och i andra städer, beordrade polisen honom att lämna ön och inte återvända under resten av veckoslutet. E vägrade och togs därför till polisstationen där han hölls kvar till kl.13.45 följande dag. De tyska domstolarna fann att frihetsberövandet var lagligt. – I Europadomstolen hävdade E bl.a. att det skett en kränkning av artikel 5.

Europadomstolen, som förklarade klagomålet admissible endast när det gällde artikel 5.1 fann i likhet med de tyska domstolarna att gripandet och kvarhållandet inledningsvis inte stred mot artikel 5.1. När det gällde längden på frihetsberövandet konstaterade domstolen att E hållits kvar i mer än 19 timmar, bl.a. p.g.a. att domaren anlänt sent, kl.11.30 i stället för kl.10.00, och att han hade haft 17 frihetsberövanden att pröva. Det hade inte skett någon formell överträdelse av bestämmelserna om hur länge en person fick hållas kvar – enligt de tyska bestämmelserna skulle han ha släppts senast i slutet av dagen efter arresteringen. Domstolen noterade emellertid att den förseelse han gripits för – vägran att lyda föreläggandet att lämna ön - maximalt kunde medföra 250 EUR i böter. Kombinationen av den tid E tillbringade i polisarresten och domarens sena prövning av hans mål innebar att en rimlig balans inte hade upprätthållits mellan behovet genomdriva föreläggande mot E och hans rätt till frihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 b).

HÄNVISNINGAR
Admissibility
K. F. ./. Tyskland, dom 1997-11-27
Mark ./. Tyskland, beslut 2001-05-31
Skalka ./. Polen, beslut 2002-10-03
Janssen ./. Tyskland, kommissionens beslut 1998-09-09
Uhl ./. Tyskland, beslut 2004-05-06
Storck ./. Tyskland, beslut 2004-10-26
Jalloh ./. Tyskland, beslut 2004-10-26
Artikel 5.1
Vasileva ./. Danmark, dom 2003-09-25 (jfr nr 9/03)
K. F. ./. Tyskland, dom 1997-11-27
Lawless ./. Irland, dom 1961-07-01
Ciulla ./. Italien, dom 1989-02-22
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Reyntjens ./. Belgien, kommissionens beslut 1992-09-09
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Herz ./. Tyskland, dom 2003-06-12 (jfr nr 6/03)

Goffi mot Italien
(Ansökan nr 55984/00, dom den 24 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

Konkursförfarande, som pågick i över tretton år, hindrade gäldenären att flytta och som innebar att hans post sändes till förvaltaren, medförde kränkningar av artikel 1 i protokoll nr 1, artikel 8 och artikel 2 i protokoll nr 4.

Goffi, G, försattes i konkurs i maj 1989. Förfarandet avslutades i december 2002. – I Europadomstolen påstod G att han till följd av konkursbeslutet hade fråntagits sin egendom i strid med artikel 1 i protokoll nr 1, att post adresserad till honom hade överlämnats till konkursförvaltaren i strid med artikel 8 och att han inte kunnat flytta från sin bostad i strid med artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen konstaterade att den tidigare funnit att konventionen kränkts i mål om liknande frågor. I det aktuella målet fann domstolen att konkursförfarandet som pågått i tretton och ett halvt år och att det förhållandet hade rubbat den jämvikt som bör råda mellan det allmänna intresset av att säkerställa att en konkursgäldenärs borgenärer får betalt och den enskildes intresse av att få rätten till respekt för sin egendom och sin post samt rätten att röra sig fritt skyddad. Ingreppen i G:s rättigheter hade inte varit proportionerliga i förhållande till det uppsatta målet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1, av artikel 8 och av artikel 2 i protokoll nr 4.

HÄNVISNINGAR
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)
Neroni ./. Italien, dom 2004-04-22 (jfr nr 5/04)

Frizen mot Ryssland
(Ansökan nr 58254/00, dom den 24 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

När det inte ens påståtts att det fanns någon rättslig grund för att beslagta en bil, kunde ingreppet inte anses lagligt och det skedde därför en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Frizen, F, fick 1996 ett lån av ett företag som startats av hennes make för att köpa en bil. Beloppet överfördes direkt till bilhandlarens bankkonto. F:s make dömdes 1998 för omfattande bedrägerier till fyra års fängelse. Domstolen beslöt också om att hans egendom skulle konfiskeras. Därvid togs F:s bil och en del hushållsföremål i hennes lägenhet i beslag. – I Europadomstolen klagade F över att bilen beslagtagits utan laglig grund och för brott som hon inte fällts till ansvar för. Hon åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att hur relevanta och lämpliga de skäl, grundade på samhällsintresset, för att beslagta F:s fordon än kan ha framstått, kunde de inte frita myndigheterna från skyldigheten att ange en laglig grund för ett sådant beslut. De nationella domstolarna hade inte hänvisat till någon föreskrift som tillät ett sådant beslag vare sig i brottmålet mot F:s make eller i den civilprocess som F hade väckt. Den ryska regeringen hade inte heller åberopat någon rättslig grund för beslutet att beslagta F:s bil. Domstolen framhöll att den har begränsad behörighet att pröva hur nationella bestämmelser har följts och att det i första hand ankommer på de nationella myndigheterna att tolka och tillämpa nationell lag. Men eftersom de ryska myndigheterna konsekvent hade underlåtit att uppge en rättslig bestämmelse som kunde utgöra grund för att beslagta F:s egendom, kunde domstolen inte finna annat än att ingreppet i hennes egendomsrättigheter inte kunde anses ”lagligt”. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
AGOSI ./. U K, dom 1986-10-24
C.M. ./. Frankrike, beslut 2001-06-26
Air Canada ./. U K, dom 1995-05-05
Phillips ./. U K, dom 2001-07-05
Riela m.fl. ./. Italien, beslut 2001-09-04
Arcuri m.fl. ./. Italien, beslut 2001-07-05
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22
Butler ./. U K, beslut 2002-06-27
Welch ./. U K, dom 1995-02-09
Former King of Greece m.fl. ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25

Ukrainian Media Group mot Ukraina
(Ansökan nr 72713/01, dom den 29 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

När nationell lag inte gjorde någon skillnad mellan värdeomdömen och uttalanden om fakta blev domstolarnas bedömning oproportionerlig och det skedde en kränkning av artikel 10.

Ukrainian Media Group, UMG, äger dagstidningen ”Dagen”. Målet gäller två artiklar om presidentkampanjen i Ukraina 1999 som publicerades den 21 augusti och den 14 september 1999. I artiklarna framfördes ett antal kritiska synpunkter på två av presidentkandidaterna, V och S. UMG hävdade att artiklarna kommenterade de två kandidaternas personliga och styrande förmåga, deras förmåga att bilda ett lag, att avge löften och att utöva ett nationellt ledarskap. V gav in en anmälan mot den första artikeln och S mot den andra och klagade över att uppgifterna i artiklarna var osanna och skadade deras värdighet och rykte. Tingsrätten i Kiev fann att den första artikeln var osann eftersom UMG inte förmått visa att uppgifterna var sanna. Tidningen ålades att betala ett belopp motsvarande nära 370 EUR till V och att publicera en rättelse och domstolens bedömning i tidningen. Något senare meddelade domstolen en motsvarande dom i f råga om S:s klagomål och tilldömde honom motsvarande nära 185 EUR i ideellt skadestånd. – I Europadomstolen klagade UMG över att de nationella domstolarna inte förmått skilja mellan värdeomdömen och faktiska förhållanden och att domarna var en form av censur som begränsade bolagets rätt att fritt sprida information. UMG åberopade artikel 10.

Parterna i målet gav i juli 2004 in ett förslag till förlikning till Europadomstolen, som emellertid beslöt att inte godta förslaget, eftersom den ansåg att klagomålet var av så allvarlig natur att respekten för mänskliga rättigheter krävde en vidare prövning av målet i sak.

Europadomstolen fann att ingreppet i UMG:s yttrandefrihet hade stöd i lag och att det skett i syfte att skydda andras rykten och rättigheter. Domstolen bedömde härefter om lag och praxis i Ukraina i sig var förenliga med konventionen och praxis enligt artikel 10.1 samt om de ukrainska domstolarna hade brustit när det gällde att värna UMG:s yttrandefrihet. Domstolen fann att den ukrainska förtalslagstiftningen vid aktuellt tillfälle inte gjorde någon skillnad mellan värdeomdömen och uppgifter om faktiska förhållanden och att den utgick från att varje uttalande skulle bevisas i en rättegång. Domstolen noterade också att det från flera internationella organ uttryckts allvarlig oro för hur yttrandefriheten fungerade i Ukraina. Den nationella lagen utgick från att skyddet för en offentlig persons heder, värdighet och rykte var av större betydelse än möjligheten att öppet kunna kritisera honom eller henne. Lagen och nationell praxis hindrade domstolarna från att skilja på värdeomdömen, rimliga kommentarer eller uttalanden som inte kan bevisas. Lag och praxis innehöll stela faktorer som medförde att tillämpningen kunde leda till beslut som stred mot artikel 10. Domstolen konstaterade att de uttalanden som var i fråga i det aktuella målet var värdeomdömen som lämnats i samband med politisk retorik och som inte kunde bevisas. De aktuella artiklarna innehöll kritik mot två politiker i ett sarkastiskt tonfall. Personerna i fråga hade utan tvivel känt sig kränkta och kanske t.o.m. chockerade. De hade emellertid, genom att välja att bli politiker, öppnat för att de skulle bli utsatta för kritik och granskning. Det var en börda som politiker i ett demokratiskt samhälle måste bära. När domstolen vägde de motstående intressena mot varandra fann den att de fällande domarna mot UMG var klart oproportionerliga i förhållande till det åsyftade målet. Ingreppet i UMG:s rätt till yttrandefrihet svarade inte mot ett trängande samhälleligt behov. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
Groppera Radio A.G.m.fl. ./. Schweiz, dom 1990-03-28
Müller m.fl. ./. Schweiz, dom 1988-05-24
Marasli ./. Turkiet, dom 2004-11-09

Sokolowski mot Polen
(Ansökan nr 75955/01, dom den 29 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

Värdeomdömen i politisk pamflett var inte förtal och en fällande dom innebar därför en kränkning av artikel 10.

Målet är av liknande art som det föregående (Ukrainian Media Group mot Ukraina, ansökan nr 72713/01, dom 2005-03-29) och gäller uttalanden som Sokolowski, S, gjort i en artikel i en politisk pamflett och som han dömdes för. Domstolen fann även i detta mål att det var fråga om värdeomdömen. Europadomstolen noterade att de polska domstolarna inte förklarat varför de inte godtog att S handlat i ett samhällsintresse. Vidare hade S haft en faktisk grund för sina påståenden. Domstolarna borde också ha tagit hänsyn till att den ringa upplagan på 150 ex. knappast hade kunnat åsamka någon större skada. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10 även i detta mål.

HÄNVISNINGAR
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Bergens Tidende m.fl. ./. Norge, dom 2000-05-02
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Cumpana o. Mazare ./. Rumänien, dom (GC) 2004-12-17 (jfr nr 1/05)
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08

Harizi mot Frankrike
(Ansökan nr 59480/00, dom den 29 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

När en person dömdes i sin frånvaro och hans advokat inte fick tillstånd att närvara vid förhandlingen kränktes artikel 6.1 och 3 c).

Harizi, H, är algerisk medborgare och bosatt i Algeriet. Han utvisades från Frankrike p.g.a. av vissa brott han begått. Han vägrade dock att gå ombord på det plan som skulle föra honom ut ur landet och ett nytt brottmål inleddes mot honom för att olagligen ha rest in i och vistats i Frankrike och för att inte ha följt utvisningsbeslutet. Medan överklagandet i detta mål fortfarande pågick fördes H ut till Algeriet i juni 1998. Appellationsdomstolen fann i dom i oktober 1999 att H var skyldig till att inte ha följt utvisningsbeslutet. Han dömdes till sex månaders fängelse och förbjöds att under tio år återvända till Frankrike. – I Europadomstolen åberopade H artikel 6.1 och 3.c) och hävdade att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom han dömts i sin frånvaro och hans advokat inte hade fått tillåtelse att företräda honom.

Europadomstolen konstaterade att trots de försök H hade gjort för att kunna närvara vid förhandlingen så hade han inte fått tillstånd att återvända till Frankrike. Därtill hade hans advokat, i hans frånvaro, inte getts tillstånd att närvara vid förhandlingen. H hade därför fråntagits alla möjligheter att försvara sig i appellationsdomstolen både när det gällde frågan om prövningstillstånd och prövningen i sak. H hade inte heller på grund av avståndet kunnat få fullständiga upplysningar om målet som avgjordes i hans frånvaro och kunde därför inte heller förväntas ha fört talan om att domen skulle upphävas, särskilt som han inte delgavs den. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 c).

HÄNVISNINGAR
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Lala ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Pelladoah ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Karatas o. Sari ./. Frankrike, dom 2002-05-16 (jfr nr 6/02)
Maat ./. Frankrike, dom 2004-04-27 (jfr nr 5/04)

Matheron mot Frankrike
(Ansökan nr 57752/00, dom den 29 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

Bevisning i form av telefonavlyssning, som upptagits i medåtalads mål där klaganden inte varit part och kunnat ifrågasätta bevisningen, kränkte artikel 8.

Matheron, M, anklagades för internationell narkotikahandel. Bevisning som erhållits genom telefonavlyssning och som använts i ett mål mot en medåtalad användes också mot M, som hävdade att bevisning var otillåten. M klagade utan framgång och han dömdes i juni 2000 till fängelse i 15 år. – I Europadomstolen klagade han över att bevisningen mot honom erhållits i ett annat mål där han inte varit part och således inte kunnat ifrågasätta dess giltighet. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen fann att dess huvudsakliga uppgift var att bedöma om M haft en effektiv möjlighet att ifrågasätta den avlyssning han varit utsatt för. Det stod helt klart att han inte kunnat göra några invändningar i det förfarandet där beslutet om avlyssning hade fattats. Kassationsdomstolen hade vidare funnit att i mål av aktuell karaktär hade åtalsenheten varit begränsad till att pröva om bevisningen från telefonavlyssningen hade upptagits på rätt sätt. Domstolen erinrade om att den franska lagen om telefonavlyssning var förenlig med konventionen. Emellertid kunde kassationsdomstolens beslut leda till beslut som fråntog ett antal personer, nämligen dem mot vilka bevisningen användes, det skydd som lagen skulle ge. Så var fallet i det nu aktuella målet där M inte fått tillräckligt skydd av lagen. M hade därför inte haft någon effektiv möjlighet att ifrågasätta bevisningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Malone ./. U K, dom 1984-08-02
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Halford ./. U K, dom 1997-06-25
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Lambert ./. Frankrike, dom 1998-08-24
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06

Mariani mot Frankrike
(Ansökan nr 43640/98, dom den 31 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

När tilltalad dömdes för brott i sin frånvaro kränktes artikel 6.1 och 3 c), d) och e) samt artikel 2 i protokoll nr 7.

Mariani, M, är italiensk medborgare och avtjänar f.n. ett tolvårigt fängelsestraff i fängelset i Turin. M greps 1988 vid den italienska gränsen och sattes i häkte i Italien, där han var efterlyst för terroristverksamhet. Han dömdes för dessa brott till fängelse i 12 år. Samtidigt anklagades M för att ha varit delaktig i två väpnade rån i Paris 1987 och 1988. Åtalskammaren i Paris noterade 1995 att M satt i fängelse i Turin och åtal väcktes mot honom vid brottmålsdomstolen för rån, försök till väpnat rån och mordförsök. M dömdes i oktober 1997 i sin frånvaro till tjugo års fängelse. Domstolen noterade därvid att han ”var på rymmen”. – I Europadomstolen klagade M särskilt över att han inte fått en rättvis rättegång och rätt att överklaga genom att han dömts i sin frånvaro. Han åberopade artikel 6.1, 3 c), d), e) och artikel 2 i protokoll nr 7.

Europadomstolen bekräftade åter den dominerande betydelsen av en åtalads närvaro vid en brottmålsrättegång och varje anklagad persons rätt att bli försvarad i en sådan rättegång. Domstolen fann att en rättegång i den tilltalades frånvaro inte fyllde dessa krav. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 c), d), och e).

Domstolen framhöll vidare att enligt fransk brottmålsprocesslag hade en anklagad som dömdes i sin frånvaro ingen riktig möjlighet att bli försvarad i första instans och kunde med hänsyn till sin situation inte få domen prövad efter överklagande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 2 i protokoll nr 7.

HÄNVISNINGAR
Artikel 35.1
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Cardot ./. Frankrike, dom 1991-03-19
Civet ./. Frankrike, dom (GC) 1999-09-28
Artikel 6
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Artikel 2 i protokoll nr 7
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13

Monory mot Rumänien och Ungern
(Ansökan nr 71099/01, dom den 5 april 2005)
Domen finns endast på engelska.

Rumänska myndigheter vidtog inte tillräckliga positiva åtgärder för att hjälpa fader att återfå barn som modern behöll i Rumänien och kränkte därmed artikel 8. Ungerska domstolar prövade inte skilsmässo- och vårdnadsmålet inom skälig tid och kränkte därför artikel 6.1.

Monory, M, som är ungersk medborgare, gifte sig 1992 med CM som är medborgare i både Ungern och Rumänien. Den 16 februari 1995 fick de dotter, V, som enligt ungersk lag stod under föräldrarnas gemensamma vårdnad. I december 1998 besökte de CM:s familj i Rumänien. M återvände i förväg till Ungern och CM och V skulle komma den 30 januari 1999. Den 4 januari ansökte CM om skilsmässa, vårdnad om V och om underhåll. Hon meddelade M att hon beslutat bosätta sig i Rumänien och att hon inte ville tillåta honom att ta V till Ungern. I oktober 2003 beslöt tingsrätten att V skulle bo hos modern i avvaktan på dom i skilsmässomålet. M tillerkändes visst umgänge. Under tiden ansökte M i Ungern om ett beslut att dottern skulle återlämnas till honom enligt artikel 3 i Haagkonventionen. Han hävdade att dottern kidnappats och att hon hölls kvar i Rumänien olagligt. Han fick emellertid avslag på sin begäran med motiveringen att domstolen fann det bäst för V att vara kvar hos modern. Parallellt sökte M vårdnaden om V i ungersk tingsrätt och han tilldelades vårdnaden i oktober 2003. – I Europakonventionen klagade M över att de rumänska myndigheterna brustit när det gällde att snabbt återföra dottern sedan modern hållit henne kvar i Rumänien utan hans medgivande. Han klagade också över det utdragna förfarandet i skilsmässo- och vårdnadsmålet. Han åberopade artikel 8, artikel 13 och artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att de positiva skyldigheter som läggs på staterna enligt artikel 8 innefattar en skyldighet att vidta åtgärder för att återförena ett barn med dess förälder. Domstolen har redan tidigare tolkat dessa positiva skyldigheter i ljuset av Haagkonventionen och samma tolkning skall tillämpas i det aktuella fallet eftersom både Rumänien och Ungern har ratificerat Haagkonventionen. De rumänska myndigheterna borde ha vidtagit åtgärder i avsikt att förhindra dels skada på barnet, dels att parternas intressen led förfång. Myndigheterna hade emellertid begränsat sig till att företräda M i de rumänska domstolarna. Myndigheterna hade inte fullgjort sina skyldigheter enligt Haagkonventionen och de nationella domstolarnas tolkning av Haagkonventionen gav upphov till en kränkning av artikel 8. Dessutom skulle mål av det här slaget behandlas skyndsamt, eftersom det ju längre tiden led kunde uppkomma oreparabla konsekvenser i relationerna mellan ett barn och den förälder som det inte bodde tillsammans med. I det aktuella fallet tog det mer än tolv månader innan M fick ett slutligt beslut. Domstolen erinrade om att barnets intressen är dominerande i mål av det aktuella slaget. Det kunde vara berättigat att domstolarna, när åtta månader gått sedan barnet lämnade Ungern, fann att det var till hennes bästa att stanna i Rumänien med modern. Även om domstolen i undantagsfall kunde godta att förhållandena hade ändrats på detta sätt fick förändringen inte ha orsakats av myndigheternas handlande eller brist på handlande. I förevarande fall hade de ändrade förhållandena för barnet i hög grad påverkats av myndigheternas långsamma hantering. De rumänska myndigheterna hade därför inte vidtagit lämpliga och effektiva åtgärder för att bistå M i hans försök att återfå barnet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 i förhållande till Rumänien och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva artikel 13.

När det gällde förfarandets längd konstaterade domstolen att det började i april 1999 och slutade i januari 2004. Det innebar att målet pågått under en period som översteg kravet på prövning inom skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förhållande till Ungern.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09
Tiemann ./. Frankrike o. Tyskland, beslut 2000-04-27
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Iglesias Gil o. A.U.I. ./. Spanien, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Guichard ./. Frankrike, beslut 2003-09-02
Couderc ./. Tjeckien, beslut 2001-01-30
Artikel 6.1
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Laino ./. Italien, dom (GC) 1999-02-18

Alija mot Grekland
(Ansökan nr 73717/01, dom den 7 april 2005)
Dimitrellos mot Grekland
(Ansökan nr 75483/01, dom den 7 april 2005)
Domarna finns endast på franska.

Otillräckliga skäl i domar och beslut kränkte artikel 6.1.

I båda målen satt de klagande häktade i avvaktan på rättegång under omkring ett års tid. De frikändes båda i rättegången och begärde skadestånd för häktningstiden. I båda fallen avslog domstolarna deras yrkanden med motiveringen att det funnits tung bevisning mot dem när de häktades. I fallet A var det också fråga om en begäran från A att allmänne åklagaren skulle överklaga domen till kassationsdomstolen, vilket åklagaren vägrade med motiveringen – handskriven på A:s egen begäran - att det inte fanns någon grund för att överklaga. - I Europadomstolen klagade båda över att de inte fått en rättvis rättegång, eftersom domarna, varigenom deras yrkanden avslogs, och åklagarens vägran inte innehöll tillräckliga eller ens några skäl.

Europadomstolen konstaterade att när det gällde åklagarens vägran i fallet A framgick av brottmålsprocesslagen att han varit skyldig att ge skäl för sitt beslut. Europadomstolen konstaterade att appellationsdomstolen som avslagit A:s och D:s yrkanden om skadestånd i stort sett bara citrat lagtexten. Domstolen erinrade om att den redan tidigare kritiserat grekiska appellationsdomstolar för att inte ge tillräckliga skäl för sina beslut. Domstolen fann enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Georgiadis ./. Grekland, dom 1997-05-29
Sakkopoulos ./. Grekland, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Kampanis./. Grekland, dom 1995-07-13

Rainys och Gasparavicius mot Litauen
(Ansökningar nr 70665/01 och 74345/01, dom den 7 april 2005)
Domen finns endast på engelska.

Förbud för person, som p.g.a. tidigare samröre med KGB ansågs brista i lojalitet mot staten, att utöva vissa yrken inom den privata sektorn, kränkte artikel 14 i förening med artikel 8

Rainys, R, och Gasparavicius, G, var båda jurister som avskedades från sina anställningar när det kom fram att de tidigare varit KGB-officerare. Båda överklagade förgäves. – I Europadomstolen klagade de över att förlusten av jobben och hindren för dem att få nya arbeten fram till 2009 kränkte deras rätt till respekt för privatlivet enligt artikel 8. De åberopade vidare artikel 14 i förening med såväl artikel 8 som artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att det här fallet var mycket snarlikt fallet Sidabras och Dziautas mot Litauen (dom 2004-07-27, jfr nr 8/04) även om det var något mer omfattande. Domstolen fann ändå inte skäl att frångå bedömningen i det tidigare målet som innebar i huvudsak följande. De klagande hade behandlats annorlunda än andra medborgare i Litauen som inte hade arbetat för KGB och som därför inte hade några begränsningar när det gällde yrkesval. Förbudet för de klagande att ägna sig åt viss yrkesmässig verksamhet på den privata sektorn hade påverkat deras möjligheter att utveckla relationer med omvärlden och de hade haft svårt att tjäna sitt uppehälle, vilket återverkade på deras privatliv. I samhällets ögon var de ”märkta” på grund av sitt samröre med den tidigare förtryckarregeringen. Konsekvenserna av det utfärdade förbudet påverkade deras rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8. De förbud som utfärdats beträffande de klagandes yrkesverksamheter kunde anses ha haft det legitima syftet att skydda nationell säkerhet, allmän ordning, landets ekonomiska välbefinnande och andras frihet. Emellertid begränsades de klagandes arbetsmöjligheter inte enbart inom den offentliga sektorn utan också inom olika delar av den privata sektorn. I lagen specificerades inte vilka yrken eller anställningar som avsågs med ”jurist”. Resultatet blev att det var omöjligt att lägga fast ett rimligt samband mellan yrket i fråga och det legitima syftet med restriktionerna. En sådan lagstiftning saknade skydd mot diskriminering.

Domstolen betonade att restriktioner som staten lägger på en persons möjligheter att få arbete hos en privat arbetsgivare p.g.a. bristande lojalitet mot staten inte kunde anses berättigade på samma sätt som när det gäller begränsningar av anställningsmöjligheterna inom den offentliga sektorn. Att tillämpningen av den förlegade lagen, tio år efter Litauens frigörelse och efter det att de klagande lämnat KGB, återupptogs avseende dem talade starkt till förmån för att tillämpningen skulle anses som en diskriminerande åtgärd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8 separat samt att det inte skett någon kränkning av artikel 10 i förening med artikel 14.

HÄNVISNING
Sidabras o. Dziautas ./. Litauen, dom 2004-07-27 (jfr nr 8/04)

Shamayev och 12 andra mot Georgien och Ryssland
(Ansökan nr 36378/02, dom den 12 april 2005)
Domen finns endast på franska.

Georgien skyldigt till kränkningar av bl.a. artikel 3 avseende behandling i fängelse. Ryssland har inte uppfyllt sina skyldigheter vare sig enligt utfästelse till domstolen eller enligt artikel 38. Båda staterna har kränkt artikel 34.

Tretton män av tjetjenskt ursprung och medborgare i Ryssland och Georgien greps av gränspolisen i Georgien mellan den 3 och 5 augusti 2002. De anklagades för att olagligen ha gått över gränsen medförande vapen. Domstolen i Tbilisi beslöt att häkta dem i tre månader. Den 6 augusti begärdes de utlämnade av ryska myndigheter under påstående att de var terrorister som varit med i striderna i Tjetjenien. Fem män utlämnades den 2 oktober 2002. Natten mellan den 3 och 4 oktober 2002, när elva av de klagande befann sig i samma cell fick de via TV veta att några av dem skulle utlämnas. Senare på natten ombads de att lämna cellen men vägrade. Ett häftigt handgemäng uppstod med medlemmar i specialstyrkorna. Den 4 oktober utlämnades fem av männen till Ryssland där de placerade i fängelse. De klagande som inte utlämnades satt kvar i fängelse i Georgien. De frigavs vid olika tidpunkter och två av dem greps av ryska myndigheter i februari 2004 och fängslades.

I Europadomstolen gjorde de klagande väsentligen gällande att ett utlämnande till Ryssland, där dödsstraffet inte är avskaffat, skulle utsätta dem för en verklig fara att dödas eller torteras i strid med artiklarna 2 och 3. De påstod också att de misshandlats i häktet natten mellan den 3 och 4 oktober 2002. Advokaterna hävdade att en av männen, A, avlidit sedan han utlämnats. De klagande åberopade även artikel 5.1, 2 och 4, artikel 13 och artikel 6.1 och 3.

Europadomstolen prövade först klagomålen mot Georgien och konstaterade att det inte visats att A avlidit och att det därför inte skett något kränkning av artikel 2 i den delen. Domstolen konstaterade härefter att det inte bortom rimligt tvivel hade visats att de fem män som utlämnats löpte en risk att behandlas i strid med artikel 3. När det gällde de fem män, georgiska medborgare, för vilka det inte fattats något beslut om utlämnande, förklarades deras klagomål för inadmissible. För de resterande tre männen hade beslut om utlämnande fattats men inte verkställts. Två av dem hade dock gripits i Ryssland sedan de försvunnit i Georgien. Domstolen fann att det inte var nödvändigt att pröva om det funnits en risk för dem om utlämningsbeslutet hade verkställts. I ett fall fann domstolen att om utlämningsbeslutet verkställdes skulle mannen i fråga, m.h.t. den senaste tidens utveckling, löpa en verklig risk och det skulle i det fallet ske en kränkning av artikel 3. Det hade slutligen beträffande samtliga klagande skett kränkningar av artikel 5.2 och 4.

Domstolen konstaterade vidare att den behandling de elva i cellen hade utsatts för under natten den 3-4 oktober 2002 innebar en kränkning av artikel 3. Vidare hade det i förhållande till fem av männen skett en kränkning av artikel 13 och för fyra av dem även en kränkning av artikel 34.

När det gällde klagomålen mot Ryssland erinrade domstolen om den grundläggande betydelsen av principen att alla staterna måste samarbeta med domstolen. Den ryska regeringen var också skyldig att uppfylla de speciella åtaganden den gjort mot domstolen i november 2002, särskilt att utan hinder tillåta domstolen tillgång till kontakt med de utlämnade personerna, inklusive besök för att klarlägga fakta. Domstolen beslöt att göra en utredning på platsen i både Georgien och Ryssland men kunde bara genomför den i Georgien. Genom att vägra domstolen att få träffa de klagande och att genomföra en utredning på plats hade de ryska myndigheterna brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 38.1 a).

De hindrande åtgärder som ryska myndigheter vidtagit och förnekandet av att de fem män som utlämnats till Ryssland avsåg att klaga till Europadomstolen innebar kränkningar av artikel 34.

Domstolen fann i övrigt att den saknade behörighet att pröva klagomålen enligt artiklarna 2, 3 och 6.1, 2 och 3.

Den ryske domaren Kovler var delvis skiljaktig.

Beträffande hänvisningar, se domen.

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat tre beslut avgjorda i stor sammansättning. Besluten finns både på engelska och franska.

von Maltzan m.fl. mot Tyskland (ansökan nr 71916/01)
von Zitzewitz m.fl. mot Tyskland (ansökan nr 71917/01)
Man Ferrostaal o. Alfred Töpfer Stiftung mot Tyskland (ansökan nr 10260/02)
Beslut i alla tre målen den 30 mars 2005.

Beslut att förklara klagomålen inadmissible i en av de stora frågorna som uppkommit i spåren av den tyska återföreningen, nämligen frågan om skadestånd och ersättningsvillkor för egendom som förstatligats antingen efter 1949 eller mellan 1945 och 1949.

Bestämmelserna om skadestånd m.m. för aktuella fall finns i en tysk lag från 1994. I juni 1995 vände sig de klagande till konstitutionsdomstolen och hävdade att 1994 års lag inte var förenlig med grundlagen eftersom den allmänt föreskrev ersättningsbelopp som understeg marknadsvärdet på den exproprierade egendomen. Konstitutionsdomstolen meddelade i november 2000 ett vägledande avgörande i frågan och avslog ansökningen. – I Europadomstolen gjorde de klagande gällande att 1990 års egendomslag, 1994 års lag och domen från november 2000 alla hade kränkt deras rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1. De hävdade att den ersättning de fått var långt under det verkliga värdet på den egendomen som exproprierats helt olagligt. De menade också att de diskriminerats i strid med artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 genom att de till skillnad från andra personer inte haft möjlighet att begära att egendomen återlämnades till dem. Vidare hävdade de klagande att det skett ett brott mot artikel 14 i förening med artikel 8 och slutligen klagade de som fört talan i konstitutionsdomstolen över att prövningen där inte skett inom skälig tid.

Europadomstolen fann att Tyskland inte var ansvarigt för de handlingar som begåtts av de ockuperande sovjetstyrkorna eller av en annan stats medborgare, även om denna stat senare gått upp i svarandestaten, eftersom det handlade om politiska skyldigheter. Domstolen var därför inte behörig att pröva hur expropriationerna gått till och vilka effekter de fått fram till idag. Domstolens uppgift var därför att pröva om de klagande haft berättigade förväntningar på att antingen få egendomen åter eller skadestånd med ett belopp som svarade mot värdet på egendomen.

När det gällde de expropriationer som ägt rum mellan 1945 och 1949 erinrade domstolen om att de två tidigare tyska staterna kommit överens om att sådana expropriationer inte längre kunde upphävas. Konstitutionsdomstolen hade också fastställt att ett uteslutande av varje rätt att återfå egendom inte stred mot grundlagen. Vid sådant förhållande hade de klagande inte någon laglig grund som stöd för att förvänta sig att återfå egendomen. Det belopp som de klagande kunde ha berättigade förväntningar på att få i skadestånd var klart reglerade i 1994 års lag. Varken den gemensamma tyska förklaringen eller konstitutionsdomstolens dom kunde ge dem förväntningar om högre belopp. De klagande hade därför inte haft en berättigad förväntan att få ersättning och egendomen återlämnad.

I fråga om expropriationer som skett efter 1949 var frågan om återlämnande klart reglerad i egendomslagen. Om ett återlämnande i praktiken var omöjligt eller om tredje man hade förvärvat egendomen i god tro omfattades de klagandes yrkande inte av egendomslagen. Även i denna del var storleken på de skadeståndsbelopp de kunde förvänta sig klart bestämda i lag.

Den uppgift som lagstiftaren fått i samband med den tyska återföreningen var enorm. När man valt att försöka läka orättvisor och skador som orsakats av en annan suverän stat måste den tyske lagstiftaren göra vissa val med hänsyn till samhällsintresset. En stat som väljer att ge upprättelse för konsekvenser av vissa handlingar som inte varit förenliga med principerna för en demokrati men för vilka staten inte varit ansvarig har ett mycket stor utrymme för sina bedömningar. De klagande hade ifrågasatt om de aktuella lagarna var förenliga med grundlagen men de kunde inte anses ha haft berättigade förväntningar på att lagarna skulle ändras till deras fördel. De klagande hade inte visat att de haft krav som var tillräckligt fastställda för att kunna drivas in och de kunde därför inte anses ha haft ”egendom” i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. En majoritet av domstolen förklarade därför klagomålen enligt artikel 1 i protokoll nr 1 för inadmissible. Eftersom artikel 1 i protokoll nr 1 inte var tillämplig kunde artikel 14 inte prövas i förening med den artikeln. Artikel 8 var inte heller tillämplig och artikel 14 kunde därför inte heller prövas i förening med den artikeln. Med hänsyn till komplexiteten av den tyska återföreningen hade prövningen i konstitutionsdomstolen inte överskridit skälig tid enligt artikel 6.1.

Beträffande hänvisningar, se besluten

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Agin ./. Turkiet, 2005-03-29; även artikel 6.1, se nedan

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05 och 3/05.

Militär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Agin ./. Turkiet, 2005-03-29; även artikel 10, se ovan
Alinak ./. Turkiet, 2005-03-29
Töre ./. Turkiet, 2005-04-14

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05 och 3/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i kassationsdomstol
F.W. ./. Frankrike, 2005-03-31

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05 och 2/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Kokol m.fl. ./. Turkiet, 2005-03-29
Emrullah Hattatoglu ./. Turkiet, 2005-04-14

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04 och 2/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Sandor ./. Rumänien, 67289/01; även artikel 1 i protokoll nr 1
Katsyuk ./. Ukraina, 2005-04-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Varanitsa ./. Ukraina, 2005-04-05; även artikel 1 i protokoll nr 1
Uzkuréliené m.fl. ./. Litauen, 2005-04-07; även artikel 1 i protokoll nr 1 - ingen kränkning
Dragna m.fl. ./. Rumänien, 2005-04-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Matheus ./. Frankrike, 2005-03-31; även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05 och 3/05.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Afanasayev ./. Ukraina, 2005-04-05; även artikel 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04 och 2/05.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Lulic o. Becker ./. Kroatien, 2005-03-24

Se liknande mål i nr 10/04, 11/04 och 2/05.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Volokova ./. Ryssland, 2005-04-05
Rosca ./. Moldavien, 2005-03-22; även artikel 1 i protokoll nr 1.

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05 och 2/05.

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall
Güngür ./. Turkiet, 2005-03-22; även artikel 13
Akkum m.fl. ./. Turkiet, 2005-03-24; även artiklarna 3, 13, 38.1 a) och artikel 1 i protokoll nr 1.
Adali ./. Turkiet, 2005-03-31; även artiklarna 3, 11, 13 och 34.

Se liknande domar i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04, 1/05 och 3/05.

Undermåliga förhållanden i fängelse och/eller tvångsåtgärder i strid mot artikel 3
Nevmerzhitsky ./. Ukraina, 2005-04-05; även artikel 5.3 och 5.1 c).
Karalevicius ./. Litauen, 2005-04-07; även artikel 5.1 och artikel 8.

Se liknande domar i bl.a. nr 8/02, 5/03, 11/04 och 2/05.

Bestämmelse om klagofrist hindrade domstolsprövning
Marik ./. Tjeckien, 2005-04-12

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02 och 3/05.

Disciplinförfarande i brittiskt fängelse innebar anklagelse för brott
Whitfield m.fl. ./. UK, 2005-04-12; artikel 6.1 och 3 c)

Se liknande mål i bl.a. nr 9/03 och 1/ 04.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 22 mars – den 12 april 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 22, 24, 29 och den 31 mars samt den 5, 7 och den 12 april 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 se den 5 och den 7 april 2005.

ARTIKEL 6.1
22 mars
Zmalinski ./. Polen (52039/99)
Fabisik ./. Slovakien (51204/99)
Szenk ./. Polen (67979/01) expropriationsersättning
24 mars
El Massry ./. Österrike (61930/00)
Kiurkchian ./. Bulgarien (44626/98)
Baburin ./. Ryssland (55520/00)
29 mars
Guiraud ./. Frankrike (64174/00) brottmål
Macková ./. Slovakien (51543/99) även artikel 13
Ege ./. Turkiet (47117/99)
31 mars
Gudeljevic ./. Kroatien (18431/02
5 april
Zichy Galéria ./. Ungern (66019/01)
Szilágyi ./. Ungern (73376/01)
7 april
Makris ./. Grekland (43841/02)
Jancikova ./. Österrike (56483/00) även artikel 13
Jarnevic o. Profit ./. Grekland (28338/02)
Calleja ./. Malta (75274/01) även artikel 5.3, se nedan
Rokhlina ./. Ryssland (54071/00) även artikel 5.3, se nedan
12 april
Ertürk ./. Turkiet (15259/02) brottmål
Herbst m.fl. ./. Tjeckien (32853/03)

ARTIKEL 5.3
5 april
Ali Hidir Polat ./. Turkiet (61446/00)
Kimran ./. Turkiet (61440/00)
7 april
Calleja ./. Malta (75274/01) även artikel 6.1, se ovan
Rokhlina ./. Ryssland (54071/00) även artikel 6.1, se ovan

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Sundsvall dom den 10 mars 2005 i mål 317-04 i fråga om skattetillägg.

Skatteverket hade påfört ett energibolag skattetillägg vilket länsrätten undanröjde. Skatteverket klagade till kammarrätten och yrkade att dess beslut skulle fastställas. Bolaget hävdade bl.a. att den tidsgräns inom vilken en enskild enligt artikel 6 i Europakonventionen har rätt att få sin sak prövad hade passerats p.g.a. Skatteverkets långsamma hantering och att det därför fanns skäl att inte påföra skattetillägg.

Kammarrätten konstaterade inledningsvis att bolaget lämnat en oriktig uppgift och att det fanns grund för att påföra skattetillägg. Kammarrätten fann därefter att den i målet aktuella frågan inte utgjorde någon sådan svår skatterättslig fråga som kan utgöra grund för befrielse av skattetillägget, men tillade att befrielse från skattetillägg även kan ske om det är uppenbart oskäligt att ta ut det med hänsyn till den tid skattetilläggsprocessen pågått. Härefter redogjorde kammarrätten för att Europadomstolen, i målen Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige och Janosevic mot Sverige, hade funnit att det skett ett brott mot artikel 6 i konventionen då handläggningstiden genom de olika instanserna överskridit sex år och åtta månader. Kammarrätten redovisade sedan vad Regeringsrätten uttalat i rättsfallet RÅ 2000 ref. 66 beträffande kravet på domstolsprövning inom skälig tid. Kammarrätten konstaterade härefter att det gått drygt tre år från det bolaget i maj 2000 erhöll utkast till revisionspromemoria till dess beskattningsmyndigheten beslutade om skattetillägg i juni 2003. Kammarrätten fann sammanfattningsvis att handläggningstiden i det aktuella fallet inte utgjorde skäl för att befria bolaget från skattetillägg. Kammarrätten biföll därför Skatteverkets överklagande.


Kammarrättens i Stockholm dom den 30 mars 2005 i mål 1872-04 i fråga om tillsyn enligt personuppgiftslagen (PUL)

Nordisk Kommittén För Mänskliga Rättigheter (NKMR) hade på sin hemsida publicerat bl.a. namn och bild på tvångsomhändertagna barn. Datainspektionen förelade NKMR att omedelbart ta bort uppgifterna och förklarade att ärendet skulle överlämnas till polisen. NKMR överklagade till länsrätten som efter en genomgång av bestämmelserna i PUL fann att den lagen var tillämplig, att de aktuella uppgifterna hade behandlats i strid med 21 § PUL, att uppgifterna spridits till tredje land i strid med 33 § PUL och att uppgifterna inte omfattades av något undantag. Länsrätten noterade att NKMR hade åberopat artikel 8 i Europakonventionen och fann att den åberopade artikeln inte kunde anses gälla mot en förening då den avser rätt till skydd för privat- och familjelivet. – NKMR överklagade till kammarrätten som gjorde följande bedömning. Mot bakgrund av vad NKMR uppgett om syftet med publiceringen kunde behandlingen av personuppgifterna inte anses ha skett på sådant sätt att undantaget i 7 § PUL var tillämpligt. Tillämpningen av bestämmelserna i PUL stred inte heller mot bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen eller Europakonventionen. Kammarrätten gjorde härefter samma bedömning som länsrätten.




Senast ändrad: 2011-04-12